Syftet med undersökningen har varit att identifiera strategier som utvecklats av religionskunskapslärare som har en medveten strävan att motverka en statisk tolkning av identitet(er) i sin undervisning. Eftersom att sådana tolkningar av identitet kan bidra till att diskriminerande strukturer i samhället rekonstrueras. Detta har gjorts utifrån en övergripande frågeställning; Hur närmar sig religionskunskapslärarna i min studie frågan om hur de kan förebygga och motverka de problem som en essentialistisk tolkning av identitet kan medföra? Den övergripande frågeställningen förgrenar sig i tre olika frågor. Varför menar lärarna att en essentialistisk tolkning är ett problem i religionskunskapsämnet? Vilken förståelse för identiteter vill lärarna förmedla till eleverna? Vilka konflikter uppfattar lärarna finnas mellan styrdokumenten och deras yrkesutövning? För att besvara frågorna har religionskunskapslärare med ett särskilt intresse för de här frågorna eftersökts, eftersom att de antas besitta särskild kompetens som är värdefull. Lärarna har träffats i gruppintervjuer som därefter följts upp av enskilda intervjuer. Analysmetoden har utgjorts av innehållsanalys med inslag av idéanalys. Detta mot en teoretisk utgångspunkt som utgjorts av socialkonstruktionism, postkolonialt perspektiv och normkritiskt perspektiv. Analysen har resulterat i att fem nyckelbegrepp har identifierats utifrån vad lärarna anser är viktiga delar av deras undervisning för att förklara och problematisera identiteter. Undersökningen visar att religionskunskapslärare menar att generaliseringar kan vara nödvändiga för att förklara religion men att dessa samtidigt är problematiska på många olika sätt. Istället för att religionskunskapsundervisning ska förmedla idealbilder av hur en religiös människa ska vara menar de att deras uppdrag är att berätta om hur människor formas av religion på ett för varje människa unikt sätt som anpassas till deras liv.

En oro för en utbredd sanningsrelativism bland lärare uttrycks från vissa håll. Det övergripande syftet med denna uppsats är att pröva denna oro. Detta görs genom att undersöka hur fyra ämneslärare i religionskunskap på gymnasiet förhåller sig till relationen mellan religion och vetenskap, så som det kommer till u&ryck i läroplanerna för gymnasieskolan. Samt hur dessa fyra lärare didaktiskt förhåller sig till undervisningsmomentet religion och vetenskap. Syftet uppnås genom att semistrukturerade intervjuer genomförs. Resultatet och analysen visar att de fyra intervjuade lärarna anser att undervisningsmomentet religion och vetenskap belyser viktiga frågor och att momentet generellt inte anses som känsligt. Klassammansättningen påverkar dock graden av känslighet. Religion och vetenskap behöver inte vara en konfliktrelation enligt lärarna. Lärarna har mycket gemensamt när det handlar om hur undervisningen konstrueras och legitimeras. Att bidra med öppenhet för oliktänkande och ökad tolerans ses som viktiga delar av lärarnas uppdrag inom momentet religion och vetenskap. Dessa belyses genom att lärarna eftersträvar att nyansera den sekulära diskurs eleverna i klassrummen ger uttryck för genom att åskådliggöra en mer andlig diskurs. De intervjuade lärarna intar en tydligare kunskapsteoretisk realistisk syn på kunskap än en socialkonstruktivistisk, vilket går emot tidigare forskning. Att lärarna i en högre grad placerar kunskapsfrågor i en vetenskaplig sfär istället för en individuell sfär går även det emot tidigare forskning och kan sammankopplas med lärarnas kunskapssyn. Oron för en utbredd sanningsrelativism bland lärare nyanseras genom uppsatsens resultat, samtidigt som den till viss del bekräftas genom läroplanernas vaghet och breda tolkningsutrymme.

Denna studie undersöker hur religionskunskapslärare behandlar ateism och sekulära livsåskådningar inom ämnet religionskunskap. Syftet med denna studie är att analysera hur religionskunskapslärare förhåller sig till och resonerar kring ateism och sekulära livsåskådningar i sin undervisning. De frågeställningar som jag utgår ifrån i denna studie är följande: Hur förstår religionskunskapslärarna begreppen ateism och sekulära livsåskådningar, hur ser lärarna på betydelsen av att undervisa om ateism och sekulära livsåskdningar och vilken plats får ateim och sekulära livsåskådningar i religionskunskapsundervisningen enligt religionskunskapslärarna och vad är deras motivering? Metoden som jag har använt mig av är semistruturerande intervjuer som varade mellan 20-30 minuter och ufördes under perioden april-maj år 2018. Jag har intervjuat sex religionskunskapslärare på gymnasiet som arbetar i olika gymnasieskolor inom Stockholms län. Dessa informanter är mellan 25-45 år gamla och har varit verksamma lärare i olika antal år. Den teori som jag utgår ifrån och har kopplat mina interjvjusvar till är Karin Kittelmann Flensners avhandling där jag utgår från den sekularistiska diskursen. Resultatet som denna studie har kommit fram till är att informanterna förstår begreppen ateism och sekulära livsåskådningar på olika sätt, men att vissa av informanterna har gemensamma nämnare i deras definitioner. Alla informanter tycker att begreppen hör hemma i religionskunskapsundervisningen, att de kommer till uttryck i läroplanen på olika sätt trots att de specifikt inte uttrycks i läroplanen och att de därför bör därför behandlas i religionskunskapsundervisningen. Detta visar på att de tycker att det är viktigt att inkludera dessa aspekter i undervisningen. Alla informanter förutom en använder sig dessutom av dessa begrepp i sin undervisning. Trots detta får varken ateism eller religiösa livsåskådningar ett eget moment i undervisningen, utan de behandlas istället som bihang och i relation till olika religioner. Ateism och sekulära livsåskådningar behandlas inte i så stor utsträckning och detta förklarar informanterna att det beror på den rådande tidsbristen och att man därför väljer att prioritera de olika religionerna istället. Resultatet visar även på att det finns en rådande sekulär norm som dessa informanter förhåller sig kritiskt till.

I en kvalitetsgranskning som utfördes av Skolinspektionen 2012 framkom att skolans demokratiuppdrag inte genomsyrar undervisningen. I föreliggande studie har undervisningen i religionskunskapsämnet undersökts, där studiens syfte har varit att undersöka hur religionskunskapslärare uppfattar sitt ämne i relation till skolans demokratiuppdrag. Den frågeställning som studien ämnat få svar på är hur uppfattar religionskunskapslärare sitt ämne i relation till skolans demokratiuppdrag? Sammanlagt medverkade sex religionskunskapslärare i årskurs 4–6 i en kvalitativ intervjustudie, där deras svar utgjorde empiri för studien. Empirin kodades och tematiserades utifrån en tematisk analys och resultatet analyserades ur det pragmatiska perspektivet med John Deweys syn på lärande. Resultatet från studien visade att religionskunskapslärarna har en tydlig uppfattning om ämnets relation till demokratiuppdraget, där de för utförliga resonemang kring hur det tar sig till uttryck både i undervisningens utformning och genomförande. Kopplar man det till Skolinspektionens granskning, där det framkom att uppdraget inte blev framträdande i undervisningen, kan man dra slutsatsen att religionskunskapsämnet med sitt ämnesinnehåll och utformning har förutsättningar för att fostra demokratiska medborgare av eleverna. De didaktiska implikationerna av studien understryker vikten av att lärare är medvetna om hur deras ämne kan ställas i relation till demokratiuppdraget. Vidare hade det varit möjligt att professionen hade gynnats av mer utarbetade och ämnesdidaktiska metoder för hur man arbetar utifrån en medveten värdegrund.

Följande kvalitativa studie undersöker tre lärares upplevelser av inkludering och delaktighet inom ämnet religionskunskap på gymnasieskolan. Resultatet från undersökningen visar ett stickprov på vad några lärare i religionskunskap i Sverige från tre olika skolor, tycker och tänker kring begreppen inkludering och delaktighet och intersektionalitet. Samt vilka kunskaper de har från sina utbildningar till att jobba med dessa begrepp i sina undervisningar. Resultatet från studien för oss till att vidare forskning kring specialpedagogiken i lärarutbildning bör göras när det kommer till begreppen inkludering och delaktighet. Endast en av tre lärare var bekant med intersektionalitetsperspektivet och använde det med ett tydligt syfte för att belysa olikheter mot ökad inkludering. Förutsättningen för en inkluderande religionsundervisning är att lärare skapar förståelse för olika elevers förutsättningar vid deras undervisningar. Men resultatet visar en gemensam kritisk tanke hos alla tre lärare: hur ska läraren nå bästa möjliga inkludering när lärarutbildningen inte har givit tillräckligt med kunskap om inkludering och delaktighet inom ämnet specialpedagogik? Begreppet inkludering beskrivs av vissa lärare som ett trendbegrepp som används olika av politiker och syftar till olika betydelser. Denna otydlighet kring vad inkludering är gav resultatet att det är ett väldigt svårt begrepp att definiera och arbeta med. Lärarna fick i stället skapa sina egna verktyg och strategier anpassade efter varje klassmiljö och individer i klassrummet.