Writing impairments are common as part of aphasia. To make qualified decisions regarding what intervention to provide, speech and language pathologists need easy access to the current knowledge base. The purpose of this study was to identify, describe and rate the level of evidence for interventions targeting writing impairments following aphasia. A systematic literature search procedure in six databases was performed during May 2020, which generated 1937 results. Based on criteria concerning inclusion and exclusion 26 articles were included in the review. 16 interventions were identified and their purpose, underlying theory, participants, execution and resulting effects were described. The methodological quality of the reviewed articles was assessed using validated rating scales and each identified intervention had their level of evidence graded according to GRADE (SBU, 2017). All of the reviewed articles were single- or multiple subject design studies, which resulted in an insufficient level of evidence. Improved writing abilities were noted for each intervention and most were deemed suitable for Swedish clinical conditions. The insufficient level of evidence accentuated the need for more research concerning interventions for acquired writing impairments. / Afasi är en förvärvad språkstörning där skrivsvårigheter är vanligt förekommande. En kartläggning av interventioner vid nedsatt skrivförmåga vid afasi behövs för att underlätta för logopeder vid val av intervention. Syftet med den här litteraturöversikten var att identifiera, beskriva och evidensgradera behandlingsmetoder för skrivsvårigheter vid afasi. En systematisk litteratursökning i sex databaser genomfördes i maj 2020, vilken resulterade i 1937 sökträffar. Efter jämförelse med inklusions- och exklusionskriterier inkluderades 26 artiklar i översikten. Vid granskningen identifierades 16 behandlingsmetoder, som beskrevs sett till syfte, bakomliggande teori, försöksgrupp, utförande och uppmätta resultat. Artiklarnas metodologiska kvalitet granskades och behandlingsmetoderna evidensgraderades. Samtliga granskade studier var av single- eller multiple subject design, vilket resulterade i otillräcklig evidensstyrka för samtliga interventioner. Förbättrad skrivförmåga noterades vid alla interventioner och de flesta bedömdes vara tillämpbara i svensk klinik sett till beskrivet utförande. Evidensgraderingen enligt GRADE (SBU, 2017) tydliggjorde behovet av mer forskning inom området.

Kvinnor har länge använt olika metoder för att skydda sig mot graviditet. Omkring 1,1 miljarder kvinnor världen över är i behov av preventivmedelsrådgivning och familjeplanering. Ett av de vanligaste reversibla preventivmedlen är intrauterina preventivmedel. Det är ett säkert preventivmedel och ett allt mer populärt sådant. Samtidigt florerar negativa uppfattningar och erfarenheter kring preventivmedlet vilket gör att kvinnor inte vill använda det. Trots att det finns kunskap om ämnet finns det begränsat med kunskap om vilka faktorer som påverkar kvinnans val av preventivmetod. Genom att identifiera olika faktorer kan detta bidra till en förbättrad sexuell och reproduktiv hälsa för kvinnor. Syftet är att beskriva och sammanfatta faktorer som påverkar kvinnors beslut om att använda och inte använda intrauterina preventivmedel. Systematisk litteraturöversikt valdes som metod, där tretton artiklar med kvalitativ och kvantitativ design granskades. Två huvudteman med tillhörande subteman identifierades; Faktorer som relaterar till beslut om att använda intrauterina preventivmedel och Faktorer som relaterar till beslut om att inte använda intrauterina preventivmedel. Faktorerna kategoriserades vidare in i subteman och benämns som ett säkert preventivmedel, en trygg relation till vårdpersonal, rädsla för preventivmetodens egenskaper, negativ påverkan från samhället och kunskapsbrist hos patient och professionell vårdare. Resultaten visar att flera olika faktorer spelar in i kvinnans val gällande att använda eller inte använda intrauterina preventivmedel som preventivmetod. Ojämlikhet rörande ansvarstagande inom preventivmedel kan ses. Delaktighet och informerat val behövs för att skapa en god vårdrelation. / Women have used various methods to protect themselves against pregnancy. Around 1.1 billion women worldwide are in need of contraceptive counseling and family planning. One of the most common reversible contraceptives is intrauterine contraception. This contraceptive is a safe method and an increasingly popular one. At the same time, negative perceptions and experiences about the contraceptive abound, which means that some women do not want to use it. Although there is in-depth knowledge of the subject, there is limited knowledge about the factors that influence a woman's choice of contraceptive method. By identifying various factors, it can contribute to improved sexual and reproductive health for women. The aim of this study is to describe and summarize factors that influence women's decisions to use and non-use intrauterine contraceptives. A systematic literature review was selected where thirteen articles with qualitative and quantitative design have been reviewed. Two main themes and associated sub-themes were identified; Factors related to decisions to use intrauterine contraceptives and Factors related to decisions to not use intrauterine contraceptives. The factors were further categorized into sub-themes and are referred to as a safe contraceptive, a trusting relationship with healthcare staff, fear of the qualities of the contraceptive method, negative impact from society and lack of knowledge among patients and professional careers. The results show that several different factors play a role in a woman’s choice to use or non-use intrauterine contraceptives as a method of contraception. Inequality regarding responsibility in contraception can be seen. Participation and informed choice are needed to create a good care relationship.

Bakgrund: Covid-19 pandemin åskådliggjorde att intensivvårdssjuksköterskor hade en avgörande roll i vårdarbetet under pandemin. Sjukdomens karaktär, det vill säga att covid-19 är en smittsam sjukdom, samt att många patienter blev kritiskt sjuka och inlagda på IVA samtidigt, överbelastade intensivvården. Dessa påverkade intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter med covid-19. Syftet: Att sammanställa intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter med covid-19. Metod: En systematisk litteraturöversikt med kvalitativ ansats. Dataanalysen inspirerades av Bettany-Saltikovs och McSherrys (2016) analysbeskrivning. Resultat: Fyra teman identifierades: Upplevelser relaterade till sjukdomens karaktär, Upplevelser relaterade till ett förändrat arbetssätt, Upplevelser relaterade till förändrad tillgång av resurser samt Upplevelser kring förändrade relationer. Slutsats: Intensivvårdssjuksköterskor upplevde att det var utmanande, utmattande och stressigt både fysiskt och psykiskt att vårda allvarligt sjuka patienter med covid-19. Eftersom väldigt många människor insjuknade av sjukdomen, blev intensivvården överbelastad. Etisk stress och känsla av vårdens avhumanisering kännetecknade intensivvårdssjuksköterskornas vårdarbete. Rädslan av att bli smittad eller exponera familjen för covid-19 påverkade deras liv både yrkesmässigt och privat. Intensivvårdssjuksköterskorna upplevde både stigmatisering och uppskattning från samhällets alla nivåer. / Bakgrund: Covid-19-pandemin tydliggjorde att intensivvårdssjuksköterskor spelat en viktig roll i vårdarbetet under pandemin. Sjukdomens natur, det vill säga att covid-19 är en smittsam sjukdom, och att många patienter blev kritiskt sjuka och samtidigt lades in på intensivvårdsavdelningar, överbelastade intensivvårdsavdelningarna. Detta påverkade intensivvårdssjuksköterskornas erfarenheter av vården av patienter med covid-19. Syfte: Att sammanfatta intensivvårdssjuksköterskornas erfarenheter av vården av patienter med covid-19. Metod: En systematisk litteraturöversikt med kvalitativ ansats. Dataanalysen inspirerades av Bettany-Saltikovs och McSherrys (2016) analysbeskrivning. Resultat: Fyra teman identifierades: Erfarenheter relaterade till sjukdomens natur, Erfarenheter relaterade till ett modifierat arbetssätt, Erfarenheter relaterade till förändrad tillgång till resurser och Erfarenheter om förändrade relationer. Slutsats: Intensivvårdssjuksköterskor upplevde att det var utmanande, ansträngande och stressande både fysiskt och psykiskt att ta hand om svårt sjuka patienter med covid-19. Eftersom ett stort antal människor insjuknade i sjukdomen blev intensivvårdsavdelningarna överbelastade. Moralisk nöd och en känsla av avhumanisering av vården präglade vårdarbetet hos intensivvårdssjuksköterskorna. Rädslan för att bli smittad eller utsätta sin familj för covid-19 påverkade deras liv både yrkesmässigt och i privatlivet. Intensivvårdssjuksköterskorna upplevde både stigma och uppskattning från alla nivåer i samhället.

Bakgrund: Sexuell hälsa är en fundamental komponent för en persons allmänna hälsa och är av betydelse för välbefinnande, detta oavsett om personen är frisk eller har en kronisk sjukdom. Personer med kronisk sjukdom som upplever sexuell ohälsa anser att samtal om sexuell hälsa är viktigt men de upplever att dessa samtal sällan tas upp av sjuksköterskor. Kvantitativa studier visar att sjuksköterskor har svårt att samtala om sexuell hälsa vid omvårdnadsmötet, men dessa studier ger inte sjuksköterskor möjlighet att uttrycka sina erfarenheter om detta ämne med egna ord.  Syftet: Syftet med denna systematiska litteraturöversikt var att kartlägga sjuksköterskors erfarenheter av att samtala om sexuell hälsa med personer med kroniska sjukdomar samt få en ökad förståelse av vilka utmaningar det finns för att detta samtal skall initieras.  Metod: Den tillämpade metoden i den systematiska litteraturöversikten har utgått från de olika stegen i Statens beredning för medicinsk och social utvärdering.  Resultat: Litteraturöversikten resulterade i fyra tolkande teman: Hinder för att initiera samtalet, Främjande faktorer som underlättar samtalet, Relationen mellan sjuksköterska och patient samt Patientens anamnes.   Slutsats: Sjuksköterskor erfar svårigheter att samtala om sexuell hälsa. Oavsett om det ansågs vara ens plikt att initiera detta samtal eller inte prioriterades det många gånger bort. För att synliggöra och påvisa vikten av samtal om sexuell hälsa inom omvårdnad bör det utgöra en del i sjuksköterskans olika utbildningar. / Background: Sexual health is a fundamental component of a person's general health and it is important for wellbeing, regardless of whether a person is healthy or has a chronic disease. Persons with chronic disease who experience sexual illness believe that the conversation about sexual health is important, but they experience that these conversations rarely are raised by nurses. Quantitative studies show that nurses have difficulties talking about sexual health at the meeting with patients, but these studies do not allow nurses to express their experiences on this topic in their own words. Aim: The aim of this systematic review was to map nurses' experience of talking about sexual health with persons with chronic diseases and to gain an increased understanding of the challenges that exist for this conversation to be initiated.  Method: The applied method in the systematic review has been based on the various steps in the Swedish agency for health technology assessment and assessment of social services (SBU). Results: The systematic review resulted in four interpretive themes: Obstacles to initiating the conversation, Promoting factors that facilitate the conversation, The relationship between nurse and patient and The patient's anamnesis. Conclusion: Nurses' experience difficulty talking about sexual health. Regardless of whether it was considered to be their duty to initiate this conversation or not, it was often de-prioritised. In order to make the conversation about sexual health in nursing visible and demonstrate its importance, it should be a part of nurse’s various educations.

This study aims to explore the impact of negative life events on identity development through a qualitative systematic literature review and qualitative content analysis. The research seeks to understand how negative life events trigger identity crises and influence self-perception. Method: A systematic search was conducted in the PsycInfo and PubMed databases, resulting in the selection of 12 relevant studies for analysis. Themes were identified through qualitative content analysis to elucidate the effects of negative life events on identity. Results: The analysis revealed that negative life events can lead to both identity challenges and personal growth. The findings underscore the importance of supporting individuals experiencing identity crises for authentic identity development. Conclusion: Understanding the complexities of identity formation in the face of adversity is crucial for providing effective support and interventions. Further research in this area is essential for enhancing our knowledge of how individuals navigate identity development amidst negative life events.

Bakgrund: Diffust storcelligt B-cellslymfom (DLBCL) är en högmalign cancersjukdom som drabbar B-lymfocyterna, en typ av vita blodkroppar. Incidensen i Sverige är omkring 600 fall per år. Utan effektiv behandling sker sjukdomsprogressionen med ett snabbt förlopp. Under de senaste två årtiondena har behandlingarna som använts i första och andra linjen kunnat bota 60–70% av patienterna med DLBCL. För patienterna som inte svarat på standardbehandlingarna är prognosen mycket allvarlig. YESCARTA är ett nytt genterapiläkemedel som består av patientens egna T-celler modifierade med en chimär antigen receptor (CAR). När CAR T-cellen binder till B-lymfocyter frisätts inflammatoriska mediatorer som orsakar celldöd av både normala och tumöromvandlade B-lymfocyter. Syfte: Hur påverkar behandling med YESCARTA den totala överlevnaden (OS), responsfrekvensen (ORR), progressionsfri överlevnad (PFS), händelsefri överlevnad (EFS), responsduration (DOR), samt komplett och partiell respons (CR & PR) hos patienter med diffust storcelligt B-cellslymfom (DLBCL)? Detta arbete syftar till att systematiskt sammanställa och utvärdera befintlig vetenskaplig litteratur om YESCARTA för att besvara denna frågeställning. Metod: Litteratursökningen utfördes i PubMed. Samtliga MeSH-termer för läkemedlet YESCARTA konsoliderades och filter för observation- och kliniska studier applicerades. Sökningen genererade 34 artiklar, varav 10 kunde inkluderas. Exklusion skedde huvudsakligen av studier som undersökt annat än den terapeutiska effekten av YESCARTA. Resultat: Majoriteten av studierna var av typen fas II. En fas III-studie med varianter i uppföljningstid och undergruppsanalys inkluderades. YESCARTA förefaller vara överlägsen standardbehandling i alla utfallsmått. Resultatet är mest robust för ORR, EFS och PFS. Cirka fyra av fem patienter kan förväntas uppnå remission efter behandling med YESCARTA. Effektfördelen av YESCARTA i OS och DOR är osäker med avseende på statistisk signifikans. Slutsats: För särskilt utvalda patienter med DLBCL är YESCARTA ett effektivt behandlingsalternativ.