INTRODUÇÃO: A insuficiência respiratória pós-extubação é um evento comum após a descontinuação da ventilação mecânica, sendo a reintubação necessária em cerca de 10% (4-24%) dos casos. A ventilação não invasiva (VNI) tem sido considerada como uma terapia promissora para evitar a reintubação, sendo aplicada como um adjunto para extubação precoce, de forma preventiva ou em pacientes que desenvolveram insuficiência respiratória pós extubação. OBJETIVO: Comparar as características clínicas e os desfechos da população de estudo, de acordo com as três formas de aplicação da VNI no período pós extubação. MÉTODOS: Estudo observacional prospectivo em 11 Unidades de Terapia Intensiva por um período de nove meses, onde todos os pacientes adultos submetidos à VNI dentro de 48h após a extubação foram avaliados. RESULTADOS: Um total de 174 pacientes foi incluído no estudo. A média(DP) de idade foi de 56 (18) anos e 55% eram do sexo masculino. A média (DP) do SAPS II foi de 42(14). As formas de aplicação da VNI foram: Insuficiência respiratória pós-extubação (G-IRpA) (26%), como adjunto no desmame precoce (G-PRECOCE) (10%) e como VNI preventiva (G-PREVENT) (64%). O tempo mediano de tempo de ventilação mecânica foi similar nos três grupos (66h), o tempo mediano entre a extubação e o inicio da VNI foi de 0h (0-16h), e o tempo mediano entre a extubação e a reintubação foi de 2 dias (0,7-4d). Apenas 3% dos pacientes tinham DPOC. A taxa de sucesso da VNI foi de 67% no G-IRpA, 70% no G-PRECOCE e 64% no G-PREVENT, com taxa de reintubação de 34%. A taxa de mortalidade na UTI foi de 27%. Pacientes com hipercapnia tiveram uma taxa de sucesso maior (81%), já os pacientes que necessitaram de aspiração de secreção e que passaram mais tempo na VNI foram mais susceptíveis a serem reintubados. CONCLUSÃO: A VNI pode reduzir as taxas de reintubação em pacientes que apresentaram insuficiência respiratória pós extubação, apresentar um sucesso moderado em pacientes heterogêneos que a utilizaram no desmame precoce e quando utilizada em uma população não seleta de forma preventiva, não reduz, significativamente, as taxas de mortalidade e de reintubação / BACKGROUND: Respiratory failure after extubation is a common event and reintubation occurs in 10% (4-24%) of patients. Studies suggests that noninvasive ventilation (NIV) may be successfully used to avoid reintubation, being applied as an adjunct to an early extubation, to prevent postextubation respiratory failure or in patients who developed postextubation respiratory failure. OBJECTIVE: Observe the outcomes from daily routine standard use of NIV in postextubation in its three different forms of application. METHODS: A prospective observational study in 11 Intensive Care Units (ICU), was conducted over a 9 months period, it was evaluated all adult patients submitted to NIV within 48hs after extubation. RESULTS: A total of 174 patients were included in this study. The mean (SD) age was 56 (18) years, and 55% were male. The mean (SD) SAPS II was 42 (14). NIV forms of application were: (G-IRpA) posextubation respiratory failure (26%), (G-PRECOCE) as an adjunct to an early extubation (10%) and (G-PREVENT) NIV preventive (64%). The median time of mechanical ventilation was similar in the 3 groups (66 h), the median time between extubation and beginning of NIV was 0h (0-16h), and the median time between extubation and need of reintubation was 2 days (0,7-4d). There were only 2,8% COPD patients. NIV success rate was 67% in G1, 70% in G2 and 64% in G3, with reintubation rate of 34%. Mortality rate in ICU was 27%. Patients with hypercapnia had a higher success rate (80,6%), yet patients that needed secretion aspiration and that spent more time in NIV were more susceptible to be reintubated. CONCLUSION: NIV may reduce the reintubation rate in patients with respiratory failure after extubation, present a moderate success in heterogeneous patients who used in early weaning and when used in a non selected population in a preventive way does not reduce mortality and reintubation rates

Estudo com objetivo de avaliar e comparar o desempenho teórico e prático de estudantes de enfermagem submetidos a estratégias de ensino-aprendizagem, aula expositivo-dialogada e atividade prática em laboratório de habilidades ou aula simulada, no manejo da via aérea em emergências por meio da máscara laríngea (ML). Estudo com delineamento experimental, abordagem quantitativa, de intervenção tipo Ensaio Clínico Randomizado Controlado. A população consistiu dos estudantes do oitavo período, bacharelado, da Escola de Enfermagem de Ribeirão Preto e a amostra de 17 estudantes, randomizados para grupo controle (GC) e grupo intervenção (GI). O GC foi submetido à aula expositivo-dialogada seguida de atividade prática em laboratório de habilidades com manequim de baixa fidelidade e o GI à aula simulada em laboratório utilizando o mesmo manequim. Elaboraram-se os instrumentos de avaliação escrita, cenário de simulação e avaliação clínica objetiva e estruturada no cenário de simulação (checklist), validados em aparência e conteúdo por comitê de juízes. A estratégia de coleta de dados foi Workshop intitulado \"Manejo da via aérea em emergências: uso da ML\". Foram avaliados teste escrito e OSCE (Exame Clínico Objetivo Estruturado) - avaliação clínica estruturada em Laboratório de Simulação, este último empregando como ferramenta o manequim de média-fidelidade. A atividade foi filmada e analisada por três avaliadores. Analisaram-se os desfechos: desempenho teórico no teste escrito e prático no OSCE, tempo de execução do OSCE, tempo para obtenção da primeira ventilação eficaz, número de tentativas para inserção da ML até obtenção de ventilação efetiva. Resultados: 16 estudantes eram do sexo feminino e um do sexo masculino, a idade média 24,4±4,2 anos. No pré-teste a nota média do GC de 6,6±1,0 e do GI de 6,5±0,5 e a mediana para ambos 6,5. No pós-teste a nota média do GC foi 8,4±0,8 (mediana 8,5), do GI de 8,6±1,1 (mediana 8,6). Comparando-se as médias obtidas no pré-teste por ambos os grupos, não há diferença estatisticamente significante (p=07427). Tal fato também pôde ser constatado no pós-teste (p=0,7117). Comparando as notas pré e pós-teste do GC evidenciou diferença estatisticamente significante (p=0,0025) o que também ocorreu para o GI (p=0,0002). A média no OSCE do GC foi 7,8±0,52 e GI 8,4±0,89; comparou-se tais notas verificando-se que não há diferença estatisticamente significante (p=0,0822). A média obtida pelo GC no pós-teste foi maior que a média obtida no OSCE e, para o GI, são equivalentes. O tempo médio de execução do OSCE pelo GC foi 479,8±183,3s (mediana 468,5s) e no GI 520,3±157s (mediana 506s), não havendo diferença estatisticamente significante (p=0,6311) e também para obtenção da primeira ventilação eficaz (p=0,9835). A média do nº tentativas para inserção da ML pelo GC 1,63±0,74 e GI 1,56±0,63. Embora os resultados não apontem diferença estatisticamente significante entre as médias dos grupos no pós-teste, para o GI os escores foram superiores. No presente estudo, apesar de diferentes estratégias de ensino abordarem o manejo da via aérea em emergências com a ML, os resultados demonstram que as mesmas foram eficazes e os objetivos de aprendizagem foram alcançados, pois houve incremento nas notas obtidas no pós-teste e no OSCE em ambos os grupos. / Study aimed to evaluate and compare the theoretical and practical performance of nursing students subjected to teaching and learning strategies, exhibition-dialogued class, and practical activity in skill lab or simulated class in airway management in emergencies through laryngeal mask (LM). This is a study of experimental design, quantitative approach, intervention type, Controlled Randomized Trials. The population consisted of students in the eighth semester from the Bachelor\'s Degree of the University of São Paulo at Ribeirão Preto College of Nursing and the sample consisted of 17 students, randomly assigned to the control group (CG) and the intervention group (IG). The CG was subjected to exhibition-dialogued class followed by practical activity in skill lab with low-fidelity mannequin and the IG to simulated class in the lab using the same mannequin. Written evaluation instruments, simulation scenario and objective structured clinical evaluation in simulation scenario (checklist) were developed and validated in appearance and content by a committee of judges. The strategy for data collection was the workshop entitled \"Airway management in emergencies: use of LM\". They were evaluates through written test and the OSCE (Objective Structured Clinical Examination) - structured clinical evaluation in Simulation Laboratory, the latter employing the medium-fidelity mannequin as tool. The activity was filmed and analyzed by three evaluators. The outcomes were analyzed: theoretical performance in written and practical test in the OSCE, the OSCE runtime, time to obtain the first effective ventilation, number of attempts to insert the LM to obtain effective ventilation. Results: 16 students were female and one male, mean age 24.4±4.2 years. In the pre-test the score average of CG was 6.6±1.0 and of IG was 6.5±0.5 and the median for both was 6.5. At post-test, the average score of CG was 8.4±0.8 (median 8.5), of IG was 8.6±1.1 (median 8.6). Comparing the averages obtained in the pre-test for both groups, there was no statistically significant difference (p=0.7427). This fact could also be observed in the post-test (p=0.7117). Comparing notes of pre and post-test of CG there was a statistically significant difference (p=0.0025) which also occurred for IG (p=0.0002). The mean of the OSCE for CG was 7.8±0.52 and for IG was 8,4±0,89; compared to such notes and it was verified that there is no statistically significant difference (p=0.0822). The average obtained by CG in the post-test was higher than the average obtained IG in the OSCE, and for IG they were equivalent. The average execution time of the OSCE for CG was 479.8 ± 183.3s (median 468.5s) and for IG 520.3±157s (506s median), with no statistically significant difference (p=0.6311) and also for obtaining the first effective ventilation (p=0.9835). The average of attempts to insert the LM by CG was 1.63±0.74 and by IG was 1.56±0.63 GI. Although the results do not indicate a statistically significant difference between the averages of the groups in the post-test, the scores were higher for IG. In this study, although different teaching strategies addressing airway management in emergencies through LM were used, the results show that they were effective and the learning objectives have been achieved, because there was an increase in the scores obtained in the post-test and in the OSCE in both groups.

Background: Caustic ingestions are rare but potentially life-threatening events requiring multidisciplinary emergency approaches. Although particularly respiratory functions may be impaired after caustic ingestions, studies involving acute emergency care are scarce. The goal of this study was to explore acute emergency care with respect to airway management and emergency department (ED) infrastructures. Methods: We retrospectively evaluated adult patients after caustic ingestions admitted to our university hospital over a 10-year period (2005–2014). Prognostic analysis included age, morbidity, ingested agent, airway management, interventions (endoscopy findings, computed tomography (CT), surgical procedures), intensive care unit (ICU) admission, length of stay in hospital and hospital mortality. Results: Twenty-eight patients with caustic ingestions were included in the analysis of which 18 (64 %) had suicidal intentions. Ingested agents were caustic alkalis (n = 22; 79 %) and acids (n = 6; 21 %). ICU admission was required in 20 patients (71 %). Fourteen patients (50 %) underwent tracheal intubation and mechanical ventilation, of which 3 (21 %) presented with difficult airways. Seven patients (25 %) underwent tracheotomy including one requiring awake tracheotomy due to progressive upper airway obstruction. Esophagogastroduodenoscopy (EGD) was performed in 21 patients (75 %) and 11 (39 %) underwent CT examination. Five patients (18 %) required emergency surgery with a mortality of 60 %. Overall hospital mortality was 18 % whereas the need for tracheal intubation (P = 0.012), CT-diagnostic (P = 0.001), higher EGD score (P = 0.006), tracheotomy (P = 0.048), and surgical interventions (P = 0.005) were significantly associated with mortality. Conclusions: Caustic ingestions in adult patients require an ED infrastructure providing 24/7-availability of expertise in establishing emergent airway safety, endoscopic examination (EGD and bronchoscopy), and CT diagnostic, intensive care and emergency esophageal surgery. We recommend that - even in patients with apparently stable clinical conditions - careful monitoring of respiratory functions should be considered as long as diagnostic work-up is completed.

The thesis analyzes the issue of securing the airways in special conditions. The author is a military anesthesiologist, so the special conditions in this work are understood as the situation on the battlefield. The introductory part of the thesis discusses the historical development of the view of airway management, describes the various methods of airway management and their position in "combat airway management". The research part of the thesis first explores supraglottic airway management techniques, which in today's concept of algorithms and recommendations is intended primarily for non-medical professionals and/or health professionals who do not have much experience with complex methods of airway management. The first part has shown that the use of supraglottic devices by inexperienced rescuers is safe and that it is possible to define and choose from a large number of aids that are the most suitable on the market. The second part of the research part was focused on tracheal intubation and portable video laryngoscopes. It has shown that these can improve intubation conditions even if performed by an inexperienced rescuer. The main research effort has been focused on the most critical part of airway management procedures, surgical airway access. A live large laboratory animal proved to be the...

Bakgrund: Inom den prehospitala akutsjukvården kan specialistsjuksköterskan möta en stor variation av luftvägsproblematik. Att ställas inför situationer med patienter med ofri luftväg prehospitalt ställer höga krav på specialistsjuksköterskans kunskap och erfarenhet. En ofri luftväg är ett livshotande tillstånd där snabb och korrekt handläggning krävs för att minimera risken för hypoxi, med risk för efterföljande men som fatal utgång. Att identifiera ett luftvägsproblem och sätta in adekvata metoder för att skapa fria luftvägar är något som specialistsjuksköterskan behöver känna sig säker att utföra, vilket innebär att ha en god förmåga att hantera de tekniker och hjälpmedel som finns att tillgå. Syfte: Syftet med studien är att undersöka anestesisjuksköterskors och ambulanssjuksköterskors kunskapsnivå och erfarenhet av att hantera patientens ofria luftväg prehospitalt. Metod: Studien har en kvantitativ ansats. Specialistsjuksköterskor (n=145) verksamma inom den prehospitala akutsjukvården i en region i södra Sverige deltog i studien. Datainsamlingen genomfördes i form av enkäter och datan analyserades i programmet SPSS. Resultat: Studiens fyra huvudsakliga fynd var att ungefär 20 % av respondenterna hade minst en gång under det senaste året varit med om att inte lyckas skapa fria luftvägar. Anestesisjuksköterskor hade en högre självskattad säkerhet inför ofria luftvägar än ambulanssjuksköterskor. Två tredjedelar av respondenterna ville genomföra en repetitionsutbildning i hantering av ofria luftvägar, och hela 83 % av ambulanssjuksköterskorna ansåg att de var i behov av en repetitionsutbildning i att hantera ofri luftväg. Slutsats: Det finns en signifikant skillnad mellan yrkesgrupperna där anestesisjuksköterskor skattar sig säkrare med att hantera utrustningen vid ofria luftvägar jämfört med ambulanssjuksköterskor. Specialistsjuksköterskorna upplever ett behov av ytterligare utbildning samt kompetenskontroll av luftvägshantering.

Bakgrund: Specialistsjuksköterskor ska kunna identifiera och hantera ofri luftväg utifrån kunskap och fastställda riktlinjer inom den prehospitala vården. Att kunna identifiera svårigheter kan vara livräddande för en kritiskt sjuk eller skadad patient. Sverige är en av få länder i världen som bemannar ambulansen med minst en sjuksköterska, och som därtill utbildar sjuksköterskor till specialister. Specialistsjuksköterskor som jobbar prehospitalt skiljer sig i mängd erfarenhet och kunskap om prehospital vård. Syfte: Syftet med studien var att beskriva vilka faktorer som försvårar specialistsjuksköterskors luftvägshantering prehospitalt. Metod: Kvantitativ tvärsnittsstudie med enkäter samt fritextsvar. Deltagarna var specialistsjuksköterskor (n=37) vilka hade haft svårt och/eller misslyckats skapa en fri luftväg under senaste året. Det kvantitativa resultatet analyserades med student–t test, chi-två test samt Fishers Exakta test och det kvalitativa resultatet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: De faktorer som identifierades var Svårigheter relaterat till hjälpmedel, Svårigheter relaterat till patient samt Utveckling och utbildning. Resultatet visade en signifikant skillnad i hur trygga specialistsjuksköterskor inom olika inriktningar upplever sig vara vid hanteringen av de olika hjälpmedlen och en signifikant variation mellan antal yrkesverksamma år. Anestesisjuksköterskorna skattade sig högst och hade längst erfarenhet. Ambulanssjuksköterskorna och anestesisjuksköterskorna upplevde att deras utbildning hade hjälpt dem i deras hantering av svår luftväg, men ansåg ändå att mer utbildning och årlig repetition rörande luftvägshanteringen är nödvändig. Slutsats: Studiens resultat tyder på att teoretisk kunskap tillsammans med reell kompetens har betydelse för adekvat vård vid luftvägshantering och därmed kan öka patientsäkerheten. Vidare att specialistsjuksköterskorna önskar återkommande repetitionsutbildning i luftvägshantering via arbetsgivaren. Slutligen indikerar denna studies resultat ett behov av att se över de olika akutspecialistutbildningarna verksamma inom ambulanssjukvården för att luftvägsutbildningen skall bli mer jämställd.

Introduktion: Adekvat andning är grundläggande för liv. Att kunna utföra luftvägshantering är därför en kunskap sjuksköterskan måste besitta. I regionen där studien genomförts kan anestesisjuksköterskeresurs medfölja ambulans vid larm om andnings- eller luftvägsproblematik. Denna resurs har tidigare nyttjats per automatik från larmcentral, men har nu övergått till att nyttjas först på ambulanspersonalens begäran. Hur denna förändring upplevs av sjuksköterskan i ambulansen är tidigare inte undersökt. Syfte: Belysa sjuksköterskan i ambulansens upplevelse av luftvägshantering samt upplevelsen av stöd från anestesisjuksköterskan prehospitalt. Metod: Kvalitativ intervjustudie som analyserades med induktiv innehållsanalys. Femton semistrukturerade intervjuer genomfördes på en ambulansavdelning i södra Sverige. Deltagarna var sjuksköterskor aktivt verksamma inom ambulanssjukvården. Resultat: Sjuksköterskan i ambulansen upplevde generellt trygghet i luftvägshantering efter som det övas frekvent. Anestesisjuksköterskans stöd var dock viktigt vid avancerad luftvägshantering. Rutinförändringen, gällande att anestesisjuksköterska endast medföljde på ambulanspersonalens begäran, upplevdes av sjuksköterskan i ambulansen som positivt. Detta skapade fler tillfällen att få möjlighet till luftvägshantering vilket i sin tur skapade ökad trygghet. En annan positiv upplevelse av rutinförändringen var att anestesisjuksköterskeresursen nu kunde nyttjas när den verkligen behövdes. Få tillfällen för samövning mellan anestesisjuksköterskan och sjuksköterskan i ambulansen upplevdes av sjuksköterskan i ambulansen ej ge personlig kännedom för anestesisjuksköterskan, vilket i sin tur påverkade teamkänslan. Deltagarna menade även att det ofta var ”extra händer” som efterfrågades istället för viss kompetens. Slutsats: Luftvägshantering kräver regelbunden övning för att upprätthålla kompetens och känsla av trygghet. Anestesisjuksköterskan bör dock fortsatt finnas att tillgå som stöd vid avancerad luftvägshantering. Rätt resurs ska användas vid rätt tillfälle, vilket sjuksköterskan i ambulansens ansvarar för att så sker. För att möjliggöra en god teamkänsla inom vårdteamet krävs samövning och personlig kännedom. / Introduction: Adequate breathing is essential for life. Being able to perform airway management is therefore a knowledge the nurse must possess. Within the prehospital care in the region the study is carried out there is an anesthesia nurse resource in the event of respiratory problems. This resource has previously been used automatically from dispatch, but now this resource is only used on request from the ambulance staff. How this change is experienced by the nurse in the ambulance has not been investigated earlier. Purpose: Illuminate the nurse in the ambulance’s experience of airway management and the experience of support from the anesthesia nurse prehospital. Method: Qualitative interview study that was analysed with inductive content analysis. Fifteen semi-structured interviews were conducted in an ambulance department in southern Sweden. The participants were nurses with an active employment in ambulance care. Result: The nurse in the ambulance generally felt comfortable in airway management as it was frequently practiced. However, the support of the anesthesia nurse was important in advanced airway management. The routine change, regarding the fact that the anesthesia nurse was only included at the request of the ambulance staff, was perceived by the nurse in the ambulance as positive. This created more opportunities for airway management, which in return increased confidence. Another positive experience of the routine change was that the anesthesia nurse resource could now be used when it was really needed. Few opportunities for joint practice between the anesthesia nurse and the nurse in the ambulance were experienced by the nurse in the ambulance as not giving personal knowledge to the anesthesia nurse, which in return affected the team spirit. The participants also said that it was often ”extra hands” that they requested instead of certain skills. Conclusion: Airway management requires regular practice to maintain competence and confidence. However, the anesthesia nurse should continue to be available, as support for advanced airway management. The correct resource must be used in the right situation, which the nurse in the ambulance is responsible for ensuring. To enable a good team spirit within the care team, joint practice and personal knowledge are required.

Sammanfattning Bakgrund: En ofri luftväg är förenat med lidande och kan leda till död för en människa och något som måste åtgärdas snabbt. Det kan många gånger var svårt att vårda patienter med ofri luftväg inom ambulanssjukvården. Ambulanspersonalens erfarenheter, kompetens och mående spelar en stor roll i vårdandet. Få länder har som krav att bemanna ambulansen med minst en sjuksköterska, därför finns det få studier som undersöker sjuksköterskans erfarenheter av ämnet. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter med ofri luftväg inom ambulanssjukvård. Metod: Kvalitativ intervjustudie med induktiv innehållsanalys som analysmetod. Semistrukturerade intervjuer genomfördes på fyra ambulansstationer i sydöstra Sverige. De 13 deltagarna var sjuksköterskor som arbetade inom ambulanssjukvård och hade erfarenheter av att vårda patienter med ofri luftväg. Resultat: Sjuksköterskornas erfarenheter var att patientens anatomi, tidigare sjukdomar samt vårdmiljön var försvårande aspekter i vården av patienter med ofri luftväg. Resultatet visade även att teamets kompetens kunde medföra både stress och inge trygghet. För att motverka upplevelsen av stress och öka tryggheten i samband med vård av patienter med ofri luftväg krävdes det enligt sjuksköterskorna ökad erfarenhet och kompetens både hos dem själva och kollegorna. Datamaterialet resulterade i tre kategorier; Vikten av kollegialt stöd för handlingskraft, Behov av egen kompetens och Aspekter som försvårar vårdandet. Det visar på vikten av sjuksköterskans praktiska och teoretiska kunskap, kollegans kompetens och behovet av klinisk praktik. Brister förekom när kollegan var novis eller osäker samt när sjuksköterskan inte höll sig praktiskt och teoretiskt uppdaterad. Slutsats: Organisatoriska förändringar krävs för att ambulanssjuksköterskor ska kunna erhålla ökad kunskap i vården av patient med ofri luftväg och därmed utföra mer patientsäker vård. Ökad kunskap leder till trygghet i hanteringen samt minskad stress för ambulanssjuksköterskor. / Abstrakt Bakgrund: En blockerad luftväg är kopplad till lidande och kan leda till mänskliga dödsfall om den inte säkras snabbt. För det mesta kan det vara svårt att ta hand om patienter med en blockerad luftväg inom prehospital vård. Därför spelar sjukvårdarens erfarenhet och kompetens en nyckelroll i vården av dessa patienter. Få länder har ett krav på att bemanna ambulansen med minst en sjuksköterska, vilket kan vara en anledning till att det finns få studier som beskriver sjuksköterskors erfarenheter inom detta ämne. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att behandla och ta hand om patienter med blockerade luftvägar i ambulanssjukvården. Metod: Kvalitativa intervjuer med en induktiv innehållsanalys. Tretton halvstrukturerade intervjuer genomfördes på fyra olika ambulansstationer i sydöstra Sverige. Deltagarna var sjuksköterskor som arbetade inom ambulansen och hade erfarenhet av blockerade luftvägar. Resultat: Sjuksköterskornas erfarenheter var att patientens anatomi, tidigare sjukdomar och vårdmiljön förvärrade aspekter i vården av patienter med blockerade luftvägarna. Resultaten visade också att ambulansteamets kompetens kan leda till både stress och trygghet. För att ta hand om patienter med blockerad luftväg krävdes ökad erfarenhet och kompetens för både sjuksköterskorna själva och deras kollegor. Datamaterialet resulterade i tre kategorier; Vikten av kollegialt stöd till handling, behov av egen kompetens och aspekter som försvårar vården. Det visar vikten av sjuksköterskans praktiska och teoretiska kunskaper, kollegans kompetens och behovet av klinisk praktik. Brister uppstod när sjuksköterskan inte höll sig praktiskt och teoretiskt uppdaterad. Slutsats: Organisatoriska förändringar krävs för att sjuksköterskorna ska kunna få ökad kunskap för att ta hand om patienter med blockerad luftväg. Ökad kunskap leder till trygghet i luftvägshanteringen och minskar stressen för sjuksköterskorna.

Bakgrund: Dagligen drabbas mer än 25 personer av hjärtstopp utanför sjukhus där ungefär 500 av dessa räddas årligen. Luftvägshanteringen är en av de viktigaste faktorerna under hjärt-och lungräddning och en obehandlad hypoxi i samband med hjärtstopp ökar risken för att patienten kan erhålla neurologiska skador. Enligt Erikssons omvårdnadsteori kan olika former av lidande upplevas, men när kroppen, själen och anden är i balans uppnås hälsa. För att hantera luftvägen kan ambulanspersonal använda sig utav mask-och blåsa eller larynxmask. Endotrakeal intubation är även ett alternativ, men kräver särskild kompetens i Sverige vilken främst specialistsjuksköterska inom anestesisjukvård innehar. Studier visar på en låg procentuell framgång för antal lyckade försök gällande utövandet av endotrakeal intubation prehospitalt och att larynxmask numera används i stället av ambulanspersonalenför att den kan appliceras snabbt och enkelt. Syfte: Syftet var att belysa om förekommande luftvägshjälpmedel vid hjärtstopp utanför sjukhus kan påverka patientens utfall vid återkomst av spontan cirkulation. Metod: Litteraturöversikt med systematisk ansats. Cinahl plus och PubMed har använts som databassökning. Totalt 15 artiklar av kvantitativ metod inkluderades. Artiklarna har därefter analyserats genom integrerad analys. Resultat: De signifikanta huvudfynden som framkom med var att luftvägshantering med mask-och blåsa påvisade en hög prevalens för gynnsamt neurologiskt utfall och överlevnad medan endotrakeal intubation påvisade en högre prevalens för återgång av spontan cirkulation. Slutsats: Utifrån resultatet visade sig användning av mask-och blåsa ge mest utdelning för att uppnå ett gynnsamt neurologiskt utfall och ökad chans till överlevnad för patienten. Däremot framkom det att användning av endotrakealtub vid prehospitalt hjärtstopp medförde störst chans till återkomst av spontan cirkulation. Av de tre förekommande luftvägshjälpmedlen att använda sig av vid prehospitalt hjärtstopp kan det förekomma skillnader i utfallet för patienten. Det förekommer däremot inte tillräckligt med stora skillnader och resultatet bördärmed tolkas med försiktighet då det anses behövas fler studier inom området. / Background: Every day more than 25 people suffer from out-of hospital cardiac arrest, of which approximately 500 rescued annually. Airway management is one of the most important factors in cardiopulmonary resuscitation and an untreated hypoxia in conjunction with cardiac arrest increases the patient’s risk of receiving neurological damage. According to Eriksson's nursing theory, various forms of suffering can be experienced, and a state of health can only be achieved when the body, soul and spirit are in balance. To manage the airway, the ambulance clinician can use a bag-valve mask or laryngeal mask. Endotracheal intubation is also an alternative, but in Sweden, it requires specific competence that mainly specialist nurses in anesthesia care possess. Studies shows a low success rate regarding the practice of performing a prehospital endotracheal intubation and that laryngeal mask nowadays more used instead by ambulance staff because it’s applied quickly and easily. Aim: The purpose was to shed light on whether the available respiratory aids in out-of-hospital cardiac arrest can affect the patient outcomes on the return of spontaneous circulation. Method: Literature overview with systematic approach. Cinahl plus and PubMed has been used as database search. A total of 15 articles of quantitative method were included. The articles were analyzed through integrated analysis. Results: The significant main findings that emerged were that airway management with bag-valve mask correlated with a high prevalence for favorable neurological outcome and survival while endotracheal intubation showed a higher prevalence for return of spontaneous circulation. Conclusion: Based on the results, the use of bag-valve mask found to be the best option to achieve a favorable neurological outcome and increased chance of survival for the patient. However, the use of endotracheal tube in out-ofhospital cardiac arrest for increasing the chance of the patient regaining return of spontaneous circulation. Out of the three available airway aids to use in out-of-hospital cardiac arrest, there may be differences in the outcome for the patient. However, there are not enough significant differences, and the result therefore should be interpreted with caution as it is considered that more studies in the subject required.

Syfte: Syftet var att beskriva den prehospitala användningen av supraglottiska hjälpmedel hos barn. Metod: En litteraturstudie på magisternivå baserad på 11 orginal artiklar hämtade från CINAHL och PubMed. Resultat: Supraglottiska hjälpmedel placerades främst hos äldre barn <12 år med antingen hjärtstopp, trauma, respiratorisk instabilitet eller kramper. Flertalet olika supraglottiska hjälpmedel används internationellt och studierna beskriver att hjälpmedlen är tidseffektiva att placera, medför få komplikationer samt att den neurologiska funktionen är likvärdig med de som erhåller luftvägshantering med hjälp av endotrakeal intubation eller ventilation med mask och blåsa. Slutsats: Supraglottiska hjälpmedel används internationnelt hos pediatriska patienter i den prehospitala miljön, där placeringen av hjälpmedlet avgörs av kompetens och utbildningsnivå hos den prehospitala personalen. Vidare forskning krävs för att fasställa hurvida supraglottiska hjälpmedel hos den pediatriska populationen kan etableras prehospitalt och i synnerlighet hos barn under 12 år.