Syftet med denna studie är att se om språkförändring över tid kan avläsas genom att undersöka två filmer från 1950-talet respektive 2010-talet och huruvida språket blivit mer informellt, baserat på hur tal till punkt och nyttjande av pronomen ser ut. Metoden involverar samtalsanalys och transkribering av dialog i enlighet med traditionella transkriptionsmetoder, inklusive närmre analys av excerpter som ger svar på hypotesen. Enligt resultaten är överlag titlar i pronomens ställe mer synligt i äldre filmdialog, samt att karaktärer avbryter varandra under samtal mer frekvent i nyare film, enligt aktuell analys. Detta tyder på att filmdialogen blivit mer informell, vilket går att koppla till 1900-talets språkreformer, trots att till synes informella interaktioner kan ske inom äldre film.

I och för sig är idag ett uttryck vars betydelse inte helt lätt låter sig härledas från de inbördes orden. En sökning i Språkbankens historiska korpusar ger vid handen meningar som […] lifwet är aldrig wigtigt i och för sig sielft, aldrig såsom ändamål, blott såsom medel till sedlighet (Stockholmsposten år 1820), där användningen verkar skilja sig från hur vi idag använder uttrycket. Metoden semi-automatic uniqueness differentiation (SUDi) är en nyligen framtagen metod för polysemidisambiguering. SUDi är framtagen för att utföra undersökningar av synkront material, och har tidigare inte används i en diakron undersökning. Det huvudsakliga syftet med föreliggande undersökning är att med hjälp av SUDi finna empiriskt stöd för hypotesen att i och för sig idag är polysemt med hur det en gång har använts. Undersökningen syftar dock även till att evaluera hur väl SUDi lämpar sig för en diakron undersökning som denna. De två tidsperioderna som undersöks är år 1820–1839 samt år 2000–2013. Valet av perioden 1820–1839 motiveras av att träffarna på uttrycket först vid den här perioden är tillräckligt många till antalet, samt att texten uttrycken förekommer i håller tillräckligt hög kvalitet. Materialet består totalt av 200 meningar, 100 stycken från vardera tidsperioden, och utgörs av tidningstext. Uppsatsens teoretiska ramverk är konstruktionsgrammatiken. Metoden SUDi består av fem steg: (i) använd en korpus för att samla in exempel på formen som tros vara polysem, (ii) sortera intuitivt in exemplen i två filer, (iii) kör filerna genom ett annoteringsprogram som märker upp texterna med språkvetenskaplig information och producerar xml-filer av de annoterade texterna, (iv) kör xml-filerna genom Uneek, ett webbaserat verktyg som utför komparativa analyser av annoterad text, och presenterar vilka drag som är unika för vardera texten och vilka drag de har gemensamt, (v) tolka resultatet. Resultatet visar att i och för sig i det moderna materialet och i och för sig i det äldre materialet högst troligt är polysema. Ett par av de för det äldre uttrycket unika dragen som visade sig utgöra empiriskt stöd för polysemi är att själv kan stå omedelbart efter i och för sig i satsen, samt att i och för sig kan ingå i en participfras med betrakta. Vad beträffar metodens lämplighet för diakron undersökning påträffades tre problem: flera av skillnaderna Uneek tar fram i själva verket skillnader mellan de två språkskedena generellt, det krävs en del extra manuellt arbete som är tidskrävande, och delar av valideringen blir problematisk eftersom en nutida forskares språkliga intuition inte med tillfredsställande säkerhet kan bedöma meningars acceptans i tidigare skeden av historien. Trots dessa problem bedöms metoden, med viss anpassning, vara användbar även för diakrona undersökningar.

På senare år har det uppmärksammats att subjunktionen eftersom allt oftare konstrueras med ett efterföljande att. I denna uppsats undersöks denna konstruktion ur ett språkvårdsperspektiv. Fokus ligger på eftersom att:s plats i det svenska språksystemet, dess etablering i olika texttyper och funktionella aspekter som rör informationsstruktur. Konstruktion med basal subjunktion är ett starkt mönster för subjunktioner i svenskan. I uppsatsen drivs tesen att den inre strukturen i eftersom har bleknat och förstärks efter detta mönster med en separat subjunktionsmarkör. Vidare föreslås semantisk analogi som motivation bakom konstruktionen. Resultatet visar att eftersom att börjar etablera sig bland de kausala subjunktionerna, i synnerhet i informella texttyper, men även bruket i tryckt press visar en stadig ökning under de 25 senaste åren. Eftersom att uppvisar ingen tendens till differentiering gentemot eftersom vad gäller fakticitet, informationstyngd och ledföljd.

Enligt rådande normer ska det substantiviska huvudordet i nominalfraser som inleds med båda eller vardera stå i bestämd form. Syftet med den här studien är att undersöka om det verkar pågå en förändring vad gäller de här konstruktionerna, och vilka principer som i så fall verkar styra förändringen. Min hypotes är att utvecklingen går mot en högre acceptans av substantiv i obestämd form i dessa fraser, och att meningens formalitetsgrad och det kontextuella eller naturliga parförhållandet för huvudordets referenter skulle kunna vara faktorer som påverkar språkkänslan. Genom en elektronisk enkät har jag samlat in bedömningar från informanter i tre olika åldersgrupper, 20–30 år, 50–60 år och 70 år eller äldre, av meningspar innehållande konstruktionerna med båda och vardera, där det substantiviska huvudordets speciesform var det enda som skilde meningarna i paret åt. Resultatet visade att det med stor sannolikhet håller på att ske en förändring med båda konstruktionerna mot en högre acceptans av och preferens för obestämd form av substantivet efter båda och vardera, varav förändringen för vardera är längst gången. Formalitet verkar spela roll för de yngre när det kommer till meningarna med båda och för de äldre när det kommer till meningarna med vardera. I båda fallen innebär ökad formalitetsgrad högre acceptans av obestämd form.

Adjektiv kan kompareras på två olika sätt: antingen med suffixen -(a)re och -(a)st eller perifrastiskt med hjälp av gradadverben mer och mest. Forskning visar att det finns tendenser till ett mer frekvent användande av perifrastisk adjektivkomparering bland språkanvändare vilket tyder på att en eventuell språkförändring håller på att ske. Syftet med föreliggande studie är att undersöka andraspråkelevers användande av adjektivkomparationer och huruvida det har förändrats över tid. Analysmetoden är en kvantitativ variabelanalys där komparerade adjektiv i elevtexter beräknas och jämförs. Materialet består av 88 narrativa elevtexter hämtade från nationella proven i svenska som andraspråk åren 2003 och 2013. Resultatet visar att andraspråkseleverna i det undersökta materialet inte följer trenden mot mer perifrastiska konstruktioner utan att de, tvärtom, till övervägande del använder suffixkomparerade adjektiv. Slutsatsen är att därför att suffixkom-paration står stark i andraspråkselevernas texter samt att det är möjligt att ifrågasätta den potentiellt pågående språkförändringens framfart – åtminstone bland andraspråkselever.

Talspråk och skriftspråk är två olika former av samma språk. I denna uppsats är svenska språket, och undervisningen i svenska, utgångspunkten. Syftet med denna uppsats är att undersöka hur elever och lärare på en grundskola i Mellansverige resonerar kring begreppen talspråk och skriftspråk. Jag har använt mig av intervjuer som insamlingsmetod för att sedan sammanställa materialet med utgångspunkt i skillnader och likheter mellan eleverna och lärarnas resonemang. Resultatet visar en stor medvetenhet kring skillnaderna mellan talspråk och skriftspråk samt tankar om vikten att skilja på sammanhang med olika syften och förväntningar. Dessutom finns en beskrivning av hur funderingarna kring framtiden och eventuell språkförändring ser ut. Slutsatsen i uppsatsen är att det finns en reflektion kring dessa begrepp hos både elever och lärare. Det finns också en medvetenhet hos informanterna kring att språkförändring sker och att vi är delaktiga i den processen.

I denna studie undersöks den dialektala situationen i en del av Stockholms skärgård, nämligen på Möja och Blidö. Syftet med undersökningen är tudelat: dels ta reda på om en eller flera dialekter talades i området fram till mitten av 1900-talet och, i sådana fall, i vilken utsträckning de har utjämnats idag; dels försöka förstå utjämningsprocessens bakomliggande faktorer. Material och metod speglar studiens tudelade syfte. Materialet består av ett urval arkivinspelningar som spelades in år 1949–1966 (Möja distrikt) och 1948 (Blidö distrikt), samt nya, av mig genomförda intervjuer (2021) med fyra informanter från Möja distrikt och fem informanter från Blidö distrikt. Den dialektologiska metoden består av en komparativ analys av bruket av åtta dialektdrag i arkiv- och intervjuinspelningarna. Den folkdialektologiska delen utgörs däremot av en kvalitativ analys av det nya intervjumaterialet, med fokus på skärgårdsbornas uppfattningar och attityder gentemot skärgårdsdialekt(er) och standardspråk, som i sin tur kompletteras med analysen av en kartritningsuppgift som informanterna genomförde under intervjun.  Resultaten visar att dialekterna på Möja och Blidö har utjämnats markant under de senaste 60 åren. Orsakerna bakom processen kan vara både språkexterna och/eller språkinterna. Svaren från intervjuerna pekar på att dialekterna har utjämnats under en period präglad av sociala och ekonomiska förändringar, då de som föddes på 40- till 60-talen levde under en brytpunkt mellan skärgårdens verklighet (rötter och familj) och verkligheten på fastlandet och storstaden (studier och arbete). Kombinationen av de olika faktorerna resulterade i en progressiv anpassning, som ledde till dialektutjämningen. Framtiden uppfattades befinna sig utanför deras ö, vilket resulterade i en fysisk och språklig konvergens mot fastlandet. Det finns dock anledning att tro att vissa dialektala aspekter, bl.a. ortnamn samt det specifika ordförrådet som gäller för djur och redskap, kommer att överleva längre.

Syftet med uppsatsen är att följa den syntaktiska och semantiska utvecklingen hos frasen på ett ungefär. Detta görs genom att undersöka autentisk tidningstext från två tidsperioder: 1830–1919 samt 1994–2013. Materialet är hämtat från Språkbankens korpus Korp. Den syntaktiska undersökningens syfte är att ta reda på vilken funktion i satsen på ett ungefär innehar då som nu. Detta görs genom att sätta in frasen och de satser den tillhör i satsscheman. Den semantiska analysen går ut på att utröna de betydelser på ett ungefär har haft genom åren. Enligt SAOB kan frasen ha två olika betydelser, vilka jag benämner ’uppskattningsvis’ och ’slumpvis’, och uppsatsen undersöker hur de har utvecklat sig. I den semantiska analysdelen undersöks framför allt de verb- och subjektstyper frasen står med för att se om på ett ungefär har fått en mer subjektiv innebörd. Utvecklingarna diskuteras utifrån teorier om grammatikalisering, vilket är uppsatsens teoretiska ramverk, och subjektifiering. Resultatet visar att på ett ungefär främst förekommer i satsadverbialens position A1 under båda perioderna, om än något mer under den äldre. Frasen förekommer allt oftare i objektposition N2 under den senare perioden, särskilt tillsammans med relativsatser vars huvudord är relativa adverb som hur, var och vad. Detta tolkas som att på ett ungefär alltid har kunnat vara satsmodifierande men med tiden utvecklat en alltmer ledmodifierande funktion. Betydelsen ’slumpvis’ står inte att finna någonstans i det senare materialet; på ett ungefär innehar endast betydelsen ’uppskattningsvis’ från 1990-talet och framåt. Subjekt i tredje person är alltid vanligast men subjekt i första person ökar i frekvens under de två sista årtiondena. Även en ökning av samförekomst med kognitiva verb går att utläsa i det senare materialet. På ett ungefär uppvisar flera tecken på att ha blivit grammatikaliserat. Den ledmodifierande funktionen härleds till att på ett ungefär har genomgått en reanalys, från prepositionsfras till adverb. Detta har i sin tur gett på ett ungefär funktionsmöjligheter som är reserverade för adverb, däribland att kunna modifiera exempelvis andra adverb och adjektiv. Reanalysen har gjort att på ett ungefär står djupare ned i syntaxen, något som tyder på en grammatikalisering. Därutöver tycks på ett ungefär ha genomgått en frekvensökning, utvidgning, semantisk blekning och dekategorisering. Syntaktiskt sett befinner sig på ett ungefär i ett stadie av skiktning ännu vid den senare periodens slut. Den semantiska skiktningen torde ha förkommit någon gång mellan 1919 och 1994, då ’slumpvis’ fortfarande var i bruk i slutet av den äldre perioden. Gällande subjektifiering har på ett ungefär i betydelsen ’uppskattningsvis’ alltid innehaft förmågan att talarens egen bedömning av något träder fram. Då på ett ungefär numera endast uppvisar den betydelsen ser frasen ut att ha blivit mer subjektiv.

Denna uppsats behandlar hur bruket av hen har sett ut i bloggtexter sedan början av 2000-talet. Syftet med undersökningen är att studera på vilket sätt man använder pronomenet hen i vardagligt språk och hur detta har förändrats med åren. De främsta aspekter som undersöks är skillnader mellan relevant och icke-relevant användning av hen, skillnader mellan referentiell användning och metaanvändning, samt skillnader mellan olika typer av referentiellt hen. Resultaten i undersökningen visar att frekvensen av hen ökar år 2012 och därefter fortsätter att ligga på liknande nivåer fram till 2017. Utöver detta visar undersökningen att både metaanvändningen och icke-relevanta förekomster av hen går ner kraftigt efter år 2011, samt att de vanligaste referentiella funktionerna av hen är anonymiserande och generiskt hen. Även objektsformen henom har gått ner kraftigt sedan 2001. Utifrån dessa resultat förs argument för att det är främst den minskade metaanvändningen som visar på att bruket av hen har etablerat sig i det svenska språket. För objektsformen henom diskuteras att denna inte längre brukas i svenskan och att formen har bytts ut mot hen som istället används som både subjekts- och objektsform.

With purpose of developing the knowledge of language change in the orthographic scientific field, this study maps out three of the orthographic changes that are penned down by Leopold in Afhandling om Svenska stafsättet year 1801. Here, introductions, acceptance and spreading of new spellings the Swedish language use during the end of the 18th and the first half of the 19th century and the reasons for them spreading are in focus. In the essay, changes in k-spelling, j-spelling and ä-spelling within sixteen French loanwords with connections to either music and theatre or the military are analysed in printed newspapers. All the words used in this piece of research are French loanwords which Leopold recommends to be adjusted in their spelling to fit the Swedish spelling system. The period of 1790 to 1849 is divided into two parts. The first one is from 1790 to 1809 and is referred to as the introduction period. The period after that, from 1810 to 1849, is the period of acceptance and spreading. The results consist of numbers of hits and paper publications digitalized by The royal library (´Kungliga biblioteket´).  The conclusions drawn by this study is that most of Leopold´s spellings get a dramatic and fast increase in usage in a period of a few years from year 1800, where the K-words get the largest percentual development. In that period Leopold´s spelling increase particularly from 1804 to 1807. During the 1810s and 1820s, the spellings that Leopold recommends and other spellings are used about as often and no greater changes happen to the k- and ä-spellings. Only the j-spellings get a greater development with an escalation in the use of some words between 1817 and 1818. From 1830 to 1849, Leopold´s spellings are used a lot more often than the other spellings in most cases. From the introduction of the new spellings, it takes between three to six years for the new language norm to break through and somewhere between 30 and 40 years for the norm to spread.  The reasons for these changes can be many different ones, but there is evidence that point to that the status of French, which is lost in Sweden during this period could be behind some of the changes together with an urbanisation which creates demands of higher language accessibility.