I Sverige blir befolkningen allt äldre och allt fler väljer att bo kvar i sina hem. Med åldern kan olika sjukdomstillstånd tillstöta som kan göra att balanssvårigheter uppstår eller att skelettet urkalkas. Med dessa kombinationer kan det leda till att fallskador uppstår. Syftet med denna studie var att belysa riskfaktorer som kan ge upphov till fallskador bland äldre i deras hemmiljö och närmaste omgivning. Den teoretiker som bäst stämde in med vårt syfte var Florence Nightingale. Hon menade att miljön kan påverka människans hälsa i positiv riktning. Studien är gjord som en kvalitativ litteraturstudie och datainsamlingen är grundad på Polit, Beck och Hungler's litteratursökningsmodell. Innehållsanalysen byggde på Graneheim och Lundman's analysmodell. Resultatet visade att fallriskerna i hemmiljön var varierande och bildade tre huvudkategorier som var: Individrelaterade faktorer som medför nedsatt fysisk förmåga, speciellt riskfyllda aktiviteter och inredningsfaktorer som försvårar framkomligheten i hemmet. Hemmet är den enskilde individens största trygghet och det är med öppet sinne, anpassning av detta får ske.

<p>Äldre patienter över 65 år med höftfraktur efter lågenergitrauma får vänta länge på röntgen, undersökning, provtagning och operation. Det verkar finnas ett samband med långa väntetider och komplikationer som svår smärta, förvirring, infektioner, trycksår och förlängd vårdtid för den drabbade. Syftet med studien var att undersöka om en påbörjad preoperativ handläggning prehospitalt kan leda till minskade väntetider, mindre smärta postoperativt, färre komplikationer och vårddagar för patienter med misstänkt höftfraktur. Snabbare omhändertagande för dessa patienter innebar att ambulanspersonalen påbörjade de åtgärder som utförs på akutmottagningen och slussade patienten förbi akutmottagningen til röntgen. Resultatet av den nu aktuella studien jämfördes med en motsvarande grupp som omhändertagits på sedvanligt sätt. Resultatet visade att komplikationer och vårddagar var färre i inteventionsgruppen. En slutsats är att ett snabbare omhändertagande för denna patientgrupp kan innebära att komplikationerna minskar, prioriteringen blir högre och handläggningstiden minskar i hela vårdkedjan. Vårdpersonalen kan få en större medvetenhet om patientgruppens känslighet och leda till en ökad kvalitet i omvårdnaden. En snabbare handläggningstid skulle även kunna innebära mindre belastning på akutmottagningen och frisätta mer tid åt andra patientgrupper.</p>

Äldre patienter över 65 år med höftfraktur efter lågenergitrauma får vänta länge på röntgen, undersökning, provtagning och operation. Det verkar finnas ett samband med långa väntetider och komplikationer som svår smärta, förvirring, infektioner, trycksår och förlängd vårdtid för den drabbade. Syftet med studien var att undersöka om en påbörjad preoperativ handläggning prehospitalt kan leda till minskade väntetider, mindre smärta postoperativt, färre komplikationer och vårddagar för patienter med misstänkt höftfraktur. Snabbare omhändertagande för dessa patienter innebar att ambulanspersonalen påbörjade de åtgärder som utförs på akutmottagningen och slussade patienten förbi akutmottagningen til röntgen. Resultatet av den nu aktuella studien jämfördes med en motsvarande grupp som omhändertagits på sedvanligt sätt. Resultatet visade att komplikationer och vårddagar var färre i inteventionsgruppen. En slutsats är att ett snabbare omhändertagande för denna patientgrupp kan innebära att komplikationerna minskar, prioriteringen blir högre och handläggningstiden minskar i hela vårdkedjan. Vårdpersonalen kan få en större medvetenhet om patientgruppens känslighet och leda till en ökad kvalitet i omvårdnaden. En snabbare handläggningstid skulle även kunna innebära mindre belastning på akutmottagningen och frisätta mer tid åt andra patientgrupper.

Bakgrund: Diabetes typ 2 är en vanligt förekommande sjukdom hos personer som är 65 år eller äldre. Egenvård är en viktig del i behandlingen av diabetes typ 2. Om egenvården inte hanteras ordentligt kan komplikationer uppstå vilket kan orsaka lidande för personen. Syfte: Syftet med studien var att beskriva hur äldre personer med diabetes typ 2 hanterar sin egenvård samt beskriva vilka svårigheter de upplever när de ska hantera sin egenvård. Metod: Litteraturstudie med deskriptiv design baserad på 13 vetenskapliga artiklar publicerade från 2005 till 2011 hämtade från databaserna Cinahl och Medline. Huvudresultat: Hur äldre personer hanterar sin egenvård vid diabetes typ 2 beror på inre och yttre faktorer. Inre faktorer är självständighet och eget ansvar. Förbli självständig och oberoende är en stor motiverande faktor till hanteringen av egenvård. Ansvaret kring egenvård är gemensamt med personen med diabetes typ 2, vårdpersonal och närstående. Yttre faktorer är socioekonomiska resurser, motivation utifrån och socialt stöd. Svårigheter i hanteringen av egenvård beror på fysiska, kognitiva och psykiska samt sociala svårigheter. Slutsats: Sjuksköterskan har ett stort ansvar för att hjälpa äldre personer med diabetes typ 2 att bibehålla sin självständighet. Mer forskning behövs inom området äldre och egenvård vid diabetes typ 2.

I Sverige drabbas mellan 100-150 personer varje år av en ryggmärgsskada i samband med ett trauma. För de drabbade innebär det en förlorad kroppsfunktion av varierande grad samt en ny livssituation att förhålla sig till. Syftet är att beskriva hur livsvärlden påverkas hos män i arbetsför ålder 18-65 år som drabbas av en traumatisk ryggmärgsskada. För att beskriva detta gjordes en litteraturstudie på kvalitativa och kvantitativa artiklar som granskades. Resultatet visade på två huvudteman, lidandets dimensioner och lindrat lidande. I lidandets dimensioner beskrevs aktuella problem som uppstod i samband med skadan. Vid lindrat lidande beskrevs olika sätt att hantera och bearbeta den traumatiska händelsen samt vad den nya livssituationen med en ryggmärgsskada innebar för individen. Resultatet visade på vikten av att vården utformas utifrån målet att individen blir så självständig som möjligt. Genom självständighet hos individen blev upplevelsen av beroende och skammen över att vara en börda på andra minskad. Resultatet visade även att patienter kände otrygghet då de upplevde okunskap hos personalen. I diskussionen läggs vikten på sjuksköterskans kunskap om ryggmärgsskador samt att sjuksköterskan kontinuerligt ger information och stöd till individen och de anhöriga. Ett gott stöd från sjuksköterskan visade sig vara en viktig faktor i krishanteringen. Det framkom att de anhöriga behöver stöd i form av samtal och delaktighet. Till sist diskuteras det hur detta kan impliceras i vården.

Syfte: Arbetets syfte var att beskriva äldres, 65 år +, självupplevda förändringar i aktivitetsmönster och välbefinnande efter flytt till ett särskilt boende. Metod: En kvalitativ intervju med semistrukturerade frågor och skattning med VAS-skala, genomfördes på tio äldre personer som flyttat in på särskilt boende. Urvalet var ett bekvämlighetsurval kompletterat med ett sekundärt avsiktligt urval. Urvalet genomfördes på två särskilda boenden, ett i en större stad och ett i en mindre. En kvalitativ dataanalys genomfördes för att analysera intervjusvaren. Resultat: Resultatet visade att informanterna upplevde förändringar i både aktivitetsmönster och välbefinnande efter flytt till ett särskilt boende. Informanterna upplevde att de hade fler fritidsaktiviteter, eller rekreativa aktiviteter och färre måste-aktiviteter som städ eller tvätt. Många meningsfulla fysiska aktiviteter hade blivit svåra att utföra och ersatts med mindre krävande aktiviteter. Deras välbefinnande hade förbättrats på grund av ökad social kontakt och trygghet. Slutsats: Aktivitetsmönster och upplevt välbefinnande påverkades av flytt till särskilt boende. Även åldrandets aspekter upplevs ha varit en bidragande faktor till förändring. / Aim: The purpose of the thesis was to describe older adults (65 and older) perceptions about changes to their occupational patterns and wellbeing after a move to a special care facility. Method: A qualitative interview with semi-structured questions and estimated wellbeing on a VAS-scale was performed on ten older adults living in special care facilities. The sampling was a convenient sampling with a secondary purposive sampling. The sampling of participants was made from two separate special care facilities, one in a city and one in a town. A qualitative data analysis was performed to analyses the collected data.  Results: The result showed that the participants perceived changes to both occupational patterns and wellbeing after a move to a special care facility. The participants perceived that they had more recreational activities or leisure activities and less household chores or mustdo-activities after moving to a special care facility. Many meaningful physical activities had become hard to perform and had been replaced with less demanding activities.  Conclusion: Occupational patterns and estimated wellbeing was affected by the move to a special care facility. The aspects of aging were perceived to affect the change as well.

No description available.

Bakgrund: Inom slutenvården är konfusion den vanligaste komplikationen hos patienter som är 65 år eller äldre. Denna grupp individer utgör majoriteten av besöken på landets akutvårdsavdelningar och en ökning av antalet och andelen äldre väntas framöver. Konfusion är akut hjärnsvikt och innebär ett oerhört lidande för den äldre patienten som hade kunnat förhindras eller lindras med kunskap och vedertagen vårdrutin.  Syfte: Syftet med studien är att, i slutenvården, beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att vårda och bemöta äldre patienter med konfusion, eller ökad risk för konfusion; för att få en ökad förståelse för sjuksköterskors resonemang vid omhändertagandet av denna patientgrupp. Metod: En systematisk litteraturöversikt med induktiv syntes av kvalitativa data. Resultat: Analysen av 12 kvalitativa artiklar resulterade i tre teman med underkategorier; Tema 1 – Rutiner och Kompetens, Tema 2 - Hinder och Möjligheter samt Tema 3 - Betydelsen av resurser. Studien visar att sjuksköterskor har olika erfarenheter och upplevelser kring konfusion, de flesta sjuksköterskorna upplevde sig ha bristfälliga kunskaper kring tillståndet och användning av skattningsverktyg. Tidsbrist, hög arbetsbelastning och brist på resurser uppgavs som vanliga orsaker till att konfusion inte prioriteras och icke-farmakologiska åtgärder inte genomförs. Tillgång till stöd från specialistteam var mycket uppskattat men det kunde dock vara svårt att få till sådant stöd.  Slutsats: Några slutsatser utifrån studiens resultat är att mer utbildning kring konfusion och användning av skattningsverktyg behövs, kunskapen behöver implementeras på vårdavdelningarna och stöd från specialistteam hade varit att föredra tidigt i skedet. / Background: In inpatient care, delirium is the most common complication in patients aged 65 years or older. This group individuals makes up the majority of visits to the country’s emergency departments and an increase in the number and proportion of the elderly is expected in the future. Delirium is acute brain failure and involves an enormous suffering for the elderly patient who could have been prevented or relieved with knowledge and accepted care routine.  Aims: The purpose of the study is to, in inpatient care, describe nurses’ experiences of caring for and treating elderly patients with delirium, or increased risk of delirium; to gain an increased understanding of nurses’ reasoning in the care of this patient group.  Method: A systematic literature review with inductive synthesis of qualitative data. Results: The analysis of 12 qualitative articles resulted in three themes with subcategories; Theme 1 - Routines and Competence, Theme 2 – Obstacles and Opportunities and Theme 3 - The meaning of resources. This study shows that nurses have different experiences about delirium, most nurses felt that they had insufficient knowledge about the condition and the use of estimation tools. Lack of time, high workload and lack of resources were stated as common reasons why delirium is not prioritized and non-pharmacological measures are not implemented. Access to support from a specialist team was much appreciated, but it could be difficult to get such support. Conclusion: Some conclusions based on the results of this study are that more training on delirium and the use of estimation tools is needed, the knowledge needs to be implemented in the care departments and support from specialist teams would have been preferable early in the stage.

Syfte: Syftet med studien var att beskriva om aktivitetskorten i I-HOPE motsvarar äldre personers aktiviteter i hemmet utifrån svenska förhållanden samt identifiera behov av att komplettera med ytterligare aktiviteter. Metod: Datainsamling utfördes med en kvantitativ standardiserad webbenkät med kvalitativt inslag. Totalt deltog 41 personer mellan 65 och 87 år med en medelåldern av 73.3 år och standardavvikelse på 5.1 år. Samtliga deltagare bodde i ordinärt boende i Södra Norrland kust- och inland i Sverige. Datamaterialet bearbetades med kvantitativ analysmetod, resultatet presenterades i löptext med tabeller och figurer. Svaren från webbänktens öppna fråga angående saknade aktiviteter kategoriserades i grupper utifrån de faktiska svaren. Resultat: Resultatet från studien visade att samtliga deltagare kunde identifiera 18 av de 44 aktivitetskorten utan vägledning och 16 aktivitetskort kunde 75-99% av deltagarna identifiera utan vägledning.Vidare var det 10 aktivitetskort som färre än 50% av studiens deltagare identifierade utan vägledning. På flertalet aktivitetskort kunde deltagarna identifiera aktiviteten men de identifierade sig sedan inte med miljön, utrustningen eller hur aktiviteten utfördes. Resultatet visade även att 10 av de 44 aktiviteterna inte utfördes av samtliga deltagare i studien. Vidare framkom behov av att komplettera I-HOPE med ytterligare aktivitetskort för att svara mot svenska förhållande. Slutsats: Utifrån studiens resultat finner författarna ett behov av att komplettera med fler aktivitetskort samt att revidera ett antal av bilderna på de befintliga aktivitetskorten i bedömningsinstrumentet I-HOPE. / Purpose: The purpose of the study was to describe whether the activity cards in I-HOPE correspond to older people's activities in the home based on Swedish conditions and identify the need to supplement additional activities. Method: Data collection was performed with a quantitative standardized web quote with qualitative elements. In total, 41 participants participated between 65 and 87 years with an average age of 73.3 years and a standard deviation of 5.1 years. All participants lived in Ordinary accommodation in southern Norway, coastal and inland in Sweden. The data was processed using quantitative analysis method, the result was presented in running text with tables and figures. The answers from the web site's open question about missing activities were categorized into groups based on the actual answers. Results: The result of the study showed that it was 18 of the 44 activity cards that all participants could identify without guidance. 16 activity cards were 75-99% of the participants who could identify. In addition, there were 10 activity cards that fewer than 50% of the study participants were able to Identify without guidance. On most activity cards, participants were able to identify the activity without guidance but they could not identify with the environment, equipment or how the activity was performed. The result also showed that 10 of the 44 activities were not performed by all participants in the study. Furthermore, there was a need to supplement I-HOPE with additional activity cards to respond to Swedish conditions. Conclusion: Based on the results of the study, the authors find a need to supplement more activity cards and to revise a number of the pictures on the existing activity cards in the I-HOPE assessment tool.

Nursing assistants’, as frontline caregivers in the care of older people, have a unique opportunity to encourage physical activity and exercise in older people. Hence, the perceptions by these care providers of physical activity and exercise among older people are an essential factor. The aim of this study is to  describe how nursing assistants perceive physical activity and exercise for older people, over the age of 65, receiving home care and home help. Method: Data was collected through interviews with 19 nursing assistants, selected by strategic sampling and analysed using a phenomenographic approach. Results: The findings show two different perceptions of physical activity for the older people: “physical activity is to  move” described as everyday movements i.e. everyday activities and outdoors activities and “physical activity is to make an effort”, described as older people handling their day-to-day tasks and outdoor activities or struggling to be less inactive and performing healthy activities. Three different perceptions of exercise for the older people emerged: “exercise as physical activity”, described as movement performed, based on individual exercise programmes from the physiotherapist or through day-to-day tasks such as dressing, cleaning or shopping; “exercise as rehabilitation” described as part of the rehabilitation process or as a prescription to follow, and “exercise as an agent” described as enhancing the health and well-being of older people, principally related to mobility or enhancing the older people’s social activities. Conclusion: This study shows that there are a variety of perceptions of physical activity and exercise among nursing assistants which can be important for health professionals to be aware of, in order to provide targeted support. This study also shows two different approaches by nursing assistants towards older people: a health-promotion one and a preventive one; it would seem to be important to be aware of these approaches, if a shift towards promoting health and well-being should be implemented in the care of older people.