Syftet med föreliggande fallstudie är att undersöka huruvida åtgärdsprogram på en gymnasieskola i västra Sverige upplevs fungera i praktiken, för att ge elever stöd och hjälp i gymnasieskolan. Eftersom det finns ett antal diagnoser har vi valt att se till diagnosen dyslexi. För att ta reda på hur arbetet upplevs ställer vi följande frågor: Hur arbetar en gymnasieskola i västra Sverige med åtgärdsprogram inriktat mot elever med dyslexi? Hur upplevs arbetet med åtgärdsprogram av personal och berörd elev? samt Vilken verkan får arbetet med åtgärdsprogram?. För att kunna besvara dessa frågeställningar har vi metodologiskt använt oss av semi-strukturerade intervjuer av kvalitativ art. Vår teoretiska utgångspunkt består av forskning anknutet till området åtgärdsprogram och dess funktion för elever på gymnasiet. Vi har vidare en inriktning mot elever med dyslexi. Genom det hermeneutiska synsätt vi har använt i vår studie visar resultat och analys bland annat att vår undersökta gymnasieskolan strävar efter att ge ett gott stöd åt elever med dyslexi. Det visar även att det finns enstaka delar som skulle behöva förbättras såsom fortbildning och disponering av tid.

SAMMANFATTNING Författare Fahria Eriksson Åtgärdsprogram under luppen   Antal sidor: 44   Åtgärdsprogram kan ses som en del av den dokumentation som inom skolan innebär en språklig handling där föreställningar om verkligheten konstrueras. Syftet med uppsatsen var att undersöka hur åtgärdsprogram upprättas, hur elever och skolsvårigheter beskrivs samt vilka mål och åtgärder som föreslogs i undersökta åtgärdsprogram. Det empiriska materialet bestod av 139 åtgärdspro-gram som analyserades i den ena fasen och 48 åtgärdsprogram som närlästes och analyserades i den andra och tredje fasen. Analysen hade sin metodiska grund i kritisk diskursanalys. Resultatet av hur åtgärdsprogram upprättas visar att det återstår en del arbete med att genomföra de riktlinjer som anges för arbetsgången. Problematiken visar sig främst när det gäller pedagogiska utredningar, närvaro av vårdnadshavare vid upprättandet av åtgärdsprogram, elevens möjligheter till att beskriva sin skolsituation samt i lärares dilemman med att beskriva elevers styrkor och svå-righeter. När det gäller den sociala praktiken visar resultatet att det fortfarande är ett traditionellt specialpe-dagogiskt perspektiv som gör sig gällande på alla plan. Det är ett perspektiv där skolsvårigheter ses som bundna till individen och det blir denne som ska anpassas till skolsystem istället för att skolan anpassas till individers olikhet.

Syftet med denna kvantitativa studie är att undersöka rektorers syn på arbetet med åtgärdsprogram, att se vilka rutiner som finns vid upprättande av dokumenten och att ta reda på om det finns likheter, respektive olikheter vid rutiner och upprättande av åtgärdsprogram, beroende på vilket stadium rektor ansvarar för. Studien genomfördes i en mellanstor svensk kommun där 48 rektorer besvarat en enkät. Resultatet visar att det finns likheter vid upprättande av åtgärdsprogram, kring rutiner och innehåll i dokumenten. Ytterligare likheter som framkommer är viss fokusering på individnivå liksom att elevens styrkor och svårigheter skrivs fram i dokumentet. Att åtgärdsprogrammet beskriver elevens situation på gruppnivå verkar inte vara så vanligt förekommande och det råder en viss tveksamhet när det gäller utformningen på organisationsnivå. När det gäller elevens delaktighet så visade resultatet att elevens ansvar tydliggörs i åtgärdsprogrammet men att elevens syn på sin skolsituation inte var lika vanligt förekommande när dokumenten skrevs fram. Vårdnadshavares delaktighet skiljer sig åt i grupperna. I de lägre åldrarna anser rektorerna att vårdnadshavares synpunkter tas tillvara och att deras ansvar framgår. I HÅ-gruppen framkommer vårdnadshavarnas ansvar medan synen på barnets skolsituation inte tillvaratas, i lika hög grad som i de lägre åldrarna. Rektors ansvar för att det ska finns en tydlig organisation för arbetet kring ÅP verkar de lägre åldrarna ha mer upparbetade rutiner för än vad rektorer i de högre åldrarna har, framför allt när det gäller ansvaret för att utredningen genomförs. Rektorer som ansvarar för de lägre åldrarna anser, till viss del, att deras personal fått utbildning i hur man skriver åtgärdsprogram, vilket inte alla rektorer för de högre åldrarna var eniga om. Men det framkommer, att det finns en vilja och medvetenhet att förbättra arbetet kring åtgärdsprogram bland rektorerna och att det pågår ett arbete kring de riktlinjer som kommunen arbetat fram vid upprättande av dessa dokument.

The purpose of this thesis is to find out if principals and teachers have experience, expectations and thoughts about the differences that the new Education Act means in relation to the old one about action programme. Through qualitative interviews with two principals and four teachers, I have tried to answer my research questions that I have made based on the purpose. The questions are: How do the interviewees describe the routines about action programme?  Has, according to the interviewees, the routines been changed with the new Education Act? How do teachers and principals experience the differences between the old and new Education Act regarding the action programmes? The results of my survey shows that the process of action programme is different at different schools and that it has been adapted to the new Education Act in varying degrees. These results give differences in the experiences of the new directives. Differences between principals and teachers also become visible, which may be due to that the interviewed principals seem to know more about what’s included in the new Education Act than the interviewed teachers. Conclusions to be made from the survey is for example that it is important for schools to review their routines regarding action programme, even if they already have been developed to be similar to the new directives. This is important to ensure that the process is done correctly. It is also important to ensure that all staff understands the new directive and its purpose. Key words: Action programme, the new Education Act, principal, teacher, teacher for special needs education, special support.

Syftet med denna studie är att synliggöra hur rektorer och lärare i särskolan tolkar och genomför extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram enligt de nya bestämmelserna i Skollagen och Skolverkets allmänna råd. För att söka svar har vi intervjuat fyra pedagoger och tre rektorer i fem olika särskolor i sammanlagt tre olika kommuner. I analysen av denna studie använder vi oss av Antonovskys teori kring Känsla Av SAMmanhang, KASAM och av Gadlers styrkedjemodell. I resultatet går det att utläsa skillnader i tolkning och genomförande efter förändringarna i skollagen och skolverkets Allmänna råd för arbete med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram mellan de rektorer och pedagogar som deltagit i studien. Flera av informanterna i den här studien menar att särskolan redan är individanpassad och att extra anpassningar och särskilt stöd är en naturlig del av den dagliga verksamheten.

Mitt syfte med detta arbete är att undersöka hur nätmobbning definieras och skiljer sig från den traditionella mobbning som oftast sker på skolgården, samt undersöka vilka konsekvenser nätmobbning kan ha. Vidare undersöker jag vilka åtgärdsprogram som finns idag samt hur de fungerar och hur vi kan förebygga eller stoppa fenomenet. Jag har använt mig av en litteraturstudie där jag sökt efter vetenskapliga artiklar skrivna på engelska, samt studerat några svenska studier och rapporter. Resultatet visar att det finns både samband och skillnader mellan traditionell mobbning och nätmobbning samt att vi i Sverige har en hel del åtgärdsprogram och organisationer som arbetar mot mobbning samt nätmobbning. Det visar sig även att det finns åtgärder och åtgärdsprogram som både har positiva och negativa effekter. Konsekvenserna kan bli stora och svåra för både de som utövar mobbning och de som blir mobbade och det är tydligt att vi i skolan behöver en djupare kunskap när det gäller barn och unga på Internet och hur vi bör hantera problematiken som kommer med nätmobbning och kränkningar på nätet.

Långtidsarbetslösa och funktionshindrade tillhör de mest utsatta grupperna på arbetsmarknaden. För att förbättra deras situation anordnar Arbetsförmedlingen åtgärdsprogram där de subventionerar programdeltagarnas löner åt arbetsgivaren. Målet är att skapa incitament för arbetsgivarna att anställa samt minska utanförskapet hos de utsatta grupperna. Tidigare forskning visar dock att deltagande i åtgärdsprogram snarare försvårar möjligheterna för de utsatta grupperna på arbetsmarknaden.   Syftet är därför att: undersöka hur utbildning samverkar med upplevelser kring inlåsningsmekanismer och utanförskap i arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogram. Detta görs genom intervjuer med åtgärdsdeltagare samt med hjälp av teorier kring stigmatisering, identitet, avvikande och kapital. Utifrån detta söks svar på frågorna: På vilket sätt upplever de arbetslösa att åtgärdsprogrammen bidrar till att minska utanförskapet? På vilket sätt upplever de arbetslösa att åtgärdsprogrammen underlättar för dem att ta sig in på arbetsmarknaden? Skiljer sig upplevelserna åt mellan de arbetslösa som har gymnasieutbildning och de som har universitetsutbildning?   Resultatet visar att ett användbart utbildningskapital förbättrar både upplevelserna och resultaten av åtgärdsprogrammen. För deltagare utan värdefulla kapitaltillgångar upplevs åtgärdsprogrammen snarare stigmatiserande och som en inlåsningsmekanism där ett beroende av lönesubventionen skapas. Enligt intervjupersonerna skulle man kunna hävda att många arbetsgivare utnyttjar situationen för att få billig arbetskraft, samtidigt som de med lägre utbildning använder åtgärdsprogrammet som sin enda möjliga konkurrenskraft. Ett förslag på förändring som denna uppsats pekar mot är därför att utöka möjligheterna för de utan värdefullt kapital att utbilda sig. På så sätt skulle förhoppningsvis en möjlighet att förändra sin situation och samtidigt undkomma utanförskapet skapas.

Syftet med denna studie är att undersöka de åtgärder som skrivs in i åtgärdsprogram för elever på högstadiet. Studien innehåller en innehållsanalys av de åtgärder som skrivits in i åtgärdsprogram. Åtgärderna har redovisats utifrån kategoriskt och relationellt perspektiv. Analys har gjorts med begreppen artefakt, mediering och scaffolding, hämtade ifrån det sociokulturella perspektivet. I resultatet framkommer att flera av åtgärderna är av kategorisk karaktär. Utifrån begreppen kan åtgärderna ses som artefakter men kopplingen mellan artefakter och mediering är svår att analysera då åtgärderna saknar helt eller delvis koppling till de kunskapskrav som minst skall uppnås. Det finns även brister i hur åtgärderna formuleras utifrån de allmänna råden kring extra anpassningar och särskilt stöd som skolverket ger.

Syftet med studien är att undersöka vad läs- och skrivsvårigheter innebär för gymnasieelevers studiesituation, självbild och motivation. Studien vill också beslysa skolans ansvar för studieinsatser, vad stödet innehåller och om det upplevs meningsfullt. En mer övergripande fråga har varit skolans och elevens ansvar för studiesituation och måluppfyllelse. En analys har gjorts med utgångspunkt från intervjuer med gymnasieelever, specialpedagoger och en utvecklingschef i en kommun. Resultaten bekräftar skolverkets rapport (2010) om att gymnasieskolan måste ta ansvar och erbjuda gymnasieelever det stöd de har rätt till. En förutsättning är, enligt denna studie, att kartlägga och erbjuda gymnasieelever i specifika läs- och skrivsvårigheter relevanta insatser inom ett åtgärdsprogram. Vidare visar studien att stödets utformning, skolpersonalens bemötande och lärares kompetens att undervisa elever i läs- och skrivsvårigheter kan ha avgörande betydelse för gymnasieelevers självbild och motivation att ta del av skolans insatser. Det framgår av studien att gymnasieelevers grundförutsättningar att läsa och skriva kan påverka valet av program, studieintresse, självbild och måluppfyllelse. Studien gör även gällande att läs- och skrivsvårigheter inverkar på gymnasieelevers möjlighet att studera självständigt, att tillägna sig kunskap och redovisa denna. Gymnasieskolan har därmed ett viktigt uppdrag i att bedriva en verksamhet som tar hänsyn till elevers läs- och skrivsvårigheter, men också utvecklar elevers läs- och skrivkompetens för att stimulera lusten att lära - inte minst ur samhällsperspektivet - ett livslångt lärande.

Mobbning och kränkande behandling är ett stort problem i dagens skolvärld. Det finns flera olika arbetssätt och metoder för att förebygga detta, dock är inte alla lika effektiva. Det är viktigt att skolan har kunskap om vilka åtgärder som krävs för att kunna förebygga mobbning och kränkningar. 2011 gjorde Skolverket en undersökning mellan åtta olika åtgärdsprogram för att se hur de fungerar i praktiken. Resultatet av Skolverkets undersökning blev att inget av dessa åtgärdsprogram rekommenderas fullt ut. Vår undersökning handlar därför om att jämföra två kommunala skolor i Uppsala kommun som inte använder sig av något av dessa åtgärdsprogram. Vi har undersökt dessa skolor för att vi ville ta del av deras arbetssätt och metoder och se vad de har gett för resultat, samt vad tidigare forskning rekommenderar. För att genomföra vår studie har vi besökt två kommunala skolor i Uppsala och intervjuat fyra pedagoger på lågstadiet, två på varje skola. Under vår studie kom vi fram till att både skola X och skola Y har metoder och arbetssätt som har resulterat i minskning av mobbning och kränkningar. Studien har även visat att tidigare forskning till stor del har stämt överens med skolornas förebyggande arbete, men att varje enskild skola på bästa sätt borde anpassa sina metoder och arbetssätt till skolans förutsättningar.