Denna studies syfte  är att analysera hur fenomenet ”mäns dödliga våld mot kvinnor” konstruerades i nyhetsmedia under perioden 2020-2022 för att synliggöra vad dessa konstruktioner innesluter och utesluter avseende bilden av den våldsutsatta, av förövaren samt orsaker till våldet. I studien användes diskursanalys som metod och Carol Bacchis ”What’s the problem represented to be” för att genomföra analysen. Den insamlade empirin analyseras utifrån feministisk teoribildning och utifrån ett socialkonstruktivistiskt perspektiv. Studiens resultat visar att fenomenet mäns dödliga våld mot kvinnor representeras i flera nyhetsartiklar som en konflikt mellan två personer och som ett oförutsägbart fenomen. De kvinnor som fallit offer för dödligt våld beskrivs ofta utifrån traditionella föreställningar så som omtänksamma, snälla, älskade och omhändertagande. Resultatet visar även att tendenser till att göra kvinnorna ansvariga för sin egen död återfinns i nyhetsartiklarna. Nyhetsartiklarnas beskrivning av bakomliggande faktorer till våldet så som svartsjuka, kontrollbehov och besatthet hos gärningsmannen överensstämmer med den tidigare forskningen. Dock saknas strukturella förklaringsmodeller till våldet. Orsaken till att problemet representeras på detta sätt kan grunda sig i att det saknas förståelse för att mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt problem och ett uttryck för patriarkala strukturer. / The purpose of this study is to analyze how the phenomenon of "men's lethal violence against women" was constructed in news media during the period 2020-2022, in order to reveal what these constructions include and exclude regarding the image of the victim, the perpetrator, and the causes of the violence. Discourse analysis was used as the method in this study, and Carol Bacchi's tool "What's the problem represented to be" was utilized to conduct the analysis. The collected empirical data was analyzed based on feminist theory and social constructionism. The results of the study showed that the phenomenon of men's lethal violence against women was represented in several news articles as a conflict between two individuals and as an unpredictable phenomenon. The women who fell victim to lethal violence were often described based on traditional notions such as caring, kind, loved, and nurturing. The results also showed tendencies in the news articles to hold the women responsible for their own deaths. The news articles' description of underlying factors of the violence such as jealousy, need for control, and obsession on the part of the perpetrator corresponded with previous research. However, there was a lack of structural explanatory models for the violence. The reason why the problem is represented in this way may stem from a lack of understanding that men's violence against women is a structural problem and an expression of patriarchal structures.

Sedan en tid tillbaka har mäns våld mot kvinnor ansetts utgöra ett samhälls- och jämställdhetsproblem och som ett led i att bekämpa och synliggöra detta våld infördes fridskränkningsbrotten i 4 kap 4 a § BrB år 1998 med syftet att kunna ta hänsyn till den situation en kvinna kan befinna sig i när hon blir utsatt för våld av en man hon har en nära relation till. För att en kvinna som utsätts för våld av en partner ska få det straffrättsliga skydd som 4 kap 4 a § BrB ger måste hon vara gift eller sambo med mannen enligt bestämmelsens andra stycke, alternativt betraktas som närstående enligt bestämmelsens första stycke. Emellertid har det på senare tid uppmärksammats problem angående de rekvisit som tar sikte på vem brottet begås mot där det framhållits att dessa medför att många fall utesluts. Uppsatsen syftar således till att analysera huruvida lagstiftarens intentioner överensstämmer med vilka par som omfattas av bestämmelsen och eventuellt ge förslag på straffrättsliga förändringar. Därmed studeras hur närståenderekvisitet i bestämmelsens första stycke tolkas och bör tolkas vid parrelationer där parterna inte är gifta eller bor ihop. Dessutom diskuteras hur kravet på äktenskap och samboende i bestämmelsens andra stycke förhåller sig till syftet att synliggöra mäns våld mot kvinnor.  Högsta domstolen har i NJA 2004 s. 97 fastslagit att ett par kan betraktas som närstående om deras relation utgör en fast parrelation präglad av känslomässiga- och praktiska bindningar av inte obetydlig varaktighet som därigenom inneburit att ena parten befunnit sig i en särskilt utsatt situation. I och med att det i nuläget inte finns några ytterligare prejudikat i frågan beaktas tio hovrättsdomar som berör tolkningen av närståenderekvisitet utifrån HD:s vägledning, bestående av såväl fall där närståenderekvisitet är uppfyllt som fall där det inte är uppfyllt.  Utifrån den undersökning som gjorts synes bedömningen av närståenderekvisitet vid parrelationer vara komplicerad och ger upphov till ett flertal frågor. Det har också visat sig att rättstillämpningen inte är enhetlig vilket minskar kvinnors rättstrygghet. Slutsatsen är att närståenderekvisitet bör kvarstå men att det i vissa fall tolkas för snävt för att syftet med bestämmelsen ska uppnås och jag anser därför att praktisk bindning samt att parterna betraktar sig själva som ett par inte bör krävas för att ett par ska kunna betraktas som närstående. Vidare menar jag att andra omständigheter bör tillmätas större betydelse för att det ska vara fråga om en särskilt utsatt situation, exempelvis att kvinnan befunnit sig i en normaliseringsprocess och därigenom haft starka känslomässiga bindningarna till förövaren, eller att brottsoffret varit en ung person då ungdomen i sig kan innebära en viss sårbarhet.  Slutsatsen är också att kravet på äktenskap och samboende i bestämmelsens andra stycke bör borttas, och att det i stället ska vara fråga om en parrelation mellan gärningspersonen och brottsoffret med samma krav som ställs för att ett par ska vara närstående enligt första stycket, för att uppnå syftet att synliggöra och kartlägga mäns våld mot kvinnor.

Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt jämställdhetsproblem och utrotandet av våldet är därför ett av Sveriges sex jämställdhetspolitiska mål. En av de åtgärder som politiker vidtagit emot våldet är införandet av fridskränkningsbrotten. Visionen var att brotten skulle inkludera och synliggöra mäns brottsliga våld mot kvinnor i nära relationer. Vid det tillfälle då den här uppsatsen påbörjades, augusti 2023, hade det gått 25 år sedan brottens införande. Mot bakgrund av den tid som passerat och det våld män fortfarande utsätter kvinnor för i nära relationer idag, blir frågan om åtgärden varit tillräcklig. Uppsatsen utreder därför fridskränkningsbrottens tillämpningsområde. Det våld fridskränkningsbrotten omfattar, jämförs med det våld empirin presenterar. Analysen visar att det finns diskrepanser mellan det våld lagstiftaren ämnade till att omfatta och de gärningar som faktiskt omfattas av fridskränkningsbrotten. Brotten synes inte vara kapabla till att uppfylla sitt ändamål. Därför föreslås lagändringar av fridskränkningsbrotten som i större utsträckning omfattar mäns våld mot kvinnor i nära relationer.

Mäns våld mot kvinnor är ett omfattande globalt och nationellt jämställdhets- och jämlikhetsproblem. Ett syfte med denna studie var att öka kunskapen om våldsutsatta kvinnors levnadsvillkor utifrån social position i form av socioekonomiska faktorer, etnicitet, funktionsnedsättning samt könsidentitet och sexuell läggning. Ett ytterligare syfte var att öka kunskapen om hur socialtjänstens insatser påverkar våldsutsatta kvinnors levnadsvillkor utifrån ett jämlikhetsperspektiv. Deltagarna i intervjustudien är sju socialsekreterare. I studien tillämpades kvalitativ metod i form av induktiv innehållsanalys. Följande fyra underteman framkom i studien: 1. En särskild bundenhet och utsatthet. 2. Strukturell diskriminering ett svagare samhällsskydd 3.Normativa föreställningar och begränsningar 4. En hemlighet att bära och stigma. Huvudtemat som framkom var: Lika insatser till alla våldsutsatta kvinnor skapar ojämlikhet. Denna studie visade att socialtjänsten brister i att anpassa insatser efter behov vilket leder till reproducering av ojämlika levnadsvillkor. Socialsekreterarna som deltog i studien efterfrågade en ökad möjlighet till individanpassade och kompensatoriska insatser. Studiens resultat synliggör behovet av politiska satsningar och prioriteringar för att kompensera för det bristande stödet och skyddet våldsutsatta kvinnor, som tillhör en svagare position i samhället, riskerar utsättas för. / <p>Betyg i Ladok 210602.</p>

Denna uppsats undersöker hur rapporteringen om sexuella övergrepp och våld mot kvinnorhar sett ut år 2015 och år 2019 i Aftonbladet och Dagens Nyheter. Undersökningen har utförtsgenom ett urval av slumpmässigt utvalda artiklar samt tidigare forskning för att kunna styrkadet resultat som presenteras i denna studie. Studien består av en kvantitativ innehållsanalyssom fokuserar på perioderna före och efter Metoo, för att konstatera en förändring mellanskedena. Det teoretiska ramverket som ligger till grund för studien är dagordningsteorin, teorier omobjektivitet och teorier om genus. Den kvantitativa studiens resultat visar attnyhetsrapporteringen om våldtäkter fått relativt större utrymme efter Metoo (år 2015) och attrapportering om mördade kvinnor och grov misshandel fått relativt mindre utrymme.Resultatet av studien visar även att Aftonbladet och Dagens Nyheter har olika typer avrapportering vad gäller offentliggörande av namn på offer och förövare.

Abstrakt Syftet med uppsatsen är att lyfta fram debattens åsikter gällande trygga zoner på musikfestivalen Göteborgs Kulturkalas under sommaren 2016 och därigenom analysera åsikterna med hjälp av en idealtypsanalys konstruerad av feministisk vetenskapsteori. Debatten analyseras med hjälp av liberalfeminism och radikalfeminism. Genom valda feministiska inriktningar tydliggörs en differentierad åsiktsbildning samt feminismens komplexitet. Den avslutande diskussionen lyfter vilka aktörer som uttalat sig i debatten och påvisar att majoriteten av aktörerna inte är för en åtgärd i form av trygga zoner. Genom aktörernas inställning till trygga zoner diskuteras deras feministiska ställningstagande vilket resulterar i att större delen av aktörerna innehar en närmare koppling till liberalfeminism än radikalfeminism. / AbstractThe aim of this paper is to highlight the differentiated point of view on the debate regarding the women-only zones at the music festival Göteborgs Kulturkalas in Sweden during the summer of 2016 and thereby analyzing the attitudes towards these using an ideal type analysis constructed by feminist science theory, which includes liberal- and radical feminism. By using the feminist theory as an outset for the analysis a differentiated set of attitudes is shown, which highlights the complexity of feminism. The final discussion is highlighting the actors who expressed their views in the debate and demonstrating that the vast majority of actors are not for women-only zones. Through the actors’ attitude towards women-only zones, its feminist position is discussed, which results that the majority of actors having a closer association with liberal feminism than radical feminism.

Mäns våld mot kvinnor efter separation är ett fenomen som sällan lyfts när det talas om våld i nära relation. I denna studie var syftet att öka förståelsen för vilka utmaningar kvinnor kan möta efter att ha lämnat en våldsam partner. Detta gjordes med hjälp av ett kvalitativt angreppssätt och semistrukturerade intervjuer med fem socialarbetare. Resultatet i studien visade att kvinnor som lämnat en våldsam relation kan utsättas för flera former av eftervåld. Det mest förekommande sättet som män utövar våld mot en tidigare kvinnlig partner framgick vara genom användningen av ekonomiska medel och gemensamma barn. Andra sätt för män att utöva eftervåld kan vara genom trakasserier, hot, förföljelse, skrämsel, emotionell misshandel och/eller manipulation av samhällssystem. Vidare pekar resultatet på att kvinnor som utsätts för våld efter separation är i behov av samhälleligt stöd. Det stöd som hjälpsökande kvinnor värderade högst var att professionella hade ett empatiskt och lyhört bemötande. Socialarbetares stöd och bemötande visade sig vara avgörande för utsatta kvinnors möjligheter till ett liv fritt från våld. Det framgick även i studien att samhälleliga sturkturer och föreställningar om genus måste förändras för att mäns utrymme till att utöva våld mot kvinnor ska minimeras. För att analysera det eftervåld som män utövar, har studiens teoretiska förankring utgått från två perspektiv om makt och kontroll. Dessa teorier var maskulinitetsteorin och könsmaktsperspektivet.

The purpose of this study is to gain a better understanding of women who have been abused by their partners. The study also examines how violence takes shape in a relationship. Based on a qualitative text analysis of three autobiographies and one novel, we have obtained the material for this study. The three selected autobiographies are; "I have not told you everything" by Jessie Andersson, "The nightmare" by Maria Dahlén and "It would be a pleasure to kill you" by Magdalena Graaf and the novel "Hidden" by Liza Marklund. To gain a better understanding of this topic, we have used the following theories; the process of normalization of violence, gender and masculinity. The analysis of the study is divided into two chapters. In the first chapter we are going to analyze the "Women's experiences as subjects to violence in relationships", where similarities in the four books are revealed, as well as the women’s experiences. The second chapter highlights "The underlying reasons why abuse exists in these relationships". This chapter shows what the gender roles of a man and a woman are, as told in the relationships described in the books. The results of this study show that women first become exposed to psychological violence which later also becomes physical. Women, who live in these conditions, adapt to the men’s behavior and feel shame, guilt, fear and powerlessness about their lives. Furthermore we discuss the society’s influential role towards women who are abused. The society and the social workers, should have an understanding of this problem, in order to help the women and understand why they stay in abusive relationships. / Syftet med denna studie är att få en ökad förståelse för kvinnor som levt i våldsutsatta relationer. Studien undersöker även hur våldet tar sin form i ett förhållande. Utifrån en kvalitativ textanalys av tre självbiografier och en roman får vi fram studiens textmaterial. De tre utvalda självbiografierna är; "Jag har inte berättat allt" av Jessie Andersson, "Nattmaran" av Maria Dahlén och "Det ska bli ett sant nöje att döda dig" av Magdalena Graaf samt romanen "Gömda" av Liza Marklund. För att få förståelse kring ämnet har vi använt oss av teorierna; Våldets normaliseringsprocess, genus och maskulinitet. Studiens analys är indelad i två kapitel. I det första kapitlet analyserar vi "Kvinnors upplevelser i ett våldsutsatt förhållande" där likheter i de fyra böckerna framkommer samt kvinnornas upplevelser. Det andra kapitlet belyser "De bakomliggande faktorerna till den våldsutsatta relationens existens" visar på att könsroller angående vad som är "man" och "kvinna" existerar i relationerna i de fyra böckerna. Resultatet för denna studie visar att kvinnor först blir utsatta för psykiskt våld och som sedan även övergår till fysiskt. Kvinnorna som lever i dessa förhållanden anpassar sig efter männen och känner skam, skuld, rädsla och maktlöshet över sin livssituation. Vidare redovisas samhällets påverkande roll gentemot kvinnor som blir misshandlade. Samhället och de professionella socialarbetare bör ha kunskaper om denna problematik för att kunna hjälpa kvinnan samt förstå varför hon stannar kvar i förhållandet.

Fokus för denna uppsats är att jämföra hur förövarna som använt våld mot kvinnor beskrivs i Kriminalvårdens två olika behandlingsprogram. Behandlingsprogrammen som riktar sig till förövare av våld i nära relationer respektive förövare av sexualbrott har i denna studie granskats och jämförts. I uppsatsen används innehållsanalys som metod och det empiriska materialet har utgjorts av manualerna till Kriminalvårdens ovan nämnda behandlingsprogram. Jämförelsen visar att det finns skillnader i hur sexualbrottsförövare och förövare av våld i nära relationer beskrivs i de båda behandlingsprogrammen. En slutsats är att sexualbrottsförövare i detta empiriska material i högre grad än förövare av våld i nära relationer definieras utifrån antaganden om att beteendet är en del av identiteten. Det framkommer även att sexualbrottsförövare i högre utsträckning än förövare av våld i nära relationer beskrivs som mer avvikande och förväntas fortsätta vara en avvikare även efter behandlingen. Detta blir bland annat tydligt genom att målen i de båda behandlingsprogrammen skiljer sig åt. När det gäller förövare av våld i nära relationer framställs att målet är att förövaren ska kunna fungera i en relation igen, medan målet för sexualbrottsförövare uppges vara att, trots kognitiva förvrängningar, avstå från att återfalla i det brottsliga förövarbeteendet. Vidare finns en skillnad mellan hur förövare av våld i nära relationer och sexualbrottsförövare innesluts i samhället. I manualerna till behandlingsprogrammet som riktas till förövare av våld i nära relationer hävdas att "vår kultur" är en förklaring till beteendet och samhället tilldelas därmed en det av skulden för det våld som förövaren dömts för. Sexualbrottsförövare däremot blir särskilda från den gemensamma kulturen genom att det hävdas att "vissa kulturer" påverkar "vissa män" att begå sexualbrott. Detta kan tolkas som ett sätt att utesluta sexualbrottsförövare, vilket kan göra det möjligt att placera problemet antingen hos individen eller hos andra kulturer än den som benämns som "vår". Att sexualbrottsförövare betraktas som mer avvikande kan även exemplifieras med att sexualbrottsförövare i behandlingsprogrammets manualer beskrivs med att förövare kan "(…)te sig som vanliga människor" (Kriminalvården, 2006, ROS, Teorimanual, s.23), vilket antyder att de i själva verket inte är vanliga människor. Resultaten i denna studie visar på ett avståndstagande och mystifiering av sexualbrottsförövaren, vilket kan leda till att sexualbrott som problem förläggs hos individen eller andra kulturer snarare än att det betraktas som ett av det svenska samhällets problem.

Bakgrund: Hot och våld är en bidragande faktor till kvinnors ohälsa världen över. Syfte: Studiens syfte var att undersöka i vilken utsträckning sjuksköterskor ställer frågor om våld i nära relation (intimate partner violence, IPV) till sina patienter samt, om det finns skillnader mellan olika grupper sjuksköterskor angående benägenhet att ställa frågor om våldsutsatthet. Ytterligare ett syfte var att undersöka faktorer som påverkar huruvida frågan ställs eller inte, samt om frågor ställs i lika stor utsträckning till båda könen. Metod: Studien är deskriptiv och ett studiespecifikt frågeformulär användes. Sjuksköterskor (n=41) vid fyra olika avdelningar på ett sjukhus i en mellanstor stad i Sverige besvarade en enkät som innehöll 13 frågor. Den totala svarsfrekvensen var 44 %. Resultat: Av sjuksköterskorna ställde 7,2 % alltid frågor om IPV. Cirka 30 % uppgav att de ställde frågor om IPV ibland. Sjuksköterskor äldre än 35 år tenderade att oftare ställa frågor om IPV än de som var yngre. På den geriatriska avdelningen togs frågor om IPV oftare upp. Det mest förekommande svaret var att frågor endast ställdes vid misstanke om våldsutsatthet (45 %). Ett annat vanligt hinder var språkbarriärer mellan sjuksköterska och patient (41,5%). Ytterligare faktorer som påverkade var att en relation inte hunnits skapa till patienten (34,1%) eller att det inte var relevant att ställa frågan (34,1%). Av studiedeltagarna svarade 41 % att de var osäkra på hur de skulle gå tillväga i de fall det uppdagas att en patient är utsatt för IPV. Fler sjuksköterskor (59 %) ställde oftare frågor om IPV till kvinnor än till män. Slutsats: Få sjuksköterskor ställer alltid frågor om IPV. Många känner sig osäkra hur de ska gå tillväga när våldet uppdagas, att de upplever att de har bristfällig kunskap i ämnet och att det finns hinder som påverkar att frågor om våld inte ställs. Med hjälp av utbildning och tydliga handlingsplaner kan sjuksköterskor troligen öka sin kunskap och beredskap kring identifiering och hantering av de våldsutsatta patienterna. / Background: Threats and violence are contributing factors to women's illhealth worldwide. Objective: The aim was to investigate the extent to which nurses ask questions about domestic violence to their patients, and if there are differences between different groups of nurses regarding the tendency to ask questions about exposure to violence. Another aim was to investigate the factors that affect whether the question is asked or not, and if the questions are asked equally to both sexes. Method: The study is a descriptive study and a questionnaire made for this study was used. Registered nurses (n = 41) at four different departments in a hospital in a medium-sized city in Sweden answered a questionnaire containing 13 questions. The overall response rate was 44%. Result: Of the participants 7,2 % always asked questions about intimate partner violence (IPV). Approximately 30 % asked questions periodically. Nurses older than 35 years tended to ask questions more frequently than those who were younger. At the Geriatric Department questions were asked more regularly about IPV. The most common answer was that questions about IPV only were asked based on suspicion of exposure to violence (45%). Another common obstacle was language barriers (41, 5%) between nurse and patient. Additional factors that influenced was that a relationship had not been made with the patient (34,1%) or that it was not relevant to ask the question (34, 1%). Of the study participants, 41 % reported that they were unsure of how to proceed in cases where it was found that a patient was exposed to domestic violence. More nurses (59%) asked women questions about IPV more frequently than men. Conclusion: Few of the nurses always ask questions about IPV to their patients. There are obstacles to screen about IPV and many feel unsure how to proceed when violence is revealed. The nurses feel they have too little knowledge of the subject. With the help of training and clear action plans nurses can probably increase their knowledge and preparedness in the identification and management of abused patients.