Syftet med vår studie var att utifrån sekundär traumatisk stress, undersöka hur socialarbetare påverkas av klienters traumatiska berättelser och/eller uttalade lidande. Studien är genomförd genom kvalitativa semistrukturerade intervjuer med sju yrkesverksamma socialarbetare som anser sig ha blivit sekundärt traumatiserade, eller känner igen sig i symptom som kan känneteckna tillståndet. Vi använde oss av psykosocialt perspektiv, coping, resiliens och stigma för att analysera den insamlade empirin. Tematisk analys har använts för att lyfta fram meningsfulla empiriska data. Resultaten visade att samtliga yrkesverksamma socialarbetare i studien på något sätt påverkas av klienters traumatiska berättelser och/eller uttalade lidande. Denna påverkan visade sig ha både positiva och negativa aspekter. Resultaten visade också att de yrkesverksamma socialarbetarna hanterar det psykiskt påfrestande arbetet genom att kommunicera med kollegor, eller andra närstående i den mån det går, genom att få handledning och till viss del även genom att vårda sig själv. Kunskapsbehovet kring sekundär traumatisk stress ansågs vara stort. Vidare uttryckte intervjupersonerna att begreppet bör uppmärksammas mer för att kunna skapa en förståelse för problematiken, och för att veta hur man kan arbeta på ett mer hälsofrämjande sätt. / The purpose of our study was to investigate how social workers are affected by clients' traumatic stories and/or pronounced suffering, based on secondary traumatic stress. The study was conducted through qualitative semi-structured interviews with seven professional social workers who consider themselves to have been secondarily traumatized or recognize themselves in symptoms that may characterize the condition. We used psychosocial perspective, coping, resilience, and stigma to analyze the collected empirical data. Thematic analysis has been used to highlight meaningful empirical data. The results showed that all professional social workers in the study are in some way affected by clients' traumatic stories and/or pronounced suffering. This impact turned out to have both positive and negative aspects. The results also showed that the professional social workers handle the psychologically stressful work by communicating with colleagues, or other close relatives as far as possible, by receiving guidance and to some extent also by taking care of themselves. The need for knowledge about secondary traumatic stress was considered to be great. Furthermore, the interviewees expressed that the concept should be given more attention in order to create an understanding of the problem, and to know how to work in a more health-promoting way.

Kardiomyopathien (KMP) sind bei Katzen die häufigste kardiovaskuläre Erkrankung und ein wichtiger Grund für Morbidität und Mortalität (FOX et al. 1995). Die morphologische und strukturelle Veränderung des Myokards entsteht definitionsgemäß in Abwesenheit von Klappenerkrankungen, kongenitalen Defekten oder koronaren Gefäßerkrankungen. Unterschieden werden können primäre und sekundäre Kardiomyopathien. Primäre Kardiomyopathien (1°KMP) sind genetisch oder idiopathisch bedingt. Anhand des Phänotyps können hypertrophe (HKMP), restriktive (RKMP), unklassifizierte (UKMP), dilatative (DKMP) und arrhythmogene rechtsventrikuläre (ARVC) Kardiomyopathie unterschieden werden. Sekundäre Kardiomyopathien (2°KMP) werden durch eine systemische Erkrankung ausgelöst. Als Ursachen werden insbesondere Hyperthyreose, systemische Hypertension, Myokarditis, Taurinmangel, Kortikosteroidapplikation, chronische Niereninsuffizienz (CNI), anhaltende Tachyarrhythmie, Diabetes mellitus, Anämie, Neoplasie, Anthrazykline, Hypersomatotropismus, Sepsis und Myopathie beschrieben. In der Literatur machen die sekundären Kardiomyopathien bisher noch einen relativ geringen Anteil der Kardiomyopathien aus. Die für diese Untersuchung ausgewerteten Daten von Katzen mit Myokarderkrankungen wurden innerhalb von 29 Monaten erhoben. Einschlusskriterien waren das Vorliegen des Signalements, der Anamnese, des Blutdrucks und einer standardisierten echokardiografischen Untersuchung. Außerdem musste zur Erfassung der häufigsten auslösenden Erkrankungen bei Patienten über neun Jahren das Gesamtthyroxin erfasst worden sein, bei Polyurie und Polydipsie die Parameter Harnstoff, Kreatinin und Glukose und bei blassen Schleimhäuten der Hämatokrit. Von den 106 Katzen, die den Einschlusskriterien entsprachen, machte die 2°KMP mit 50 Katzen (47%) den größten Anteil aus. Zweithäufigste Kardiomyopathie war die HKMP mit 39 Fällen (37%), gefolgt von UKMP (9 Katzen, 8%), RKMP (6 Katzen, 6%) und DKMP (2 Katzen, 2%). Das Signalement der Katzen mit 82 EKH (77%) eine signifikante Häufung dieser Rasse, die aber der Verteilung der Rassen im Patientengut entspricht (p<0,001). Im Mittel waren die Katzen 9 Jahre alt (1-17 Jahre). Die Katzen mit HKMP waren signifikant jünger als die Katzen der anderen Gruppen (p<0,001). Die Katzen über 12 Jahre zeigten signifikant häufiger eine 2°KMP als eine 1°KMP (p=0,001). Mit 74% (n=78) waren Kater signifikant häufiger betroffen als Kätzinnen (p=0,001). Die 28 Kätzinnen waren mit 64% (n=18) häufiger an einer 2°KMP erkrankt als an einer primären Kardiomyopathie (p=0,03). Beim Gewicht (mittleres Gewicht 4,7 kg, Median 4,2 kg; 2-9 kg) zeigten sich keine relevanten Unterschiede zwischen den Gruppen. Das häufigste Symptom war bei 37% der Katzen (n=38) Dyspnoe. Weitere respiratorische Probleme waren Husten (n=5, 5%) und Maulatmung (n=3, 3%). Bei sechs Tieren (6%) lag eine arterielle Thrombembolie mit Paraplegie vor. Aszites und subkutane Ödeme waren bei je zwei Tieren (2%) auffällig. 11% der Katzen (n=12) hatten einen anderen Vorstellungsgrund: bei sieben Katzen lag eine Harnabsatzstörung (feline lower urinary tract disease) und bei fünf ein Trauma vor. Bei der kardialen Auskultation waren 53 (50%) Katzen mit einem systolischen Herzgeräusch vom Lautstärkegrad 1-4/6 auffällig. Signifikant häufiger als in den anderen Gruppen war bei den Katzen mit HKMP ein Herzgeräusch zu verzeichnen (p <0,001). Bei 48 (45%) Katzen lag ein Galopprhythmus vor, bei 11 der Tiere (10%) in Kombination mit einem Herzgeräusch. Die Katzen mit Galopprhythmus waren signifikant häufiger dekompensiert als die mit Herzgeräusch oder ohne abnormen Auskultationsbefund (p=0,001). Die kardiogene Dyspnoe als häufigster Vorstellungsgrund (n=38) wurde in 45% (n=17) der Fälle durch ein Lungenödem, in 26% (n=10) durch einen Pleuraerguss und in 29% (n=11) durch die Kombination beider bedingt. Katzen mit RKMP hatten signifikant häufiger einen Pleuraerguss als Katzen der anderen Gruppen (p=0,001). Von den Katzen mit UKMP lag hingegen häufiger ein Lungenödem vor (p=0,016). Aszites trat bei keiner Katze mit HKMP und RKMP auf. Alle Katzen mit RKMP und DKMP gehörten der ISACHC-Klasse 3 (International Small Animal Cardiac Health Council) an (p<0,001). Sieben der neun Katzen mit UKMP (78%) entsprachen ebenfalls dieser Klasse. Die Katzen mit RKMP zeigten die am stärksten ausgeprägte linksatriale Dilatation (LADs 27,4 mm; 23,8-30,5 mm), die mit 2°KMP die am wenigsten ausgeprägte (19,2 mm; 13,4-28,2 mm). Innerhalb der 2°KMP (n=50) lag bei 19 Katzen eine Hyperthyreose, bei 16 CNI und bei 15 Tieren systemische Hypertension vor. Weitere Ursachen waren Glukokortikoidgabe (n=4), Anämie (n=2), Diabetes mellitus (n=2) und schwere Lungenerkrankung oder Pyothorax (n=4). Eine Kombination dieser Erkrankungen bestand bei 24% (n=12) der Katzen. Unter Vernachlässigung potentiell auslösender Erkrankungen ergab eine Klassifizierung der 50 Katzen mit 2°KMP anhand des Phänotyps bei 68% (n=34) eine HKMP. Eine UKMP machte 18% (n=9) und eine RKMP 14% (n=7) aus. Hyperthyreose auch in Kombination mit anderen Erkrankungen war in 84% (16/19) ebenso wie systemische Hypertension in 80% (12/15) mit linksventrikulärer Hypertrophie assoziiert. Mit 47% übersteigt die Häufigkeit der 2°KMP deutlich die Angaben in der Literatur. Zusätzliche Fälle können als 1°KMP fehlinterpretiert worden sein, während eine erworbene Begleiterkrankung neben einer 1°KMP fälschlicherweise als 2°KMP gewertet sein kann. In jedem Fall betonen die Ergebnisse dieser Untersuchung aber die Wichtigkeit weiterführender diagnostischer Schritte, um Erkrankungen mit Auswirkungen auf das Myokard zu identifizieren. Inwieweit eine kausale Therapie die Rückbildung myokardialer Veränderungen erlaubt, müssen weitere Untersuchungen klären.

Socialarbetare inom familjebehandling som möter traumatiserade barn är en stor riskgrupp för sekundär traumatisering. Genom mötet med traumatiserade barn och deras berättelser kan socialarbetarna själva uppleva samma symptom som den traumatiserade själv uppvisar. Syftet med denna studie är att undersöka förekomsten av eventuell sekundär traumatisering hos socialarbetare inom familjehemsvården. Traumatiseringen antas ske då socialarbetarna kommer i kontakt med traumatiserade barn. Vi har undersökt omfattningen av utsatthet hos yrkesverksamma och vad det finns för stödåtgärder för att förhindra denna utsatthet, samt även studera huruvida de yrkesverksammas arbetsliv samt privatliv påverkas.Genom kvalitativa intervjuer med socialarbetare som är verksamma inom området familjehemsbehandling har vi samlat in vår empiri. Teorierna vi använt för att analysera intervjuerna är biopsykosocialt perspektiv och copingteori. För att lyfta fram empiriska data har vi använt oss av kvalitativ tematisk innehållsanalys. Resultaten från studien visar att socialarbetarna upplevde sekundär traumatisering på olika sätt, majoriteten av våra respondenter har drabbats av sekundär traumatisering och de upplever att kontakten med trauma inom familjehemsvården kommer genom att arbeta med barns trauma. Socialarbetarna kunde alla beskriva att de finns tillgängliga stödåtgärder inom organisationen, samt stödåtgärder som bör finnas tillgängliga vid STS. Socialarbetarna som upplevt STS beskrev även att det påverkade privatlivet och de kunde även beskriva privatlivet som en viktig faktor för stöd och återhämtning. Socialarbetarna som upplevt STS har mottagit stödåtgärder för detta samt att socialarbetarna som upplevt STS påverkades av detta i arbetslivet. De respondenter som inte upplevt STS uppgav att de ändå påverkas av det trauma som de möter i sitt arbete. Vi kunde identifiera olika teman i resultaten och kunde dela upp dom i rubrikerna `förekomst av trauma och sekundärtraumatisering, ´hur sekundärtraumatisering påverkar arbetsliv och privatliv` och ´stödåtgärder vid upplevelse av sekundär traumatisering´. Forskningen kring STS i Sverige är bristfällig, detta blev tydligt i vårt sökande efter relevant forskning till studien samt respondenternas uttryck att de saknar forskning i en svensk kontext. Vi ser ett tydligt behov av fortsatt forskning för att vidare öka kunskap kring risker att bli sekundärtraumatiserad i arbetet med traumatiserade barn, samt att få kunskap som kan åtgärda och förebygga arbetshälsoproblem inom socialt arbete.

Denna studie syftar att synliggöra elevers upplevelse av lärande i digitalt skapande i bildämnet. Det talas ofta om vad och hur elever ska lära sig i undervisningen samt vilka kunskaper och förmågor de ska utveckla men vad elever själva upplever och tycker är sällan uppmärksammat. Med denna studie vill jag fördjupa min och förhoppningsvis andras insyn i elevers upplevelse av att arbeta digitalt i bildundervisningen. Detta undersöks genom forskningsfrågorna På vilka sätt beskriver elever syftet med att arbeta med digital bearbetning av bilder, digitala tekniker samt verktyg i bildämnet? samt Hur beskriver elever sitt lärande i digitalt skapande i bildämnet?Utifrån ett sociokulturellt perspektiv undersöks elevers syn och upplevelser på digital bildbearbetning, digitala tekniker, och sitt lärande i digitalt skapande i bildämnet. Studien har en kvalitativ ansats och använder två kvalitativa metoder för insamling av data. Den första metoden är två semistrukturerade intervjuer som genomförts med totalt fyra elever i årskurs åtta. Den andra metoden är deltagande observation som genomförts på en högstadieskola med de två bildlärare som eleverna haft i årskurs sju respektive åtta. Studiens insamlade data bearbetas och analyseras utifrån Wartofskys (1979) primära, sekundära och tertiära artefaktsnivåer.Resultatet i studien visar att eleverna ser bild som ett kreativt ämne där man ska använda händerna och få en paus från datorn som används i nästan alla andra ämnen. Eleverna föredrog uppgifterna som hölls med den förra bildläraren i årskurs sju, exempelvis porträtt, eftersom dessa genomfördes med analoga tekniker och material så som penna och papper. Med bildläraren i årskurs åtta har eleverna arbetat med den hittills enda digitala bilduppgiften, och trots att eleverna föredrar den förra bildlärarens uppgifter i bildundervisningen tycker eleverna bättre om undervisningen med sin nuvarande bildlärare och upplever den som roligare. Enligt resultatet beror detta på att eleverna tycker bättre om den nuvarande bildläraren samt upplever den nuvarande bildlärarens undervisning som mer strukturerad, lättare att fokusera på, och att eleverna känner att de bedöms utifrån kunskapskraven.Avslutningsvis beskrivs studiens relevans och förslag till vidare forskning.

Sekundär traumatisering är ett tillstånd som kan uppstå till följd av att arbeta med att lyssna på klienters berättelser om traumatiska upplevelser. Personen som drabbas av sekundär traumatisering kan uppleva många fysiska och psykiska svårigheter i sitt liv. Studiens syfte är att undersöka uppkomsten och erfarenheterna av sekundär traumatisering bland professionella och på så sätt bidrar till kunskap om detta fenomen inom socialt arbete. I studien tillämpas en kvalitativ metodologi med semistrukturerade intervjuer för att erhålla en fördjupad förståelse för sekundär traumatisering och för att ge utrymme för professionella att uttrycka sina erfarenheter. För att förstå hur professionella hanterar de känslor som följer av exponeringen för traumaberättelser och uppkomsten av sekundär traumatisering används teorier om KASAM (känsla av sammanhang), empowerment och copingstrategier som teoretiska perspektiv. Studien genomfördes i tre olika kommuner och inkluderade sex intervjuer med professionella som arbetar inom området våldsutsatta klienter. Resultaten från studien indikerar att professionella upplever besvärande känslor till följd av klienternas traumatiserande berättelser. Resultaten betonar även att bristen på reflektion i arbetsmiljön och hög arbetsbelastning kan anses vara orsaker till uppkomsten av sekundär traumatisering. Å andra sidan identifieras vilka copingstrategier som används av professionella för att hantera symtomen av sekundär traumatisering

Många klienter som har kommit i kontakt med socialsekreterare har genomgått ett traumasom kan se olika ut. När socialsekreteraren ska ta en del av sin klients redogörelser riskerarsocialsekreteraren att även ta en del av klientens trauma, något som kallas för sekundärtraumatisering. Man kan alltså säga att socialsekreteraren blir traumatiserad av sin klientstrauman. Målet med denna uppsats är att öka förståelsen för hur socialsekreterare uppleveroch hanterar sekundär traumatisering inom socialtjänsten. Inom hanteringen av sekundärtraumatisering kommer även copingstrategier att beröras. Studien har tagits fram med hjälpav tidigare forskning inom sekundär traumatisering samt begreppet copingstrategier. Studiensförfattare har även använt sig av de teoretiska utgångspunkterna och begreppsförklaringarnasekundär traumatisering (trauma stewardship), empati &amp; empatitrötthet, emotional labour,kognitiva scheman och copingstrategier för att analysera resultatet. Datainsamlingen har skettmed hjälp av fem kvalitativa intervjuer där sedan en tematisering har gjorts. Resultaten fråntematiseringen har sedan presenterats i en tabell med hjälp av Framework (se bilaga 3).Uppsatsens resultat indikerar att socialsekreterare upplever stress, ångest, repetitivatankemönster och skillnad i visad empati gentemot klienter i koppling till sitt arbete, möjligensom en konsekvens av att höra klienters traumaberättelser. Upplevelserna kan också förståsvara reaktioner på att arbeta med det egna känslolivet som verktyg. Socialsekreterareanvänder olika copingstrategier för att förebygga försämrat mående som ser olika ut blandmän och kvinnor. Resultaten tyder även på att det finns brist på kunskap och medvetenhetkring begreppet sekundär traumatisering då det är ett begrepp som sällan diskuteras.

Denna studie syftade till att undersöka graden av upplevd sekundär traumatisering bland socialarbetare i Sverige samt undersöka kännedomen om begreppet inom yrkesgruppen. Genom en enkätundersökning samlades data in från 49 socialarbetare, verksamma inom klientnära arbete och representerande 15 olika kommuner. Resultaten visade att majoriteten av respondenterna upplevde låga nivåer av sekundär traumatisering i förhållande till högsta möjliga värde, medan kännedomen om begreppet var utbredd inom gruppen. Ingen signifikant korrelation mellan arbetslivserfarenhet och graden av upplevda symptom på sekundär traumatisering kunde fastställas. Denna forskning belyser komplexiteten i socialarbetares erfarenheter av sekundär traumatisering och pekar på behovet av fortsatt forskning för att förstå de mångfacetterade faktorer som påverkar detta fenomen. Denna studie har bidragit till den svenska kontexten genom att genomföra en kartläggning av förekomsten av symptom på sekundär traumatisering bland yrkesverksamma socialarbetare och lagt grunden för framtida forskning.

No description available.

Sekundär traumatisering är ett fenomen som drabbar många socialarbetare som arbetar med våldsutsatta klienter. Tillståndet eller symptomen kan uppstå när socialarbetaren tar del av klientens trauma som föranleder att socialarbetaren i ett andra led blir traumatiserad. Studien har genomförts med semistrukturerade intervjuer och ämnar undersöka socialarbetares upplevelser och erfarenheter av fenomenet. Studiens resultat presenteras utifrån en tematisk analys och kommer vidare att beskrivas utifrån coping och Kasam som teoretiska ramverk för att förklara och förstå upplevelser av sekundär traumatisering. Resultatet i studien visar att samtliga deltagare känner till begreppet sekundär traumatisering och kan beskriva på vilket sätt en individ kan drabbas. Många av deltagarna beskriver symptom som till exempel empatitrötthet, koncentrationssvårigheter och svårigheter att släppa tankarna på klienterna i privatlivet. Deltagarna anser att möjliga orsaker till att drabbas av fenomenet är kunskapsbrist både på arbetsplatser och under utbildningar, bristande stöd från arbetsplatsen samt svårigheter att dra en gräns mellan arbetsliv och privatliv. I resultatet framkommer också att deltagarna är medvetna om vilka copingstrategier som fungerar bra för individen. Många av deltagarna menar att det är viktigt att bearbeta tidigare händelser i sitt privatliv för att minska risken att drabbas av symptom på sekundär traumatisering. / Secondary traumatization is a phenomenon that affects many social workers that meet victims of violence or trauma. The condition or symptoms can arise when the social worker takes part in the client's trauma, the social worker becomes secondarily traumatized. The study was conducted with semi-structured interviews and aims to investigate social workers' own experiences of the phenomenon. The results are presented based on a thematic analysis and will be described based on coping and Kasam as theoretical frameworks to further understand secondary traumatization. The results show that all participants know the concept of secondary traumatization and can describe the impact. The participants describe symptoms such as empathy fatigue, difficulty concentrating and letting go of thoughts of the clients. The participants believe that possible causes of being affected by the phenomenon are a lack of knowledge both in workplaces and in education, a lack of support from the workplace and difficulties separating work- and private life. The results show that the participants are aware of coping strategies and how they work for the individual. Many of the participants believe it is important to process past events in one's private life to reduce the risk of suffering from symptoms of secondary traumatization.

Som yrkesverksam inom sociala arbeten möter professionella tragiska människoöden och traumatiska berättelser. Utifrån återkommande exponering för dessa berättelser kan den yrkesverksamma i längden själv riskera drabbas av traumasymptom. Detta kallas för sekundär traumatisering, vilket i sin tur kan leda till utbrändhet och sjukskrivning. Studien undersöker hur chefer inom sociala verksamheter i Sverige anser att deras organisation kan förebygga sekundär traumatisering bland deras medarbetare. Studien utgår ifrån en kvalitativ, induktiv ansats där sju chefer från olika kommuner intervjuats genom semistrukturerade intervjuer. Intervjupersonerna valdes utifrån ett målinriktat, bekvämlighets- och snöbollsurval. I genomförd innehållsanalys framkom tre kategorier gällande hur sekundär traumatisering kan förebyggas: genom kunskap, en planerad organisationsstruktur samt via en öppen organisationskultur. Resultatet har sedan diskuterats utifrån tidigare forskning samt ur ett chefsperspektiv på krav-kontroll-stödmodellen. Studien konkluderar att chefer kan förebygga sekundär traumatisering. För det första genom att skapa en planerad organisationsstruktur, vilken möjliggör kontroll och stöd för medarbetarna. För det andra genom att uppmuntra en god organisationskultur som bidrar till högt socialt stöd. För det tredje genom att öka kunskapen om sekundär traumatisering, vilket fungerar som ett skydd gentemot sekundär traumatisering. Dessutom dras slutsatsen att cheferna kan använda krav-kontroll-stödmodellen som ett verktyg i sitt förebyggande arbete mot sekundär traumatisering. / Professionals within social work encounter tragic human fates and traumatic stories. Due to recurring exposure of traumatic stories it is possible for professionals to risk suffering from trauma symptoms. This is called secondary traumatisation, which can result in burnout and sick leave. The thesis investigates how managers within the social sector in Sweden find that they can prevent secondary traumatisation among their employees. The study is based on a qualitative, inductive approach where interviews with seven managers from different municipalities where conducted. The interviewees were selected based on target sampling, convenience sampling, as well as snowball sampling. In the content analysis three categories regarding how secondary traumatisation can be prevented was discovered: through knowledge, a planned organisational structure and through an open organisational culture. The result has been discussed based on existing research as well as from a manager’s perspective on the demand-control-support model. The findings conclude that managers can prevent secondary traumatisation. Fist, by creating a planned organisational structure, which enable control and support for employees. Second, by encouraging a good organisational culture, which contribute to high social support. Third, employees receive a form of protection from secondary traumatisation by increasing knowledge about the subject. Furthermore, the findings also conclude that managers can use the demand-control-support model as a tool in preventing secondary traumatisation.