No description available.

Andelen individer som lider av övervikt, fetma och psykisk ohälsa är högre än någonsin. Befolkningen växer stadigt, bland annat på grund av migrationsvågor, vilket ställer krav på integration. Att planerna för idrotts- och näridrottsplatser kommer inte att få alla människor att utöva fysisk aktivitet per automatik, men kommunerna i Sverige bör tillgodose det ständigt växande behovet. Det finns nämligen en korrelation mellan utbudet av idrotts- och näridrottsplatser och deltagande. Med utgångspunkt i korrelationen mäts, i denna uppsats, en stor andel av det totala utbudet i Helsingborgs- och Uppsala kommun. Helsingborgs kommun har ett större utbud än Uppsala baserat på kommunernas befolkning och yta. Uppsala kommun framstår som framgångsrika gällande samverkan mellan olika nämnder och prioriterar samråd med kommunmedborgarna. Kommunernas olika profiler verkar influera sättet de planerar för idrotts- och näridrottsplatser. Uppsala är en kommun utan en tydlig idrottslig identitet, medan Helsingborgs kommun uppmanar alla medarbetare att våga misslyckas i kombination med en identitet som bottnar i idrott. Ingen av kommunerna har några uttalade strategier för hur de ska inkludera kvinnor i högre utsträckning, men arbetar för att hitta sätt att öka kvinnors deltagande, framförallt i spontanidrotten. Integration är ett återkommande element som planering för idrotts- och näridrottsplatser kan underlätta.

I denna studie har vi utrett om genomförandet av allmänna platser inom detaljplanelagda områden med enskilt huvudmannaskap utförts i enlighet med kommunens intentioner. Studien baserades på elva detaljplaner inom tre kommuner i Västra Götalandsregionen där planhandlingar granskats och jämförts med de förrättningar som skett på områdena. Slutligen besiktigades också områdena för att se hur det blev i verkligheten. Granskningen visade att kommunernas intentioner har följts överlag men avvikelser förekommer. Vi kom fram till att enskilt huvudmannaskap kan vara en fungerande lösning för att säkerställa kommunens intentioner om de använder sig av planbestämmelser för att reglera utformningen av allmänna platser i detaljplan. En kortare studie av aktuell lagstiftning visar att kommunerna får använda sig av planbestämmelser på allmän plats vid enskilt huvudmannaskap i samma grad som kommunen skall använda sig av dessa vid kommunalt huvudmannaskap. Med ett kommittédirektiv som bakgrund, där det b.la. skall utredas hur tillgängligheten till allmänna platser med enskilt huvudmannaskap skall vara, har vi under besiktningen av områdena också undersökt hur tillgängligheten faktiskt var. Besiktningen visade att tillgängligheten till de allmänna platserna varierade mellan de kommuner vi granskade. En enkätundersökning visar att lantmäterimyndigheterna anser att samarbetet med kommunerna är för dålig p.g.a. bristande resurser. Lantmäterimyndigheterna har som utgångspunkt att följa planbestämmelser gällande utformning av allmänna platser. Det förekommer att lantmäterimyndigheterna förbiser prövning av väsentlighet och båtnad i de fall detaljplan ligger till grund för förrättningen. Övriga slutsatser vi dragit från arbetet är att naturområden som skall vara allmänt tillgängliga ej bör ingå i en gemensamhetsanläggning då väsentlighetsvillkoret enligt Anläggningslagen, AL kan ifrågasättas. Vi kom också fram till att anläggningsbesluten bör utformas mer utförligt för att tydliggöra kostnader och ansvar för fastighetsägare i framtiden.

Inom bebyggelseområden är det nödvändigt att utrymmen och anläggningar av olika slag kan nyttjas gemensamt. Det kan röra sig om till exempel vägar eller grönområden. Förekomsten av dessa gemensamma anläggningar väcker frågor om vem som ska anlägga och bekosta drift och underhåll av anläggningarna. Inom detaljplanelagda områden regleras dessa frågor i första hand genom plan- och bygglagen. I olika utredningar och rapporter har kritik framförts angående tillämpningen av denna lagstiftning. Kritiken handlar om att enskilda fastighetsägare får ansvara för gemensamma anläggningar inom detaljplaneområden i större utsträckning än lagstiftningen ger stöd för. Det handlar om att kommuner, utan lagstöd, avsäger sig huvudmannaskapet för allmänna platser samt att anläggningar av allmän karaktär planläggs på kvartersmark. Omfattande studier på denna problematik saknas och examensarbetets syfte är att få en bild av problematiken i nuläget i ett antal kommuner. Alla gällande detaljplaner, som vunnit laga kraft år 2000-2011, i fem kommuner i Stockholms län har studerats med avseende på hur gemensamma anläggningar planlagts. Totalt har knappt 800 detaljplaner studerats. De typer av planbestämmelser som undersökts är enskilt huvudmannaskap för allmänna platser samt olika markreservat för allmänt ändamål på kvartersmark. Resultatet av undersökningen visar att den problematik som beskrivits i utredningar och rapporter är delvis begränsad i de studerade kommunerna. Undersökningen bekräftar dock att betydande delar av kvartersmark reserveras för allmänna ändamål genom så kallade x-områden.

No description available.

Att kommuner uppmuntrar en medborgarledd utveckling av offentliga rum är en internationell trend som även syns i Sverige. Det kan finnas många anledningar till att kommunen väljer att uppmuntra den här typen av initiativ, ofta handlar det om platsmarknadsföring eller att stärka medborgarnas inflytande i sin stad. Denna studie har undersökt tre olika fall av medborgarledd utveckling av det offentliga rummet. Uppsatsens syfte är att utifrån ett kommunikativt planeringsteoretiskt perspektiv undersöka och utveckla kunskap om den kommunala stadsplanerings handlingsutrymme för att möjliggöra för medborgarledd utveckling av det offentliga rummet. Det ligger även inom studiens ram att undersöka planerarens roll i att skapa utrymme för medborgarledd utveckling. Utifrån den övergripande forskningsfrågan Hur går det att förstå medborgarledd utveckling i det offentliga rummet utifrån kommunikativ planeringsteori? behandlas fyra fokusområden; förutsättningar, interaktion, resultat och planerarens roll. Detta är en kvalitativ studie där den medborgarledda utvecklingen i det offentliga rummet beskrivits utifrån sju intervjuer, fyra planerare och 3 medborgare. Den kommunikativa planeringsteorin används som teoretiskt perspektiv vilket också påverkat forskningsfrågornas utformning. Slutsatsen är att den kommunikativa planeringsteorin fungerar väl som verktyg för att analysera och förstå den medborgarledda utvecklingen i det offentliga rummet. Studien har gett ytterligare kunskap om det handlingsutrymme som kommun och medborgare har för att möjliggöra medborgarledda initiativ. Studien visar att det i de undersökta fallen fanns ett handlingsutrymme och att det gick att utvidga detta. Samtidigt stod klart att det fanns gränser för vad som är möjligt att göra. Den kommunikativa planeringsteorin betonar vikten av en dialog, gemensamma intressen och självständighet. Det är förhållanden som återfinns i denna studie.

No description available.

I takt med att samhällen utvecklas och exploateras behöver även infrastruktur byggas ut. Samhället harett gemensamt behov av allmänna platser såsom vägar, gator, grönområden samt platser för rekreation,lek och motion. Som utgångspunkt är det kommunen som är ansvarig för dessa allmänna platser.Kommunernas resurser är dock begränsade och infrastruktur är kostsam. Till följd av offentliga investeringarökar värden på marken hos de fastigheter som har möjlighet att använda de allmänna platserna.Dessa värden kan anses som oförtjänta då de uppstår på grund av offentliga investeringar. Utefterdetta har system för fördelning av kostnader motiverats.År 2015 infördes ett nytt system för exploateringsavtal som delvis har till syfte till att kunna finansierade offentliga investeringar som behövs vid genomförandet av en detaljplan. Lagregleringenhar som ändamål att skapa ett system för förutsägbarhet och lagstöd och samtidigt en möjlighet tillanpassning i varje unik situation. System för fördelning av värden har generellt som mål att vara rättvisaoch effektiva. Vid lagstiftning behöver det ske en avvägning mellan rättvisa och effektivitet föratt skapa ett ändamålsenligt system.Genom exploateringsavtalen har kommunen möjlighet att ålägga exploatörer att vidta och finansieraåtgärder för anläggandet av allmänna platser. Det finns restriktioner genom huvudsakligen tvårekvisit; åtgärden måste vara nödvändig för genomförandet av planen och åtagandet måste vara rimligti förhållande till exploatörens nytta av planen.Syftet med denna studie har varit att utreda vem det är som betalar för vilka allmänna platser.Den situation som studerats är när kommunen är huvudman och använder sig av exploateringsavtal.Med en rättsdogmatisk metod har rättsläget för exploateringsavtal utretts. Förfarandet ska visa vemsom ska betala för vilka allmänna platser enligt lag. Utöver detta har studien använt ett samhällsvetenskapligtperspektiv i syfte att se hur tillämpandet av exploateringsavtal sker i praktiken i förhållandetill gällande rätt. För att kunna analysera resultatet på ett systematiskt sätt har fördelningssystemetjämförts med vedertagna rättviseteorier och principer.Resultatet av sammanställningen tyder på att det finns avtal som inte stämmer överens med gällandelagstiftning. En del avtal tycks gå utöver det som är stadgat i lag. Det finns avtal som åläggerexploatörer åtgärder som inte kan anses vara nödvändiga. Dessutom är det många gånger ifrågasättbartom fördelningen mellan de olika parterna är i enighet med lagen. Tvivel finns angående vilken omfattningexploatören ska vara med och finansiera för att det fortfarande ska gå att anses som nödvän diga åtgärder. Rekvisitet angående att åtagandet ska vara rimligt i förhållande till nyttan borde varauppfyllt i de undersökta avtalen. Bestämmelsen kan även ha använts för att skapa en fördelning avkostnaderna mellan olika exploatörer. I dessa fall är det svårare att bedöma om villkoret använts enligtlag.Vem som faktiskt betalar för kostnaderna i slutändan verkar bero på i vilken marknadssituationprojektet befinner sig. Ett alternativ innebär att det är bostadskonsumenterna som påverkas av deökade kostnaderna. Ett annat tänkbart alternativ innebär att när ett exploateringsprojekt påförs merkostnader påverkar detta vilket pris exploatören kan tänkas köpa marken för. Därmed blir det den ursprungligamarkägaren som huvudsakligen påverkas av de ökade kostnaderna.Om systemet är rättvist beror på vilka värderingar som anses ligga till grund för rättvisan ochdessa är subjektiva. Dock bör tillämpningen vara i enlighet med lagen för att systemet ska vara effektivt.När tillämpningen inte följer lagen finns risk för fler konfliktpunkter samt minskat förtroende ochnegativ inställning till projektet hos exploatörerna. / When urban areas are developed, it is often necessary to develop the infrastructure. The society has aneed for public places such as roads, squares, parks and playgrounds. The outset is that the municipalityis responsible for the public places. However, the resources are limited and infrastructure is costly.When the values on the land increases as a result of the public investments there is a possibility toimpose the landowners to pay for these.New rules about land development agreements were introduced in 2015 with the purpose of distributingthe costs for public places through the agreements. A general goal for the legislation of distributionsystems is to be effective and fair. There has to be a consideration of both justice and effectivenessin order to make the distribution system fulfill its purpose. Through the development agreementsthe municipality can impose the developers to pay for the public places that is necessary to carryout the plan and reasonable in comparison to the landowner’s benefit of the plan.The aim with this study is to investigate who pays for which public places. This study have examinedthe situation where the municipality has the responsibility for public places and uses land developmentagreements. An investigation of existing law has been done in order to show who is possibleto impose to pay for what. In addition has this study investigated how the usage of the land developmentagreements are used in practice. A comparison between the legislation and practice has beencarried out in order to see if the agreements are in accordance with the legislation. Furthermore, thesystem has been compared to some theories and concepts of justice.The result shows that there are agreements that does not seem to be in accordance with the legislation.Some of the public places does not seem to be necessary and it is questionable how much of themeasure can be imposed to the developer. The agreements are neither specified enough in order to bein accordance with law.Who actually pays for the public places in the end seems to depend on the market situation inwhich they are carried out. If the system is fair depends on the subjective values that lays ground forjustice. The legislation and implementation also shows faults in the system in order for it to be effective.When the municipality goes further than the law allows there is a risk for increase in conflicts andalso reduced trust and a bad attitude towards the project.

No description available.

The study comprises four case studies, in the form of detailed plans from the three municipalities in Västra Götaland. The detailed individual has principal responsibility in a public place, and each case study includes a survey and analysis of the implementation process of a public place. Documents that have been reviewed are flat map, planning and implementation description, contract (development agreements / land use agreements) and ordinances. Finally a visit was performed in each planning area, by a visual inspection. Preliminary work, SOU 's, lagkommentarer, Propositions and previous studies focusing on individual principal on public places, has been read to get a knowledge base for the study. Older laws have been studied, such as the elderly Planning and Building Act 1987, in order to know the legislation of the detailed plans that are subject of the study. The study has its origins from two theses from the year 2012, which covered a similar subject. The difference in this study is that the agreements been added as an additional document, to create an overall picture of the implementation process of a public place with a single principal responsibility. Qualitative method with a hermeneutic approach has been used, where text interpretation has been the central approach, to understand the municipality's underlying intentions for public places. Analyses of the text documents have been conducted to investigate whether they contain the same issues. The aim was to see how the implementation process is complex, and how clearly municipality ensures its intentions for the general location of the plane map into reality. In completed case studies we have seen that municipalities use the agreement to partially regulate the design of public space, and only partial use of the possibility to enter the planning regulations on the design of plan map. We have also seen that the intentions in the general location plan map, doesn´t always agree with the planning and implementation descriptions. Despite this, the site visits revealed that the facilities for the public space is implemented in accordance with the plan map. The experience we had with us is that site visits are an important part in contact with the plans. Site visits gave us a better understanding of the municipality's intentions when text documents interpreted, and assess accessibility in public places. It's something we think should be used more, even when new detailed plans drawn up. The implementation process from plan to reality is a complex process. The process includes several different parts, where communication between officials is important to intentions of zoning should not to change or fall away. The municipality should therefore monitor each document established in the implementation process, to ensure the intentions and reduce the chance that reality will not be that the municipality has planned.