The research in this thesis attempts to understand what happens when children (3-6 years of age) interact with each other in the context of free play in two pre-school settings when adults are not involved. The aim of the study was to get a closer look at how children create relationships and how they protect and defend their interactional spaces. Data was gathered through ethnographically inspired methodology, using video observation to capture the everyday interactions of the children. Results were analyzed using a phenomenological approach to peer cultures. Previous research suggests that it is very important for children to maintain their interactions with peers and gaining access to play. We have studied how children shape and interrupt relationships, and what strategies they mainly use to exclude undesired participants from play activities. Our results indicate that it was a hard task for the children to gain access to playgroups in these two pre-school settings, and that the children often jointly constructed a number of strategies for excluding other children from their play. The results also showed a considerable difference between the pre-school settings, both regarding the conception of status, themes of play and the way the children chose to protect their interactional space. Our study has shown legible examples of how peer cultures are under influence of local circumstances at these two specific settings.

There is a need to create efficiency through digital technology within the elder care, as the elderly population of society is increasing. Existing IT-systems are considered incompatible with healthcare work, despite of Swedish investments in digital development in healthcare. Practices and the use of digital artefacts within an elder care home was therefore studied. Through an ethnographic qualitative method (consisting of field studies, video ethnography and interviews), the empirically driven study identified the healthcare workers existing interactions with- and use of digital technology, as well as the consequences that the use entailed. The study showed that the healthcare workers used the workplace’s existing digital technology as well as personal digital artefacts to solve daily tasks. Furthermore, the results showed that the healthcare workers interactions with personal digital artefacts mediated new work situations, and the healthcare workers desire for new digital work tools. / Inom äldreomsorgen finns ett behov av digital teknik som kan effektivisera omsorgsarbetet, eftersom den äldre befolkningen i samhället ökar. Trots Sveriges satsningar på digital utveckling inom vård- och omsorg, har det visat sig att personal inte anser att befintliga IT-system är kompatibla med vård- och omsorgsarbetet. Därför studerades praktiker och användning av digitala artefakter på ett vård- och omsorgsboende. Genom etnografisk kvalitativ metod (i form av fältstudier, videoetnografi och intervjuer) identifierade den empiriskt drivna studien personalens befintliga interaktioner med- och användning av digital teknik, samt de konsekvenser användningen medförde. Resultatet visade även att personalen använde arbetsplatsens befintliga digitala teknik, samt personliga digitala artefakter för att lösa dagliga arbetsuppgifter. Vidare visade studien att personalens interaktioner med personliga digitala hjälpmedel medierade nya situationer i arbetet och att personalen önskade nya digitala arbetsverktyg.

Studien har gjorts på en avdelning på en förskola som till stor del består av asylsökande barn. Studien syftar till att undersöka hur barn med ett begränsat gemensamt verbalt språk leker utifrån ett barnperspektiv. För att komma närmare ett barnperspektiv har metoden varit videoetnografisk metod i kombination med fältanteckningar och informella samtal med pedagogerna på avdelningen. Studien utgår från en fenomenologisk ansats som intresserar sig för kroppens meningsskapande. Resultaten visade att barnen hade ett stort engagerande intresse för att ha roligt med varandra. Deras lekar, förhandlingar och samtal hade som mål att få vara tillsammans och ha roligt. Kroppsspråket och den totala närvaron har visat sig vara viktig för deras icke verbala kommunikation. De är således skickliga på att signalera lek till varandra och på att improvisera via signalerna och sin fysiska närvaro. Konflikter är ofta förekommande och ibland svåra att hantera och kan bli frustrerande för barnen men viljan att ha en rolig stund tillsammans hjälper dem igenom svårigheterna. Lekens egenvärde har visats ha stor betydelse för barnen men inte som pedagogiskt verktyg utan som ett sätt att umgås med varandra och ha roligt tillsammans.

Studien har gjorts på en avdelning på en förskola som till stor del består av asylsökande barn. Studien syftar till att undersöka hur barn med ett begränsat gemensamt verbalt språk leker utifrån ett barnperspektiv. För att komma närmare ett barnperspektiv har metoden varit videoetnografisk metod i kombination med fältanteckningar och informella samtal med pedagogerna på avdelningen. Studien utgår från en fenomenologisk ansats som intresserar sig för kroppens meningsskapande. Resultaten visade att barnen hade ett stort engagerande intresse för att ha roligt med varandra. Deras lekar, förhandlingar och samtal hade som mål att få vara tillsammans och ha roligt. Kroppsspråket och den totala närvaron har visat sig vara viktig för deras icke verbala kommunikation. De är således skickliga på att signalera lek till varandra och på att improvisera via signalerna och sin fysiska närvaro. Konflikter är ofta förekommande och ibland svåra att hantera och kan bli frustrerande för barnen men viljan att ha en rolig stund tillsammans hjälper dem igenom svårigheterna. Lekens egenvärde har visats ha stor betydelse för barnen men inte som pedagogiskt verktyg utan som ett sätt att umgås med varandra och ha roligt tillsammans.

The main purpose of the dissertation is to understand meaning-making practices used by people suffering from acquired brain damage with severe physical and communicative disabilities, in order to create and sustain their identity and personhood in relation to other people. The study emanates from the idea that identity and personhood, also in relation to disability, are created/sustained in ongoing interaction between people in everyday situations, and that the ability to narrate is central to such a creation of identity. Therefore, it is of particular interest to try to understand what communicative and storytelling abilities/possibilities people with severe acquired brain damage have in presenting their identity. The study is ethnographic and based upon a year-long field study of participant observations at a day centre for people with acquired brain damage. Gathered data consist of written field notes, informal interviews conducted with both participants and personnel and approximately 70 hours of video data. The study shows how an identity as ‘severely disabled’ is created in the co-created storytelling between participants and personnel and that this identity seems to mean that one is dependent upon others to get along in everyday life at least if one listens only to spoken stories. Yet the study also shows that there exist different opinions about what this identity as ‘severely disabled’ could mean that there is a wish among the participants to be able to present a desirable identity as “normal”, and that such an identity comes to mean to be independent and self-determined. Normality, however, must be understood in relation to surrounding society (and the grand cultural narratives that surround us). Thus the study shows that normality in relation to severe disabilities is almost impossible to achieve because normality in relation to illness/disease/body contains the hope of a cure or an improvement. The participants in this study, however, have all been labelled as incurable – there is no hope of such a cure or improvement. That, on the other hand, does not mean that the participants do not try to tell such stories anyway in their quest to achieve this desirable identity. However, in order to hear this story we need to listen to stories that usually remain untold. A palpable hierarchy between different modes of language use was identified, where verbal/spoken language is supreme, resulting in the disabled participants not being perceived as competent interactors/communicators due to their difficulties in using verbal communication. Hence their ways of creating/telling stories, through embodiment and enactment, are not recognised as valid ways to create/tell stories; this is discussed in relation to both practical implications for health care settings as well as for further narrative research. / Avhandlingens huvudsyfte är att förstå meningsskapande praktiker som personer som drabbats av förvärvad hjärnskada med grava såväl fysiska som kommunikativa funktionshinder använder för att skapa och upprätthålla sin identitet och sitt personskap i relation till andra människor. Studien utgår ifrån att identitet och personskap, också i relation till funktionshinder, är något som skapas och upprätthålls i det pågående samspelet mellan människor i vardagliga situationer och att förmågan att berätta är central för detta identitetsskapande. Därför är det av särskilt intresse att försöka förstå vilka möjligheter personer med grava förvärvade hjärnskador har när det gäller att kommunicera och använda berättandet som ett sätt att presentera sin identitet. Studien är etnografisk och baseras på ett årslångt fältarbete bestående av deltagande observationer på ett dagcenter för människor med förvärvade hjärnskador. Insamlade data består av fältanteckningar, informella intervjuer med både deltagare och personal och ca 70 timmar videomaterial. Studien visar hur en identitet som ’gravt funktionshindrad’ skapas i det gemensamma berättandet mellan deltagare och personal och att denna identitet verkar innebära att man är beroende av andra för att klara sitt vardagliga liv, åtminstone om man enbart lyssnar till talade berättelser. Likväl visar studien även att det kan råda delade meningar om vad denna identitet som ’gravt funktionshindrad’ kan innebära och att det bland deltagarna finns en strävan att kunna presentera en önskvärd identitet som ”normal” och att en sådan identitet innebär att vara oberoende och självbestämmande. Normalitet måste dock förstås i relation till omgivande samhälle (och de stora, kulturella berättelser som omger oss) och studien visar att normalitet i samband med grava funktionshinder är i det närmaste omöjligt att uppnå då normalitet i relation till sjukdom/kropp innefattar ett hopp om att bli frisk, eller åtminstone bättre. Deltagarna i denna studie har emellertid diagnostiserats som obotliga – det finns inget hopp om förbättring. Detta innebär inte desto mindre att deltagarna ändå försöker berätta sådana berättelser i strävan efter att uppnå en önskvärd identitet. Dock; för att höra denna berättelse krävs ett lyssnande på berättelser som vanligtvis förblir oberättade. En tydlig hierarki mellan olika former av språkanvändning identifieras, där det talade ordet och den talade berättelsen ses som överlägsen. Detta får till konsekvens att de funktionshindrade inte ses som kompetenta aktörer/kommunikatörer pga. av sina svårigheter att kommunicera verbalt och att deras sätt att skapa berättelser, genom förkroppsligande framställningar, inte erkänns som legitima sätt att berätta. Detta diskuteras både i relation till olika praktiska implikationer för vårdinstitutioner och för vidare narrativ forskning.