MITTUNIVERSITETET Institutionen för Socialt arbete ÄMNE: Socialt arbete, C-kurs HANDLEDARE: Ulf Engqvist SAMMANFATTNING: Uppsatsens syfte var att undersöka och beskriva lekens betydelse för barn och hur leken används i terapeutiskt arbete. Forskningsfrågorna var: Vilken betydelse har leken generellt för barn? Vilken betydelse har leken för traumatiserade barn i psykodynamisk barnpsykoterapeutisk behandling? Hur används leken i den psykodynamiska barnpsykoterapin? Genom kvalitativ och hermeneutisk metod har uppsatsen utformats. För att kunna besvara uppsatsens problemformuleringar intervjuades fem psykodynamiskt utbildade informanter som arbetar med barn. De teoretiska analysredskapen utgjordes av psykoanalys, psykodynamisk barnpsykoterapi, objektrelationsteori och anknytningsteori. Resultatet visade att leken har en generell betydelse för barns utveckling, inlärning samt problemlösningsförmåga. Leken är en viktig del av barns liv och utveckling och ses som barns kommunikationsmetod där vuxna kan ta del av barnets värld. Inom den psykodynamiska barnpsykoterapin har leken en betydelse genom att barn i leken som uttrycksform kan gestalta, rekonstruera och bearbeta upplevelsen av traumat. Leken kan även utgöra ett diagnostiskt verktyg i psykodynamisk barnpsykoterapi. I behandling kan barnets problem bli synliga för terapeuten genom lekens uttrycksform. Den terapeutiska relationen har en inverkan på lek. Relationen är en förutsättning för att barn skall våga leka och delge terapeuten sin historia och sina känslor i den terapeutiska processen där leken är central. Barns tidiga anknytning och barns mentala föreställningar har visats påverka den relationella aspekten i psykodynamisk barnpsykoterapi. NYCKELORD: Barn, lek, trauma, psykodynamisk barnpsykoterapi TITEL: Lekens betydelse för barn och lek i psykodynamisk barnpsykoterapi för traumatiserade barn FÖRFATTARE: Karolina Persson & Katarina Persson DATUM: Juni 2008

Studien är utförd i anslutning till ett pågående forskningsprojekt om grupphandledning i psykoterapi, GUT-projektet. Studiens syfte var att nå ökad kunskap om handledares upplevelse och erfarenhet av att handleda grupper på olika utbildningsnivåer med psykodynamisk inriktning. En kvalitativ ansats valdes för att besvara studiens syfte. Frågeställningarna omfattade handledares tankar om mål och bedömningskriterier för grupphandledning, erfarenheter av tillvägagångssätt i grupphandledning, gruppens inverkan på handledningen samt den organisatoriska ramens betydelse för grupphandledning på olika utbildningsnivåer. Nio handledare ingick i studien. Data har samlats in via öppna semistrukturerade intervjuer och har bearbetats genom tematisk analys. Målen uppgavs skilja sig mellan olika utbildningsnivåer, främst genom olika grad av fördjupning inom till stora delar gemensamma områden. Nivåspecifika skillnader i tillvägagångssätt i handledning redovisades medan respondenternas erfarenheter av gruppens inverkan på handledningen var likartad oavsett utbildningsnivå. Svårigheter förenade med utbildningshandledning i grupp redovisades och den organisatoriska ramens avgörande betydelse för grupphandledningen betonades. Studiens resultat diskuterades i förhållande till befintlig teori.

Självskadande är ett växande fenomen i vårt samhälle och dissociation erkänns allt mer. Aktuell forskning visar på en stark koppling mellan fenomenen. I syfte att få ökad kunskap om dissocierande självskadepatienter samt behandling av denna patientgrupp utifrån psykodynamisk teori intervjuades sex erfarna och verksamma terapeuter. Data från de sex intervjuerna strukturerades och bearbetades genom en kombinerad deduktiv och induktiv tematisk analys. Resultatet visar att huvudproblematiken ansågs vara dissociationen. Självskadandet sågs som ett sätt att handskas med underliggande problem, varför fokus främst låg på beteendets funktion. Karakteristiskt för det terapeutiska arbetet var att fokus i behandlingen inledningsvis låg på att bygga en förtroendefull terapeutisk relation, därefter att integrera patientens dissocierade delar, samt att bearbeta tidigare traumatiska upplevelser. Undersökningen visar att teori och forskning kring dissociation och självskadebeteende har klinisk och empirisk etablering.

Denna studie syftar till att undersöka om det föreligger skillnader i inlärningsstilar mellan blivande psykoterapeuter med psykodynamisk respektive kognitiv beteendeinriktad inriktning. Undersökningsdeltagarna utgjordes av samtliga studenter i de två första årgångarna på Stockholms universitets psykologiska institutions psykoterapeututbildning. Studenter på psykoterapeututbildningen kan välja mellan antingen kognitiv beteendeinriktad terapi eller psykodynamisk psykoterapi. I syfte att kartlägga eventuella skillnader mellan studenterna på de två olika inriktningarna användes två versioner av David Kolbs Learning Style Inventory. Resultatet av undersökningen visade på tydliga skillnader mellan terapeuter med olika inriktning. De psykodynamiska terapeuterna uppvisade högre grad av inlärning via observerande reflektion (Iaktta), medan de kognitiva beteendeinriktade terapeuterna tenderade att ha högre grad av inlärning via aktivt experimenterande (Göra). Något signifikant samband mellan kön, ålder, grundutbildning, erfarenhet och inlärningsstil gick inte att fastställa. Dessa resultat stämmer överens med tidigare forskning kring sambandet mellan epistemisk stil, kunskapsattityd, och val av psykoterapiinriktning.

Syftet med studien var att undersöka äldres tankar kring förluster och upplevelser av pensionering och åldrande. Metoden är kvalitativ. Intervjuerna har gjorts med sex kvinnor som har gått i psykodynamisk psykoterapi mellan ett och tre år i samband med sin pensionering. Kvinnorna var mellan 66 och 77 år gamla när intervjuerna genomfördes. Resultatet visar att det viktigaste inför framtiden är en god hälsa och en trygg ålderdom. Samtliga informanter har haft positiva förväntningar inför pensionärstiden. Övergången från att lämna yrkeslivet till att bli pensionär har inneburit olika för var och en. Det framkom både positiva och negativa aspekter. Alla fick någon form av kris i samband med pensioneringen, oavsett om de har valt att fortsätta arbeta eller inte. Det handlar inte om arbetet utan om tillhörigheten. Informanter ansåg sig fått en ny insikt genom psykoterapin. Deltagarna ser positivt på åldrandet, men det går inte att förneka förlusterna, sorgen och oron för hur det kan bli senare i livet.

Föreliggande empiriska, kvalitativa studies syfte är att undersöka begreppet självbild med utgångspunkt i psykodynamisk och interaktionistisk forskning. Frågeställningarna är Hur används begreppet självbild ur psykodynamisk och interaktionistiskt perspektiv av föräldrar till barn mellan fem och tio år? och Vad kan föräldrars självbild säga om begreppet självbild? De fem halvstrukturerade intervjuerna omfattar frågor om informantens syn på sig själv i samband med föräldraskap och frågor vars syfte är att få informanten att analysera begreppet självbild utifrån sin egen syn på begreppet. Informanter är högskoleutbildade. De är mellan 33 och 48 år gamla. Resultatet visar att informanterna använder begreppet självbild i vardagligt tal. De definierar begreppet som en syntes av deras egen bild av sig själva och andras bild av dem. De menar att deras självbild ständigt förändras och begreppet ingår i deras strävan efter kunskap om sig själv, dvs de använder begreppet i sitt arbete med att få ihop en livsberättelse om vem de är. Resultatet visar också att de även använder begreppet mer fritt analyserande. En bild av föräldraskapet som en mognadsprocess framträder på två sätt, dels av kraven som ställs på dem som förälder och dels av känslorna som väcks i relationen med barnen. Slutsatsen är att när informanterna upplever att de växt och fått insikt i vad det är att vara människa, så innebär detta också att de upplever sin självbild som tydligare. Detta pekar mot att föräldrars självbild säger oss att en tydlig roll med självklar funktion är bra för vår självbild. / The objective of this empirical, qualitative study is to investigate the concept of self-image based on psychodynamic and interactional reserarch. The questions in this study are "How is the concept of self-image used from a psychodynamic and interactional perspective by parents of children between five and ten years old?" and "What can the self-image of parents tell us about the concept of self-image?". The five semi-structured interviews include questions about the informant's view of him/her-self with respect to parenthood and questions designed to get the informant to analyze the concept of self-image based on their own perception of the concept. The informants have college degrees, and they are between 33 and 48 years old. The result shows that the informants use the term self-image in everyday language. They define the concept as a synthesis of their own image of themselves and other people's image of them. They feel that their self-image is constantly changing and the concept is part of their quest for knowledge about themselves, i.e. they use the concept in their effort to formulate a life story explaining who they are. The result shows that they also use the concept in other aspects of their analysis. A view of parenthood being a maturation process from two aspects was found, first from the requirements placed on them as parents and second from the feelings occurring in the relation with their children. The conclusion is that when respondents feel that they have grown and gained insights into what it means to be human, they also perceive their self-image more clearly. This indicates that the self-image of parents tells us that a clear role with well-defined function is good for our self-image, i.e. they use the concept in their effort to formulate a life story explaining who they are [[and to find a reliable core of what they perceive as changing]]. The result shows that they also use the concept in other aspects of their analysis.

Från att ha haft en central roll i den tidiga psykoanalysen, har sexualiteten kommit att ges mindre utrymme i psykodynamisk psykoterapi. Syftet med denna studie var att undersöka patienters erfarenheter av hur sex och sexualitet behandlas i psykodynamisk psykoterapi. Utifrån ett bekvämlighetsurval genomfördes sju semistrukturerade kvalitativa intervjuer, och materialet analyserades med fenomenologisk metod. Många av informanterna upplevde sex och sexualitet som svårt eller omöjligt att tala om i sina terapier, och flera av dem upplevde också att deras terapeuter hade svårt att hantera dessa ämnen. Endast två informanter beskriver erfarenheter av att terapeuten initierat samtal om sex och sexualitet. Inga erfarenheter av att terapeuten tagit alltför mycket initiativ inom detta område framkom. De informanter som bryter mot heteronormen upplevde att detta inneburit särskilda svårigheter i deras terapier, även i det fall då informanten gått hos en terapeut med uttalad hbt-kompetens. Resultaten kopplas till tidigare forskning, och deras konsekvenser för behandlingsmetod, samt metodfrågor och implikationer för framtida forskning diskuteras.

Många undersökningar styrker att yrkesval och yrkesintresse är ett uttryck för personligheten samt att personer med en viss yrkestillhörighet har många personlighetsdrag gemensamt med denna grupp och att olika yrkesgrupper skiljer sig från varandra beträffande personlighetsdrag. Då psykologyrket blivit alltmer breddat och differentierat väcktes intresset att undersöka om det också inom gruppen psykologstudenter fanns skillnader i personlighetsdrag. Studien syftade till att med hjälp av personlighetstestet 16 PF (16 Personality Factor Questionnaire) undersöka och försöka kartlägga psykologstudenters personlighetsdrag på gruppnivå med avseende på olika faktorer såsom val av terapiinriktning (kognitiv beteendeterapi, KBT, kontra psykodynamisk terapi, PDT) samt yrkesintresse (organisatoriskt / konsultativt kontra psykiatriskt / kliniskt). Resultaten analyserades statistiskt med hjälp av variansanalys där variabeln kön konstanthölls (ANCOVA). Resultaten visade på signifikanta skillnader för sex av sexton personlighetsvariabler i terapiinriktningsgruppen (n = 52) samt för tre av sexton personlighetsvariabler i yrkesintressegruppen (n = 57). Utifrån bland annat Hollands resonemang om att individer söker sig till miljöer som är kongruenta med deras personlighetstyp så diskuterades resultaten i relation till de olika arbetssätt och metoder som kan knytas till respektive inriktning / grupp.

Inledning: Humor, glädje och skratt har varit lika framträdande i det mänskliga livet som i litteraturen, teatern och konsten sedan civilisationens begynnelse, precis som sorgen och det tragiska. Detsamma kan dock inte sägas om psykoterapin. Uppmärksamheten på humorns funktion i terapeutisk behandling har varit ytterst begränsad. Frågeställningar: Vilken betydelse har humor när den uttrycks i den psykoterapeutiska kontexten och processen? Metod: Studie är kvalitativ. Fem psykoterapeuter intervjuades med hjälp av semistrukturerade intervjuer som sedan analyserades och tolkats utifrån en fenomenologisk hermeneutisk ansats. Resultat: Humor i terapi kan öppna upp tillvaron, ge en känsla av gemenskap, erbjuda förhållningssätt till döden samt skänka insikt. Humorn kan i sig utgöra en prognostisk indikator. Men den kan också utgöra hindrande försvar. Att bjuda in patienten till det humoristiska ställer krav på försiktighet, kan röra en fråga om överlevnad, kan uttryckas som klarifiering och slutligen utgöra ett förhållningssätt som kan internaliseras. Diskussion: Humor kan utgöra en mycket verksam och utvecklande del i terapin där patienten genom humor kan utvecklas i riktning mot ökad öppenhet, frihet och rörlighet vilket möjliggör distans och ökad reflektionsförmåga och därmed handlingsutrymme och möjlighet till insikt och i slutändan förändring. Patienten ingår också härigenom i ett sammanhang med sin egen och andras död och livsvillkor. En terapeut med sinne för humor och med god självkännedom kan med hjälp av bl.a. klarifieringar och gemensamma ordlösa tolkningar skapa något som utgör i sanning ett lekområde värt namnet. / Introduction: Humor, joy and laughter have been as prominent in human life as in literature, theater and the arts since the beginning of civilization, just as the sorrow and the tragic. The same can not be said for psychotherapy. Attention to the function of humor in the therapeutic treatment has been extremely limited. Research questions: What meaning has humor when expressed in the psychotherapeutic context and process? Method: The study is qualitative. Five psychotherapists were interviewed using semi-structured interviews which are then analyzed and interpreted on the basis of a phenomenological hermeneutic approach. Results: Humor in therapy can open up your world, giving a sense of community, provide approaches to death and give insight. The humor can itself be a prognostic indicator. But it can also be prohibitive defense. Inviting the patient to the humorous requires caution, can be a matter of survival, can be expressed as clarification, and finally provide an approach that can be internalized. Discussion: Humor can be a very active and challenging part of the therapy where the patient through humor can be developed in the direction of greater openness, freedom and mobility which allows for distance and increased reflectivity and thus room for maneuver and ability for insight and ultimately change. The patient is also included herein through in a context of their own and others dead and living conditions. A therapist with a sense of humor and with good self-knowledge can, with the help of clarification and joint nonverbal interpretations, create something that represents truly a play space worthy of the name.

Anorexia nervosa är en allvarlig psykologisk sjukdom med hög dödlighet. Studien vill belysa den psykodynamiska terapin som behandlingsmetod vid anorexia nervosa. Frågeställning: Vilka är de verksamma faktorerna i psykodynamisk psykoterapi vid behandling av anorexia nervosa? Semistrukturerade kvalitativa forskningsintervjuer har genomförts med fem kvinnliga psykodynamiskt inriktade psykoterapeuter. Intervjumaterialet har bearbetats och analyserats utifrån tematisk analys (TA). Resultatet visade att det mest verksamma vid behandlingen av anorexia nervosa var att lyckas bryta igenom patientens avvisande förhållningssätt, motstå attacker samt att nå en stark allians. Resultatet visade också att psykoterapeutens syn på patientens symtom och självbild ofta yttrade sig i motöverföringsreaktioner såsom ilska, frustration och känsla av maktlöshet. Tid och kontinuitet uppfattades som viktiga faktorer för det kliniska behandlingsarbetet, liksom att kunna erbjuda psykoterapi efter det att patienten nått viktmål enligt DSM-IV. Undersökningen visade att den psykoterapeutiska relationen i sig anses vara den mest verksamma faktorn vid behandling av anorexia nervosa. Den visade att interaktionen mellan patient och terapeut, den terapeutiska alliansen, uppfattades som den faktor som mest gynnar tillfrisknande för patienter med anorexia nervosa, en sjukdom med ett ofta långdraget förlopp.