Since the 1990s the Swedish National Board and Health and Welfare has had the goal of providing a national screening for developmental language and communication disorders among young children in Sweden. Prior to a revision of the child healthcare programme in Sweden in the year 2014 the ages of language screening were either 2;6 years (years;months) or 3;0 years. Today, two different versions of scientifically evaluated screenings of the national screening for developmental language and communication disorders are used, Westerlund’s method designed for screening children at the age of 3;0 and Miniscalco’s method designed for children at the age of 2;6 years. As a consequence of the revision of the child healthcare programme, several counties decided to only screen for language and communicative disorders at 2;6 years of age, amongst them Uppsala County which prior had screened at 3;0 years. This study aims to be a part of a needed new validation to correctly identify children with developmental language and communication disorders at this younger age. 17 children were randomly recruited from the national population register in central Uppsala, and a further 37 children were recruited from the referrals to a speech and language pathologist. The result of the study shows that 5 out of 54 children, 9 %, examined at the age of 2;6 years were misjudged when comparing the screening to a speech and language pathologist examination. The results indicate that it is possible to use Westerlund’s method on younger children. The results may also provide valuable insight as to how the designs of large validation studies can be improved. The study also aimed to compare if some part of Westerlund’s method was less likely to conform to a more thorough examination by a speech and language pathologist. However the methods by which Swedish speech and language pathologists evaluate developmental speech and communication disorders differ so severely from the screening that only half of the reviewed cases could be compared. Therefore, it was deemed that the screening and the speech and language pathologist evaluation were too different for a fair comparison. However, the study can be used to highlight the difference in how pediatric nurses and speech and language pathologists evaluate the childrens’linguistic skills. / Sedan 1990-talet har Socialstyrelsen haft målet att erbjuda en nationell språkscreening för alla barn med syftet att tidigt identifiera språkliga och kommunikativa svårigheter. Före en revidering av det nationella barnhälsovårdsprogrammet 2014 administrerades screeningen vid 2;6 (år; månad) eller vid 3;0 år. I dagsläget används två olika vetenskapligt utvärderade screeningmetoder; Miniscalcos metod för barn som är 2;6 år och Westerlunds metod för barn som är 3;0 år. Revideringen av programmet medförde att många landsting, som tidigare screenat vid 3;0 år, valde att tidigarelägga screeningen. Ett av dessa landsting var landstinget i Uppsala län som tidigare screenat vid 3;0 år. Uppsatsen syftar till att vara en del i ett större valideringsarbete för Westerlunds metod på yngre barn. 17 barn boendes i Uppsala som screenats på BVC mellan 2;6-2;9 år slumpades fram ur befolkningsregistret och ytterligare 37 barn värvades från de tvååriga barn som kallats till länslogopedin i Uppsala län. Resultatet vid en logopedbedömning kort efter screeningtillfället visade att 5 av de totalt 54 (17+37) barnen, det vill säga 9 %, hade felbedömts. I uppsatsen konstateras att andelen som fick missvisande resultat vid screeningen är inom ramen för vad som måste accepteras för en screening. Resultatet indikerar att Westerlunds metod är möjlig att använda på yngre barn. Uppsatsen syftade också till att jämföra ifall någon del av screeningen särskilt ofta inte stämde med hur logopeden bedömde samma förmåga. Denna jämförelse gjordes på de 37 deltagarna som kallats till länslogopedin i Uppsala län. Här framkom att screeningutfall och logopedbedömning sällan utvärderade exakt samma språkliga förmågor, vilket medförde att en jämförelse endast kunde göras i ungefär hälften av fallen. Uppsatsen kan däremot bidra till en ökad insikt om att det finns en stor skillnad i vilka språkliga förmågor som bedöms av sjuksköterskor på BVC och senare av logopeder.

Det saknas en nutida nationell kartläggning av barnlogopedisk intervention. Tidigare studier har undersökt specifika enheter eller granskat interventionen historiskt. Syftet med föreliggande studie var att utifrån en enkät besvarad av kliniskt aktiva logopeder kartlägga det barnlogopediska behandlingsläget i dagens Sverige. Målet var att kunna beskriva interventionens karaktär samt vilka metoder och material som används. Enkäten bestod av 30 frågor och riktade sig till logopeder som för tillfället var verksamma inom det barnlogopediska fältet, exklusive barnhabilitering. Totalt deltog 57 personer i studien och samtliga var kvinnor. Svensk barnlogopedi överensstämmer med rekommendationer i litteraturen gällande exempelvis genomsnittlig längd på behandlingsperioder och -kontakter, medan antalet individuella besök per vecka ligger under den frekvens som i forskning har visat sig vara effektiv. Indirekt intervention tillämpas av majoriteten, men huvudfokus ligger överlag på individuell direkt behandling. Litteraturen är inte enig vad gäller effektiviteten hos någon av de olika interventionsformerna. Av deltagarna använder 70 % evidensbaserade metoder och material i någon utsträckning. Mer studier av behandlingseffekt behövs inom flertalet interventionsområden för att stärka evidensen. Praxis och Metafon är de vanligast tillämpade behandlingsmaterialen, tillsammans med egenhändigt tillverkat material samt spel och bilder.

Abstrakt Syftet med studien var att undersöka hur föräldrars och pedagogers upplevelser och erfarenheter av TAKK-metoden påverkade språkutvecklingen hos barn med språkstörning.    Frågeställningarna var: - Vilka upplevelser/erfarenheter fanns bland föräldrar och pedagoger? - Vilken betydelse hade kommunikationsmetoden för språkutvecklingen? - Vad bidrog till goda resultat? - Hur stämde våra resultat med tidigare forskning?   Vi valde att arbeta med en enkätundersökning som vi kompletterade med intervjuer. (Enkätsvaren presenterades i stapeldiagram.) Resultaten visade att både föräldrar och pedagoger var positiva till metoden. De ansåg att den var bra för barnens språkutveckling och underlättade kommunikationen. Undersökningsgrupperna ansåg att man inte använde sig av TAKK i alla situationer. Föräldrar och pedagoger var överens om att kommunikationsmetoden lämpade sig för båda könen. Vi kom fram till att föräldrars och pedagogers upplevelser och erfarenheter av TAKK-metoden var att den gynnade barn med språkstörningar och att det inte framkom några nackdelar vid tillämpningen. Dock upplevde vi att utveckling inom området behövs.

Syftet med den här studien är: (1) att undersöka vilken uppfattning klasslärare, specialpedagoger och logopeder har om språkstörning, samt hur de identifierar en språkstörning, och (2) att undersöka vilka arbetssätt och metoder klasslärare använder sig av för att stödja barnen i deras språkutveckling i årskurserna 1 – 3. De metoder som har använts i den här studien är intervjuer och observationer med klasslärare, specialpedagoger och en logoped. Resultatet i den här studien visar att man misstänker att ett barn lider av en språkstörning om det finns brister i exempelvis kommunikationen. Barn med språkstörning kan också lida av koncentrationssvårigheter. Resultatet visar främst att tydlighet i undervisningen är viktigt när man undervisar elever med språkstörning.

Vi använde oss av en kvalitativ forskningsansats, och som metod använde vi oss av kvalitativa intervjuer, där vi intervjuade tolv lärare/speciallärare i årskursintervallet 1 - 9. Syftet var att undersöka hur lärare/speciallärare beskriver undervisningens hinder och möjligheter för elever med diagnosen språkstörning, i ämnet matematik, inom årskursintervallet 1 - 9. Ytterligare ett syfte var att se hur lärare anpassar undervisningen  för elever med diagnosen språkstörning och matematiksvårigheter. Som dataanalys använde vi oss av att transkribera intervjuerna, koda och kategorisera nyckelord, för att sedan utkristallisera tre huvudteman, Lärarnas undervisningssituation, Svårigheter i undervisningen och Lärares arbete med anpassningar. När vi analyserade resultatet utgick vi från två teoretiska utgångspunkter, det sociokulturella och det rationella perspektivet. Resultatet visade att de områden lärare/speciallärare pratade mest om var begrepp, tid, tydlighet, brist på arbetsminne relationer och anpassningar. De flesta lärare var eniga om att det krävdes en hel del anpassningar, när man hade elever med språkstörning i klassrummet. Som slutsats vill vi säga att alla pedagoger var överens om, att det fanns en tydlig brist på kunskap om att undervisa elever med språkstörning och att mer kunskap önskades.

Följande kunskapsöversikt är skriven i syfte att undersöka inom vilka matematiska områden som elever med språkstörning (SLI) påverkas av sin diagnos i det tidiga matematiklärandet. Även ifall språksvårigheterna begränsar deras utveckling i matematik i jämförelse med elever utan språkstörning. För att undersöka detta har följande frågeställningar utformats: Inom vilka matematiska områden påverkas elever med språkstörningars lärande? samt Hur beskrivs elever med språkstörningars matematiklärande i jämförelse med deras kamrater utan språkstörning? Metoden för kunskapsöversikten tog sin utgångspunkt i en sökprocess av tidigare sammanställd forskning. Sökprocessen resulterade i sex vetenskapliga artiklar vars innehåll representerade frågeställningarna. Resultatet visade att elever med språkstörning, i jämförelse med diverse grupper, mer eller mindre påverkades inom alla matematikområden, med få undantag. Slutsatsen som drogs var att det främst var inom övergripande områden som exempelvis aritmetik som SLI eleverna påverkades, men även inom specifika områden som addition. Även att det språktunga materialet var mer svårhanterligt för SLI eleverna.

Fler och fler barn och ungdomar diagnostiseras numera med funktionsnedsättningen språkstörning. Sakta men säkert ökar också kunskapen om språkstörning genom bland annat mer lättillgänglig information, att fler elever i klasserna uppmärksammas med språkstörning samt utbildningsdagar på skolorna. Trots detta visar resultatet av vår studie att pedagoger på mellan- och högstadiet anser att kunskapen är låg. De anser att de kan känna osäkerhet kring vad det egentligen innebär att ha språkstörning och hur de kan anpassa undervisningen för dessa elever. Att tolka tecken på eventuell språkstörning, framförallt när det kommer till flerspråkiga elever, är också svårt anser pedagogerna, då flera orsaker kan finnas till språksvårigheterna. I högre årskurser uppfattar pedagogerna att stöttningen i skolan förändras och på högstadiet anas en osäkerhet kring vilken stöttning elever med språkstörning erhåller. I studiens resultat framkom uppfattningen att elever med språkstörning riskerar svårigheter med läsning och läsförståelse, men också med kommunikation och socialt samspel. Dessutom redovisas pedagogernas syn på framgångsrika strategier med eleverna när det kommer till läsning och läsförståelse, som att arbete med förförståelse, upprepningar och ordförrådsträning. En annan uppfattning som lyfts i intervjuerna är relationen mellan lärare och elev som en framgångsfaktor i undervisningen av elever med språkstörning.

Studiens syfte var att utifrån ett sociokulturellt perspektiv beskriva och analysera en speciallärares och en logopeds syn på framgångsfaktorer när det gäller språkutvecklande arbete med elever som har språkstörning. Syftet var också att beskriva och analysera speciallärarens och logopedens arbetssätt för språkutveckling hos elever med språkstörning utifrån ett sociokulturellt perspektiv. Vi använde oss av en kvalitativ metod och gjorde en fallstudie som till viss del är inspirerad av hermeneutiken. Urvalet till studien är strategiskt eftersom studien genomfördes på en skola där de organiserat en språkgrupp. I språkgruppen arbetar en logoped och en speciallärare tillsammans med sex barn som har språkstörning. Under två dagar genomförde vi sex observationer som följdes av lika många korta samtalsintervjuer. Vi gjorde även två längre halvstrukturerade intervjuer, en med specialläraren och en med logopeden. Studiens resultat visade att det arbete som specialläraren och logopeden uppfattade som framgångsrikt arbete med elever som har språkstörning har stöd i tidigare forskning. De utvecklande arbetssätt som framkom i vår studie handlar om att utveckla elevernas språk och kommunikationsförmåga, ge regelbundna individuella interventioner, ha positiva och nära relationer med sina elever, ge eleverna tid att uttrycka sig och att bli lyssnade på. Studien visade att stöd, struktur och strategier är viktigt för elevernas lärande. I studien kom vi fram till att tecken som stöd är en viktig strategi för denna elevgrupp för att utveckla elevernas språk- och kommunikationsförmåga. Denna strategi hade bristfälligt stöd i tidigare forskning. Vi anser därmed att mer forskning behövs när det gäller betydelsen av tecken som stöd för barn med språkstörning. Vår förhoppning är att denna fallstudies resultat ska vara användbart för andra pedagoger i deras arbete med elever som har språkstörning. Genom resultatet kan de förhoppningsvis känna stöd samt utveckla arbetet, med elever som har språkstörning, i den egna verksamheten.

Syftet med studien har varit att undersöka hur speciallärare och/ eller specialpedagoger arbetar metodiskt med att stötta och stimulera barn som är språksvaga. Vi har genomfört sju observationer och fyra intervjuer utifrån en kvalitativ undersökningsmetod, med syftet att få en så tydlig inblick som möjligt i speciallärarens yrkesroll. Uppsatsens analysdel har delats in i fem rubriker: Det förebyggande arbetet, Speciallärarens arbete och didaktiska metoder, Specialpedagogiska lärmiljöer, Organiseringen av specialpedagogsiska insatser samt Speciallärarens dilemman. Utifrån en fenomenologisk ansats har försök gjorts för att skapa en förståelse över hur specialläraren upplever sin arbetsroll. Därför har det varit intressant för oss att ta del av hur specialläraren arbetar via observation samt lyssna till deras egna erfarenheter under intervjuerna. Resultatet visar att specialläraren och specialpedagogen arbetar utifrån flera olika inlärningsmetoder för att kunna främja barns språkutveckling. De metoder som speciallärarna och specialpedagogen främst använde sig av var Tidig intensiv läsning (TIL- metoden) samt inlästa läromedel. / <p>Godkännandedatum: 2015-01-02</p>

Sammanfattning Syftet med den här studien var att undersöka hur lärare organiserar undervisning för elever med språkstörning, för att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens negativa konsekvenser. Skollagen utgår från FN:s bestämmelser om att säkerställa mänskliga rättigheter som jämlikhet och delaktighet. Hur förverkligas egentligen de här reglerna för elever med språkstörning i skolans praktik? För att belysa lärares perspektiv på fenomenet användes kvalitativa intervjuer i studien. Sex lärare deltog och samtliga undervisade i grundskolans åk två till fem. Lärarna hade en eller flera elever med utredd språkstörning i klasserna. Undersökningen genomfördes i två kommuner. Dessutom intervjuades två specialpedagoger med inriktning mot tal och språk i en av kommunerna. Studien genomfördes med hermeneutiken som utgångspunkt. Undersökningen visar att det i praktiken finns ett gap mellan logopedins rekommendationer och konkreta åtgärder omkring språklig träning i skolan. Kontinuitet, systematik och tid för att planera anpassningar som främjar tillgänglighet, hänger samman med enskilda rektorers eller lärares förståelse och engagemang. Brister omkring organisering av effektivt stöd drabbar elever med språkstörning särskilt hårt. På sikt påverkar det deras möjligheter att aktivt delta i samhällets demokratiska processer. Att ordna pedagogiska miljöer i möte med språkstörning kräver förståelse om elevernas hela situation i samarbete med föräldrar. Dessutom fordras tvärprofessionell samverkan mellan logopeder och skola. Lärarnas uppfattning är att de inte får tillräckliga möjligheter att förbereda och kontinuerligt reflektera över insatser som görs i samarbete med logopeder. Struktur för konkret dokumentation om framgångsrika anpassningar och stödåtgärder vid stadieövergångar eller lärarbyten, förefaller viktiga för hur elever med språkstörning bemöts i skolan eller hur tillgänglig undervisning ordnas.