No description available.

Åtgärdsprogram ska utarbetas för de elever som är i behov av särskilt stöd. I dessa åtgärdsprogram ska hänsyn tas till individ-, grupp- och organisationsnivå. Forskning har dock visat att hänsyn bara tas till individnivån och analys av verksamheten uteblir. Syftet med föreliggande arbete är att undersöka hur fem specialpedagoger resonerar kring arbetet med åtgärdsprogram och särskilt stöd i dess relation till grupp- och organisationsnivå. Studien genomförs via semistrukturerade intervjuer utifrån en tematisk innehållsanalys. Intervjuerna kretsar kring begreppen särskilt stöd, grupp- och organisationsnivå, utredning och åtgärdsprogram. Dessutom lyfts specialpedagogernas beskrivningar av problem med att skriva åtgärdsprogram på grupp- och organisationsnivå fram. Arbetet utgår vidare från ett relationellt perspektiv där inte bara problem förläggs till individen. Resultatet av studien visar att särskilt stöd förklaras som undervisning utanför ordinarie undervisning där svårigheterna och åtgärderna förläggs till individen. Gruppnivå och organisationsnivå förklaras på flera olika sätt. En tendens är att grupp är det samma som klass och att organisationsnivån har med rektor att göra. Nivåerna och de åtgärder som är kopplade till grupp- och organisationsnivå beskrivs som att det handlar om vad gruppen och organisationen kan göra för individen. Arbetet handlar sällan i samband med åtgärdsprogram om att åtgärder är kopplade till annat än enskilda elever. Åtgärder sker dock på grupp- och organisationsnivå men de hamnar inte i åtgärdsprogram. Elever och föräldrar är inte heller delaktiga i arbete kring åtgärder som är inriktade mot grupp- eller organisationsnivå.

<p>I dagens postmoderna samhälle ser vi en tydlig utveckling mot individualisering. Dennautveckling kommer att spegla dagens skolor. Studiens syfte är att ge en möjlig förklaring tilldenna utveckling och att lyfta fram en diskussion kring den individualisering som sker iskolan. Studien belyser detta fenomen, där vi genom kvantitativ metod har undersökt eleversoch lärares attityder kring individualisering i skolan. Studien visar på att lärare i Kalmarkommun anser att individualiseringen har hamnat allt mer i fokus, men att dagensindividualiseringsverktyg så som IUP och åtgärdsprogram inte fyller sin funktion fullt ut. Urett elev- och lärarperspektiv är kraven i dagens läroplan i många fall ett svåruppnåeligt mål.Samtidigt som skolorna lyckas med uppdraget ur vissa aspekter, visar studien på flertaletbrister.</p><p> In today’s postmodern society we can clearly see a development of individualization, adevelopment which reflects upon today’s schools. The study aims to give a possibleexplanation on this change and bring forth discussion about the individualization that occursin school. The study illustrates the phenomenon by probing, through quantitative methods,pupils and teachers attitudes on individualization within school environment. The study showsthat teachers in Kalmar municipality believe that individualization has entered the spotlightmore than previously, and that the current individualization-instruments such as individualdevelopment plan and measure-program don’t work as intended. From a pupil and teacherperspective, demands in the present curriculum seem to be a distant goal. At the same time asthe schools seem to succeed in one aspect of the commission this study points out severalessential shortcomings.</p>

I skolans uppdrag ingår att verka utjämnande för att bereda alla elever samma möjligheter att lyckas, med studier och i livet. Studiens syfte var att undersöka hur insatser i åtgärdprogram för elever med läs- och skrivsvårigheter är utformade; huruvida dessa insatser är evidensbaserade eller ej. Underlaget till studien består av åtgärdsprogram tillhörande elever från två avgångsår i årskurs 9 under deras senare tid på mellanstadiet och hela högstadietiden. Metoder som använts i studien är både den kvantitativa och den kvalitativa. Resultatet visar att insatser gjorda under tiden som eleven tillhör mellanstadiets organisation tenderar till att vara mer främjande för läs- och skrivutvecklingen. Under högstadietiden handlar insatserna mer om att stödja skolsituationen och handlar inte aktivt om att främja läs- och skrivutvecklingen. Vad gäller evidensbaserade insatser skedde dessa under tiden på mellanstadiet. Endast ett fåtal av åtgärdsprogrammen utvärderades och avslutades. För att höja kvalitén på insatser och upprättade åtgärdsprogram behövs tydligare riktlinjer från Skolverket. Arbetet med checklistor, liknande de som används inom sjukvården, kan vara ett sätt att ytterligare höja kvalitén på arbetet. Likaså att lärare ges tid och möjlighet att följa aktuell forskning för att kunna använda sig av evidensbaserade insatser.

Enligt läroplanen för grundskolan ska eleven utveckla kunskaper om matematik, intresse för matematik och tilltro till sin förmåga att använda matematik. Trots många år av olika satsningar inom skolans matematikundervisning ligger andelen elever som inte når godkänt slutbetyg i matematik i årskurs 9 kvar kring 10%. Matematik är därmed det ämne som näst efter svenska som andra språk har högst andel elever som inte når målen. Den här studien handlar om ett av de sätt som används för att hjälpa elever i matematiksvårigheter att nå godkända betyg i matematik – åtgärdsprogram för att ge elever särskilt stöd i matematik. Syftet var att öka kunskapen om på vilka olika sätt som elevernas svårigheter och behov i matematik beskrivs och vilka olika åtgärder som sätts in för elever i matematiksvårigheter. Genom en kvalitativ innehållsanalys undersöktes fjorton åtgärdsprogram från fyra olika skolor för högstadieelever i matematiksvårigheter. Behov och svårigheter som beskrivs i åtgärdsprogrammen är främst generella svårigheter, tex koncentrationssvårigheter som hänförs till den enskilde eleven. De vanligaste åtgärderna är mindre grupper och speciallärare. Vare sig elevernas kunskapsbrister i matematik eller beslutade åtgärder kopplas till läroplanens kunskapskrav i matematik.

Syftet med denna studie är att undersöka hur specialpedagoger och speciallärare relaterar till arbetet med utredningar av elevers behov av särskilt stöd. Genom semistrukturerade intervjuer med totalt nio specialpedagoger och speciallärare på gymnasieskolor i Sverige vill vi ta del av de båda yrkesrollernas upplevelser av utredningsarbetet för att belysa hur denna del av skolors arbete med särskilt stöd kan se ut. Intervjuerna har analyserats tematiskt. För att förstå arbetsprocessen med utredningar utifrån skolans olika organisationsnivåer och lärmiljöer utgår studien från ett relationellt perspektiv och en systemteori utifrån Bronfenbrenners utvecklingsekologiska modell. Resultatet visar att utredningsarbetet på de olika skolorna görs på liknande sätt, men att det finns skillnader i vilka elever som ges en utredning och hur de efterföljande stödinsatserna ser ut. Dessa variationer, samt begränsningar i att kunna ge elever det särskilda stöd som utredningen visat att eleverna behöver, beror på skolans resurser, lärarnas attityder till inkludering samt tidsramar. En av studiens slutsatser är att de deltagande specialpedagogerna och speciallärarna har ambitioner för ett gynnsamt arbete med utredningar för särskilt stöd, men att de delvis hindras av strukturella och ekonomiska aspekter.

Denna uppsats syftar till att belysa hur elever som går första året på gymnasiet ser tillbaka på sin grundskoletid. Jag vill veta hur de tänker med avseende på de stödinsatser som varit aktuella för dem, samt deras egen medverkan när man arrangerat dessa stödinsatser.Jag har tagit del av och presenterar en översikt över forskning och litteratur angående åtgärdsprogram samt hur man skiljer elever som är i behov av särskilt stöd från dem som inte är det. Jag har genomfört intervjuer för att få reda på hur ungdomar på gymnasiet tänker kring sina skolsvårigheter och hur man arbetat med att ta fram lämpliga åtgärder samt hur de tycker att stödinsatserna påverkat deras skolresultat.Undersökningen pekar på att eleverna inte har en stor egen drivkraft att vara aktiv när man skall arbeta fram åtgärder. Om man bjuds in är det ändå inte säkert att man deltar. Studien visar även att eleverna i stor utsträckning är väldigt tacksamma för att de fått stödundervisning. Resultatet pekar även på att eleverna ser sig själva till stor del som bärare av sina skolproblem och därmed också sig själva som den som behöver ändra på sig för att uppnå goda studieresultat.

Min tanke med mitt arbete var att ta reda på om det fanns ett behov av att ta fram ett nytt åtgärdsprogram på skolan enligt mina kollegor och ledningen. Dessutom ville jag presentera ett alternativt åtgärdsprogram som jag kallar Handlingsprogram, helt i linje med Lösningsinriktad pedagogik. Jag har intervjuat tre av mina kollegor samt en person ur ledningen, jag har gjort en nulägesanalys och jag har sökt information runt den lösningsinriktade pedagogiken i böcker för att finna teorier om hur jag ska utforma mitt handlingsprogram. Resultatet blev att vi hade ett behov av ett nytt åtgärdsprogram och jag har skapat ett handlingsprogram som vi kommer att införa på skolan.

Syftet med arbetet var att undersöka hur man på några gymnasieskolor arbetar medåtgärdsprogram för elever i behov av särskilt stöd. Jag ville försöka ta reda på om åtgärds-programmen är ett verktyg i gymnasieskolan. Eller om det upprättas enbart för att det är lagstadgat. Den kunskap jag inhämtar vill jag använda i utvecklingsarbetet kring åtgärds-program på min egen arbetsplats.För att nå syftet skulle jag göra undersökningar på olika gymnasieskolor. Detta för att få en bild av hur man arbetar med åtgärdsprogram i verksamheterna. Jag försökte också att ta in så mycket kunskap jag kunde för att kunna föra kunskapen vidare till min egen verksamhet.Sammanfattningsvis visade studierna att det ute på gymnasieskolorna görs åtgärdsprogram på olika sätt. Mestadels är det specialpedagogerna som driver frågan och att det sedan läggs över på klassföreståndaren att hjälpa eleven att uppfylla målen.

No description available.