I denna studie beskriver sex gymnasieelever sina erfarenheter av och uppfattningar om matematikundervisningen i grundskolan i relation till deras matematiksvårigheter. Studien är kvalitativ med fenomenologisk hermeneutisk metodansats eftersom den undersöker subjektiva upplevelser och hur eleverna tolkar dessa för att skapa en förståelse av sin situation. Metodvalet föll på semistrukturerade intervjuer för att det gav eleverna möjligheten att uttrycka sina upplevelser mer fritt. Ur litteraturstudien och resultatet framkommer en tydlig bild av att elevers uppfattningar och affektiva reaktioner kan bli en begränsningsfaktor för matematikinlärningen. Efter att ha misslyckats med matematiken under flera år skildrar alla eleverna i denna studie en uppgivenhet som ledde till en negativ självuppfattning om den akademiska förmågan och affektiva reaktioner som matematikångest och ett undvikande beteende. Kontexten inom vilket lärandet sker har stor betydelse för inlärningen och omgivningen bidrar till elevers uppfattningar och reaktioner. Därför kan fokus inte enbart ligga på individnivå vid stödåtgärder. Negativa uppfattningar och affektiva reaktioner och dess effekter behöver synliggöras, bemötas och motverkas i ett så tidigt stadium som möjligt. Det är därför viktigt att lärare har en medvetenhet om vilken inverkan deras egna egenskaper, förväntningar på eleverna, uppfattningar om ämnet matematik och relationen till elever har på elevers egna matematikrelaterade uppfattningar och matematikinlärning. För att stödåtgärder ska få önskad effekt behöver lärare ta i beaktning de känslomässiga kännetecknen och elevers matematikrelaterade uppfattningar. En positiv akademisk självuppfattning bör bli en viktig del av matematikinlärningen.

Elever med läs- och skrivsvårigheter är ofta normalbegåvade, men pga. sina svårigheter har de problem att anpassa sig inom ramen för den vanliga grundskolans verksamhet. Det som utmärker dem är, att de har svårt att finna sig tillrätta i den vanliga klassrumssituationen och därför är de i behov av extra stöd, menar Kullberg (1995). Syftet med denna undersökning har varit att se hur två olika skolor arbetar för att säkra en god utvecklingsmiljö, för de elever som lider av läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. Detta har vi tagit reda på genom kvalitativa intervjuer och observationer med rektorer, specialpedagoger, klasslärare och elever ute på skolorna. Genom detta arbete vill vi visa att det inte finns endast en slutgiltig metod för att lära dessa elever. Alla skolor har olika metoder för att stödja och hjälpa just sina elever, men att alla pedagoger måste vara villiga att ta till sig av andra skolors erfarenheter.

In the field of inclusive education and children in need of special education, the access to the general curriculum plays a significant role. Methods mentioned in the curriculum display the pedagogical vision within specific school systems and furthermore how teachers are expected to practice. Comparing curriculums from nations with different school systems can put national education systems in a wider perspective. Although the curriculums were studied out of their contexts, some interesting findings were ascertained. The study, performed with hermeneutic textual analysis and based on a comparison of the national curriculum of England, Finland, New Zeeland and Sweden, shows a difference in both frequency of methods mentioned, the way they are presented as well as what kind of methods each curriculum proposes. The New Zealand curriculum provides a demonstration of using inclusive education for all pupils while the Swedish and the Finish curriculums propose special methods when educating children being in special needs. The English curriculum also aims for inclusive education, but without the wide frequency of methods found in the New Zealand curriculum.

I denna studie riktas fokus mot hur samhället ordnar för barns välfärd när de generellt inriktade insatserna inte räcker till. Studien baseras på observationer och intervjuer i tre olika verksamheter för unga i åldern 12-16 år: 1) ett hem för vård eller boende, HVB, med egen skola, 2) en kommunal särskild undervisningsgrupp, f d skoldaghem, och 3) ett HVB för utredning och behandling utan egen skola. Kännetecknande för dessa verksamheter är att de fått i uppdrag att fostra unga och att arbetet utförs i gränsområdet mellan undervisning och behandling. Vad händer i verksamheter som samtidigt ska åtgärda både sociala och pedagogiska problem och där diskurser från olika institutionella och vetenskapliga fält korsas? Genom att studera hur samhället hanterar unga som avskilts från den reguljära skolan syftar studien till att synliggöra hur olika diskurser om ”problembarn”, undervisning och behandling, skapar möjligheter och begränsningar för verksamheternas mål, medel och aktörer. Studiens metodologi är en kombination av etnografi och diskursanalys. Studien tar sin utgångspunkt i interaktion, vardag och identitetsformande processer. I dessa kommunikativa praktiker som är intimt relaterade till identitetsskapande, arbetar lärare och behandlare. Analys av vardagssituationer i dessa pedagogiska och sociala praktiker samt intervjuer av de unga och de anställda ger en ökad förståelse för vad som händer där och vad arbetet betyder för dess aktörer. Miljöerna består till stor del av informella mötesplatser där en flexibilitet i tolkningsmöjligheterna skapar förhandlingsutrymme om både vad som sker där, men också vilka de unga är. Användningen av informella miljöer, lekfullhet, kroppskontakt och humor upprätthåller konsensus och bygger relationer. Relationen möjliggör att de anställda kan skapa tillit och förtroende hos de unga och används för att stödja de unga och påverka dem i önskvärd riktning. Relationen innebär att de unga, samtidigt som de får stöd och omsorg, också kan kontrolleras. Två olika strategier, omsorg och kontroll, kopplas samman i vad Foucault beskriver som en pastoral maktutövning. Relationen är grunden för intersubjektivitet, d v s en delad kunskap om situationen och dem själva. Diskurserna som används utgår från att de unga ska förändras. Diskurserna tydliggör att de ungas förändring främst ses som avhängiga dem själva, men att förändring är sannolik och möjlig genom de ungas involvering. De unga själva ses i hög grad som ansvariga för att leva upp till de krav som samhället ställer på individer i den åldern. De anställda förväntas klara av fysisk gränssättning, använda tvångsåtgärder och hantera andra repressiva inslag. De ungas aktörskap synliggörs genom deras motstånd inför det som strider mot deras motiv och det som står på spel för dem, d v s deras normalitet. Intervjuer med de unga har sammanfattat de möjliga identitetsalternativ de unga uppfattar finns tillgängliga för dem och handlar om skapandet av vilka de varit och vilka de kan bli. Identiteterna beror på vilka tolkningsrepertoarer som används i de olika verksamheterna. Repertoarerna gör det möjligt att skapa olika identitetskonstruktioner där en del kan ses som mer normala än andra. En del av identitetsalternativen innebär att se sig själv som kriminell eller med brister av olika slag. Kamratkretsen på hemmaplan och som elev i skolan är den plats och det sammanhang där de unga känner sig mest som alla andra. / This study examines how society handles children who for different reasons can’t manage, or be managed, in compulsory schools. Observations and interviews were made in three different settings: 1) a foster home with its own school, 2) a small school for troubled youth, and 3) a home for assessment and treatment, without its own school. Common for these arenas are that the children have been separated and set apart from regular school, and they take place on the boundary, or in the intersection between, teaching and treatment. The aims are to reveal how different discourses about troubled youth, education and treatment create possibilities and limitations in relation to the goal of the practices targets, their means, and the actors. The study is based on research into interaction, daily life, and processes of identity transformation. The data is collected by ethnographic methods in the form of participant observations, and the analysis is informed by discourse analysis. In these communicative practices, educators and social workers were active in an area of research that is intimately related to identity. Analysis of everyday situations in pedagogical and social practices provides valuable knowledge for understanding what is going on in this practices and what the implications are for the actors. Examinations of the studied children’s environments and activities reveal the different emphases of efforts addressing the children’s needs which are informed by (connected to) the use of different discourses. The use of informal settings, playfulness, humour, and body contact help maintain consensus and build relationships. The relationships provide a basis for exerting influence. To offer support is also a means by which the young people can be controlled. Two strategies care and control are found to be linked in what Foucault describes as an exercise of pastoral power. These relationships are also the basis for intersubjectivity, that is, shared knowledge of the situation, including self-knowledge of the actors involved. The emphasis on informal environments and flexibility in interpreting the situation allows negotiation about who the children are and what they are expected to become. The balance in child welfare activities between coercion and free choice can be described as a balancing act in which employees have great responsibility for the children. The study discusses how different discourses affect young people’s identity. Considering the various working methods based on different discourses together with the specific child welfare activities suggests that there are several different ways to define the problem situation affecting the children; the children are in this way exposed to a number of troubled identities. The results also indicate that the children can refuse to make these identities their own. The children are actors who become visible through their resistance to what threatens their motives and through what is at stake for them, that is, their normality. Interviews with children have identified possible alternative identities that depend on repertoires of identities, in which some constructions are seen as more normal than others. The children prefer seeing themselves with friends at school and as pupils in school.