I detta arbete undersöks niondeklassares attityder gentemot bildämnet, graffiti samt den illegala aspekten av graffiti. Graffiti är ett visuellt uttryck vars vara eller icke vara i skolans bildämne är omdebatterat. I förhållande till Jan Thavenius (2003) resonemang om skolans rädsla för att införliva en radikal estetik i undervisningen framstår graffiti som ämnesstoff som en välkommen didaktisk utmaning. Skeptiker menar dock att undervisning kring graffiti i skolan riskerar att uppmuntra illegalt klottrande. Med utgångspunkts i didaktikens vad-fråga reds en del av denna problematik ut. Texten syftar dels mot att undersöka om ungdomar uppfattar graffiti som ett meningsfullt fenomen. Med litteraturens definition av graffiti, en exkluderande, extremt sluten subkultur, tycks detta långt ifrån självklart. Utifrån en andra frågeställning undersöks dessutom huruvida infölivandet av graffiti i bildundervisningen påverkar elevernas attityder till dess illegala aspekt. I arbetet redovisas resultaten av en kvantitativ enkätundersökning, genomförd vid två olika skolor i södra Sverige. En analys av dessa visar att graffiti fungerar bra som svar på didaktikens vad-fråga. Niondeklassare uppfattar graffiti som ett meningsfullt fenomen – vilket i förlängningen kan ha potential att motivera dem i deras lärande. I arbetet konstateras dessutom att undervisning kring graffiti tycks påverka elevernas syn på dess illegala aspekt, men på så sätt att de i.o.m. undervisningen blir mer benägna att ta avstånd från illegal graffiti.

Syftet med denna uppsats är att kartlägga några faktorer som påverkar bildskapande undervisning i grundskolans lägre åldrar och försöka förtydliga bildskapandets del i ämnesintegrerad verksamhet. I denna uppsats tas begrepp som radikal estetik och multimodalitet upp. Undersökningen bygger på enkätsvar från 14 skolor i södra Sverige som analyserats kvalitativt. Resultatet visar att urvalsgruppen ser på bildskapandets roll utifrån ämnesintegrering, kommunikation och elevhälsa. Ämnesintegrering var frekvent i de lägsta årskurserna men avtog betänkligt från årskurs fyra. De skolor som valt att arbeta enligt en gemensam profil eller inriktning lade lite större tonvikt på bildskapande, men skillnaden var inte signifikant. Tack vare att antalet tekniska hjälpmedel i klasserna var stort, tror jag att det i förlängningen kommer att leda till mer bildspråklig undervisning.

Studien syftar till att undersöka rektorers föreställningar om estetik och vad de tror att estetiken betyder för elevernas lärande i grundskolan. I studien medverkar fem rektorer som är verksamma i Malmö stad. Anledning till denna undersökningsgrupp beror på att rektorer har mycket att säga till om när det gäller allt från anställning av pedagoger, till arbetssätt och satsning på estetisk och kultur i skolan. Metoden som jag har använt är kvalitativ intervju och intervjuerna genomfördes under oktober och november 2011. Teorin som jag har valt att använda i studien är teoretisk- och praktisk kunskap av Bernt Gustavsson (2002) i sin bok Vad är kunskap? Resultatet av studien visar på att rektorernas föreställningar om estetik handlar om det fysiska utseendet. Många av rektorerna är intevana att använda sig av estetik som definition och saknar kunskap om estetik som begrepp.Rektorerna ställer sig positiva till effekterna av estetiskt arbete som enligt dem själva innebär b la:bättre språk och identitetsutveckling och bättre sammanhållning. Rektorerna ger uttryck för att detfinns en hierarki mellan teoretisk- och praktisk kunskap och att det lönar sig mer med teoretiskkunskap. De bekräftar därmed teorin om praktisk och teoretisk kunskap, där praktisk kunskap haren underställd och marginaliserad roll i relation till teoretisk kunskap. De bekräftar också bilden avatt estetik är något man kan ta fram för att ge eleverna en lättsam och rolig stund. Det finns rektorer som gör anspråk på den radikala estetiken, men trots goda ansatser ger de flesta rektorer uttryck för att skolans arbetssätt är modesta.

Syftet med denna uppsats är att undersöka vilka förutsättningar som finns för elevers delaktighet inom skolans ramar då den skola vi har bygger på skolplikt snarare än frivillighet.Det projekt som ligger till grund för undersökningen är ett skolprojekt som genomfördes under hösten 2011 med en sjundeklass på en skola i Malmö. Projektet handlade om Människan och samhället och innehöll estetiska processer och estetiska produktioner. Min empiri är kopplad till en elevgrupp med som arbetade fram ett radioprogram som utspelade sig i framtiden. Jag använder mig av litteratur som är relevant för studien. Teorier om deltagarkultur och åskådarkultur är exempel på begrepp som jag funnit i litteraturen och som jag satt i relation till det förhållande eleverna har till sin estetiska produktion och sina estetiska processer. Jag har i min studie sett att då eleverna befunnit sig i situationer där vi pedagoger har haft ett reflekterande förhållningsätt till deras produktioner och det de gör i sitt skapande av dessa så har det blivit problematiskt för eleverna att reflektera över sina egna och andras tankar. Ett motstånd till oss pedagoger och till projektet har då funnits. Jag har också sett att då eleverna arbetat utan oss pedagoger närvarande så har ett annat klimat verkat uppstå, ett mer lustfyllt klimat som jag tycker mig se handla mer om deltagarkultur än om åskådarkultur. Jag har också sett hur dess fenomen och förhållningssätt går in i varandra. Det finns alltså inga helt klara uppdelningar kring deltagarkultur och åskådarkultur. De slutsatser jag diskuterar handlar bland annat om hur överenskommelser och förutsättningar spelar in i resultatet och i processen kring ett projekt av detta slag. Jag tar även in tertiärt lärande som ett möjligt sätt att genomdriva en meningsfull pedagogik i skolan idag.

Detta är en retrospektiv undersökning med syfte att bidra till en fördjupad förståelse av hur kropp och rörelse kan ses som kommunikativa resurser i en lärande miljö, främst då det gäller klassrummet och elevernas möjligheter att bearbeta och förmedla innehåll kopplat till skolans ämnen och styrdokument. Studien initierades av mig som ett utvecklingsarbete utifrån min erfarenhet att kroppen och rörelsen ofta är en outnyttjad resurs ur ett lärande perspektiv i klassrummet. Undersökningen är avgränsad till den klass och den handledare jag mötte under min avslutande vfu, verksamhetsförlagda utbildning. Detta skedde i en klass på grundskolans tidigare år där jag under fyra veckors hade huvudansvaret för så gott som alla lektioner med eleverna i matematik, svenska, so, idrott, musik och bild. Ett sammanhållet fokus var från min sida att i varje ämne, utifrån ämnets styrdokument med kunskapsmål och centrala innehåll, koppla ett moment till en aktivitet där rörelsen och kinestetiskt lärande stod i fokus. Jag hade ingen färdig metod att utgå från utan prövade i dialog med klassläraren som också var min handledare för vfun, ett arbetssätt som jag själv kom att utforma. Genom teori och praktisk erfarenhet från ett komplementärt lärande där den kinestetiska kommunikationen står i fokus visar jag här på alternativa sätt att finna vägar till meningsskapande processer genom fysisk daglig aktivitet i klassrummet. Studien är retrospektiv i den mening att min empiri baseras dels på intervjuer kring arbetssättet som helhet med sex av de elever som deltog i studien samt med deras klasslärare/min handledare och att den insamlade datan relateras till aktuell forskning inom området. Mina ledande frågeställningar har varit: Vilka betydelser tillmäter läraren rörelse i klassrummet?  Vilka betydelser tillmäter eleverna rörelse i klassrummet? I litteraturgenomgången skildras inledningsvis rörelsens plats i klassrummet utifrån ett möte mellan logocentrism, didaktisk design och transspråkande. Resultatet visar på möjligheterna till meningsskapande genom rörelse. Resultatet visar även på lusten till rörelse jämte svårigheterna att införliva ett nytt arbetssätt i en målstyrd skola. Samt att synen på rörelsens värde möjligen vidgats de senaste åren inom ett transspråkande perspektiv.

Studiens övergripande syfte är att fördjupa kunskaper om och söka nya perspektiv på estetiska lärprocesser i relation till demokrati- och värdegrundsfrågor. Den teoretiska ansatsen hämtas från poststrukturalistisk teoribildning med förgreningar inom genusteori. Studien är strukturerad i tre delar inom vilken den första utgörs av en samläsning mellan kunskapsområdet scenkonstnärlig teori/praktik och pedagogisk teori/praktik. Dessa diskurser karaktäriseras av ifrågasättanden av konsten som ”god” respektive antaganden om värdeneutrala pedagogiska modeller och det ”goda” samhället som automatisk följd av bildning och fostran. Utifrån samläsningen analyseras inom studiens andra del dokumenterade utsnitt hämtade från ett projektarbete på en skola. Detta empiriska material fyller funktionen att både exemplifiera och problematisera samläsningens utfall. Den tredje delen av studien grundar sig på de tidigare delarna och avser överskrida uppdelningen mellan scenkonstnärlig respektive pedagogisk teori/praktik genom ett framskrivande av vad som inom studien benämns som diffrakterade praktiker med implosiva konsekvenser.Genom studien analyseras det risktagande som det alltid innebär att öppna upp för liksom ingå i processer av förhandling där det inte finns några givna svar samt hur dessa processer också kräver ständiga ställningstaganden utifrån den specifika kontexten. Vidare synliggörs hur processer som ifrågasätter det förgivettagna också förutsätter vissa strukturer. Studien lyfter också fram betydelsen av andra förhållningssätt till den osäkerhet, ambivalens och det motstånd som estetiska lärprocesser exempelvis genom olika positionsförflyttningar kan resultera i. På detta sätt är avsikten att värdera dessa konsekvenser som syften i sig. I en avslutande diskussion belyses studiens resultat i perspektiv av ett samhälle präglat av förändring och mångfald och därmed också relevansen av estetiska lärprocesser i en utbildningspolitisk kontext.

AbstractIn the following text we analyse different perspectives in a meeting between a theatreand a visiting school class from grade six in the Swedish Primary School, in order toinvestigate the conditions for children’s participation and for making children’s ownvoices heard in professional theatres. Though it is common for Swedish theatre artists totry to understand and interpret children’s perspectives, it is rare for children to be giventhe opportunity to show their own perspectives in professional theatres in Sweden(Davet 2011 p. 18). The authors of this text have their theoretical base in a socioculturalperspective that gives that learning and creation of meaning and purpose takes place in asocial and cultural context (Vygotskij 1978). In the analysis of our material we havefound Feiwel Kupferberg’s (2009) theory on different creative regimens and Robert A.Harts (1992) descriptions of children’s participation useful. This is a casestudy and our primary method is qualitative interviews. Our informants are four pupils,one teacher, one theatre pedagogue and two theatre artists. The result shows that theartistic creative regimen and the pedagogical creative regimen are different and this hasan impact on how our informants approach the meeting between school and theatre, aswell as on how they think about making children’s voices heard in theatres. Formal andinformal demands and expectations present obstacles to working with children’sparticipation in a co-operation between school and theatre. The social reception after thetheatre performance has been an important part of the participating pupils’ experience.The pupils show enthusiasm about the thought of expressing themselves through theatretogether with teachers and theatre artists. We come to the conclusion that there is a needfor a change in professional roles among all the adult participants in this meeting if theywant to make children’s participation a reality. For this to happen they need to take itupon themselves to use their different professional skills to make children’s ownprojects come to life.Key words: children’s participation, children’s voices, creative regimen, democracy,radical aesthetics, theatre.