Enligt den internationella studien Progress in International Reading Literacy Study [PIRLS] så har svenska elevers läsförståelse försämrats mellan 2001 och 2016. Jämfört med tidigare internationella mätningar har man nyligen i Sverige kunnat se några förbättringar när det rör sig om barns och ungas läsförståelse. Syftet med denna studie är att synliggöra lässtrategiers användbarhet i undervisningen för årskurs 1 – 3 genom att undersöka vilka lässtrategier som lärare i årskurs 1 – 3 uppger att de använder för att främja elevers läsförståelse. Detta syfte besvaras med följande frågeställningar: <ul type="disc">Vilka lässtrategier uppger lärarna att de använder i undervisningen? Hur ser lärarna på betydelsen och användbarheten av lässtrategier som praktiska verktyg för att främja elevers läsförståelse? Hur beskriver lärare det praktiska arbetet med lässtrategier i undervisningen? Hur synliggörs och motiveras användandet av lässtrategier för eleverna utifrån lärarnas perspektiv? Studiens teoretiska utgångspunkt baseras utifrån det sociokulturella perspektivet, där elevers kunskaper utvecklas tillsammans med andra och utifrån den proximala utvecklingszonen. Materialinsamlingen gjordes utifrån en kvalitativ enkätundersökning med öppna frågor. Deltagarna valdes ut med hjälp av två urvalskriterier. Resultatet visar att lärarna använder sig av olika lässtrategier för att främja elevers läsförståelse. De vanligaste lässtrategierna som lärarna använder i undervisningen är att ställa frågor, förutspå, sammanfatta, reda ut oklarheter, och skapa inre bilder.

Denna studie är framtagen för att analysera och jämföra vilka matematiska förmågor som två läromedelsserier i matematik för årskurs 1-3 möjliggör för eleverna. Det genomförs även en jämförelse mellan de två läromedelsserier som analyseras i uppsatsen. Vi har använt oss av en kvalitativ textanalys som metod för att analysera förekomsten av uppgifter i läromedel som kan utveckla matematiska förmågor. De läromedel som analyserats är Matte Direkt: Safari och Uppdrag Matte: Mattedetektiverna. I analysen har vi utgått från det ramverk som Lithner m.fl. (2010) har tagit fram för att underlätta kategorisering av matematiska förmågor. Resultatet visar att de två läromedel vi analyserat kan utveckla alla sex matematiska förmågorna. Utvecklingen av procedur- och kommunikationsförmågan är prioriterad i dessa läromedel medan uppgifter som utvecklar problemlösnings- och resonemangsförmågan är underrepresenterade. Detta resultat pekar på att lärare som är starkt vägledda av läromedel i matematik för årskurs 1-3 behöver komplettera med uppgifter som kan utveckla speciellt problemlösnings- och resonemangsförmågan då möjligheterna att utveckla dessa inte är tillräckliga i läromedlen.

Syftet med denna studie var att få en bättre bild av hur lärare ser på sina erfarenheter av att använda det särskilda stödet elevassistenter i lågstadiet. Lärares attityder till stödet, hur läraren uppfattar elevens undervisning och hur skolorna använde sig av elevassistenter enligt lärarna var centrala frågor i undersökningen. Detta undersöktes med semistrukturerade intervjuer av sex lärare i lågstadiet om deras erfarenheter och bild kring arbetet med elevassistent som särskilt stöd. Vi använde oss av en intervjuguide som var skapad för att få svar på våra frågeställningar. Datan analyserades med tematisk analys. De teoretiska utgångspunkter vi använde oss av var ramfaktorteorin och Nilholms specialpedagogiska perspektiv. Resultatet visade att lärarna var positiva till användandet av elevassistent till elever i behov av särskilt stöd. Skolans organisering av elevassistentens arbete varierade mycket mellan skolorna när det kom till planeringstid och vilken typ av arbetsuppgifter elevassistenterna hade. Resultatet visade också att majoriteten av elevassistenterna saknade pedagogisk utbildning. Det visade också att elevassisterna används både i klassrummet som stöd för eleven och lärare samt som primär undervisare som får ta egna pedagogiska beslut utanför klassrummet vilket ledde till att vissa elever inte fick ta del av samma undervisning som sina klasskamrater. I de fall läraren inte var den primära undervisaren framstod det som att eleven i behov av särskilt stöd inte fick en likvärdig utbildning.

Denna litteraturstudie sammanställer forskning om hur sagor används och kan användas i svenskundervisningen i årskurs 1–3. Syftet med litteraturstudien är att belysa hur forskning beskriver att sagor kan användas i förstaspråksundervisningen, och hur det kan tillämpas i svenskundervisningen, i årskurs 1–3. I det centrala innehållet för ämnet svenska i årskurs 1–3 omnämns sagor i samband med berättande- och sakprosatexter (Skolverket, 2019, s. 258). Det är viktigt att läraren noggrant väljer ut sagor som har ett innehåll som utvecklar barns fantasi och samtidigt relaterar till deras omvärld och upplevelser. Resultatet visar att sagor kan ha flera användningsområden i undervisningen; de kan användas dels för att skapa diskussioner om värdegrund och förståelse för andra människor, dels för att få förståelse för språkets struktur. Sagor kan också användas för att skapa en diskussion med barn om svåra och jobbiga händelser och känslor, som svek, död och sorg. Genom att använda sagor på detta sätt påverkas elevernas identitetsskapande. Sagor kan också användas i undervisning för att kritiskt granska texter med förhållningssättet ”critical literacy”. Den vetenskapliga litteraturen som sammanställts i denna studie har samlats genom databaser. Litteraturen som använts är från olika delar av världen och skrivna på engelska eller svenska. Resultatet visar att sagor som är noggrant utvalda och genomtänkta av läraren fungerar som ett bra hjälpmedel i undervisningen, och kan användas för att fylla olika syften.

Detta är en kvalitativ fallstudie vars syfte är att öka kunskapen om lärares syn på matematikängslan hos elever i årskurserna 1-3. Datainsamling har skett genom semistrukturerade intervjuer med fem olika lärare. Dessa lärare har erfarenhet av samt behörighet för att undervisa i grundskolans tidiga år. De är alla verksamma på en mångkulturell skola i ett segregerat område. Studiens resultat visar att samtliga medverkande lärare arbetar förebyggande och åtgärdande med matematikängslan hos elever på ett sätt som generellt stämmer överens med hur lärare bör hantera denna företeelse enligt tidigare forskning. Resultatet visar även en skillnad gällande lärarnas definitioner av begreppet matematikängslan, då två av fem lärare beskriver begreppet på ett sätt som inte samstämmer med tidigare forskning. Detta kan tolkas som att samtliga lärare använder sig av arbetssätt som är lämpliga för att stötta elever med matematikängslan, men att en samstämmighet gällande definitionen av vad begreppet egentligen innebär saknas. Konsekvenserna av detta skulle kunna vara att elever får anpassningar utifrån en annan problematik än den de egentligen besitter.

Läroboken har en central roll i matematikundervisningen i svensk skola och det är lärare som bestämmer om och hur den används. Vi anser därför att det är viktigt att fånga lärares perspektiv på lärobokens användning i matematik. Syftet med studien är att fördjupa kunskaper om hur lärare som arbetar med elever i årskurs ett till tre använder läroboken i sin matematikundervisning och på vilket sätt läroboken kan påverka elevernas lärande. Detta har vi valt att undersöka genom en kvalitativ metod i form av semistrukturerade intervjuer där lärarens perpektiv beaktats. Resultatet har tolkats och analyserats med hjälp av tidigare forskning, det sociokulturella perspektivets syn på lärande och det teoretiska ramverket, den didaktiska triangeln. Empirin visar att samtliga lärare som deltagit i undersökningen ser läroboken som en bra grund i sin planering men att den inte möter alla elevers förutsättningar och förmåga. Lärarna lyfter även att arbete med enbart läroboken kan hämma elevers utveckling och lärande på grund av lärobokens abstrakta form. Slutsatsen är att alla lärare är överens om att läroboken kan främja lärandet så länge läraren besitter god kompetens och praktiska arbetssätt i form av kommunikation och laborativt material tillämpas i undervisningen.

Forskning visar att effektfulla litteratursamtal är fördelaktiga för elevers läs-, skriv- och språkutveckling (Varga, 2013; Hadjioannou &amp; Loizou, 2011; Tengberg, 2008; Tengberg, 2009; Beck &amp; McKeown, 2001). Elever lär sig att ställa frågor om en text, uttrycka sina tankar och de lär sig att tillgodogöra sig det som finns mellan raderna (Ingemansson, 2016). Ett effektfullt litteratursamtal innebär ett samtal om en bok som elever har lyssnat på eller själva läst. För att uppnå goda samtal är det nödvändigt att elever är delaktiga i samtalen, att deras tankar om en text är i fokus. Lärare ska vägleda elever i samtalen för att de ska utveckla sina svar och ge förklaringar till sina tolkningar. För att skapa goda och effektfulla litteratursamtal som främjar elevers utveckling visar studier även att lärare bör ha en struktur och planering inför samtalen (Hadjioannou &amp; Loizou, 2011; Tengberg, 2008; Tengberg, 2009; Beck &amp; McKeown, 2001; Ingemansson, 2016). I denna studie undersöks lärares förståelse av och arbete med litteratursamtal i undervisningen samt om deras förståelse och arbete stämmer överens med forskningens redogörelse av litteratursamtal. För att redogöra för lärares förståelse av och arbete med litteratursamtal, intervjuades fem verksamma lärare i årskurs 1–3. Intervjuerna analyserades med en fenomenografisk analysmodell. Resultatet visar att förståelsen av begreppet litteratursamtal skiljer sig åt mellan lärarna, vilket även leder till att deras arbete i undervisningen skiljer sig åt. Framträdande i resultatet är likheten mellan lärares arbetssätt med högläsningsböcker och forskningens bild av det goda och produktiva litteratursamtalet.

Detta är en studie som granskar hur läromedel och undervisningsmaterial främjar historiemedvetande och historisk empati genom dess historiebruk och samspel mellan textinnehåll och semiotiska modaliteter. Syftet med studien är att granska vanligt förekommande läromedel och undervisningsmaterial, som används i historieundervisningen i grundskolans årskurs 1–3, för att analysera hur de främjar historiemedvetandet och den historiska empatin hos elever. Genom historiemedvetande, som förmåga, ska elever kunna reflektera och diskutera olika händelser i relation till olika tidsdimensioner utifrån jaget. Genom historisk empati, som förmåga, ska elever kunna leva sig in i andra människors livsvillkor och värderingar, i förhållande till de kontexter som de levde i. Historiebruk avser på vilket sätt historia förmedlas utifrån dess syfte och mål. Begrepp som lyfts i studien i tidigare forskning är: historiskt tänkande (Gibson, 2021; Nordgren 2019; Karlsson &amp; Zander, 2014; Johansson, 2014; Huijgen et al., 2016), historiemedvetande (Thorp &amp; Törnqvist, 2017; Rudnert, 2019; Johansson, 2014; Nordgren, 2016; 2019; Karlsson &amp; Zander, 2014), historisk empati (Stymne, 2017; Karlsson, 2021; Huijgen et al., 2016; Endacott &amp; Brooks, 2013; Thorp, 2016), historiebruk (Nordgren, 2016; Stymne, 2017; Thorp, 2016; 2017, Ammert, 2010; Karlsson &amp; Zander, 2014). Forskare har försökt att definiera och forska utifrån studiens begrepp för att studera hur dessa begrepp som kognitiva förmågor synliggörs, främjas och bedöms. Majoriteten av forskning som gjorts är på äldre elever och lärares undervisning genom klassrumsobservationer och/eller intervjuer. Det saknas relevant forskning på hur läromedel och undervisningsmaterial kan främja förmågorna i de yngre årskurserna. De centrala begreppen, historiemedvetande, historisk empati och historiebruk utgör, i kombination, med det socialsemiotiska multimodala perspektivet studiens teoretiska ramverk. Tillsammans skapar de tolkningsverktyg för analys av läromedlen Boken om SO 1–3 av Libris och PULS SO-boken 1–3 av Natur &amp; Kultur samt undervisningsmaterialet Arkeologens dotter av Baluba AB. Baserat på studiens resultat redogörs att olika varianter av historiebruk kan komma att påverka utvecklingen av de olika förmågorna. Vi har konstaterat att historiebruk som varieras är det som främjar utveckling av historiemedvetande och historisk empati mest. Lärare behöver vara medveten om, i sina didaktiska val, att läromedel och undervisningsmaterial inte nödvändigtvis främjar förmågorna i sig självt, utan kan behöva handledas och kompletteras vidare i undervisningen.

Elever ges fler möjligheter att förstå matematik om de får samtala och delta i organiserade diskussioner i socialt samspel med andra. Då problemlösningsuppgifter inte har en given lösningsmetod och många gånger kan lösas på flera olika sätt, kan de lämpa sig väl för detta sociala samspel. Problemlösning har dessutom en särställning inom matematik, då det dels är en förmåga som elever genom undervisning ska ges möjlighet att utveckla, dels är en förmåga genom vilka övriga matematiska förmågor kan utvecklas. Trots detta upplevs det ges få eller inga exempel på sådan undervisning, utifrån våra erfarenheter under verksamhetsförlagd utbildning. Syftet med denna empiriska studie är därför att undersöka hur lärare, som bedriver undervisning inom problemlösning med fokus på lärande i socialt samspel, beskriver framgångsfaktorer och svårigheter i årskurs 1–3 såväl som hur implementering skulle kunna underlättas. Studiens empiri baseras på intervjuer med lärare som bedriver denna typ av undervisning och resultatet analyseras utifrån det sociokulturella perspektivet. Ett gott klassrumsklimat, trygghet mellan elever, att samtliga elever aktiveras och får delge sina lösningsstrategier samt att elever som samarbetar är relativt jämna i sina matematikkunskaper är exempel på framgångsfaktorer som är framträdande i resultatet. Med undervisningen följer vissa svårigheter, exempelvis att lyckas gruppera elever så att utvecklande matematiska diskussioner kan uppstå och att de blir självständiga och tar ansvar för sitt arbete. En annan svårighet som framkommer är bristen på utvecklande problemlösningsuppgifter i läromedel, vilket leder till ett tidskrävande planeringsarbete. Resultatet visar att mer utbildning, kollegialt samarbete, att börja implementeringen tidigt och våga låta den ta tid är betydelsefulla faktorer för att underlätta implementering av den typ av undervisning studien undersöker.

Sammanfattning/Abstract: Syftet med denna studie var att öka insikten om vilka arbetsformer och arbetssätt som lärare använder i matematik-undervisningen för årskurserna 1–3. Studien syftade även till att undersöka vilka motiv verksamma lärare beskrev att de har när de väljer arbetsformer och arbetssätt i matematikundervisningen. Forskning har visat att en variation av arbetsformer och arbetssätt är viktigt för elevers lärande i matematik.  För att besvara studiens frågeställningar har kvalitativa intervjuer samt observationer använts.  Det insamlade materialet analyserades utifrån tidigare forskning och definitioner. Resultatet av studien visade att det förekom en viss variation men även att enskilt arbete tillsammans med ett färdighetstränande arbetssätt var starkt dominerande. En sådan ensidig undervisning kan leda till att elever inte ges möjlighet att utveckla samtliga matematiska förmågor. Lärares motiv till val av arbetsformer och arbetssätt visade en stor variation med koppling till såväl eleverna och deras lärande som skolans organisation och lärarnas egen erfarenhet och personlighet.