Den här studien gjordes för att undersöka transspråkande som undervisningsstrategi. Forskningsfrågorna utformades för att ta reda på hur svensk grundsskola kan bli bättre på att utforma och anpassa undervisningen för flerspråkiga elever och då med särskilt fokus på elevers språkliga förmågor och identitetsutveckling. Vår metod hade en kvalitativ ansats och vi intervjuade sex lärare på två olika skolor där transspråkande användes. Respondenterna hade teoretisk bakgrundskunskap om och praktisk erfarenhet av transspråkande. När vi tolkade våra resultat utgick vi från Vygotskijs teorier om det sociokulturella perspektivet och vår grundhypotes var att människan lär sig i grupp i samspel med andra där språket har nyckelrollen. Enligt vår tolkning av studiens resultat och av tidigare forskning skulle transspråkande kunna vara en undervisningsstrategi som kan ge möjlighet och förutsättningar för flerspråkiga elever att utveckla sina språkliga förmågor och sin identitet.

Denna kunskapsöversikt undersöker undervisningsstrategier för att stödja andraspråkselever inom matematikundervisning samt utmaningar som dessa andraspråkselever står inför. I studien har nationella och internationella forskningar sammanställts, där sökningar gjorts i olika databaser såsom ERIC, ERC och Libsearch. En systematisk litteraturöversikt genomfördes, med fokus på artiklar publicerade mellan 2000 och 2023, på peer-reviewed studier för att säkerställa trovärdigheten och relevansen av resultaten. Resultatet visar en mångfacetterad uppsättning av utmaningar som andraspråkselever står inför, exempelvis språkliga barriärer, kulturella skillnader och kognitiva belastningsproblem. Studien belyser också en rad pedagogiska strategier såsom användningen av digitala verktyg, multimodala strategier och integration av elevernas kulturella bakgrunder, vilka är metoder för att möta dessa utmaningar. Studien drar slutsatsen att en kombination av dessa strategier, anpassade till individuella elever, kan tillgodose behoven hos andraspråkselever. Dessa anpassade strategier är centrala för att skapa en inkluderande och anpassad lärandemiljö i matematikklassrum.

In this study, I will explore upper secondary school pupils' experiences of education in controversial issues within civics and social sciences. In the study, I employ a qualitative interview method to produce a material relating to the study's central theories, which is founded in Stradling's research on controversial issues where both understandings of the concept as well as teaching strategies are collected. Stradling's theory on controversial issues is given context and is supplemented with contributions from Hand and Levinson as well as Hess. In this study, I also utilize Aspelins interpretation and addition to Biestas typology of purposes with education. Lastly, Tryggvason's understanding of agonism and didactics has an important role in the theoretic frame of the study. The study is structured with four different didactic themes illustrating the relations between research questions, theory, and method.

Genom problemlösning ges elever inte bara förutsättningar för att utveckla matematiska kunskaper utan får också medel för att i framtiden bli goda problemlösare. För att bli en god problemlösare krävs det dock att elever kan använda sig av flera olika problemlösningsstrategier. Syftet med denna litteraturstudie är att sammanställa forskning om unga elevers strategier vid matematisk problemlösning. Syftet besvaras av frågorna: Vilka problemlösningsstrategier lyfts fram i tidigare forskning för elever i de lägre åldrarna? Vad visar tidigare forskning om lärares sätt att undervisa i problemlösning för att utveckla problemlösningsstrategier? I litteraturstudien samlades texter in för analys, via databaser. De strategier som lyfts fram i de analyserade texterna är rita bilder, gissa och pröva samt använda laborativa material eller modeller. Resultatet visar dock att elever som arbetar systematiskt lyckas bäst oavsett vilken strategi som används. Vidare visar det sig att undervisningen bör ta utgångspunkt i interaktion som tillåter elever att diskutera sina lösningar. På så sätt utvecklas förståelse och matematiskt tänkande samtidigt som elever ges möjlighet att få syn på alternativa problemlösningsstrategier.

Elevernas motivation i förhållande till undervisningskvaliteten och vice versa har uppmärksammats såväl av lärare, skolledare, myndigheter och övriga aktörer inblandade i skolutvecklingsarbetet (Skolverket, 2013). I nuvarande studien undersöks Kooperativt Lärandets tillämpning och dess påverkan i elevernas motivation inom ämnet programmering på gymnasiet och hur arbetssättet kan användas för att utveckla elevernas glädje för kunskap. Perspektivet för studien är elevcentrerat och ägnar sig åt två forskningsfrågor: 1) Vad har gymnasieeleverna för uppfattning om hur Kooperativt Lärande kan påverka deras motivation? och 2) På vilket sätt kan Kooperativt Lärande som arbetssätt utveckla elevernas motivation inom programmeringsundervisning? I studien används en kombination av kvantitativa och kvalitativa undersökningar med utgångspunkt i deltagarnas förkunskaper om Kooperativt Lärande och gruppens låga motivation i programmeringsundervisningen som reflekteras i resultaten av första diagnosenkäten. Det didaktiska ingreppet inom den egna undervisningspraktiken blir en avgörande insats och visar tydliga förändringar i en ytterligare enkät där resultaten jämförs med diagnosen. Genom fördjupande intervjuer undersöks motivationen i en fokusgrupp, och de hinder vilka framkallar de mindre lyckade resultaten. Resultaten av datainsamlingen analyseras och jämförs med den teoretiska ramen och tidigare forskning i litteraturöversikten. Studien visar en konsekvent förbättring i både den gemensamma och individuella motivationen samt en ökning av deltagarnas kunskaper om lärandestrategier. Kooperativt Lärande visar sig vara en stimulerande undervisningsstrategi för både eleverna och pedagogen vilka bestämmer sig för att försätta med förebyggande kontinuerligt arbete inom ämnet programmering i gymnasieskolan.

Syftet med denna studie är att öka kunskapen kring slöjdlärarens undervisningsstrategier i ämnet slöjd, för att möta upp elevers intresse eller ointresse och främja lusten att lära. Frågeställningarna i studien är: Vilka strategier använder sig slöjdläraren av för att väcka elevernas intresse i undervisningen, hur tolkar och omsätter slöjdläraren elevernas gensvar under en lektion, hur verkar slöjdläraren för att utveckla elevens uthållighet under arbetsprocessen? I studien deltar tre slöjdlärare. Via ljudinspelade observationer och intervjumetod; stimulated recall, reflekterar läraren över ett specifikt undervisningstillfälle. I studien har de ramfaktorteoretiska- och skoldidaktiska modellerna fungerat som stöd och analysverktyg. Resultatet visar att relationsskapande är en grund för användandet av övriga undervisningsstrategier. Tre ramfaktorer framträder; gruppsammansättning, anpassning i undervisning och tid. Slöjdläraren strävar efter ett öppet, tillåtande klimat i slöjdundervisningen där elever vågar att misslyckas och lär sig bli uthålliga.

Syftet med studien var att undersöka hur lärare gör för att identifiera, undervisa och följa upp högpresterande elever i matematik. Metoden som tillämpades har enkvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer med sex lärare. Studien utgår från en teori som väger in både kognitiva och sociala aspekter. Resultatet visade att högpresterande elever i matematik identifieras genom att de uppvisar motivation och kreativitet inom matematiken. Ytterligare identifikationsverktyg är kartläggning och bedömningar. Till grund för lärares undervisningsstrategier ligger ofta de bedömningar som skett genom kartläggningar, men bygger även på elevers uppvisade intressen. Resultatet visade också på att majoriteten av lärare använde sig av varierad och differentierad undervisning. Uppföljningen skedde delvis individuellt av läraren men också i samverkan med övriga lärare och vårdnadshavare. I resultatet framkom dessutom att kartläggning i stor utsträckning låg till grund för identifiering av högpresterande elever. Kartläggning låg också till grund för uppföljning av högpresterande elever. Hur lärarna arbetade utifrån vad resultatet av kartläggningarna visat, framkom dock inte i vårt resultat.

Syftet med denna litteraturstudie var att granska och analysera forskning om hur matematikläraresundervisning genom problemlösning i årskurs 4-6 organiseras. Problemlösning är en central del i kursplanen i matematik. Problemlösningsförmåga är också användbart i dagens samhälle. Vi har dock upplevt att många lärare menar att elever har svårigheter med att lösa problem. Därmed är denna litteraturstudie relevant för att synliggöra hur undervisningen genom problemlösning kan organiseras för att utveckla elevers problemlösningsförmåga. Litteratursökningen utfördes både via databassökning och manuell sökning. Databassökningen utgick från UniSearch medan den manuella sökningen baserades på att studera referenslistor. Litteraturstudiens resultat visade bland annat att lärare kan undervisa genom problemlösning med hjälp av strategier, exempelvis KWL-strategin, digitalt verktyg, metakognitivbaserad kontextuell undervisningsstrategi och strategin arbeta baklänges. Ett annat resultat visade att det är ett flertal organisationsfaktorer som läraren behöver ta hänsyn till vid undervisning genom problemlösning, bland annat syfte och mål med undervisningen samt elevernas förkunskaper.

Arbetet bottnar i det problemområde som Skolinspektionen lyfter angående elevers svårigheter att uppfylla vissa förmågor som tydliggörs i historieämnets syfte. Vårt syfte blev därför att undersöka om detta stämmer överens med hur lärare arbetar kring demokratiseringen och hur det hjälper eleverna att uppnå några av historieämnets förmågor. Vårt fokus inriktar sig på lärarnas undervisningsstrategier och hur dessa kan påverka vilka kunskaper eleverna får kring dessa förmågor. För att kunna genomföra arbetet utgick vi från våra teoretiska utgångspunkter. Dessa var till exempel undervisningsstrategier och begreppsförståelse vilka kan ses som centrala när vi tolkade resultatet. I metoden redogör vi för de tillvägagångsätt vi använde under arbetets gång. Vi använder oss av en hermeneutisk metod när vi tolkade intervjuerna och dessa bedrevs utifrån en semistrukturerad metod. I resultatet strukturerade vi upp avsnittet efter rubriker som överensstämmer med frågeställningen. Det viktigaste resultatet är att det går att se en koppling mellan lärarnas undervisningsstrategier och vilka förmågor eleverna får möjlighet att utveckla. I avsnittet ”Slutsats och diskussion” diskuteras detta resultat och vi för resonemang om vår metod och potentiella forskningsfält inom området.

Denna uppsats syftar till att undersöka hur historielärare på högstadiet utformar undervisningen för att stärka elevernas historiemedvetande genom att utveckla elevernas förmåga att föra historiska resonemang om kontinuitet och förändring. Undersökningen tar sin utgångspunkt i lärarnas förståelse av de centrala begreppen historiska resonemang, kontinuitet och förändring samt historiemedvetande. Studien utgår ifrån ett lärarperspektiv för att undersöka hur lärarnas förståelse av det aktuella undervisningsuppdraget påverkar deras undervisningsstrategier. Studien vilar på en bred historiedidaktisk bas. Analysen av lärarnas förståelse av historiska resonemang om kontinuitet och förändring tar sin teoretiska utgångspunkt inom ramen för den anglosaxiska historiedidaktiska forskartraditionen som fokuserar på historiskt tänkande. Lärarnas förståelse av historiemedvetande analyseras med utgångspunkt i den tyska historiefilosofiska traditionen. Analysen av lärarnas undervisningsstrategier relateras till den mer praktiknära ämnesdidaktiska forskartraditionen i Sverige. Undersökningens empiri utgår ifrån fyra semistrukturerade intervjuer med högstadielärare. Samtliga lärare som deltagit i studien har lång undervisningserfarenhet och är legitimerade lärare med behörighet att undervisa i historia. Studiens resultat bidrar till den historie-didaktiska kunskapsuppbyggnaden genom att belysa en väl utarbetad undervisningsstrategi för hur lärare kan stärka elevernas historiemedvetande genom att utveckla elevernas förmåga att föra historiska resonemang utifrån tankebegreppen kontinuitet och förändring. Resultatet är emellertid begränsat eftersom det endast vilar på en lärares historiedidaktiska förståelse. Tre av fyra lärare i studien har förbisett hur kontinuitet och förändring kan användas som tankebegrepp för historisk analys. Med detta ger min studie en indikation på högstadielärares bristande förståelse för historiskt resonerande med utgångspunkt i tankebegreppen kontinuitet och förändring.