Sammanfattning/AbstractHelene Erös och Jennie Karlsson (2013). Action programs as tool for learning.Specialpedagogprogrammet 90hp Skolutveckling och ledarskap Lärande och samhälle, Malmö högskolaProblemområde: Skolverket (2012) presenterade nyligen de senaste resultaten från PIRLS och TIMMS. De visade att Sveriges elever i årskurs 4 hade försämrats inom läsning och i matematik hade de lägre resultat än andra EU/OECD länder. Detta är alarmerande och måste tas på allvar. Sämre resultat leder på sikt till att fler och fler åtgärdsprogram behöver utfärdas. Det är viktigt att åtgärdsprogrammen fungerar som redskap för att motverka de negativa utvecklingstrenderna.Syfte: Syftet med vår undersökning var att undersöka åtgärdsprogram som verktyg för lärande. Med hjälp av våra frågeställningar belyste vi åtgärdsprogram ur flera perspektiv. De var blanketternas utformning och innehåll, synen på lärande i åtgärderna och hur lärare arbetar med åtgärdsprogram i undervisningen. Teoretisk ram: I arbetet utgick vi från två teorier om lärande, kognitiv konstruktivism och social konstruktivism. Vi använde även teori utifrån det sociokulturella perspektivet. Tidigare forskning kring åtgärdsprogram och riktlinjer från lagar, läroplaner och allmänna råd bildade en bakgrund.Metod: Vi valde att göra en kvalitativ innehållsanalys av åtgärdsprogram och halvstrukturerade intervjuer med fyra lärare från två kommuner.Resultat med analys: Våra resultat visar att begrepp i åtgärdsprogrammen som styrkor eller organisation, grupp och individ tolkas olika av lärare. Målen är överlag svåra för eleven att uppnå inom en rimlig tid och det är vanligt att målformuleringarna är otydliga. Åtgärderna ligger mycket på individnivå och omfattas mest av färdighetsträning. Föräldrars och elevers delaktighet vid utformningen av åtgärdsprogrammen varierar. I intervjuerna framkommer att lärarna ser elevernas svårigheter som något utöver och utanför den ordinarie undervisningen. Lärarna förlägger åtgärderna under eget arbete i eller utanför klassrummet och ibland till och med innan eller efter skoltid. Konklusion: Formuleringarna av mål och åtgärder varierar beroende på vem som skriver. För att åtgärdsprogram ska fungera som verktyg för lärande måste pedagogerna först förstå begreppen i åtgärdsprogrammen. De måste även ha kunskaper om var eleverna befinner sig i sin utveckling och framförallt vart de är på väg så att mål och åtgärder blir kortsiktiga, konkreta och mätbara. Blanketternas utformning och ordval kan förvilla pedagogerna och bidra till feltolkningar. Detta är ett område som vi inte hittat någon forskning kring. Utifrån ett sociokulturellt perspektiv drar vi slutsatsen att fler åtgärder bör ligga på gruppnivå där dialogen blir ett viktigt redskap.Implementering: Specialpedagogens roll blir att föra en regelbunden dialog med lärarna ute på skolorna om åtgärdsprogrammens begrepp och vad som ska ingå i programmen. En annan uppgift för specialpedagogen blir att få lärarna att använda sig av gruppen och få arbetet med åtgärdsprogrammen integrerat i den ordinarie undervisningen. Får vi till detta blir åtgärdsprogrammen fungerande verktyg för lärande. Våra resultat stämmer med tidigare forskning kring formuleringen av innehållet i åtgärdsprogrammen. Implikationerna gäller därför både för oss specifikt men även i vidare mening.

Under en elevs skolgång sker vanligtvis sex stadieövergångar vilket oftast innebär förändringarav olika slag. För elever med åtgärdsprogram kan detta utgöra en extra belastning.Stadieövergångar inom samma skola är inte uppmärksammat i styrdokument och forskning isamma utsträckning som stadieövergångar som innebär byte till en annan skolenhet eller annanskolform. Vårt syfte är att undersöka och belysa stadieövergångar inom samma skola för elevermed åtgärdsprogram sett utifrån specialpedagogens perspektiv genom att söka svar påfrågeställningarna: Hur ser processen ut vid stadieövergång, för elever med åtgärdsprogram,sett utifrån specialpedagogens perspektiv?, Vilken information delges vid överlämning? samt Vilka möjligheter och utmaningar upplever specialpedagoger vid stadieövergång för elevermed åtgärdsprogram? För att besvara frågeställningarna samlades kvalitativ empiri in från sjuskolor inom samma geografiska område i en medelstor stad i södra Sverige. Åttasemistrukturerade intervjuer genomfördes med specialpedagoger, vilka sedan har analyseratstematiskt efter Braun och Clarkes modell med sex faser. Resultatet har sedan tolkats utifrånBronfenbrenners ekologiska systemteori. Direkta interaktioner mellan lärare och elev, brister iorganisationen och samarbetet mellan de olika delarna av skolsystemet har blivit synliga.Resultatet visar att processen ser olika ut på de olika skolorna och det finns en variation i vilkenoch hur mycket information som överlämnas. Specialpedagogerna beskriver att där det finns entydlig organisation på skolan och att specialpedagogerna har mandat att ansvara förövergångsprocessen gynnas eleverna utifrån att ett helhetsperspektiv kan tas och det kan bli enkontinuitet av stödet. Att vårdnadshavarna är delaktiga i övergångsprocessen beskrivs somfördelaktigt men inget som finns med på alla studerade skolor. Utmaningar beskrivs vara bristenpå tid och samarbete samt att få en kontinuitet av stödet. Utifrån specialpedagogens roll visarstudien att specialpedagogen har en viktig roll som “spindeln i nätet” genom att planera,genomföra och utvärdera övergångsprocessen i samverkan med övriga professioner,vårdnadshavare och elever.

Studies syfte var att beskriva och analysera vilka åtgärder som beskrivs i åtgärdsprogram av matematiksvårigheter och vilka åtgärder som kan leda till att eleverna som fick F på nationella proven i matematik i årskurs 6 sedan fick ett godkänt provbetyg i årskurs9. Studiens teoretiska förankring utgick dels från Bronfenbrenners (1994) modell för ekologisk systemteori som utgår från eleven och de olika delar som denne befinner sig i. Men även från de tre olika specialpedagogiska perspektiv, kompensatoriska, relationella och dilemma perspektivet. Med hjälp av tematisk analys har 28 åtgärdsprogram från två olika skolor analyserats. Det resulterade i tre teman, Elevens kunskapsmässiga svårigheter, behov av anpassningar och struktur, Elevens förmåga till fokus och koncentration och Hinder för eleven att visa sina kunskaper.

<p>Detta är en studie av åtgärdsprogram för elever i läs- och skrivproblematik med respektive utan diagnosen dyslexi. Syftet med studien är att undersöka hur åtgärderna i åtgärdsprogram för elever i läs- och skrivproblematik på högstadiet är utformade. Jag vill undersöka huruvida det finns några skillnader i ordinerade åtgärder för elever i läs- och skrivproblematik utan dyslexidiagnos respektive elever med diagnostiserad dyslexi. Detta för att se vilken roll en eventuell diagnos har i sammanhanget för att ändamålsenliga åtgärder ska sättas in för elev i behov av särskilt stöd. Undersökningen syftar till att skönja vilket specialpedagogiskt perspektiv som tycks ligga till grund för åtgärderna och huruvida åtgärderna har någon förankring i tidigare forskning/litteratur och styrdokument rörande arbetet med åtgärdsprogram. Urvalet består av 20 avkodade åtgärdsprogram från sex olika skolor och metoden består av en kvalitativ innehållsanalys med kategorier baserade på tidigare forskning/litteratur. Resultatet visar att åtgärdsprogrammen ofta brister i tydlighet gällande vad åtgärderna innebär samt vem som är ansvarig för specifika åtgärder men också att de i endast i få fall visar hänsyn till Skolverkets (2008) rekommendationer gällande arbetet med åtgärdsprogram. Därtill visar det sig att skillnaderna mellan åtgärdsprogrammen för elever med dyslexi respektive utan dyslexi är relativt få. Alla utom ett av åtgärdsprogrammen i studien visar sig vara formulerade ur ett kategoriskt/kompensatoriskt perspektiv.</p>

Elever som utmanar i skolmiljö är en fråga som debatteras i Sverige idag. Var ska de ha sin skolgång, hur ska de bemötas och om de behöver personal med särskild kompetens funderas kring i sociala medier. Det finns motsatsförhållande i tanken om inkludering och särskild undervisningsgrupp. Inkludering som förhållningssätt är en del av det specialpedagogiska arbetet, men det är även att beskriva behov och analysera inför beslut om insatser. Bakgrund ges med inkludering, historik kring normalitet och avvikelse, svårighet kring autism och inkludering för att redogöra för de styrdokument som reglerar särskilt stöd. Tidigare forskning belyser åtgärdsprogram, hur behov beskrivits i tidigare forskning samt svårigheter och lyckade exempel på undervisning i skolor. Flickor med ADHD eller autism beskrivs för att belysa komplexiteten i att beskriva behov för att få rätt insats. Denna studie är kvalitativ med syftet att beskriva hur behov och insatser beskrivs i åtgärdsprogram för elever med placering i särskild undervisningsgrupp. Empirin består av 20 åtgärdsprogram för elever i årskurs 7-9 från två skolor. Genom textanalys framträder hur det i text har uttryckts kring behov samt insats. Dessa har redovisats utifrån kön, relationellt- samt kategoriskt perspektiv och på skol-, grupp- samt individnivå. Dessa resultat har sedan diskuterats utifrån tidigare forskning och med bakgrundsdelen som förförståelse. Slutsatsen blir att behov beskrivs utifrån antingen det relationella perspektivet eller det kategoriska. Vidare förekommer det skillnader i kön, där flickor beskrivs ha något medan pojkar är på ett visst sätt. Det framgår inte av texten hur behov och insats hör ihop, dessa är inte heller alltid individbundna utan en mall med behov och insats förekommer. Insatser beskrivs främst på individnivå och inkludering nämns inte, utan särskild undervisningsgrupp är en individinsats som beslutas utan att vägas mot inkluderingstanken.

Specialpedagogisk forskning om åtgärdsprogram i svensk skola har ofta fokuserat på situationen i grundskolan. I denna studie ligger istället fokus på åtgärdsprogram på gymnasiet. Syftet med studien är att studera hur gymnasieskolor beskriver elevers behov av särskilt stöd samt de åtgärder som förekommer i åtgärdsprogram. Vidare syftar studien till att ge mer kunskap om gränsdragningen mellan olika former av stöd, som extra anpassningar i undervisningen och särskilt stöd. Den valda metoden är att genom en fallstudie på två gymnasieskolor genomföra en kvalitativ textanalys och innehållsanalys på 34 åtgärdsprogram. Resultatet relateras till forskning om åtgärdsprogram samt Gunnar Bergs teori om frirum och visar att det i åtgärdsprogrammen inte alltid tydligt går att utläsa elevernas stödbehov eller att behoven bara delvis är beskrivna. Vidare framkommer det att det finns exempel där åtgärder beskrivs i den del av åtgärdsprogrammet där behoven normalt skall beskrivas. Studien visar även på en stor spridning på de stödåtgärder som tas upp i åtgärdsprogrammen men att det kan urskiljas ett mönster där individinriktade insatser syftande till att ge eleven specialpedagogiskt stöd i olika skolspecifika stödverksamheter är en vanligt förekommande åtgärd. Reduceringar av kurser eller förlängda gymnasiestudier är också exempel på andra vanligt förekommande åtgärder. Slutligen visar även undersökningen exempel på åtgärder som bättre stämmer överens med Skolverkets definitioner av extra anpassningar än särskilt stöd. Därmed synliggör studien svårigheten för de undersökta skolorna att tolka gränsen mellan särskilt stöd och extra anpassningar i undervisningen.

Alla elever skall ges samma möjlighet till delaktighet i sin lärmiljö i skolan och i frågor som rör dem. Samtidigt visar tidigare forskningsstudier på vilka utmaningar och svårigheter skolan ställs inför i arbetet med att skapa delaktighet för alla elever. Då forskning även visat att elever i behov av särskilt stöd eller med funktionsnedsättning upplever lägre grad av delaktighet blir det specialpedagogiskt relevant att fördjupa kunskaper kring detta. Syftet med denna studie var dels att undersöka specialpedagogers/speciallärares uppfattningar om delaktighetens betydelse för elevers lärande och utveckling med ett särskilt beaktande utifrån elever i behov av särskilt stöd. Vidare var syftet att söka förståelse för på vilka olika sätt de erfarit och uppfattar elevers möjlighet till delaktighet i utformandet av det särskilda stödet. Studien har en kvalitativ metodansats där nio semistrukturerade intervjuer med specialpedagoger och speciallärare har använts som metod för datainsamling. Den teoretiska utgångspunkt är Capability Approach från vilken begreppen resurs, funktion och handlingsutrymme har hämtats. Perspektivet har använts i analysen kring vad informanterna anser påverkar elevens handlingsutrymme. Resultatet understryker delaktighet som betydelsefull för elevens lärande och  utveckling, både i det långa perspektivet och i den pågående lärsituationen. Elevens möjlighet till delaktighet belyses i resultatet utifrån fem teman som lyfter relation, samtalet, samverkan, tydliggörande av den demokratiska processen och yttre ramar som viktiga påverkande faktorer. Resultatet visar även på vikten av pedagogens medvetenhet om alla dessa faktorers sammanflätning och påverkan på varandra. I diskussionen och analysen tolkas och diskuteras hur dessa faktorer påverkar varandra till att hindra eller möjliggöra handlingsutrymme för eleven.

No description available.

<p>Syftet med denna studie är att undersöka vilka rutiner olika skolor i en kommun har i samband med att upprätta åtgärdsprogram, om det finns likheter och skillnader i specialpedagogers och föräldrars upplevelse av processen, och i upplevelsen av föräldrars delaktighet omkring arbetet med åtgärdsprogram och pedagogers utbildning och kunskaper om åtgärdsprogram. Studien utgår från ett sociokulturellt perspektiv beskrivet utifrån Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teorier Studien är gjord som en kvalitativ intervjuundersökning med kvantitativa inslag för att få en tydlig bild av vad intervjupersonerna upplever vara relevant och viktigt i fråga om åtgärdsprogram. I studien ingår sex av kommunens tolv F-9 skolor. Studien är inriktad på skolornas yngre elever, det vill säga år F-5. Urvalet av intervjupersoner gjordes utifrån vilka som skriver och har kunskap och erfarenhet om åtgärdsprogram. Intervjupersonerna var åtta specialpedagoger, en rektor, fem föräldrar och en representant från pedagogiskt centrum i den aktuella kommunen. Resultatet visar att det fortfarande, trots tydliga direktiv i styrdokument och förordningar sedan lång tid tillbaka, finns kunskapsbrister hos specialpedagoger och lärare i hur åtgärdsprogram ska upprättas, hur de ska formuleras och vad de ska fokusera på. Resultatet visar också att när föräldrar är delaktiga i processen leder det ofta till en positiv förändring för en elev i behov av stöd.</p>

<p>Det står skrivet i skolans styrdokument att om en elev ej klarar målen ska ett åtgärdsprogram upprättas. I denna studie vill vi undersöka vad man skrev om åtgärdsprogram när det först introducerades i SIA-utredningen och hur det används i dag i friskola och kommunal skola.</p><p>Vi har gjort en mindre kvantitativ enkätundersökning, och har skickat ut enkätfrågor till tio fristående grundskolor och tio kommunala grundskolor i Stockholms kranskommuner.</p><p>Vi har även frågat om åtgärdsprogrammens utformning, samt vilka punkter de har med i sitt skrivna program. Vi ville också undersöka och jämföra om användningsområdet är olika i fristående grundskola kontra kommunal grundskola.</p><p>Resultatet är att det tycks användas lika mycket inom båda skolformerna och är ett pedagogiskt arbetsverktyg. Åtgärdsprogrammen kan ha olika utformning och skilja sig lite på vilka som utarbetat det men trots det tycks innehållet vara relativt lika.</p>