Syftet med studien är att undersöka hur åtta lärare i årskurserna tre och fyra på fyra olika skolor arbetar med läsundervisning och läsutveckling. Ytterligare ett syfte är att se om det finns skillnader mellan årskurs tre och fyra i deras syn på arbetet med läsundervisning och läsutveckling. Den metod som används till studien är intervjuer. Resultaten visar att lärarna använder sig av i stort sett samma metoder i sin undervisning då sju av lärarna till exempel har högläsning med sina elever. En skillnad mellan lärarna i årskurs tre och fyra som framkom under intervjuerna var deras olika förväntningar på sina elever. Bland lärarna i årskurs tre talades det om att eleven ska kunna läsa med flyt och framföra sina egna åsikter om texterna medan i årskurs fyra hördes röster om att eleverna ska kunna urskilja texternas budskap och läsa mellan raderna. Skillnaderna beror troligen på att kunskapskraven ökar allt eftersom eleverna går upp i en ny årskurs.

Under en elevs skolgång sker vanligtvis sex stadieövergångar vilket oftast innebär förändringarav olika slag. För elever med åtgärdsprogram kan detta utgöra en extra belastning.Stadieövergångar inom samma skola är inte uppmärksammat i styrdokument och forskning isamma utsträckning som stadieövergångar som innebär byte till en annan skolenhet eller annanskolform. Vårt syfte är att undersöka och belysa stadieövergångar inom samma skola för elevermed åtgärdsprogram sett utifrån specialpedagogens perspektiv genom att söka svar påfrågeställningarna: Hur ser processen ut vid stadieövergång, för elever med åtgärdsprogram,sett utifrån specialpedagogens perspektiv?, Vilken information delges vid överlämning? samt Vilka möjligheter och utmaningar upplever specialpedagoger vid stadieövergång för elevermed åtgärdsprogram? För att besvara frågeställningarna samlades kvalitativ empiri in från sjuskolor inom samma geografiska område i en medelstor stad i södra Sverige. Åttasemistrukturerade intervjuer genomfördes med specialpedagoger, vilka sedan har analyseratstematiskt efter Braun och Clarkes modell med sex faser. Resultatet har sedan tolkats utifrånBronfenbrenners ekologiska systemteori. Direkta interaktioner mellan lärare och elev, brister iorganisationen och samarbetet mellan de olika delarna av skolsystemet har blivit synliga.Resultatet visar att processen ser olika ut på de olika skolorna och det finns en variation i vilkenoch hur mycket information som överlämnas. Specialpedagogerna beskriver att där det finns entydlig organisation på skolan och att specialpedagogerna har mandat att ansvara förövergångsprocessen gynnas eleverna utifrån att ett helhetsperspektiv kan tas och det kan bli enkontinuitet av stödet. Att vårdnadshavarna är delaktiga i övergångsprocessen beskrivs somfördelaktigt men inget som finns med på alla studerade skolor. Utmaningar beskrivs vara bristenpå tid och samarbete samt att få en kontinuitet av stödet. Utifrån specialpedagogens roll visarstudien att specialpedagogen har en viktig roll som “spindeln i nätet” genom att planera,genomföra och utvärdera övergångsprocessen i samverkan med övriga professioner,vårdnadshavare och elever.

Det finns elever som upphör att utvecklas i sin läsförståelse vid övergången mellan årskurs 3 och 4 då de möter svårare texter och nya kursplaner som ställer högre kognitiva krav. Syftet med föreliggande studie är att beskriva lärares upplevelse av denna stadieövergång med fokus på elevernas läsutveckling. Studien vill undersöka följande: Hur upplever lärare i de båda årskurserna att de kan underlätta stadieövergången för eleverna när det gäller läsförmåga och läsutveckling? Vilka uppfattningar lärare i årskurs 3 respektive 4 har av elevers läsförmåga och läsutveckling. Hur säger lärare i respektive årskurs att de arbetar med läsförmåga och läsutveckling? Vilka material säger lärarna att de använder i läsundervisningen? Utgångspunkten för studien är en balanserad syn på läsning, dvs en syntes mellan phonics och whole language. Studien genomfördes med hjälp av en kvalitativ ansats med semi-strukturerade intervjuer med åtta lärare, fyra som undervisar i årskurs 3 och fyra som undervisar i årskurs 4. Resultatet visar att skolor kan motverka att lässvårigheter blir permanenta genom att ha ännu bättre samverkan kring övergången i syfte att relevant information om eleverna kommer fram till mottagande skola/lärare så att eleverna får rätt stöd från början i årskurs 4. Av resultatet framgår också att lärarna i årskurs 4 uttrycker högre förväntningar på elevernas läsförmåga än de i årskurs 3. Läromedel och kursplaner styr deras förväntningar. Vidare framgår i resultatet vilken läsundervisning som enligt lärarna främjar läsutvecklingen i övergången. Denna undervisning utgörs av gemensam läsning, textsamtal, undervisning i läsförståelsestrategier. Enligt lärarna i studien bör elever dessutom erbjudas mer explicit undervisning i faktatexters struktur redan på lågstadiet, ha större tillgång till texter med olika svårighetsgrad och med ett innehåll som intresserar eleverna. Det bör också avsättas mer tid till läsning - både på egen hand och lärarledd läsundervisning.

<p>Syftet med studien var att finna svar på hur högpresterande elever upplever att läsahögskolematematik under sin gymnasietid, vilket är högst aktuellt med tanke på Skolverketsförsök med spetsutbildningar som startades upp hösten 2009. För att uppfylla detta syftevaldes en kvalitativ metod bestående av intervjuer med sex elever som läser högskolekurser imatematik i samband med sina gymnasiestudier. Resultatet visar att eleverna har en positivinställning till fenomenet men att det kan utvecklas ur flera aspekter. Det har gått att urskiljatre typer av elever som upplever inläsningen av kursen på olika sätt, ”studieförberedaren”,”prövaren” och ”tidsfördrivaren”. Dessa kan ses som representativa för gymnasieelever somväljer att läsa högskolematematik. ”Studieförberedaren” har valt att läsa högskolekursen föratt ta ett steg in i högskolevärlden. ”Prövaren” ser främst högskolekursen som en chans attpröva på hur matematik ter sig på en högre nivå. Slutligen kan elever som har läst klart sinagymnasiekurser i matematik urskiljas och dessa kallas för ”tidsfördrivaren” då de läserhögskolematematik för att kunna studera matematik på gymnasiet. Dessa tre typer ger enhelhetsbild av hur elever på gymnasiet uppfattar att läsa högskolematematik redan på derasnivå.</p>

Syftet med studien var att finna svar på hur högpresterande elever upplever att läsahögskolematematik under sin gymnasietid, vilket är högst aktuellt med tanke på Skolverketsförsök med spetsutbildningar som startades upp hösten 2009. För att uppfylla detta syftevaldes en kvalitativ metod bestående av intervjuer med sex elever som läser högskolekurser imatematik i samband med sina gymnasiestudier. Resultatet visar att eleverna har en positivinställning till fenomenet men att det kan utvecklas ur flera aspekter. Det har gått att urskiljatre typer av elever som upplever inläsningen av kursen på olika sätt, ”studieförberedaren”,”prövaren” och ”tidsfördrivaren”. Dessa kan ses som representativa för gymnasieelever somväljer att läsa högskolematematik. ”Studieförberedaren” har valt att läsa högskolekursen föratt ta ett steg in i högskolevärlden. ”Prövaren” ser främst högskolekursen som en chans attpröva på hur matematik ter sig på en högre nivå. Slutligen kan elever som har läst klart sinagymnasiekurser i matematik urskiljas och dessa kallas för ”tidsfördrivaren” då de läserhögskolematematik för att kunna studera matematik på gymnasiet. Dessa tre typer ger enhelhetsbild av hur elever på gymnasiet uppfattar att läsa högskolematematik redan på derasnivå.

Syftet med examensarbetet var att få fördjupad förståelse av hur elevers tidigare erfarenheter och behov av anpassningar och stöd i matematik i grundskolan möts i årskurs 1 på två gymnasieskolor, samt hur informationen kring eleverna överförs mellan skolformerna. Studien utgår från en kvalitativ ansats med ett utvecklingsekologiskt och ett sociokulturellt perspektiv. Metoden har varit att få information genom intervjuer vilket har skett genom enskilda intervjuer med åtta matematiklärare på gymnasiet samt två fokusgruppsintervjuer med studie- och yrkesvägledare, speciallärare, specialpedagog och skolsköterska, totalt åtta personer. De två fokusgrupperna är fördelade på en grupp från grundskolan och en grupp från gymnasieskolan. I den samverkan som sker mellan elevhälsan på grundskolan och gymnasieskolan görs överlämning av information kring elever i matematiksvårigheter. Informationen är knapphändig och vanligaste åtgärden är att eleven har undervisats i liten grupp på grundskolan. Informationen om eleverna förmedlas till undervisande lärare via mentor eller på överlämningsträffar, i de fall vårdnadshavare gett sitt tillstånd till informationsöverföringen. De flesta lärare kartlägger elevernas förkunskaper och matematiklärande när de kommer till gymnasieskolan för att skapa sig en bild av eleverna. Detta underlag används vid planering av undervisningen för att förebygga hinder i elevers matematiklärande. Hur elevers behov av anpassningar och särskilt stöd möts i undervisningen beror på den enskilde läraren och vilka resurser som finns på skolan. Ett dilemma är att det saknas speciallärare för att möta denna elevgrupps behov.

Många anser att elevers matematikkunnande är bristfälligt och att skolan inte fullföljer sitt uppdrag när det gäller att ge de blivande samhällsmedborgarna goda kunskaper i matematik. Flera tidigare studier har visat att stadieövergångar kan vara mycket problematiska för elever/studenter när det gäller matematik. Det sker ofta en tempohöjning med lite repetitionstid, matematiken går från lösningsfokus till en mer förståelse-inriktat fokus och eleverna hinner inte ställa om. Lärarna har liten inblick upp eller ner i stadierna och baserar vilket kunnande eleverna borde ha, mer på vad som passar det nuvarande stadiet än vad nästa kommer att kräva. Internationella studier visar att övergången också innefattar en ängslan och att svårigheter som funnits tidigare blir större på det nya stadiet. Svårigheterna som lärare anser bero på elevernas brister. För att bli antagen till gymnasiet i Sverige krävs minst E i årskurs 9 i bland annat ämnet matematik. Studiens syfte var att ta reda på om det saknas något kunnande i matematik inför vidare studier på gymnasiet. Ett fokus för studien var att undersöka detta för att kunna bedriva förebyggande specialpedagogiska insatser i matematik på en gymnasieskola. En avgränsning gjordes till följande program: naturvetenskapliga, ekonomi och samhällsvetenskapliga. Det relationella och kategoriska perspektivet blev studiens teoretiska utgångspunkter och de perspektiv som studiens resultat analyserades utifrån. Semistrukturerade intervjuer skedde med tio matematiklärare på en gymnasieskola. Ett diagnostiskt test, som eleverna vid samma skola, gjort vid starten av deras första matematikkurs ingick i en dokumentstudie. Dessa två delar gav svar på vilket kunnande lärarna upplevde att eleverna brast i och vad eleverna utifrån dessa test faktiskt uppvisade brister i. Algebra och bråk var områden, som både intervjuer och tester, pekade på innehöll bristande kunskaper från elevernas sida. Miniräknaren sågs inte bara som ett hjälpmedel, utan bidrog eventuellt till att svårigheter kunde uppstå, något som tidigare studier på stadieövergångar bekräftat. Grundläggande aritmetik var också en brist som upptäcktes. Frågor väcktes även i studien om bristande självförtroende kunde vara en orsak till att ekonomi och samhällsprogrammets elever ansågs mindre matematikkunniga än naturvetenskapsprogrammets elever av lite mindre än hälften av respondenterna? Det gav inte denna studie något entydigt svar på.

Syftet med uppsatsen är att få fördjupad kunskap om och förståelse av några elevers upplevelser och erfarenheter av skolmatematiken i årskurs 4 respektive årskurs 7 samt hur dessa har förändrats utifrån deras senaste stadieövergång vad gäller hinder och svårigheter. En kvalitativ metodansats användes vid genomförandet av studien. För att nå elevernas upplevelser och erfarenheter av skolmatematiken och få svar på våra tre frågeställningar genomfördes 24 kvalitativa forskningsintervjuer. Resultatet visar på att elevernas upplevelser och erfarenheter av skolmatematiken vid stadieövergångar är att det skett en ämnesmässig utveckling som lett till mer eget ansvar, en högre förståelse för matematiken och möjligheten att få visa mer vad man lärt sig. Lust och motivation skapas enligt eleverna av variation där olika aktiviteter gör matematiken roligare och skapar vilja till lärande. Eleverna upplever att hinder och svårigheter i ämnet matematik främst beror på den ökade svårighetsgraden, men även utifrån förståelsen kring genomgångar och bristen på arbetsro. Slutsatsen vi kan dra från vår studie är hur viktigt det är med kommunikation mellan stadierna för att förebygga hinder och svårigheter i skolmatematiken.

Larsen, Linda (2022). Stadieövergången till årskurs sju – elevers fortsatta kunskapsutveckling och stödbehov i matematik. Speciallärarprogrammet, Institutionen för skolutveckling och ledarskap, Lärande och samhälle, Malmö universitet, 90 hp. Förhoppningen med studien är att rikta större uppmärksamhet mot stadieövergången till årskurs sju med anledning av den stora omställning det är för elever och i synnerhet för de i behov av stöd. Genom att synliggöra utmaningar, utvecklingsmöjligheter och framgångsfaktorer vid stadieövergången kan studien fungera som ett diskussionsunderlag inför ett förändringsarbete. Ytterligare en förhoppning är att göra skolor observanta på elevernas behov av kontinuitet i matematikundervisningen över stadier. Studien syftar till att hitta framgångsfaktorer vid en systematisk stadieövergång till årskurs sju som främjar elevens kunskapsutveckling i matematik. Den syftar också till att undersöka vilken information som förmedlas vid övergången. En övergång i form av ett stadiebyte kan förstås utifrån en sammanvävning av Vygotskijs (1999, 2001) sociokulturella perspektiv och Bronfenbrenners (1979) ekologiska systemteori. Öquist (2018) beskriver systemteori som hierarkiska nivåer av system men det är också ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan individen och omvärlden, likt ett ekosystem. För att påverka systemet krävs ett helhetstänk vilket går i linje med speciallärarens uppdrag som innebär kartläggning och utveckling av lärmiljön. En gemensam beröringspunkt för de båda teorierna är kontextens centrala betydelse för lärandet. Vygotskij (1999) lyfter också fram språket och tänkandet som något centralt samt att ny kunskap bygger på tidigare förkunskaper.  Studien genomfördes med hjälp av en semistrukturerad kvalitativ metod inspirerad av en fenomenologisk ansats. En tematiserad intervjuguide användes som frågeunderlag. Informanterna bestod av några elever, lärare och övergångssamordnare som delade sina uppfattningar av stadieövergången. Därmed gjordes studien utifrån olika perspektiv och både likheter och skillnader i upplevelser synliggörs. Intervjuerna spelades in, transkriberades och därefter tematiserades resultatet efter de mönster som var framträdande.  Framträdande framgångsfaktorer är betydelsen av relevant överlämnad information, samarbetet med vårdnadshavare och samverkan mellan skolorna. Studiens resultat visar att mottagande skola efterfrågar mer specifik information om elevernas kunskaper i matematik, både på gruppnivå och individnivå. Det framkommer också att relationen lärare-elev och elev-elev är betydelsefull för en framgångsrik kunskapsutveckling.  Det finns olika uppfattningar inom verksamheten gällande uppföljnings- och utvärderingsarbetet då övergångssamordnarna menar att det finns ett sådant medan lärarna menar att det inte finns. Lärarna anser att samverkan mellan skolorna fungerar väl men eleverna ser inte effekterna då matematikundervisningens kontinuitet är otydlig för dem.  Studieresultatet visar på en likhet med de utmaningar som var framträdande vid stadieövergångar för 35 år sedan (Magne, 1987), såsom den otydliga röda tråden i matematikundervisningen över stadier. Speciallärarens betydande funktion vid övergångsprocessen är framträdande i studien. Spännvidden i speciallärarens uppdrag synliggörs på samtliga nivåer; individ-, grupp- och organisationsnivå.

Den här studien syftar till att undersöka matematiklärares erfarenheter av vad som gynnar respektive hindrar elevers positiva matematikutveckling i samband med övergången till högstadiet. Den teoretiska utgångspunkten i det här arbetet är det sociokulturella perspektivet. I semistrukturerade intervjuer har matematiklärare på mellanstadiet respektive högstadiet fått berätta om matematikundervisning och specialstöd på respektive stadie samt om övergångsrutiner och om sådant som skiljer de båda stadierna åt. Intervjuerna transkriberades, bearbetades med tematisk analys och resultaten analyserades med några centrala aspekter av den sociokulturella teorin. I den tematiska analysen framkom två huvudteman. Det första är arbetssätt som relaterar till gynnande och hindrande faktorer som rör respektive stadies arbetssätt kopplat till matematiklektioner och specialstöd. Det andra är övergången som relaterar till gynnande och hindrande faktorer i själva överlämningsprocessen och i skillnader mellan årskurs 6 och årskurs 7. Våra informanter berättar om betydelsefulla skillnader som till exempel rör arbetssätt och bedömningar samt beskriver i många fall fungerande överlämningsprocedurer. Vi blev särskilt intresserade av våra informanters svar om vårdnadshavares marginella inblandning i stadieövergången samt hur man skulle kunna tänka på stadieövergripande kollegialt arbete som ett led i en bättre stadieövergång för eleverna.