Bakgrund: I takt med att psykisk ohälsa ökar, ökar även antal personer med självskadebeteende. Självskadebeteendet ses som ett negativt fenomen i samhället och därför upplever personer med självskadebeteende att de blir illa behandlade inom vården. Sjukvården upplever patienter med självskadebeteende som den besvärligaste patientgruppen. Sjuksköterskor önskar att föräldrar är delaktiga i barnets vård. Det kan bli en tvist när barnet själv inte vill att föräldrarna är delaktiga, vilket sjuksköterskorna upplever som svårt. Syfte: Syftet var att belysa föräldrars upplevelse att leva med ett barn med självskadandebeteende. Metod: Uppsatsen är en litteraturöversikt som involverar tio vetenskapliga artiklar. Nio kvalitativa och en av kvantitativ studie. Artiklarna är inhämtade från databaserna CINAHL, SOCINDEX och PsycInfo Resultat: Analysen av artiklarna skapade fyra huvudteman och fem underteman; Familjesituation innefattar underrubrikerna En utmaning för familjen, Känslan av utanförskap samt Föräldraskap. Delaktighet innefattar Att bli förd bakom ljuset och Att bli tagen på allvar. Behov av stöd och sedan Kunskap. Föräldrarna upplevde känslor av hjälplöshet, maktlöshet, sorg och frustration över att inte få vara delaktig samt att inte få information för att kunna hantera den svåra situationen. Föräldrarna kände att de inte fick tillräckligt med stöd från vården. Diskussion: Begriplighet innefattar brist på information. Vården måste bli bättre på att ge relevant information till föräldrar som har ett barn med självskadebeteende. Vårdpersonalen har verktyg som kan hjälpa föräldrarna att handskas med situationen. De bör bjuda in föräldrarna och samarbeta för att uppnå välbefinnande hos föräldrarna. Med hjälp av begriplighet och hanterbarhet kan föräldrarna finna hopp i den svåra situationen.

Bakgrund: Självskadebeteende är en avsiktlig handling av vävnadsskada genom att rispa, skära eller bränna huden utan avsikt till suicid. I Sverige under 2016 vårdades cirka 6900 personer på sjukhus till följd av avsiktlig destruktiv handling, varav 62 % var kvinnor. Resultat: Kvinnor med självskadebeteende hade ofta växt upp i en otrygg miljö, varit med om trauma eller saknat vuxenstöd. Självskada hade varit ett sätt för att lindra emotionellt lidande och för att kunna fortsätta att leva. Effekten av självskada avtog och blev som ett beroende innan det eskalerade. Känslor av skam, skuld och ensamhet var vanliga. Stigmatisering hindrade hjälpsökande. Bristande bemötande och vård upplevdes. Främjade för tillfrisknad var att behandla bakomliggande orsak till beteendet, finna alternativa åtgärder till att hantera det emotionella och ha ett holistiskt synsätt. Slutsatser: Självskadebeteende har för kvinnor inneburit ett oavbrutet lidande, psykiskt och fysiskt. För sjuksköterskan och övrig vårdpersonal är det viktigt att ha kunskap om orsaker till att kvinnor inte söker hjälp för sitt självskadebeteende för att kunna nå och hjälpa dem. I föreliggande studie framkom att hinder för att söka hjälp hade varit vårdens bristande bemötande och okunskap om självskadebeteendet. Sjuksköterskan behöver ökade kunskaper om självskadebeteendet, sträva efter ett empatiskt bemötande och utföra god holistisk omvårdnad.

Bakgrund: Icke-suicidalt självskadebeteende har visat sig vara vanligare än vad som tidigare varit känt. Det finns endast fåtal studier att tillgå som tar upp patientens upplevelser av vården för självskadebeteende. Både ungdoms- och allmänpsykiatrin har fått skarp kritik för att det är brist på resurser och kunnande inom verksamheten. Metod och syfte: Genom en litteraturstudie där sju artiklar analyserats enligt kvalitativ innehållsanalys besvarades syftet att belysa kvinnors, med icke-suicidalt självskadebeteende, upplevelser av bemötande inom psykiatrin. Resultat: Med hjälp av analysprocessen identifierades en huvudkategori och två underkategorier: upplevelse av att inte bli erkänd; upplevelse av brist på kunskap hos personal och upplevelse av maktlöshet. Diskussion: SBU och Nationella Självskadeprojektet har tagit fram forskning som visar på liknande resultat som denna studie såsom att patienterna upplever sig utsatta och dåligt bemötta. Utifrån Axel Honneths teori om erkännande riskerar kvinnor med självskadebeteende, genom respektlös behandling och stigmatisering, att uppleva känslan av att de inte är socialt betydelsefulla. Slutsats: Slutsatsen av denna studie är att en stor del av kvinnor med självskadebeteende främst upplever ett negativt bemötande av vårdpersonal inom psykiatrin. Att bli sedd, bekräftad – erkänd är det mest betydelsefulla för ett gott bemötande.

Självskadebeteende innebär att skada sin egen kropp i suicidsyfte eller för att lindra ångest. Självskadebeteende kan påträffas vid alla åldrar men är vanligast i tonåren fram till ung vuxen ålder. Förekomsten av självskadebeteende domineras bland personer med psykisk ohälsa men yttrar sig även hos personer utan psykiska åkommor. Risken för ett fullbordat självmord ökar hos patienter med självskadebeteende om de inte erhåller vård. Som sjuksköterska i ambulanssjukvården är det oundvikligt att möta dessa patienter. Sjuksköterskor i ambulanssjukvården kan uppleva att de saknar kunskap och erfarenhet i vården av dessa patienter. Syftet med studien är att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter med självskadebeteende inom ambulanssjukvården. Den valda metoden för att beskriva detta är en kvalitativ intervjustudie med innehållsanalys och induktiv ansats. Åtta sjuksköterskor från tre olika regioner intervjuades. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys och resulterade i 7 underkategorier och 3 huvudkategorier. Resultatet visar att informanterna erfar att det är en utmaning att vårda patienter med självskadebeteende då de ofta saknar kunskap om hur de på bästa sätt kan hjälpa dessa patienter. De erfar även att vårdandet är en utmaning gällande sin egen säkerhet och att det ofta finns behov av nära samarbete med polis. Informanterna erfar att det är en utmaning att skapa en vårdande relation till patienter med självskadebeteende, och de upplever ibland svårigheter i bemötandet och kommunikationen med denna patientgrupp. Dessa faktorer kan leda till att patienterna erhåller en sämre kvalitet av vård. Det finns ett tydligt behov av ökad kunskap om vårdandet av patienter med självskadebeteende och ett behov av ökad trygghet för sjuksköterskor att vårda denna patientgrupp.

Bakgrund: Självskadebeteende är relativt vanligt förekommande och ett växande problem i samhället. Det finns många fördomar och missförstånd kring självskadebeteende. Sjuksköterskan och vårdpersonalens bemötande mot individer med ett självskadebeteende har stor betydelse för fortsatt behandling.Syfte: Syftet var att undersöka hur individer med självskadebeteende upplevde bemötandet från omgivningen i första hand vårdpersonal, men även närstående och samhället.Metod: En beskrivande litteraturundersökning av resultatet från 10 kvalitativa studier.Resultat: Positiva upplevelser efter sökt vård var att individerna blivit tagna på allvar och blivit lyssnade på. Betydande var när de blev bemötta individuellt och att de fick vara delaktiga i beslut och behandlingar. Negativa upplevelser som framkom var att individerna inte fick uppföljningar som lovats. Svårigheter uppstod när individerna kände oförståelse och likgiltighet av vårdpersonalen. Individerna upplevde dessutom att samhället i stort hade en negativ syn på självskadebeteende. Som en konsekvens vågade inte individerna berätta om sitt beteende hos närstående, eftersom de kände skam och stigmatisering kring ämnet.Slutsats: Svårigheter finns för vårdpersonal att nå fram till individerna. De som sökt vård hade olika uppfattningar kring bemötandet, men majoriteten var missnöjda. Flertalet individer undvek att söka vård, som berodde på att de sökt vård tidigare och inte var nöjda med bemötandet de fick. Det var av allra största vikt att vårdpersonal lyssnade på individerna och såg bakom ärren. De behöver vara fria från fördomar och förstå varför individerna självskadar. En viktig del kan vara kompetensutvecklings av vårdpersonal som kan underlätta arbetet kring individerna. Det behövs mer forskning som är ifrån individernas perspektiv på upplevelser av bemötande.

Bakgrund: Självskadebeteende är ett stort problem världen över och under 2019 i Sverige vårdades 6800 personer inneliggande på sjukhus efter att ha utfört en självdestruktiv handling. Vårdpersonalen kommer i kontakt med personer som skadar sig själva och vårdpersonalens attityder och föreställningar kan inverka på deras bemötande och vård. Behandling av ett självskadebeteende tar lång tid och bemötandet från vårdpersonal skall ske med värdighet, respekt och medkänsla. Syfte: Att beskriva vårdpersonalens erfarenheter av att vårda personer med självskadebeteende. Metod: En litteraturstudie baserad på åtta kvalitativa studier. Databassökning genomfördes i Cinahl, PubMed, Scopus och APA PsycInfo. Analysen genomfördes med stöd av Fribergs femstegsmodell. Resultat: Analysen genererade fem huvudkategorier och tretton subkategorier. Huvudkategorierna var: Känslomässiga svårigheter, Att anpassa eller inte anpassa vården efter individen, Vikten av ett fungerade teamarbete, Att möta bristande arbetsmiljö och Behov av utbildning och erfarenhet.  Konklusion: Litteraturstudien belyser att oavsett om vårdpersonal arbetar inom psykiatri eller somatisk vård framkallas olika känslor, såsom exempelvis frustration och rädsla. Vårdpersonalen beskriver avsaknad av utbildning och brist på tydliga riktlinjer. En tydlighet och förbättring inom ämnet behövs för att vårdpersonalen ska kunna ge en god omvårdnad som sker på ett värdigt och respektfullt sätt, men att även arbetsmiljön för vårdpersonalen blir tillgodosedd. / Background: Self-harming behavior is a major problem worldwide and in 2019 in Sweden 6,800 people were hospitalized after performing a self-destructive action. The healthcare professionals are in contact with people who self-harm and the health care professionals’ attitudes and perceptions can have impact on their treatment and care. Treatment of patients with self-harm behavior takes a long time and should be conducted with dignity, respect and compassion by healthcare professionals. Aim: To describe Health care professionals’ experiences in their care of patients with self-harm behavior.  Methods: A literature study based on eight qualitative studies. Database search was performed in Cinahl, PubMed, Scopus and APA PsycInfo. The analysis was carried out with the support of Friberg's five-step model. Results: The analysis generated five categories and thirteen subcategories. The main categories were: Emotional difficulties, Adapt or not adapt the healthcare after the individual, The importance of well working teamwork, To face an insufficient working environment and Need for education and experience. Conclusion: This literature review highlights that regardless of whether the healthcare professionals are working in psychiatric or somatic care different feelings are evoked, these are for instance frustration or fear. Healthcare professionals described lacking education on the subject and an absence of clear guidelines. Clarification as well as a general improvement is indeed needed in order for healthcare professionals to provide good quality care that is dignified, as well as respectful, towards this patient group, but also that their working environment is being catered for.

Bakgrund En patientgrupp som ofta uppsöker vården är unga vuxna med självskadebeteende. Deras skador väcker känslor av skam och skuld hos dem själva. Detta kan påverkas av okunskap och ett stigmatiserande samhälle. Genom att beskriva sjuksköterskans erfarenhet av bemötande av patienter med självskadebeteende kan personernas individuella behov synliggöras. Syfte Syftet var att beskriva sjuksköterskans erfarenhet av att bemöta patienter med självskadebeteende. Metod Vald design i denna studie var en litteraturöversikt där 16 artiklar inkluderats till resultatet utifrån sökningar i databaserna PubMed, CINAHL och PsycINFO. Analysen genomfördes genom en integrerad analys. Resultat Resultatet visade att sjuksköterskor hade varierande erfarenheter av självskadebeteende och det kunde bero på deras individuella förförståelse och utbildning. Utöver lidandet som berodde på själva skadan kunde även ett vårdlidande uppstå orsakat genom stigmatisering av den vårdsökande. Flertalet artiklar talade om hur viktigt det är viktigt att förbättra sjuksköterskors bemötande genom att utbilda dem i problemen kring självskadebeteende. Resultatet visade att utbildning kan förbättra förståelse och empati i bemötandet. Slutsats Vid omhändertagandet av självskadande patienter visade sjuksköterskor ibland en oförståelse för skadeproblematiken och arbetade då med ett slutet förhållningssätt. Det kunde resultera i att anledningen till skadorna ignorerades och problematiken förblev olöst. Bristande engagemang kunde även bero på tidsbrist och oerfarenhet, såsom på akutavdelningar där patientbelastningen tycks ha varit högre än inom psykiatriska mottagningar. De fall där en jämlik vårdrelation upprättades och sjuksköterskan erbjöd sin kunskap och patienten bidrog med erfarenheter och önskemål blev omvårdnaden mer lyckad. Det framkom att det fanns ett behov av vidgat samarbete mellan vårdinstanser för att minska antalet personer som patienten behövde förklara sina problem för, vilket skulle kunna förbättra patientsäkerheten.

Bakgrund: Självskadebeteende kan anses vara ett globalt, växande problem bland tonåringar och unga vuxna. Individerna beskriver självskadebeteende som ett sätt att fly sina negativa känslor, straffa sig själv eller bara för att känna någonting. En förälder lever ofta nära sitt barn i den utsatta åldern, således påverkas föräldern av sitt barns mående och vice versa. Syfte: Att beskriva föräldrars upplevelse av att ha ett barn som självskadar. Metod: Författarna har genomfört en litteraturstudie. Ansatsen var induktiv och kvalitativ manifest innehållsanalys användes som metod för dataanalys. Resultat: Fem kategorier sammanställdes: ”Att uppleva känslomässigt kaos och vilsenhet när beteendet upptäcks”, ”Att känna skuld och skam över ett misslyckat föräldraskap”, ”Att själv drabbas av psykisk eller fysisk ohälsa”, ”Att vårdens bemötande inte möter föräldrarnas behov”, ”Att finna sätt att stödja sig själv och sitt barn”. Slutsats: Det visas att föräldrar drabbas av fysiskt, psykiskt, socialt och emotionellt lidande i samband med sitt barns självskadebeteende. De är i behov av kunskap, stöd, involvering och trygghet från både vård och samhälle. Sjuksköterskor har ett stort ansvar i att bemöta föräldrarna inom olika vårdkontexter på ett bra sätt för att motverka detta lidande.

Bakgrund Självskadebeteende är ett ökande problem i samhället. Risken att begå suicid efter ensjälvskadehandling ökar vilket har inneburit att på lång sikt har fortsatt psykiatriska besvär och medicinsk behandling ökat. I Sverige vårdas cirka 10000–11000 personer efter att de har begått självskadehandling. År 2023 inträffade ca 1800 dödsfall inom loppet av 12 månader efter utskrivning från sjukhus enligt Socialstyrelsen. Patienter med självskadebeteende vårdas ibland inom intensivvården och en av intensivvårdssjuksköterskans kompetensbeskrivning är att främja hälsa och förebygga lidande. Det finns flertalet studier om sjuksköterskans upplevelse av att ha vårdat patienter med självskadebeteende, men få studier har gjorts på intensivvårdssjuksköterskans upplevelse att ha vårdat personer med självskadebeteende.SyfteSyftet med studien var att beskriva intensivvårdssjuksköterskans upplevelse av att havårdat patienter med självskadebeteende.MetodDeskriptiv studie med kvalitativ ansats genomfördes. Åtta intensivvårdssjuksköterskor intervjuades individuellt. Materialet utarbetades efter en tematisk analysmetod enligt Braun och Clark.HuvudresultatUr analysen identifierades tre teman: Känslor, Kunskapsbrist samt Stöd och bearbetning. Under temat Känslor identifierades bland annat känslor som sorg, frustration och likgiltighet hos intensivvårdssjuksköterskan i mötet och vårdandet av denna patientgrupp. Temat Kunskapsbrist handlade om att intensivvårdssjuksköterskan upplevde att de inte hade tillräcklig kunskap hur de skulle bemöta denna patientgrupp och att de hade liten kunskap i hur psykiatrin fungerade. Intensivvårdssjuksköterskorna använde olika verktyg under temat Stöd och bearbetning för att få stöd eller själva bearbeta svåra situationer som uppstod i vårdandet patienter med självskadebeteende. Slutsats  Känslor uppstod vilket stundtals försvårade vården av patienterna med självskadebeteende. Kunskap om vård och bemötande tex varför självskadebeteende uppstår, vad som triggar den, hur patientgruppen ska vårdas och bemötas visade sig vara viktiga faktorer som fattades i omhändertagandet och bemötandet i vården av patienter med självskadebeteende. Samtalsövningar och utbildning kan hjälpa intensivvårdssjuksköterskan att möta patienten i dennes lidande på ett mer inkännande sätt, och i hanteringen av sina egna känslor behöver intensivvårdssjuksköterskan stöd

Author: Madeleine Ahlström and Hanna Puonti Title: To meet the invisible population - A qualitative study of men with deliberate self-injury [Att möta de osynliga - En kvalitativ studie om killar med självskadebeteende] Supervisor: Anders Östnäs Assessor: Jan Petersson   This study aims to provide a picture of the underlying causes why men deliberately hurt themselves. It also aims to provide a picture revolving how men self-harm and what the direct effects are from their self-harm. The study describes their behaviour and how the behaviour has evolved over time. There is also a focus in the study to illustrate how society´s operative approach towards men makes their self-harm invisible, and make them an invisible population that neither the scientists nor the general population chooses to see. Self-injury is strongly associated with girls and their way of harming themselves. Men have been excluded from studies of self-injury, also have there been very few scientists that found them of interest to study.   This is a study with a qualitative approach wich executed eight semi-structured interviews with men who have had a behavior of self-injury. The study takes on a hermeneutic approach to knowledge, to have the possibility to interpret in the analysis of the empirics. To analyse the data we have used a qualitative content analysis according to Graneheim and Lundman (2004). The results has been analysed by Antonovsky´s (2005) KASAM theory. The study has found that men have a self-injury that is multifaceted. The men in the study use different behaviours to manage various emotional factors that affect them. Deliberate self-injurious behaviours become a coping strategy for the men when they didn’t have other strategies to cope with when their faced difficulties.