Syftet med studien har varit att undersöka hur förskoleverksamheten tillgodoser de blyga och tillbakadragna barnen samt vad som görs just för dessa. Det har varit angeläget att undersöka vad som kan vara grunden till blygsel, förskollärares bemötande samt hur verksamheten arbetar för att tillgodose de blyga och tysta barnen. Bakgrunden till studien grundar sig i läroplanen för förskolan (Skolverket, 2010) som menar att förskolans uppdrag är att anpassa verksamheten utifrån samtliga barn och låta barns intresse, nyfikenhet samt erfarenhet ligga som grund för lek och lärande. Det är centralt att som pedagog anpassa den pedagogiska verksamheten till varje barn då barn lever i olika livsmiljöer och påverkas på olika sätt. Centrala begrepp i litteratur och det empiriska materialet har varit blyghet, tystlåtenhet, tillbakadragenhet, barnets självkänsla, pedagogisk kompetensens samt kommunikationens betydelse. Studien infattar en kvalitativ metod med inspiration av semistrukturerade intervjuer av nio verksamma förskollärare. Resultatet av studien visar att en betydelsefull kompetens hos förskollärare är yrkeserfarenheten som har betydelse i hur förskolläraren bemöter det blyga barnet. Det är även av stor vikt att arbeta aktivt som förskollärare med att stärka barnets självkänsla, då det är en bristande självkänsla som blygsel grundar sig i. Resultatet visar även på att ett arbete i mindre grupper där de blyga barnen görs delaktiga samt aktiva liksom där deras intresse lyfts fram är av central roll.

Hur kan förskollärare tänka kring de barn som visar en blyghet och tillbakadragenhet och som inte vågar i olika situationer i förskolan? Syftet med denna uppsats är att bidra med kunskap om förskollärares arbete med blyga och tillbakadragna barn i förskolans kontext eftersom det är vi förskollärare som skapar förutsättningar för barns utveckling och lärande i förskolan. I denna uppsats belyser vi hur förskollärare beskriver blyghet hos barn och vilka strategier de använder i förskolans verksamhet för att de barn som inte vågar på olika sätt ska få framföra sina åsikter och sina tankar utifrån sina egna förutsättningar. För att få beskrivningar av blyghet och olika strategier sker datainsamlingen genom ett kvalitativt angreppssätt och semistrukturerade intervjuer av förskollärare som är verksamma i förskolan. Utifrån förskollärarnas beskrivningar finns det olika strategier som de använder så att barnen som beskrivs som blyga ska få säga sina åsikter och synas i barngruppen utifrån deras egna förutsättningar och behov. Resultatet visar att blyghet och tillbakadragenhet hos barn kan visa sig genom att de blir tysta i olika sammanhang och att de även drar sig undan den stora barngruppen och håller sig nära en förskollärare. Det är oerhört viktigt att de barn som inte vågar prata eller tar för sig får framföra sina åsikter och ingå i ett sammanhang på ett sätt som passar dem. Det är de sammanhang som vi förskollärare måste se till att skapa.

The aim of this study is to examine how preschools contribute to the forming of identity in children, with a specific focus on the quiet and socially withdrawn child. How do the teachers describe the quiet child and the socially withdrawn child? Are there any opportunities for children to be quiet/withdrawn in preschools? These questions have also been analysed from a gender perspective. The method chosen is qualitative method. Nine preschool teachers from two Swedish preschools have been interviewed. Two theories are presented, social constructionism and a theory of personality traits in order to compare different views on identity and personality. The analysis was conducted by using the concepts of positioning and "the constructions of situations" have been analysed. The preschool teachers place quiet children in passive positions like calm, listener etc. Social interactions are very important in a preschool context and children are expected to play and interact with others. If they don’t participate, they are invited to join other children’s play. If a child wants to be left alone, without being invited to play, they have to choose a specific place or activity, like a sofa, a window or reading a book. By choosing those places and activities the child signals their desire to be alone. The teachers' descriptions of the quiet child as passive and the outgoing child as active, is similar to the traditional belief of girls being passive and boys being active. They are not, however, saying that it is only negative to be quiet or socially withdrawn, but there seem to be difficulties not being outgoing and active in the preschool.

”Tyst i klassen” säger läraren och förväntar sig ett klassrum där lugn och stillhet råder, men hur aktuell är egentligen detta uttryck idag? Till skillnad från för några årtionden sedan så har det sociokulturella lärandeperspektivet, där grupparbete och samtal i helklass ofta är vägen till lärande, fått allt mer plats i skolvärlden. Detta medför att en elev i dagens skola behöver vara bekväm med att tala inför en grupp och arbeta på ett sätt som innebär att verbalt kunna uttrycka sina tankar och resonemang för andra. En sociokulturell lärandekultur innebär att social förmåga blir en av förutsättningarna för lärande. Synen på tystnad har således förändrats och idag har tystnad hos elever snarare börjat att betraktas som ett hinder för kunskapsutveckling. Dans som ämne och de kurser som ingår i programinriktningen dans på gymnasiet påverkas även dem av denna förändring. Förmåga att uttrycka sig verbalt framstår i dagsläget vara av allt större betydelse för goda studieresultat även inom dansämnet. Denna studie har valt att ifrågasätta denna förändring och undersökt hur de tysta eleverna, som gärna undviker att tala högt, upplever sin skolsituation. Studien utgår från de elever som studerar dansinriktning på gymnasiet och i rapporten presenteras resultatet av den enkätundersökning som genomförts för att undersöka omfattning och upplevelser av företeelsen ’tysta elever’. Studiens resultat har tolkats enligt ett hermeneutiskt perspektiv utifrån teorier som vanligtvis används inom social – psykologisk forskning. Resultatet visar att elever som enligt studiens definition identifieras som tysta och tillbakadragna är relativt lågt till antalet och att de trivs i sin klass och med sin lärare. Eleverna själva säger sig inte uppleva några direkta indikationer på att deras tystnad skulle hämma deras lärande men däremot kan detta skönjas då studiens data sätts i ett holistiskt perspektiv och jämförs med tidigare forskning.

Syftet med studien är att bidra med kunskap kring hur förskollärare bemöter tysta barn i förskolans verksamhet. Studien grundas på en kvalitativ ansats med utgångspunkt ur fem semistrukturerade intervjuer med förskollärare. Resultatet analyseras med hjälp av den sociokulturella teorin och tre begrepp som synliggörs inom den, vilka är: Social interaktion, mediering och scaffolding. Studiens resultat visar att förskollärarna beskriver att faktorer såsom blyghet, självkänsla och ett bristande språk kan bidra till barnets tysthet. Förskollärarna i studien lyfter även fram att den psykosociala och fysiska miljön är områden som behöver utvecklas för att främja det tysta barnet. Förskollärarnas resonemang är att det är fördelaktigt att arbeta i mindre grupper. De belyser även att ett arbetssätt med olika artefakter som stöd är gynnsamt för det tysta barnets deltagande i verksamheten, två av dessa är TAKK och bildstöd. Förskollärarna i studien uttrycker att de bemöter det tysta barnet genom stödjande uppmuntran och vägledande närvaro, men deras resonemang är samtidigt att det tysta barnet får för lite uppmärksamhet i verksamheten. För att synliggöra det tysta barnets intresse och behov beskriver förskollärarna att det tysta barnet används som ett verktyg för att främja en balanserad barngrupp, genom att hen placeras som en kil mellan högljudda och aktiva barn. Under arbetet med studien har aspekter synliggjorts beträffande resultatet och metoden. I resultatdiskussionen synliggörs aspekter som har påverkat resultatet. Aspekter belyses i metoddiskussionen samt utgår där från den valda metoden och dess trovärdighet, tillförlitlighet och överförbarhet.

I min uppsats fördjupar jag mig i arbetet kring de som i allmänna ord benämns för blyga barn. Vad innebär det egentligen att vara blyg, är det ett personlighetsdrag som är svårt att ändra på, eller ett tillstånd som behöver bearbetas för att nå utveckling? Eller kan det rentav vara något som är ärftligt och därmed inte påverkbart? Vad innebär blyghet i förskolan för barnet och pedagogen och hur kan pedagoger lyfta de barn som inte syns eller hörs. Är det överhuvudtaget något att oroa sig över och isåfall vad kan man göra för att stötta de blyga barnen i deras fortsatta utveckling. Genom att använda mig av sociokulturella och normkritiska perspektiv försöker jag tolka hur dessa två aspekter påverkar synen på blyghet. I denna uppsats utgår jag från mina egna erfarenheter för att i efterhand reflektera över hur min egen syn, förskolans och samhällets syn påverkar oss i det dagliga bemötandet. / In my essay I try to get a better understanding of those who in general words are called shy children. What does it really mean to be shy, is it a personality trait that is difficult to change, or is it a condition that needs to be processed to further development? Or could it perhaps be something that is hereditary and thus impossible to affect? What exactly does shyness mean in the preschool for the child and the teacher, and how can the teachers try to reach children who are not usually seen or heard. Is it at all something to worry about, and if so, what can you do to support them in their continued development. Through the use of different perspectives such as the socio-cultural and norm-critical, I try to see how various aspects influence the view on shyness. In this essay, I use my own knowledge and previous experiences in order to reflect on how my own, the preschool and society's view affects us in the daily approach.