Este estudo pretende expor os fundamentos filosóficos e os conceitos políticos e sociais de um dos textos mais incompreendidos de Marx, a Crítica da Filosofia do Direito de Hegel. No capítulo I, iremos expor o estudo de dois grandes filósofos do século XX, Lukács e Althusser, nos quais são apresentadas posições opostas quanto ao nosso objeto. No segundo capítulo, trataremos do contexto real e ideológico do surgimento da Crítica de 1843, e demonstraremos a proximidade e o distanciamento de Marx tanto em relação a Hegel quanto à Feuerbach. No capítulo III, demostraremos que, ao lado dos fundamentos materialistas, da crítica aos universais especulativos da filosofia hegeliana e da crítica à inversão entre Estado e sociedade civil nessa filosofia - para Marx, a sociedade civil é o sujeito do Estado, em oposição a Hegel - há uma concepção da práxis social idealista, uma dialética da evolução da consciência popular, que fundamenta a resolução das contradições da sociedade moderna proposta por Marx, a \"verdadeira democracia\". Como a sociedade civil corresponde à essa práxis, não poderíamos estar diante de seu conceito marxista. Não há o conceito de classes marxista na Crítica de 1843. Há, por outro lado, uma concepção atomística da sociedade civil. Tampouco poderia haver o conceito marxista de Estado: aqui, é o Estado real - não o Estado moderno, existente - identificado à universalidade. O que não há na Crítica é a concepção da atividade material que é o núcleo do marxismo. Por fim, concluímos tratar a Crítica de 1843 de um texto de transição, o que nos remete a uma concepção do desenvolvimento intelectual marcada por continuidades e descontinuidades, essas, entretanto, determinadas pelas continuidades e descontinuidades do próprio desenvolvimento histórico real. / This study aims to expose the philosophical foundations and political and social concepts of one of Marx\'s most misunderstood texts, the Critique of Hegel\'s Philosophy of Right. In chapter I, we present the study of two great twentieth-century philosophers, Lukács and Althusser, which have opposing views regarding our object. In the second chapter, we deal with the real and ideological context of the emergence of the Critique of 1843, and we demonstrate the proximity and the distance of Marx from Hegel and Feuerbach. In chapter III, we demonstrate that alongside materialist foundations, criticism of the speculative universal of Hegelian philosophy, and, criticism of the inversion between state and civil society in this philosophy - for Marx, opposed to Hegel, civil society is the subject of the state - there is a conception of idealistic social praxis, a dialectic of the evolution of popular consciousness, which underlies the resolution of the contradiction of modern society proposed by Marx, the \"true democracy.\" It does not arise because of the material movement, of the class struggle, but as a product of the dialectic referred before, although it represents, in front of the young Hegelians, an advance: the \"true democracy\" is the defense of a real revolution, that overthrow the modern state and civil society. As civil society corresponds to this praxis, we could not be in the face of its Marxist concept. There is no concept of Marxist classes in the Critique of 1843. There is, on the other hand, an atomistic conception of civil society. Nor could there be the Marxist concept of State: here, it is the real state - not the modern, existing state - identified with universality. What is not in Criticism is the conception of material activity that is the core of Marxism. Finally, we conclude that the Critique of 1843 is a transitional text, which leads us to a conception of intellectual development marked by continuities and discontinuities, which, however, are determined by the continuities and discontinuities of actual historical development.

No description available.

本文以解除神話性(de-mythicization) 的概念開啟對童話(fairy tales)的討論，認為必須加入歷史、文化、政治與物質等層面的解說才能擺脫童話中被添加的神話性並豐富童話的閱讀。接著以物質文明的角度切入女性主義經常閱讀的文本—貝侯的《灰姑娘》 (1697) 與電影《麻雀變鳳凰》(1990)，探討物質文明在兩個文本中所扮演的重要角色。 貝侯所擁護的現代主義(modernism)促使其改寫法國民間故事(folktales)，並在文中加入了大量的十七世紀法國當代物質文明，企圖重新塑造出新一代的法國文學。因此，貝侯的《灰姑娘》並非一般人所熟知的麻雀變鳳凰典型，而是一個關於恢復她貴族身分的故事。在貝侯筆下所塑造出來的灰姑娘與當時的時代背景息息相關：一個世故、聰明與積極的女性，試圖脫離她的苦難，並非大家所熟知的好心的、被動的、順從的灰姑娘形象。 電影《麻雀變鳳凰》則提供不同時代灰姑娘形象的對照。延續維多利亞時期在地化的灰姑娘形象，Vivian成為最低下的灰姑娘—流鶯。她由麻雀變鳳凰的經歷除了說明不同時代對美的詮釋與期待亦呈現出八零年代不同的灰姑娘形象：一個同時具有性感與善心的女性。 在美國，男子氣概的研究始於八零年代。因此本文以Edward的男性氣概為出發點，探討八零年代的物質文明，並以此看出對於男性的期待都建構在他的所有物，如轎車、總統套房以及馬球等等。此外，Edward身為男性灰姑娘與神仙教父的身分在本章皆有所探討。 最後必須闡明的是，物質文明並不見得能涵蓋所有的層面，尤其是在集體意識與個人偏好的部分，是無法找到一個平衡點的。本文僅能就現有的資料加以觀察與解析，以期達到較全面的觀察。 / To de-mythicize a fairy tale means to discover its cultural, historical and political aspects and therefore, in my thesis, it helps to distinguish Perrault’s Cendrillon (1697) from other Cinderella variants. My thesis approaches Perrault’s Cendrillon in a materialist method: with the employment of the late seventeenth-century French material culture, Cendrillon is transformed into a modernized literary fairy tale about her restoration to her original social status. This French Cinderella is quite distinct from the traditional rags-to-riches Cinderella story since Perrault champions a modernism with which he intends to change the future of the French literature. The film Pretty Woman (1990) is to serve as a contrast and to elucidate the idea that different eras make different Cinderella stories. The Cinderella in the Anglophone world is getting more and more debased and the Americanized Cinderella is the most debased ever, the street walker. Her rags-to-riches transformation manifests the social expectations toward in the eighties toward what a woman should be and possess. On the other hand, there is another side of the story in the film. On Edward’s part, I am going to approach the material culture via American masculinities in order to illustrate what a man should be and have. Besides, Edward also plays the roles of the male Cinderella and the fairy godfather in the film. The two roles Edward plays will be further developed in my thesis. The materialist approach has its own limits: it cannot include the conformist and the individualist aspects and I thus fail to incorporate it in my thesis.

<p>Fritänkarrörelsen, som den gestaltade sig under 1800-talets två sista decennier, är i den mån man kan tala om den som en egen rörelse relativt outforskad som sin egen helhet. Förutom några få undantag finns i första hand biografier över några av de ledande personerna inom fritänkarrörelsen, framför allt om de personer som var delaktiga i skapandet av de många stora folkrörelser som såg dagens ljus under denna tid. Folkrörelserna och ideologierna har i sina historieskildringar tagit med fritänkarna som en del av sitt ursprung. Det som kan saknas är en översiktlig genomgång av de gemensamma tankar och idéer som var centrala för dem som kallade sig själva fritänkare. Även om denna uppsats i sig inte i första hand är ett begreppsanalytiskt arbete så består en del av undersökningen av ett utredande av begrepp, översiktlig beskrivning av de olika grupperna inom fritänkeriet och dess idéinnehåll samt presentation av några av de mest tongivande agitatorerna. Många av dessa agitatorer blev aktivt motarbetade av samhället och åtalen för hädelse mot såväl kyrkan som staten var vanligt förekommande. Det hörde inte till ovanligheten att åtalen resulterade i fängelsestraff för dessa tankefrihetens förkämpar. Vad var då fritänkarnas farliga budskap och idéer som skulle komma att påverka historiens gång?</p>

<p>I denna uppsats så undersöks kritiskt det deliberativa samtalets möjligheter att kunna uppfylla den deliberativa demokratins grundläggande utgångspunkt – rätten för alla individer till politisk jämlikhet och deltagande i politisk gemenskap i den svenska skolan. Rätten att inte bara få manifestera olikhet (diversity) utan också skillnad (difference). Dessutom det deliberativa samtalets grundsats att alla jämlikt ska få pröva giltigheten hos andras argument och framföra sina egna argument till giltighetsprövning. Begrepp som tolerans, värdegrund, och dikotomin offentligt – privat bildar en klangbotten för undersökningen tillsammans med beskrivningarna av de tre mest framträdande ontologierna i det västerländska samhället. Dessa är den materialistiska (biologistiska) världsbilden, den humanistiska världsbilden och de religiösa världsbilder som menar att det finns ett ändamål ett objektivt syfte med livet och världen – en teleologisk förklaring.</p><p>Den grupp av elever som är i särskilt fokus är de elever som har religiösa uppfattningar och världsbilder, eller ontologier och dessa elevers rätt till politisk jämlikhet. Denna elevproblematik har jag konkretiserat genom att förankra det teoretiskt grundade huvudsyftet, detta som är att problematisera det deliberativa samtalet, i en specifik fråga i ett delsyfte. Detta delsyftes fråga är problematiken rörande relevansen om kreationism och teorier om Intelligent design (ID) ska kunna få finnas med i skolans undervisning jämsides med evolutionsläran.</p><p>Fem centrala texter om det deliberativa samtalet av Tomas Englund och Klas Roth har undersökts med avseende på huvudsyftet och jämförts med Jürgen Habermas deliberativa demokratimodell. Samma frågor utifrån tolkningsföreträden, kommunikativ rationalitet och offentligt-privat, som ställts till dessa texter har även ställts i delsyftet till en rapport från Europarådet som behandlar farorna med kreationism i utbildningen.</p><p>Resultaten av denna undersökning visar dels att det deliberativa samtalets centrala punkt är allas rätt till giltighetsprövning av det som var och en finner lämpligt samt att denna giltighets-prövning ska ske i skolan som ett offentligt rum och att detta teoretiskt kan öppna upp den politiska gemenskapen för elever med religiösa uppfattningar typ kreationism. Men under premissen att alla sekulära och scientistiska (= vetenskapstroende) tolkningsföreträden då bör undvikas. Dels så visar också undersökningen att rapporten från Europarådet inte överensstämmer med detta krav på giltighetsprövning när det gäller sakfrågan evolution visavi kreationism/ID. Men att det deliberativa samtalet som teoretisk idé och den vetenskapstroende åskådning som genomsyrar Europarådsrapporten har en gemensam utgångspunkt – dikotomin offentligt-privat. Ett förhållande som leder till att det sekulära i hög grad skulle kunna förbli oproblematiserat. Undersökningen visar också utifrån refererad forskning att denna dikotomi teoretiskt skulle kunna relativiseras från ett deliberativt perspektiv och öppnas för elevers privata sfär och på det sättet kunna ge dem en jämlik plats i skolans offentliga rum.</p><p>Utifrån dessa resultat har en teoretisk modell konstruerats med avsikt att bryta upp denna dikotomi och ge elever med religiösa perspektiv samma politiska rätt som elever med sekulära perspektiv till att giltighetspröva sina och andras argument och uppfattningar. Genom detta skulle det deliberativa samtalet teoretiskt kunna ge en lika politiskt jämlikhet för alla under premissen att inga uppfattningar får skyddas av några uppställda reservatsgränser av religiösa eller sekulära skäl. Detta innebär att inga fundamentalistiska tolkningsprivilegier från något håll får förekomma.</p><p>Som alternativ gräns till dikotomin offentligt-privat så formulerades ett demokratiskt minimikriterie för deliberativt godkänd difference. Kriterier som på människovärdets grund och utifrån tolerant anda, skillnadens solidaritet, öppnar för både mångfald i diversity och difference.</p>

<p>Based on the on the assumption that the two recent Swedish poetry collections <em>mil</em> by Anna Hallberg and <em>mallamerik, mallamer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merikka, </em>by Lars Mikael Raattamaa, are constructed with theoretical questions about identity, national identity, language hierarchy and power in mind, this study aims to investigate the ways in which these issues come to expression. Simplified, the term <em>language-poetry</em>, or <em>språkmaterialism</em>, can be used to describe a language-philosophical poetry that aims to eliminate the hierarcic structures between writer and reader in a text and invite the reader to become the co-worker of it. The study shows that by different ways of eliminating the <em>centre</em> of the text, the text is made democratical. But one question that this study asks is how can a nation's conventional and standardised written  language – the language of the centre – be used to write itself out of this centre into the margin? Stepping from a theoretical background of postcolonial theories on identity and national identity, including reflections as those given by Benedict Anderson, Madan Sarup, Timothy Brennan, Stefan Helgesson and Mia Cuoto, the analysis points out how this poetry laborates with the terms <em>bugging, repetition, national language identity, and space </em>as poetic material, in order to work in line with ─ and contrary to - conceptions of a unified and shared language. Adapting and transforming the architectural term sprawl into literature, and spreading similar phrases over the pages by, for example, thematizing names, Swedish suburbs, and the use of language referents made empty, an elimination of the textual centre is shown to take place. This study concludes that in these poems it is by pointing out markers of a Swedish identity which is transparent that identity becomes both constituted and articulated, as well as problematized; concepts of collectivity, orality, and lack of textual coherence create a dimension of  boundlessness in language.  </p><p> </p>

I denna uppsats så undersöks kritiskt det deliberativa samtalets möjligheter att kunna uppfylla den deliberativa demokratins grundläggande utgångspunkt – rätten för alla individer till politisk jämlikhet och deltagande i politisk gemenskap i den svenska skolan. Rätten att inte bara få manifestera olikhet (diversity) utan också skillnad (difference). Dessutom det deliberativa samtalets grundsats att alla jämlikt ska få pröva giltigheten hos andras argument och framföra sina egna argument till giltighetsprövning. Begrepp som tolerans, värdegrund, och dikotomin offentligt – privat bildar en klangbotten för undersökningen tillsammans med beskrivningarna av de tre mest framträdande ontologierna i det västerländska samhället. Dessa är den materialistiska (biologistiska) världsbilden, den humanistiska världsbilden och de religiösa världsbilder som menar att det finns ett ändamål ett objektivt syfte med livet och världen – en teleologisk förklaring. Den grupp av elever som är i särskilt fokus är de elever som har religiösa uppfattningar och världsbilder, eller ontologier och dessa elevers rätt till politisk jämlikhet. Denna elevproblematik har jag konkretiserat genom att förankra det teoretiskt grundade huvudsyftet, detta som är att problematisera det deliberativa samtalet, i en specifik fråga i ett delsyfte. Detta delsyftes fråga är problematiken rörande relevansen om kreationism och teorier om Intelligent design (ID) ska kunna få finnas med i skolans undervisning jämsides med evolutionsläran. Fem centrala texter om det deliberativa samtalet av Tomas Englund och Klas Roth har undersökts med avseende på huvudsyftet och jämförts med Jürgen Habermas deliberativa demokratimodell. Samma frågor utifrån tolkningsföreträden, kommunikativ rationalitet och offentligt-privat, som ställts till dessa texter har även ställts i delsyftet till en rapport från Europarådet som behandlar farorna med kreationism i utbildningen. Resultaten av denna undersökning visar dels att det deliberativa samtalets centrala punkt är allas rätt till giltighetsprövning av det som var och en finner lämpligt samt att denna giltighets-prövning ska ske i skolan som ett offentligt rum och att detta teoretiskt kan öppna upp den politiska gemenskapen för elever med religiösa uppfattningar typ kreationism. Men under premissen att alla sekulära och scientistiska (= vetenskapstroende) tolkningsföreträden då bör undvikas. Dels så visar också undersökningen att rapporten från Europarådet inte överensstämmer med detta krav på giltighetsprövning när det gäller sakfrågan evolution visavi kreationism/ID. Men att det deliberativa samtalet som teoretisk idé och den vetenskapstroende åskådning som genomsyrar Europarådsrapporten har en gemensam utgångspunkt – dikotomin offentligt-privat. Ett förhållande som leder till att det sekulära i hög grad skulle kunna förbli oproblematiserat. Undersökningen visar också utifrån refererad forskning att denna dikotomi teoretiskt skulle kunna relativiseras från ett deliberativt perspektiv och öppnas för elevers privata sfär och på det sättet kunna ge dem en jämlik plats i skolans offentliga rum. Utifrån dessa resultat har en teoretisk modell konstruerats med avsikt att bryta upp denna dikotomi och ge elever med religiösa perspektiv samma politiska rätt som elever med sekulära perspektiv till att giltighetspröva sina och andras argument och uppfattningar. Genom detta skulle det deliberativa samtalet teoretiskt kunna ge en lika politiskt jämlikhet för alla under premissen att inga uppfattningar får skyddas av några uppställda reservatsgränser av religiösa eller sekulära skäl. Detta innebär att inga fundamentalistiska tolkningsprivilegier från något håll får förekomma. Som alternativ gräns till dikotomin offentligt-privat så formulerades ett demokratiskt minimikriterie för deliberativt godkänd difference. Kriterier som på människovärdets grund och utifrån tolerant anda, skillnadens solidaritet, öppnar för både mångfald i diversity och difference.

Based on the on the assumption that the two recent Swedish poetry collections mil by Anna Hallberg and mallamerik, mallamer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merikka, by Lars Mikael Raattamaa, are constructed with theoretical questions about identity, national identity, language hierarchy and power in mind, this study aims to investigate the ways in which these issues come to expression. Simplified, the term language-poetry, or språkmaterialism, can be used to describe a language-philosophical poetry that aims to eliminate the hierarcic structures between writer and reader in a text and invite the reader to become the co-worker of it. The study shows that by different ways of eliminating the centre of the text, the text is made democratical. But one question that this study asks is how can a nation's conventional and standardised written  language – the language of the centre – be used to write itself out of this centre into the margin? Stepping from a theoretical background of postcolonial theories on identity and national identity, including reflections as those given by Benedict Anderson, Madan Sarup, Timothy Brennan, Stefan Helgesson and Mia Cuoto, the analysis points out how this poetry laborates with the terms bugging, repetition, national language identity, and space as poetic material, in order to work in line with ─ and contrary to - conceptions of a unified and shared language. Adapting and transforming the architectural term sprawl into literature, and spreading similar phrases over the pages by, for example, thematizing names, Swedish suburbs, and the use of language referents made empty, an elimination of the textual centre is shown to take place. This study concludes that in these poems it is by pointing out markers of a Swedish identity which is transparent that identity becomes both constituted and articulated, as well as problematized; concepts of collectivity, orality, and lack of textual coherence create a dimension of  boundlessness in language.

In his “Letter on Humanism,” Martin Heidegger conveys the importance he attributes to poetry when he states: “Language is the house of being” (“Letter” 239). In response to his early Jesuit education, he developed a secular alternative to theology with his existential phenomenology. Theology, poetry, and phenomenology share the basic concern of explaining the foundations of being. For Heidegger, ownership characterizes being in a fundamental way; in Contributions to Philosophy (From Enowning), he establishes the “Ereignis” (“event of appropriation”) as the foundation of being. Ownership lies at the core of being in his thinking following Being and Time. Yet his philosophy ignores the material circumstances of ownership. By way of a materialist critique of Heidegger’s Idealist phenomenology, I expose how property-relations are encoded in the modern poetry and philosophy of dwelling with the question: who owns the house of being? The answer lies in “self-possession,” which represents historical subjectivity as the struggle for the means of production. Paul Celan, T. S. Eliot, Rainer Maria Rilke, and Paul Valéry are all poets who address the relationship between being and ownership in expressing what Marx and Engels call the “language of real life” in The German Ideology (26). In 1927, Eliot converted to Anglicanism and found solace in the realm of faith; by opting for the theology of dispossession, he surrendered his historical subjectivity. Rilke thought that he could find refuge from the marketplace in aesthetic beauty and pure philosophy but eventually disabused himself of his illusion. Similarly, Valéry sought refuge in the space of thought; basing reality in the mind, he forsook the social realm as the site of contestation for gaining ownership over being. As a poet who distinguished himself from the Idealism of his predecessors, Celan developed a structure of dialogue based upon shared exchange on common ground. A materialist approach to the poetry and philosophy of dwelling exposes property-relations as the foundation of the house of being.

In his “Letter on Humanism,” Martin Heidegger conveys the importance he attributes to poetry when he states: “Language is the house of being” (“Letter” 239). In response to his early Jesuit education, he developed a secular alternative to theology with his existential phenomenology. Theology, poetry, and phenomenology share the basic concern of explaining the foundations of being. For Heidegger, ownership characterizes being in a fundamental way; in Contributions to Philosophy (From Enowning), he establishes the “Ereignis” (“event of appropriation”) as the foundation of being. Ownership lies at the core of being in his thinking following Being and Time. Yet his philosophy ignores the material circumstances of ownership. By way of a materialist critique of Heidegger’s Idealist phenomenology, I expose how property-relations are encoded in the modern poetry and philosophy of dwelling with the question: who owns the house of being? The answer lies in “self-possession,” which represents historical subjectivity as the struggle for the means of production. Paul Celan, T. S. Eliot, Rainer Maria Rilke, and Paul Valéry are all poets who address the relationship between being and ownership in expressing what Marx and Engels call the “language of real life” in The German Ideology (26). In 1927, Eliot converted to Anglicanism and found solace in the realm of faith; by opting for the theology of dispossession, he surrendered his historical subjectivity. Rilke thought that he could find refuge from the marketplace in aesthetic beauty and pure philosophy but eventually disabused himself of his illusion. Similarly, Valéry sought refuge in the space of thought; basing reality in the mind, he forsook the social realm as the site of contestation for gaining ownership over being. As a poet who distinguished himself from the Idealism of his predecessors, Celan developed a structure of dialogue based upon shared exchange on common ground. A materialist approach to the poetry and philosophy of dwelling exposes property-relations as the foundation of the house of being.