<p>Uppsatsens syfte var att undersöka hur skolkuratorer definierar begreppet självskadebeteende, hur frekvent de anser att beteendet är på respektive skola samt vilka orsaker till självskadebeteende de anger. Uppsatsen undersökte vidare skolkuratorernas arbete med flickorna samt deras upplevelse av detta arbete. Sex kvalitativa intervjuer med skolkuratorer genomfördes.</p><p>Det framkom att skolkuratorerna definierade självskadebeteende som ett begrepp som rymmer en mångfald av beteenden. Kuratorerna hävdade att det inte gick att ge något enhetligt svar till varför en flicka skadar sig själv, utan detta varierade från flicka till flicka. Krav och ideal i dagens samhälle nämndes dock särskilt. Skolkuratorerna var av skilda åsikter beträffande huruvida självskadebeteende är vanligt förekommande eller inte.</p><p>Kuratorsrollen beskrevs av informanterna som relativt oreglerad och fri att utveckla. Samtliga kuratorer framhöll uppgiften att hjälpa flickorna vidare till professionell hjälp. Det betonades även att föräldrarna var viktiga att engagera för att kunna hjälpa flickorna. Förebyggande arbete ansågs viktigt, men förekom inte i någon större utsträckning på skolorna. Våra resultat har jämförts med tidigare forskning och analyserats utifrån ett socialkonstruktivistiskt perspektiv.</p>

<p><strong>Bakgrund: </strong>Den vanligaste formen av självskadebeteende kallas för ytligt självskadande. Det innebär att personen skär eller rispar sig själv med ett vasst föremål. Sjuksköterskor och annan vårdpersonal bör uppmanas att tänka över sina egna värderingar och sedan införliva det i arbetet med personer som skadar sig själva. <strong>Syfte: </strong>Syftet var att belysa sjuksköterskans upplevelser och attityder i omvårdnaden av personer med självskadebeteende. <strong>Metod: </strong>En litteraturstudie utfördes där 13 vetenskapliga artiklar inkluderades. Artiklarna granskades och bearbetades och sammanställdes till ett resultat. <strong>Resultat:</strong> Resultatet presenterades i två huvudkategorier och dessa var; upplevelser och attityder hos sjuksköterskan och behov av stöd. Sjuksköterskor bar på många känslor, så som frustration, rädsla, ångest och stress. Utbildning gav sjuksköterskorna nya färdigheter i omvårdnaden av personer med självskadebeteende. <strong>Diskussion:</strong> Den mest genomgripande känslan hos sjuksköterskorna i arbetet med personer som skadar sig själva var frustration. Den känslomässiga motviljan hos sjuksköterskorna gentemot dessa personer reducerades efter utbildningen. <strong>Slutsats: </strong>Brist på kunskap hos sjuksköterskorna kunde leda till en försämrad förståelse av självskadebeteende som i sin tur kunde leda till ett sämre bemötande. Behoven som sjuksköterskorna hade i omvårdnaden av personer med självskadebeteende var utbildning och en god arbetsmiljö.<strong> </strong></p><p><strong> </strong></p>

<p>Syftet med denna litteraturstudie är att, genom aktuell forskning, undersöka om dialektisk beteendeterapi minskar självskadebeteende och psykologiska variabler som relateras till självskadeproblematik. Självskadebeteende är en avsiktlig handling utan intentionen att dö som, genom att skära, bränna eller slå sig själv, görs för att fly outhärdliga sinnestillstånd, minska ångest och skapa ett inre lugn. Det är den mest vanliga anledningen till att individer behöver akut sjukvård och det är en riskfaktor för att individen senare ska fullborda ett självmord vilket innebär att dessa individer är i ett stort behov av effektiv hjälp. Marsha Linehan utvecklade på 1990-talet dialektisk beteendeterapi (DBT) vilken främst fokuserar på att minska självskadebeteende och lära patienterna hantera psykisk smärta utan att skada sig. DBT bygger på kognitiv terapi, inlärningsteori, zenbuddhistisk filosofi och dialektisk filosofi. Kärnan i DBT är det dialektiska dilemmat vilket innebär en balans mellan acceptans och förändring. De sju valda artiklarna, både kvantitativa och kvalitativa, granskades och samtliga visade att DBT signifikant minskar självskadebeteende och psykologiska variabler så som depression, dissociation, impulsivitet, ångest och hopplöshetskänslor. Dock krävs det fler kontrollstudier och längre uppföljningsperioder för att se om de signifikanta minskningarna verkligen är ett resultat av DBT samt om behandlingen ger ett hållbart resultat.</p>

<p>Syftet med denna uppsats var att beskriva vad som låg i fokus i ungdomars diskussioner, på ett webbaserat community, kring självskadebeteende. Urvalet blev 114 ungdomar mellan 13 och 25 år på communityt Helgon.net. Frågeställningarna var: ”Vilka huvudteman ligger i fokus i ungdomarnas diskussioner?”, ”Fungerar diskussionerna på forumen som ett socialt stöd?” och ”Vilka erfarenheter har ungdomarna av professionell hjälp?” Den metod som användes var en kvalitativ analys av de fyra huvudtemana ”Självskadetrend”, ”Varför skada sig själv”, ”Sårskador, ärr och skamkänslor” och ”Behandling och stöd”, som skapades utifrån vad som låg i fokus i ungdomarnas diskussioner. Enligt Alderman, Ahmed och Stacey är självskadebeteende ett sätt att hantera känslomässigt svåra situationer och att därigenom återställa den inre balansen, alltså en slags överlevnadsstrategi. Studien visar att diskussionerna på forumen fungerat som ett socialt stöd för ungdomarna, där de har kunnat ta del av varandras erfarenheter, information och tips. De flesta ungdomar hade negativa erfarenheter av professionell hjälp eftersom de bland annat kände sig felaktigt bemötta. Studien har även visat att flera ungdomar tycker att det är lättare att skriva om sin problematik till andra på Internet än att berätta om det till professionella. Uppsatsförfattarnas idé utifrån detta har varit att det vore lämpligt om de professionella använde sig mer av Internet för att kunna nå ut till ungdomarna. Detta skulle i sin tur ge en möjlighet till att arbeta mer förebyggande och fånga upp de ungdomar som ligger i riskzonen.</p>

<p>Syftet med denna studie är att beskriva och analysera medlemmars diskursiva konstruktioner av självskadebeteende och de konsekvenser dessa konstruktioner får för medlemmarnas identitetsskapande på ett Internetcommunity. Studien har en kvalitativ forskningsansats med grund i diskurspsykologi. Två diskurser har identifierats och döpts till ”naturlighetsdiskurs” och ”onaturlighetsdiskurs”. Inom dessa konstrueras självskadebeteende på skilda vis och medlemmarna av communityt rör sig mellan båda diskurserna. Resultatet visar att medlemmarna växlar mellan att konstruera självskadebeteendet som en naturlig teknik för ångesthantering och som något äckligt och onormalt, vilket resulterar i ett antal konflikter och stora konsekvenser för medlemmarnas identitetsskapande. Detta då diskurserna medför att medlemmarna växlar mellan att se på sig själva som unika, starka och normala, och som svaga, ensamma och onormala. Resultatet visar även på en stor komplexitet vad gäller förhållandet mellan självskadebeteende och självmord.</p>

<p>Självskadebeteende har uppmärksammats allt mer i samhällsdebatten under senare tid. Sjuksköterskan möter ofta patienter med ett självskadebeteende. Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskans attityder till patienter med självskadebeteende. Metoden var en litteraturstudie och datamaterialet bestod av nio vetenskapliga artiklar, publicerade mellan åren 2000-2007. Det analyserade materialet bildade tre teman som visade sjuskköterskors attityder till patienter med ett självskadebeteende: Ej rätt till vård, Erbjuder vård utan hopp om förändrat beteende och Rätt till vård.</p><p>Det framkom att känslor som vrede, rädsla, misslyckande och hopplöshet var kopplade till attityderna till patienter med självskadebeteende. Faktorer som kan påverka sjuksköterskans attityd till självskadebeteende kan inte enkelt beskrivas som negativa eller positiva enligt denna litteraturstudie. Fortsatta studier kan inriktas på att beskriva om attityderna förbättras eller inte och vilka faktorer som påverkar attityderna.</p>

Studien behandlar ämnet socialsekreterares perspektiv på självskadebeteendet skärande. Studien har genomförts med hjälp av kvalitativa intervjuer med fem socialsekreterare verksamma i tre städer. De frågeställningar som styrt arbetet lyder: Hur arbetar socialtjänsten med individer som skär sig? Hur beskriver socialsekreteraren fenomenet skärande? Vilka tankar och känslor väcker skärandet hos socialsekreteraren? Hur hanterar socialsekreteraren sina upplevelser? Studien befinner sig inom ramen för den fenomenologiska forskningstraditionen. Som teoretiska utgångspunkter har det psykodynamiska perspektivet med dess affektteori samt begreppet ”det upplevande subjektet” använts för att analysera resultaten. Dessutom användes rollteorin vid analysen. Resultaten visade att socialsekreterarnas erfarenheter korresponderade med forskningen om självskadebeteendet skärande. Beteendet väcker känslor och tankar hos socialsekreterarna, vilket tas upp i handledning om de anser att det finns behov för det. Studien pekar på att skärandeproblematiken inte faller inom socialtjänstens ramar. Socialtjänstens uppgift är att utreda de som aktualiserats och sedan ge dem stöd eller föreslå vidare insatser. I deras mandat ingår inte behandlig. Dock har socialtjänsten det yttersta ansvaret för alla individer, vilket medför att skärandeproblematiken hamnar på deras bord. Den forskning som är gjord inom området handlar om arbetet inom psykiatrin och som vi ser det har ingen forskat kring socialsekreterares och socialtjänstens roll i förhållande till självskadeproblematiken.

Syftet med studien är att utifrån en tidigare självskadande kvinnas egen berättelse om sitt liv undersöka och försöka förstå hur hon upplevde sig själv och sin kropp i samband med självskadebeteendet, samt undersöka hennes yttre sammanhangs betydelse för hennes behov av att skada sig själv. Syftet med studien är också att undersöka sambandet mellan kropp, själ och yttre sammanhang när det gäller hennes självskadebeteende och därmed bidra till ökad förståelse kring problematiken. För att försöka förstå detta har jag i denna kvalitativa undersökning valt att utgå från narrativ metod och en livsberättelse. I analysarbetet har jag haft en induktiv ansats, dvs. jag har utgått ifrån empirin och sökt fruktbara teorier för att förstå empirin. Valda teorier är Jacques Dropsys teorier om kroppsuttryck och Marianne Lerners teorier om psykosomatik. I resultatet har framkommit att självskadebeteendet fyllde många olika funktioner för berättaren, t.ex. känslan av kontroll, uttryck för en inre smärta och en längtan efter att bli sedd. Berättaren upplevde sin kropp som död materia. I studien framgår att det yttre sammanhanget var avgörande för berättarens behov av att skada sig. De valda teorierna har används för att försöka förstå sambandet mellan kropp, själ och yttre sammanhang.

Syftet med denna litteraturstudie är att, genom aktuell forskning, undersöka om dialektisk beteendeterapi minskar självskadebeteende och psykologiska variabler som relateras till självskadeproblematik. Självskadebeteende är en avsiktlig handling utan intentionen att dö som, genom att skära, bränna eller slå sig själv, görs för att fly outhärdliga sinnestillstånd, minska ångest och skapa ett inre lugn. Det är den mest vanliga anledningen till att individer behöver akut sjukvård och det är en riskfaktor för att individen senare ska fullborda ett självmord vilket innebär att dessa individer är i ett stort behov av effektiv hjälp. Marsha Linehan utvecklade på 1990-talet dialektisk beteendeterapi (DBT) vilken främst fokuserar på att minska självskadebeteende och lära patienterna hantera psykisk smärta utan att skada sig. DBT bygger på kognitiv terapi, inlärningsteori, zenbuddhistisk filosofi och dialektisk filosofi. Kärnan i DBT är det dialektiska dilemmat vilket innebär en balans mellan acceptans och förändring. De sju valda artiklarna, både kvantitativa och kvalitativa, granskades och samtliga visade att DBT signifikant minskar självskadebeteende och psykologiska variabler så som depression, dissociation, impulsivitet, ångest och hopplöshetskänslor. Dock krävs det fler kontrollstudier och längre uppföljningsperioder för att se om de signifikanta minskningarna verkligen är ett resultat av DBT samt om behandlingen ger ett hållbart resultat.

Självskadebeteende har uppmärksammats allt mer i samhällsdebatten under senare tid. Sjuksköterskan möter ofta patienter med ett självskadebeteende. Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskans attityder till patienter med självskadebeteende. Metoden var en litteraturstudie och datamaterialet bestod av nio vetenskapliga artiklar, publicerade mellan åren 2000-2007. Det analyserade materialet bildade tre teman som visade sjuskköterskors attityder till patienter med ett självskadebeteende: Ej rätt till vård, Erbjuder vård utan hopp om förändrat beteende och Rätt till vård. Det framkom att känslor som vrede, rädsla, misslyckande och hopplöshet var kopplade till attityderna till patienter med självskadebeteende. Faktorer som kan påverka sjuksköterskans attityd till självskadebeteende kan inte enkelt beskrivas som negativa eller positiva enligt denna litteraturstudie. Fortsatta studier kan inriktas på att beskriva om attityderna förbättras eller inte och vilka faktorer som påverkar attityderna.