<p>Syftet var att undersöka i vilken omfattning långtidssjukskrivna haft kontakt med arbetsplatsen/arbetskamraterna/arbetsledaren och om de haft någon stödperson på arbetsplatsen under sjukskrivningen samt ifall de sjukskrivna anser att det påverkat möjligheterna till återgång i arbete. Studien baserade sig på en enkätundersökning med 36 långtidssjukskrivna som haft en sjukskrivningstid på minst 90 dagar i följd och vid sjukskrivningstillfället haft en anställning. Studien visade att kontakten varit gles, trots det ansåg ett lika stort antal att kontakten varit tillräcklig som otillräcklig. Endast ett fåtal hade haft någon stödperson på arbetet. Hypotesen ”att fortsatt kontakt med arbetsplatsen under långtidssjukskrivning har en positiv påverkan på möjligheterna till återgång i arbete” fick endast delvis stöd. Endast när det gällde grad av kontakt med arbetsledare/chef och utfall, visade sig vara signifikant på 5 % nivån. När det gällde graden av kontakten med arbetskamrater, facklig företrädare och ”Annan” kunde ingen signifikans påvisas. Studiens konklusion var att arbetsledare/chef var den viktigaste kontakten och att arbetskamraterna och fackliga företrädarna var en outnyttjad potential, som skulle kunna stärka det sociala stödet.</p>

Syftet var att undersöka i vilken omfattning långtidssjukskrivna haft kontakt med arbetsplatsen/arbetskamraterna/arbetsledaren och om de haft någon stödperson på arbetsplatsen under sjukskrivningen samt ifall de sjukskrivna anser att det påverkat möjligheterna till återgång i arbete. Studien baserade sig på en enkätundersökning med 36 långtidssjukskrivna som haft en sjukskrivningstid på minst 90 dagar i följd och vid sjukskrivningstillfället haft en anställning. Studien visade att kontakten varit gles, trots det ansåg ett lika stort antal att kontakten varit tillräcklig som otillräcklig. Endast ett fåtal hade haft någon stödperson på arbetet. Hypotesen ”att fortsatt kontakt med arbetsplatsen under långtidssjukskrivning har en positiv påverkan på möjligheterna till återgång i arbete” fick endast delvis stöd. Endast när det gällde grad av kontakt med arbetsledare/chef och utfall, visade sig vara signifikant på 5 % nivån. När det gällde graden av kontakten med arbetskamrater, facklig företrädare och ”Annan” kunde ingen signifikans påvisas. Studiens konklusion var att arbetsledare/chef var den viktigaste kontakten och att arbetskamraterna och fackliga företrädarna var en outnyttjad potential, som skulle kunna stärka det sociala stödet.

The social insurance agency (SIA) investigates and takes decisions regarding sickness benefit in Sweden. The SIA are also commissioned to coordinate and support the sick listed return to work. The SIA struggles with low trust from the Swedish inhabitants. In former studies the sicklisted claims that the treatment of the SIA have affected their return to work. The objective of this study was to investigate individual’s experiences of treatment in an encounter with their social insurance officer. Four individuals, with experience of sickness absence for three months or longer, were asked to write a retrospective story about an encounter with a social insurance officer which was followed up with in-depth interviews using open–ended questions. The interviews were audio-recorded, transcribed and analyzed using Interpretative Phenomenological Analysis (IPA). Five superordinate themes were found and the result showed the importance of a social insurance officer to act personal with engagement and communicate in ways that evoke positive emotions in the sick listed individual. The discussion focus on how the emotion the social insurance agency can evoke in the sick-listed individual by their treatment could affect the sick-listed ability to return to work. The affect may be caused by the treatments evoke of stress release or empowerment .The result indicated that the treatment was the major cause of why the individual felt trust or mistrust for the SIA. / Försäkringskassan (FK) utreder och beslutar om rätt till sjukpenning samt har ett samordningsansvar för den sjukskrivnas återgång till arbete. Undersökningar har visat att allmänheten har relativt lågt förtroende för Försäkringskassan. Tidigare undersökningar visar också att de sjukskrivna anser att Försäkringskassans bemötande har påverkat deras återgång till arbete. Syftet med denna studie är att undersöka kunders upplevelser av bemötande i ett möte med Försäkringskassans handläggare. Fyra individer med en sjukperiod överstigande tre månader, blev ombedda att skriva en retrospektiv berättelse om ett möte med en handläggare. Berättelserna följdes upp med djupintervjuer som spelades in, transkriberades för att sedan analyseras genom Interpretative Phenomenological Analysis (IPA). Fem övergripande teman identifierades och resultatet visade på vikten av att handläggaren bemötte kunden på ett personligt och engagerat sätt samt kommunicerade på ett sätt som väckte positiva känslor hos den sjukskrivna. Diskussionen fokuserar på hur de känslor som kan uppstå av bemötandet från Försäkringskassan kan påverka den sjukskrivnas återgång till arbete. Detta skulle kunna orsakas av bemötandets funktion som stresslösande eller som skapare av empowerment. Resultatet visar också att bemötandet utgjorde den viktigaste faktorn för huruvida de sjukskrivna individerna upplevde förtroende eller misstro för Försäkringskassan.

Bakgrund: Sverige är ett av de länder som har högst sjukfrånvaro och för att minska den, med dess konskekvenser för individen och samhället, inrättades Sjukskrivningsmiljarden. Det gav hälso- och sjukvården ökade möjligheter att med sjukskrivningskoordinatorer effektivisera rehabiliteringen av de sjukskrivna. Den sjukskrivne upplever konsekvenser ur flera aspekter, inte minst avseende livskvaliteten. Sjukskrivningslängden står i direkt samband med den sjukskrivnes självförmåga till rehabilitering och desto längre sjukperioden är desto svårare är det att återgå till arbetet. Studier, såsom den av Noordik et al. (2011), menar att om den sjukskrivne upplever ett stöd från omgivningen stärks självförmågan och därmed ökar möjligheten till rehabilitering och återgång till arbetet. Syfte: Studiens syfte var att beskriva sjukskrivningskoordinerande sjuksköterskors erfarenheter av arbetet med att stärka sjukskrivnas självförmåga. Metod: Genom en kvalitativ design genomfördes semistrukturerade intervjuer med åtta sjukskrivningskoordinerande sjuksköterskor. Intervjuerna analyserades med hjälp av manifest innehållsanalys. Resultat: Tre kategorier framkom i resultatet. Kategorin Koordinatorns behov och förutsättningar för att kunna stärka den sjukskrivnes självförmåga belyser de kunskaper och faktorer som möjliggör ett stärkande av den sjukskrivnes självförmåga. Det är bland annat av värde att koordinatorn besitter kunskap om Försäkringskassans regler och att den egna yrkeserfarenheten som sjuksköterska används i mötet med den sjukskrivne. Förhållandet mellan koordinatorn och den sjukskrivne beskriver vikten av en helhetssyn, att vara tillgänglig för den sjukskrivne och risken med att göra för mycket. Den tredje kategorin Genomförande av arbetet som koordinator handlar om erfarenheter kring hur koordinatorn utför sitt arbete. Faktorer som beskrivs är att motivera den sjukskrivne, hjälpa denne finna en begriplighet och koordinatorns samarbete med andra aktörer. Slutsats: Koordinatorer betonar vikten av den sjukskrivnes självförmåga och för att kunna stärka denne behövs en relation som grundar sig på tillit. Helhetsperspektivet gör att koordinatorn kan anpassa insatserna vilket möjliggör en individanpassad rehabilitering och återgång till arbete. / Background: Sweden is one of the countries with the highest sick leave and in order to reduce it, with it´s consequences för the individual and the society, the Swedish government did a financial investment called Sjukskrivningsmiljarden. This increased the ability to, due to the coordinators function, increase the efficiency of patients’ rehabilitation process. Being on sick leave has consequences for patients in many areas, not least the quality of life. The length of sick leave is dependent upon patients´ self-efficacy concerning rehabilitation and returning to work. Research, such as Noordik et al. (2011), also indicates how patients´ self-efficacy can be strengthen by the support from the coordinator and thereby increase the capability to rehabilitation and return to work. Aim: The aim of the study was to describe the sick leave-coordinating nurses’ experiences of strengthening self-efficacy in patients on sick leave. Method: A qualitative approach was used and data was collected by semi-structured interwievs. Eight sick leave-coordinating nurses participated and interviews were analysed with manifest content analysis. Results: Three categories resulted. The category Needs and conditions of the coordinator in order to strengthen the self-efficacy of the patient on sick leave describes the knowledge and factors needed to increase the patients self-efficacy. It is, among other things, important that the coordinator has knowledge in how the social insurance system works and that the coordinator uses her professional experiences as a nurse in contact with patients on sick leave. The relationship between the coordinator and the patient on sick leave describes the value of adopting a holistic perspective, to be available for the patient and the immanent risk of doing too much for the patient. The last category, Conducting the tasks of the coordinator, illustrates perceptions of how the coordinator conducts her work. Coordinators described how to motivate patients; how to support the patient to find comprehensibility; and how coordinators cooperate with other stakeholders. Conclusion: Sick leave-coordinators emphasizes the importance of the self-efficacy of the patient on sick leave. A relationship based in thrust is needed to strengthen the patients self-efficacy. The holistic perspective proposed by the coordinators opens opportunitites to individually adapt each patient´s the process of rehabilitation and return to work.

Bakgrund: I Sverige uppkommer varje år runt 100 000 idrottsskador som kräver vård. Idrottsskador förekommer i stor utsträckning inom truppgymnastik, den största disciplinen inom svensk gymnastik. Fysioterapeutens roll i rehabilitering av idrottsskador syftar till att stödja läkningsprocessen men också till att försöka minimera de negativa följderna som en eventuell skadefrånvaro kan innebära, ur ett såväl fysiologiskt som psykosocialt perspektiv. Det finns i studieförfattarnas vetskap inga studier om truppgymnasters upplevelse av rehabiliteringsprocessen trots att detta är en idrott med helt unika krav. Syfte: Syftet med studien var att undersöka truppgymnasters upplevelser av rehabiliteringsprocessen för återgång till idrott efter skada. Metod: Kvalitativ deskriptiv design med semistrukturerade intervjuer. Sex tidigare skadade truppgymnaster som var aktiva på SM-nivå inkluderades i studien. Kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats användes som analysmetod. Resultat: Analysen resulterade i arton underkategorier indelade i fem kategorier: Tankar och känslor under rehabiliteringstiden, Utmanande faktorer vid genomförandet av rehabiliteringen, Omständigheter som påverkade genomförandet av rehabiliteringen positivt, Fysioterapeutens förmågor och insatser och Stödet från den sociala omgivningen. Slutsats: Resultatet i den här studien pekar på att såväl fysiska, psykologiska som sociala faktorer kan påverka upplevelsen av rehabiliteringsprocessen hos skadade truppgymnaster. / Background: Approximately 100 000 sport injuries that require medical care, occur in Sweden every year. Sport injuries are common in teamgym, the gymnastics discipline with the largest number of members in Sweden. In rehabilitation the physiotherapist´s role is to support the healing process and minimize negative consequences following injury absence, considering both physical and psychosocial aspects. According to the authors knowledge no study exists that examine teamgymnasts’ experience of the rehabilitation process, even though the sport has unique demands.  Aim: To explore teamgymnasts’ experience of the rehabilitation process in returning to sport after injury. Method: Qualitative descriptive design. Semistructured interviews were conducted. Six previously injured teamgymnasts competing at national level were included. Qualitative content analysis with inductive approach was used to analyze the data. Results: The analysis resulted in 18 subcategories devided into five categories: Cognitions and emotions during rehabilitation, Challenging factors during the performance of rehabilitation, Circumstances that positively influenced the performance of rehabilitation, Abilities and contributions of the physiotherapist, Support from the social environment.  Conclusion: The results of this study indicate that both physical and psychosocial factors may influence the experience of the rehabilitation process among injured teamgymnasts.

Problemformulering: En av de vanligaste orsakerna till sjukskrivning i Sverige är psykiatriska diagnoser såsom depressioner och stressreaktioner. Sjukfrånvaro innebär stora kostnader både för arbetsgivare och för samhället, och är på olika sätt drabbande även för den som är sjukskriven. Det finns därmed goda skäl att undersöka olika sätt på vilka rehabiliteringsprocessen kan förbättras och göra återgången i arbete enklare. Tidigare forskning har visat att det finns ett flertal faktorer som går att förändra för att förbättra möjligheterna till återgång i arbete, såsom bättre kommunikation och bättre samordning av rehabiliteringsinsatserna. Få studier har dock undersökt hur tidigare sjukskrivna upplevt rehabiliteringsprocessen i sin helhet, från första sjukskrivningsdag till och med återgång i arbete. Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka upplevelsen av rehabiliteringsprocessen, bland offentligt anställda i Sverige som tidigare varit sjukskrivna i psykiatriska diagnoser. Metod: Studien hade en kvalitativ design, och för att samla in data användes semistrukturerade intervjuer, vilka analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Deltagarna bestod av tio kvinnor som arbetade inom offentlig sektor i Sverige, hade varit sjukskrivna på 100 procent i en psykiatrisk diagnos i minst en månad samt återgått fullt i arbete. Resultat: Resultatet visade att upplevelsen av rehabiliteringsprocessen var att den förändrar en som person, att den innebär sårbarhet och att därför är viktigt med bra bemötande, tillräckliga anpassningar och en fungerande struktur kring rehabiliteringsprocessen där den sjukskrivne själv involveras utan att behöva vara ansvarig. Slutsats: Utifrån studiedeltagarnas upplevelser verkar det finnas behov av ett tydligare ramverk kring rehabiliteringsprocessen, tydligare ansvarsfördelning och vägledning till individen. Med kunskap om hur rehabiliteringsprocessen upplevs och vilka delar av processen som exempelvis anses bristfälliga, kan också förbättringar göras vilket i sin tur kan göra återgången i arbete mer hälsosam och hållbar. / Aim: The aim of this study was to examine the experience of the rehabilitation process, among Swedish public employees, who had returned to work after sick leave due to common mental disorders. Method: To examine this, qualitative method was used. To collect data, semi-structured interviews was carried out and then analyzed with qualitative content analysis. Ten women participated in the study. They were employed in the public sector in Sweden and had returned to work after being on full time sick leave. Result: The analysis resulted in six categories. Summarized, the experience of the rehabilitation process was being changed as a person, feeling vulnerable, and consequently, the importance of good treatment, appropriate work adaptations, and a functioning structure around the rehabilitation process, where the person going through rehabilitation is involved without having to be responsible. Conclusion: Based on the experiences of the study participants, there seems to be a need for a clearer framework for the rehabilitation process, clearer division of responsibilities and guidance for the individual. With knowledge of how the rehabilitation process is experienced, and of facilitating and hindering factors, improvements can be made.

Psykisk ohälsa är den primära anledningen till sjukfrånvaro i Sverige och ger i snitt längre sjukskrivningar än fysiska diagnoser. Det behövs mer kunskap gällande vilka insatser som kan främja återgång i arbete vid pågående sjukskrivning och arbetsträning kan tillämpas, om det bedöms ha en främjande effekt på möjligheten att återgå i arbete. Syfte: Syftet med studien var att undersöka upplevelser av arbetsträning hos individer med pågående sjukskrivning för psykisk ohälsa. Metod: Kvalitativ semistrukturerad intervjustudie. Totalt intervjuades sex kvinnor och en man som var sjukskrivna för psykisk ohälsa med pågående arbetsträning i en kommun i Sverige. Intervjuerna ägde rum mellan februari och april 2023 och varade mellan 25–30 minuter. Insamlade data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Tre kategorier identifierades: Främjande faktorer, Svårigheter och rädslor och Mål med arbetsträningen. Sjukskrivning skapade utanförskap och arbetsträning var ett sätt att bryta det. Det var viktigt att känna trygghet och att få förståelse för sina svårigheter. Handledarens och arbetskonsulentens kunskap och insikt för processen, likaså att ha en öppen dialog kring nödvändiga anpassningar som behövdes för att arbetsträningen skulle fungera, var viktigt. En önskan att ingå i ett sammanhang och dessutom att försörja sig själv utan hjälp från myndigheter, uttrycktes. Konklusion: Arbetsträning har en positiv inverkan på återgång i arbete vid sjukskrivning för psykisk ohälsa. Ofta förekommer samtidiga negativa aspekter som ökad ångest eller rädsla att göra fel, men de positiva effekterna uppväger de negativa. Trygghet, kommunikation och förståelse är viktiga faktorer för en lyckad återgång i arbete. / <p>Betyg i Ladok 230601.</p>

Inledning: Ny statistik visar att handboll är den lagidrott med störst förekomst av skador. Många kliniska studier beskriver svårigheterna med att veta när en spelare säkert kan återgå till idrott efter skada. I dagsläget jämförs det skadade benet med det friska vad gäller exempelvis muskelstyrka vid återgång till idrott. Det som i dagsläget är oklart är om det hos handbollsspelare är lämpligt att använda det friska benet som kontrollben. Syfte: Syftet var att undersöka hypotesen att kvinnliga handbollsspelare på elitnivå är starkare och har en bättre funktionell förmåga i sitt hoppben kontra icke- hoppben. Metod: En kvantitativ hypotesprövande tvärsnittsstudie utfördes där totalt 11 friska kvinnliga spelare i elitserien i handboll deltog. Deltagarna utförde vid ett tillfälle tre olika enbenstester vilka var sittande knäextensionsstyrka en repetition maximum (1 RM), enbensuppresning från box 30 sek samt enbenslängdhopp. Resultat: Deltagarna visade signifikant större styrka i hoppbenet kontra icke hoppbenet i knäextension 1 RM (p=0,03). Inga signifikanta skillnader kunde däremot påvisas mellan hoppben och icke-hoppben i enbensuppresning (p= 0,53) eller enbens längdhopp (p= 0,31). Slutsats: Studien visar att kvinnliga handbollsspelare är signifikant starkare i sitt hoppben kontra icke-hoppben i knäextension. Vid bedömning av muskelstyrka i samband med återgång till idrott efter knäskada på hoppbenet bör därför strängare kriterier än idag användas, förslagsvis 100 procent av icke-hoppben. Vid enbensuppresningstest och enbens längdhopp noterades inte några signifikanta sidoskillnader mellan hoppben kontra icke-hoppben, vilket gör att standardkriteriet, 90 procent förmåga jämfört med friskt ben bedöms vara tillräckligt för dessa test.       Nyckelord: Enbenstest, Lagidrott, Sidoskillnader, Återgång till idrott / Introduction: New statistics show that handball has the highest incidents of injuries in comparison to other team sports. Many clinical studies describe the difficulty of knowing when a player can safely return to sports after an injury. The meisurment in muscle strength before returning to sports is today a comparisment between the injuried leg and the healthy leg. It is rather unclear wether it is appropriate to use the healthy leg as the control leg when it comes to handball players. Purpose: The purpose of this study was to examine the hypothesis whether elite female handball players are stronger and have better functional capability in their jump leg compared to the non-jump leg. Method: A quantitative hypothesis examining study of 11 female players in the swedish handball premier league. Participants performed three different one leg tests each. These where, maximum strength seated knee extension using one repetition maximum (1 RM). One leg raised from a box for 30 seconds and one leg horizontal jump. Results: The participants had significantly greater strength in the jump leg versus the non-jump leg in the knee extension at 1 RM (p= 0.03). However no significant differences could be found between the jump leg and the non-jump leg in one leg raises (p=0.53) and in the one leg horizontal jump (p=0.31). Conclusion: This study has shown that female handball players are significantly stronger in their jump leg compared to the non-jump leg in knee extension. In assessing muscle strength associated with returning to the sport after an knee injury in the jump leg there should be a stricter criteria used. For example a 100 precent of the non-jump leg. The tests of the one leg raises and the one leg horizontal jumps found no significant differences between the jump leg and the non-jump leg. This results in the standard criteria of the 90 precent capacity comparing the injuried leg and healthy leg and therefore would be concidered sufficient enough for these tests when returning to sports.       Keywords: One leg tests, Team sports, Side differences, Return to sport

Syftet med studien är att skapa en djupare förståelse för vilka faktorer som upplevs främja återgången till arbete efter en långtidssjukskrivning vid psykisk ohälsa, utifrån den sjukskrivnes perspektiv. Studien baseras på Karaseks och Theorells modell som består av krav och kontroll samt en teoriutveckling av socialt stöd i förhållande till krav och kontroll av Jeffery Johnson. Studien baseras även på teorin ”Känsla av sammanhang”, förkortat KASAM, som utvecklats av Aaron Antonovsky. För att få en djupare förståelse för vilka faktorer som upplevs främja återgången till arbete efter en långtidssjukskrivning vid psykisk ohälsa genomfördes samtalsintervjuer med fem personer. Resultatet i studien visar att stöd och kommunikation med arbetsgivare och kollegor är en framgångsfaktor vid återgången till arbetet. Det framkommer även i studien att arbetsträning är en framgångsfaktor men kan hämma återgången om den inte är verklighetsförankrad. Deltagare i studien menar att lägre krav och högre egenkontroll är främjande i återgångsprocessen. Slutligen framkommer det även att återgången underlättas när individen känner tillhörighet till arbetsplatsen och arbetsgruppen. / The aim of the study is to create a deeper understanding of which factors perceived to promote the return to work after a long-term sickness in mental health, based on the perspective of the sick-listed. The study is based on Karaseks and Theorells model consisting of demand, control and a theory development of social support in relation to demand and control by Jeffery Johnson. The study is also based on the theory ”a Sense of Coherence”, abbreviated KASAM, developed by Aaron Antonovsky. In order to gain a deeper understanding of which factors perceived to promote the return to work after a long-term sickness in mental ill-health, five interviews were conducted. The results in this study shows that support and communication with employers and colleagues is a success factor when returning to work. It also appears in the study that job training is a success factor but can inhibit the return if it is not reality-based. Participants in this study argues that lower demands and higher self-control are promotions in the return process. Finally, it also emerges that the return is facilitated when the individual feel a sense of coherence to the workplace and the working group.

Sammanfattning Bakgrund: Studier tyder på bristande kunskaper angående hanteringen av idrottsrelaterad hjärnskakning samt i rehabilitering efteråt. Ryttares återgång till fysisk aktivitet kopplat med en jargong som främjar en för snabb återgång, där saknas studier.  Syfte: Att undersöka och beskriva en grupp tävlingsryttares upplevelser och erfarenheter av att ha fått en idrottsrelaterad hjärnskakning samt återgången till sin idrott, vardagsliv samt fysisk aktivitet. Metod: Data från fem informanter insamlades via semistrukturerade intervjuer och har analyserats med en innehållsanalys. Resultat: I studien framgick det två teman; “Hur IH yttrade sig och påverkade vardagen” samt “Vägen tillbaka” med totalt tio kategorier samt 16 subkategorier. Utifrån resultatet framgick det brister i adekvat information vid vårdtillfället rörande återgång till fysisk aktivitet efter idrottsrelaterad hjärnskakning. Omgivningens reaktioner påverkade ryttarna initialt till en något långsammare återgång till fysisk aktivitet, samtidigt som de egna kraven på skötsel av hästen fanns ständigt närvarande. Konklusion: Studien tyder på att återgången fortfarande går för snabbt men att omgivningens påverkan, i kombination med egen förståelse samt att den tidigare jargongen börjat avta har lett till en långsammare återgång. Dock finns kvarvarande brister angående information kring hur återgången bör ske efter en idrottsrelaterad hjärnskakning inom vården. / Abstract Background: Studies indicate a lack of knowledge regarding the handling of the acute state of sport related concussion and during the rehabilitation afterwards. Equestrians return to physical activity associated with a jargon that promotes an over-rapid return, where studies are lacking. Purpose: To investigate and describe a group of competing equestrians experiences of receiving a suspected or diagnosed sport related concussion and also their return to sport, everyday life and physical activity. Method: Data from five informants were collected through semi structured interviews and analysed with a content analysis. Results: The study showed two themes; “How SRC expressed and influenced everyday life” and “The way back” with a total of ten categories and 16 subcategories. Based on the result, there were shortcomings in adequate information from the time of health care treatment regarding the return to physical activity after a sport related concussion. The society's reaction initially affected the riders to a slower return to physical activity, while the own requirements for taking care of the horse were constantly present. Conclusion: The study indicates that their return still goes on too quick, but the surroundings effects, in combination with their own understanding and that the previous jargon has begun to decline has led to a slower return. However, there are remaining deficiencies regarding the information about how the return should take place after a sport related concussion within the healthcare system.