This essay conducts a descriptive analysis of the ideas expressed by NATO´s official security strategy "Strategic Concept" from 2010 and the European Union’s security strategy "A Secure Europe in a Better World" from 2003. The purpose of this analysis is to examine whether the ESDP and NATO are compatible with each other when it comes to the role of security policy actor. To do so, I´ve chosen to analyse the actors' security strategies based on three dimensions. These dimensions are: Their view of the international scene, their views on cooperation and their views on how to reach security. As sorting tools I´ve used two different ideal types, based on the theoretical perspectives of liberalism and realism. The results show that ESDP and NATO are compatible with each other as both ESDP and NATO´s security strategies are characterised by liberal values. However, there are a few traits of realism regarding NATO's treatment of international threats which can be seen to some extent as being in opposition to the ESDP´s practices regarding the treatment of threats. / Syftet med denna uppsats är att studera huruvida NATO och ESFP är kompatibla med varandra eller inte när det kommer till rollen som säkerhetspolitiskt aktör. Detta eftersom jag vill undersöka vad det finns för eventuell potential till politiska spänningar och intressekonflikter emellan dessa aktörer då de har en stor världsomfattande påverkan när det kommer till den globala säkerhetspolitiken. Den övergripande forskningsfrågan lyder:  Är den Europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) och NATO kompatibla med varandra när det kommer till rollen som internationell säkerhetspolitisk aktör? Mitt tillvägagångssätt för att svara på min övergripande forskningsfråga har varit att studera aktörernas säkerhetspolitiska policydokument. Detta har jag gjort genom att göra en idéanalys av aktörernas respektive försvarsdokument. I denna uppsats används idealtyper från de teoretiska perspektiven liberalism och realism för att på så sätt operationalisera och undersöka min övergripande forskningsfråga.  Uppsatsens slutsats visar att NATO och ESFP är kompatibla med varandra där båda aktörernas säkerhetsstrategier är präglade av liberala värderingar. Mycket lutar åt att samarbetet mellan aktörerna kan ses ett ömsesidigt beroende där respektive aktör kompletterar den andra. Dock finns det ett fåtal drag av realism kring NATO:s metoder för bemötandet av internationella hot där dessa i viss mån kan ses som stående till ESFP:s metoder kring samma bemötande.

Under det senaste decenniet har Ryssland nyttjat det militära maktmedlet mot forna sovjetstater i syfte att uppnå politiska målsättningar. Skälen till detta är troligtvis flera, där Natos och EUs expandering till Rysslands närmaste intressesfär antas utgöra en väsentlig drivkraft. Den ryska interveneringen i Georgien år 2008 och annekteringen av Krim i Ukraina år 2014, var ur ett svenskt strategiperspektiv oväntade samt överraskande händelser som bidrog till djupgående förändringar av den svenska säkerhetsstrategin. Denna undersökning syftar till att analysera om och i så fall hur, dessa två ryska strategiska chocker har påverkat svensk säkerhetsstrategi under de senaste tio åren. Undersökningen ämnar även ge en ökad förståelse för utformningen av svenska säkerhetsstrategier, dess bakgrund, påverkansfaktorer och förhållande till ryskt geopolitiskt agerande. Denna kunskap skapar även förutsättningar att bättre förstå den aktuella strategin, generella säkerhetspolitiska ageranden likväl som den utgör ett bidrag till analys av framtida strategier. Denna fallstudie nyttjar en referensram som utgår ifrån Jacob Westbergs modell av strategins komponenter, miljö, mål, medel och metod. Genom textanalys studeras fyra analysenheter bestående av officiella säkerhetsstrategier och försvarspropositioner. Undersökningens första analysenhet utgörs av En strategi för Sveriges säkerhet från år 2006 och den sista analysenheten är Nationell säkerhetsstrategi från år 2017 med dess delrapport från år 2018. För att ytterligare berika empirin har även tidigare forskning inom ämnesområdet använts, likväl som rapporter från Försvarsberedningen och Försvarsmakten. Undersökningens slutsatser visar att de två strategiska chockerna har haft en betydande påverkan på svensk säkerhetsstrategi under det senaste decenniet. Chockerna har bidragit till ett skifte från internationella operationer, en solidaritetsdoktrin och ett frivilligt anställt försvar, till ett ökat fokus på närområdet, en form av Östersjöallians samt upprättandet av ett totalförsvar med värnplikt. Rysslands intervenering i Georgien hade dock inledningsvis en blygsam påverkan i jämförelse med annekteringen av Krim, som orsakade ett paradigmskifte inom svensk säkerhetsstrategi. Det framstår som att den första chocken delvis absorberades av en övertro till europeisk säkerhet i kombination med Sveriges 200-åriga tradition av fred samt den rotade synen på neutralitet och alliansfrihet. Den initialt absorberade chocken visar sig dock senare utgöra en förstärkare till den andra chocken, vilket leder till en helomvändning i säkerhetsstrategin. Följderna kan ses i återupprättandet av totalförsvaret, nya militära förmågor, ökad nationell försvarsförmåga och etableringen av en ökad permanent militär närvaro på Gotland. Det innebär även fördjupade bilaterala samarbeten med Finland, USA, NATO samt de nordiska och baltiska länderna. Svenskt fokus kanaliserades nu främst till två metoder, att kunna möta ett militärt väpnat angrepp mot Sverige, samt en form av alliansstrategi med främst Finland och USA i östersjöområdet. / Over the course of the past ten years, Russia has used its military means against former Soviet states in an effort to achieve its political objectives. The explanations behind this behavior are probably several, but NATO’s and EU’s expansion to Russia’s proximity and area of interest could very well have played a significant role. The Russian intervention in Georgia in 2008 and the annexation of Crimea in 2014 were from a Swedish strategy perspective, both unexpected, surprising and led to severe changes in Swedish security strategy, thus by definition being strategic shocks. This study aims to analyze if and, in that case how two Russian strategic shocks have affected Sweden’s national security strategy over the course of the past decade. Thus, in doing so it contributes to an increase in understanding the development of Swedish security strategy, its underlying causes, background and relation to Russian geopolitical behavior. This knowledge will also help to better understand the current strategy, political security actions in general as well as a contribution to future analysis of strategies. This case study utilizes a frame of reference based on Jacob Westberg’s model of a strategies components, environment, ends, means andways, to define, analyze and evaluate the security strategy in its right context. Through qualitative text analysis, this case study analyzes four analysis units consisting of official security strategy and Defense bills by the Swedish government. Spanning from 2006 to the last unit, the National security strategy from 2017. To enrich the empirical analysis, earlier research on the subject at hand, as well as, reports from the Swedish Defense Commission and the Swedish armed forces have been added to the study.   The study concludes that the two strategic shocks have in fact had a major impact on Swedish security strategies over the past decade. Causing a shift from focusing on international operations, a solidarity doctrine and a strictly professional armed force mainly used abroad, to focusing on Sweden’s immediate vicinity, with a Baltic Sea alliance and a re-establishment of a total defense concept. Russia’s intervention in Georgia had a modest impact compared to the annexation of Crimea which created a paradigm in Swedish security strategy. It seems like the first shock was partly absorbed due to a misbelief of European safety as well as Sweden’s two-hundred-year long history of peace, mainly due to a neutral- and alliance free policy. As a result, the first shock functioned as a catalyst, amplifying the impact of the second strategic shock, causing a total turnaround of the Swedish security strategy. Its effects initiated the re-establishment of a total defense concept, new military means, strengthening of the national defense and establishing an increased permanent military presence on Gotland. It also included deepening the bi-lateral co-operation with Finland, USA, the other Nordic-Baltic countries as well as with NATO. The Swedish security strategy is now being focused to two main courses of action. The first, being able to handle a military attack on Swedish soil, the other an alliance strategy with mainly Finland and the USA in the Baltic area.

With the aim of contributing one aspect to the international relations enterprise of understanding the grounds for security policy action, this essay makes a theoretical exploration of the basis for security strategy-making on the political level, with the aid of a multidisciplinary framework for analysis (combining research on strategy, narratives and role theory). Developing the concept of strategic actor by assessing its constitution through aspects of strategic theory (e.g. theories of action), role enactment, and strategic narratives, enables the study to construct an analytical tool which can be utilized to assess the strategic reasoning of actors within international relations. This analytical tool is tested for relevance by being employed to empirically analyse public security strategies of states and intergovernmental organizations as presumed strategic actors. Empirical analysis guided by the framework for analysis is conducted vis-à-vis a selection of security strategies (a.k.a. strategic concepts) between 2000 and 2010, of state-actors: the Russian Federation, the United States, the United Kingdom, and IGO-actors: the European Union and NATO. The essay increases the understanding of strategic actors’ strategy-making in general and security strategy-making in particular. The findings augment the understanding of the complex choices facing political units if they aim to credibly cast themselves as a strategic actor – at least regarding the aspect of reasoning strategically – as well as shedding some more light on the particular policy material that security strategies represents.

COMMON ENDS OR COMMON MEANS? The Cold War is over and Sweden and Finland are starting to deal with the new security enviroment that has emerged. Grand Strategy in both countries is changing to meet the new Europe and surroundings. Both Sweden and Finland consider the risk of a direct attack in the near future to be highly unlikely and this has effects on the respective countries grand strategy. A broadened approach to security is applied and the military instrument is no longer the primary concern in the strategy. Both Sweden and Finland become members of the European Union in 1995 but neither is a member of NATO, the countries both consider themselves as military non-aligned, the only two countries with a coastline to the Baltic Sea with that stance. This makes for a logic choice to cooperate for the common security and a cooperation is formed to cover security policies to be relevant in peace, crisis and war. Even though the countries are existing in and interpret the new security enviroment in similar ways they approach the challanges in differing ways. This creates the differences that we identify and describe in this thesis. The purpose of this thesis is to identify and describe the differences between Sweden's and Finland's grand strategy, how this difference has changed from 1996 to 2018 and if these differences can have consequences for the cooperation between the two countries, mainly military and at the highest strategic level. The thesis is focused on the elements of the grand strategy that involves the armed forces of the respective countries. This comparative text analysis compares political policy documents within the grand strategy field from both Sweden and Finland. We will compare the period from 1996-2018. The comparison will be made by examining three occasions in the period, year 1996, Year 2004 and year 2018. The documents used have relevance against these years and are analyzed by applying Jacob Westberg's model; ends, means, ways and environment. The differences and the consequences that are the conclusions of this thesis are that cooperation are not always formed because it is the best possible option but sometimest the only possible options. Sweden and Finland's history differ in some parts and this has affected the respective country's security strategies. Finland has a history of coping for itself and has thus a national focus with focus on a stable national defense while Sweden has a history without war in modern times and a constant glance at military international engagement and the political benefits that can be achieved on the international scene.

Under 2014 genomförde Ryssland framför ögonen på resten av världen en annektering av Krimhalvön i Ukraina. Västvärlden var i det som närmast kan beskrivas som en chock över detta offensiva beteende. Utan någon förvarning så flyttade Ryssland med stöd av "små gröna män" fram sina positioner på Krimhalvön. En ny taktik användes och strider blandades med andra medel och metoder i det som populärt kan uttryckas som gråzonen. Denna undersökning besvarar följande problemformulering med stöd av en kvalitativ textanalys i form av en dokumentundersökning. Utifrån ett säkerhetsstrategiskt perspektiv; Hur kan problamtiken med hybrida hot i gråzonen beskrivas och hur omhändertas dessa i den nationella säkerhetsstrategin? Genom att läsa i empiri och teori om gråzon, hybrida hot och säkerhetsstrategier skapar sig författarna en modell för analys. Denna analysmodell används sedan för att analysera den (Svenska) nationella säkerhetstrategin som publicerades 2017. Analysmodellen grundar sig på de av Treverton identifierade hybrida hoten: Desinformation, cyberattacker, ekonomiska påtryckningar, irreguljära beväpnade styrkor, reguljära beväpnade styrkor.Undersökningen visar att den nationella säkerhetsstrategin, trots en bristande tydlighet inom vissa områden och en bristande balans mellan mål, metoder och medel, identifierar och ger styrningar för omhändertagandet av de identifierade hybrida hoten. Vidare visar säkerhetsstrategin på en bred förståelse och tolkning av begreppen hybrida hot och gråzonen, utan att försöka definiera dessa komplexa begrepp. Då analysmodellen appliceras, belyses en möjlig hotbild; miljöhot. Resultaten av analysen visar också att det kan vara klokt att beskriva just de samtida hoten och utnyttjande av dessa, istället för att argumentera avseende definitioner. Författarna menar att det är av större vikt att skapa en större förståelse för fenomenen, i syfte att åstadkomma en allomfattande ansats för att motverka de verkliga effekterna av hoten. / In 2014 Russia, in front of the rest of the world, claimed and performed an annexing of Crimea. The larger parts of the western world were left in shock. Without any acknowledgment Russia moved forward with “little green men” and implied a different tactic. It was not officially war and nor peace, the fighting and the action took place in what was popularly named as the gray zone. This thesis is answering the following questions by using a qualitative document examination. From a strategic security perspective: How can the problem regarding hybrid threats in the gray zone be described and how does the national Swedish strategy respond to these threats? By reading and concluding existing theory about hybrid threats within the gray zone the authors have created their own model of analysis to utilize on the Swedish National Security Strategy. The model of analysis consists of the five main hybrid threats chosen from the theory presented by Treverton: Disinformation, Cyber-attacks, Economic pressure, Irregular armed forces and Regular forces.The thesis concludes that although unclear and found lacking in coherence regarding ends, ways and means; the National Security Strategy addresses and gives guidance on how to counter the effects of the above-mentioned threats. The Security Strategy also shows a consciousness regarding the complexity of the hybrid threats and the gray zone, without trying to define the actual area or methods utilized. When looked at through the model of analysis, it also highlights a possible new threat to be considered; environmental threats. The results of the analysis also indicate that it might be wise to use the term contemporary threats and the utilization of these, instead of arguing about definitions. The authors argue that it is of greater importance to create a larger understanding of the phenomena, in order to counter the actual effects by employing a truly comprehensive approach.

Den säkerhetspolitiska situationen i Norden var under kalla kriget låst i kampen mellan öst och väst. Detta innebar att respektive lands möjligheter att fritt välja säkerhetsstrategi var begränsad. Först efter slutet på kalla kriget öppnade sig denna möjlighet och länderna kunde även se sig om efter nya samarbeten och partners. Nya säkerhetsstrategier utarbetas i Sverige och Norge där det internationella åtagandet stärks och nya samarbeten utvecklas med bland annat det nordiska försvarssamarbetet. När Ryssland i och med sitt agerande i Georgien och Ukraina återigen börjar utgöra ett potentiellt hot börjar det territoriella försvaret hamna i fokus igen. Den nya säkerhetspolitiska situationen leder till ett militärt samarbete mellan Sverige och Finland som bland annat involverar försvarsplanering för skyddandet av det andra landets territorium. Men ett sådant samarbete uppstår inte mellan Sverige och Norge. Syftet med denna studie är att undersöka och beskriva likheter och skillnader i svensk- och norsk säkerhetsstrategi sedan förändringen i omvärldsläget 2008 och vidare beskriva eventuella möjligheter för utvidgade försvars- och militära samarbeten mellan Sverige och Norge, liknande det som finns mellan Sverige och Finland. Studien använder sig av kvalitativ textanalys applicerat på norska och svenska försvarsbeslut, propositioner eller underlag inför dessa. För att kunna svara på studiens syfte och frågeställningar används två olika teorier, en per frågeställning, som appliceras på textanalysens resultat. Studiens viktigaste resultat består i att de slående likheterna mellan svensk och norsk säkerhetsstrategi beror på den gemensamma strategiska miljö som länderna befinner sig i samt att hoten i den förändrade omvärlden tolkas likvärdigt. De största likheterna mellan de två ländernas utformade säkerhetsstrategier finns i de säkerhetspolitiska målen samt de tillgången till nationella medel och resurser. Den största skillnaden mellan länderna rör vald metod att genomföra sin strategi på, där Norge för en tydlig allianspolitik och bygger sitt nationella försvar kring Nato medan Sverige väljer att stå militärt alliansfritt och samarbeta genom bilaterala avtal. Denna skillnad är också den faktor som starkast negativt påverkar förutsättningarna för ett mer utvecklat militärt samarbete länderna emellan. Utöver frågan kring Nato finns det goda möjligheter för vidare militära samarbeten främst genom gemensamma förband för internationella operationer. / During the Cold War, the security situation in the Nordic countries was fixed in the battle between the East and the West. This meant that each country's ability to freely choose a security strategy was limited. Only after the end of the Cold War did this opportunity emerge and the countries could look for new partnerships. New security strategies were developed in Sweden and Norway, where the international commitment was strengthened and new collaborations were being developed, for example the Nordic defence cooperation. When Russia begun to pose a potential threat with its actions in Georgia and Ukraine, territorial defence rose in priority. The new security situation leads to enhanced military cooperation between Sweden and Finland, which involves, among other things, military planning for the protection of the other country's territory. But no such cooperation develops between Sweden and Norway. The purpose of this study is to investigate and define similarities and differences in the Swedish and Norwegian security strategies since the change in the external situation in 2008 and further describe possible opportunities for enhanced defence and military cooperations between Sweden and Norway, similar to the ones existing between Sweden and Finland. The study uses a qualitative text analysis applied to Norwegian and Swedish defence decisions, acts or reports. To be able to answer the study's purpose and questions, two different theories are being used, one per each question, which is applied to the results of the text analysis. The most significant result of this study is that the most prominent similarities in Swedish and Norwegian security strategies are results of a shared view of the strategic environment and new threats from changes in the external situation is interpreted likewise in both nations. The most notable similarities are found in the stated strategic ends for each country’s security strategy and the national means in assets and capabilities they both possess. The biggest difference between the two are in which ways they operate in the strategic environment, where Norway has chosen NATO as the foundation of their national defence and Sweden stands as non-allied military state depending on bilateral agreements for cooperation. This difference is also the most vital factor negatively effecting the possibilities for enhanced military cooperation between the two countries. Apart from the issue surrounding NATO there are relatively good possibilities for further military cooperation, primarily thru joint military units for international operations.