<p>Värdepappersmarknaden fyller en mycket central plats i vårt samhälle då många affärer görs där och betydande belopp omsätts. De marknader där man omsätter kapital och risk är indelade i aktiemarknad, kreditmarknad och derivatmarknad, varav fokus här ligger på aktiemarknaden. På denna marknad, som även kallas riskkapitalmarknaden, omsätts i första hand aktier, konvertibler och teckningsoptioner. Marknaden omgärdas av ett rikt regelverk som består av lagreglering, självreglering och etik. Syftet med dessa regler är att aktiemarknaden ska vara effektiv, likvid och god genomlyst samt att allmänheten ska kunna känna förtroende för den. Att välja att reglera marknaden med självreglering innebär att man bl.a. får, förutom ett regelverk skapat av experter, regler som p.g.a. dess flexibilitet lätt kan ändras och på så vis kan hänga med i marknadens snabba utveckling. Vidare innebär självregleringen högre normativa trösklar och sanktionerna kan ofta uppfattas som hårdare då företagen spelar med sitt god rykte som insats. Just genom detta faktum kan man se att etiken spelar en stor roll för att de ska följa reglerna. Lagstiftningen innebär en viss auktoritet men med för mycket lagregler tenderar marknaden att bli trög och ha svårt att följa utvecklingen. Dock kan man se idag, efter tidigare års avreglering, en tendens till ökad lagstiftning. Detta visas genom EG-direktiven som i Sverige implementeras genom just lagstiftning. Lagstiftningen och självreglering fyller lite olika funktioner då den förra ska bilda en ram som den senare sedan ska fylla ut, men de har båda alltid portalbestämmelserna som grund. Slutsatsen är att båda regleringsformerna behövs och man bör sträva efter att nå en slags gyllene medelväg; en god fördelning mellan de båda. Takeover-området är ett exempel på område där lagstiftningen fått mer utrymme då lagen om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden (LUA) tillkom genom implementering av takeover-direktivet förra året. Dock är självregleringen fortfarande mycket central på området, vilket den är genom noteringsavtalet och takeover-reglerna. Dessa reglerar dels den allmänna informationsskyldigheten, dels informationsgivningen vid offentliga uppköp. Överlag kan man se att hårda krav har uppställts på informationsgivning på marknaden, detta i syfte att alla ska få tillgång till kurspåverkande information samtidigt för att sedan kunna besluta om eventuell investering. Trots denna grundregel har undantag uppställts, nämligen regler om selektiv informationsgivning. Genom dessa bestämmelser är det möjligt att under due diligence-undersökningar vid offentliga uppköp lämna information selektivt till budgivaren. All selektiv informationsgivning innebär risk för att de som delges den icke offentliggjorda</p><p>informationen kan utnyttja den för egen vinning genom handel på marknaden. För att minska dessa risker bör parterna underteckna ett letter of intent samt sekretessavtal med hårda sanktioner. Därtill bör man tänka på att låta begränsa den skara som ska delges informationen</p><p>samt även låta undersökningen begränsas och skyndas på så mycket det går. Därtill bör styrelsen vara den som beslutar om att tillåta undersökningen då deras agerande vilar på en lojalitetsplikt för bolaget och dess aktieägare.</p><p>Då antalet företagsförvärv genom offentliga uppköpserbjudanden har ökat de senaste åren, har också intresset för att genomföra due diligence-undersökningar gjort det. Dock kan man fråga sig om det verkligen är en absolut plikt att låta undersöka företaget innan köp. Även om en absolut plikt inte finns talar dock mycket för att man bör låta genomföra en undersökning. Detta med tanke på de köprättsliga reglerna, vissa aktiebolagsrättsliga regler samt att man som köpare hamnar i ett bättre förhandlingsläge om man vet precis vad det är man får. För att aktörerna ska följa alla marknadens regler har vissa sanktioner satts upp, bl.a. kan de börsmedlemmar som bryter mot reglerna få en varning, vite eller i värsta fall avnoteras. Prövningen görs av börsens disciplinnämnd. Här kan man återigen se den starka verkan etiken har som sanktionsmedel; för att företagen ska kunna upprätthålla sitt goda renommé är ofta steget till att överträda reglerna högt.</p>

Värdepappersmarknaden fyller en mycket central plats i vårt samhälle då många affärer görs där och betydande belopp omsätts. De marknader där man omsätter kapital och risk är indelade i aktiemarknad, kreditmarknad och derivatmarknad, varav fokus här ligger på aktiemarknaden. På denna marknad, som även kallas riskkapitalmarknaden, omsätts i första hand aktier, konvertibler och teckningsoptioner. Marknaden omgärdas av ett rikt regelverk som består av lagreglering, självreglering och etik. Syftet med dessa regler är att aktiemarknaden ska vara effektiv, likvid och god genomlyst samt att allmänheten ska kunna känna förtroende för den. Att välja att reglera marknaden med självreglering innebär att man bl.a. får, förutom ett regelverk skapat av experter, regler som p.g.a. dess flexibilitet lätt kan ändras och på så vis kan hänga med i marknadens snabba utveckling. Vidare innebär självregleringen högre normativa trösklar och sanktionerna kan ofta uppfattas som hårdare då företagen spelar med sitt god rykte som insats. Just genom detta faktum kan man se att etiken spelar en stor roll för att de ska följa reglerna. Lagstiftningen innebär en viss auktoritet men med för mycket lagregler tenderar marknaden att bli trög och ha svårt att följa utvecklingen. Dock kan man se idag, efter tidigare års avreglering, en tendens till ökad lagstiftning. Detta visas genom EG-direktiven som i Sverige implementeras genom just lagstiftning. Lagstiftningen och självreglering fyller lite olika funktioner då den förra ska bilda en ram som den senare sedan ska fylla ut, men de har båda alltid portalbestämmelserna som grund. Slutsatsen är att båda regleringsformerna behövs och man bör sträva efter att nå en slags gyllene medelväg; en god fördelning mellan de båda. Takeover-området är ett exempel på område där lagstiftningen fått mer utrymme då lagen om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden (LUA) tillkom genom implementering av takeover-direktivet förra året. Dock är självregleringen fortfarande mycket central på området, vilket den är genom noteringsavtalet och takeover-reglerna. Dessa reglerar dels den allmänna informationsskyldigheten, dels informationsgivningen vid offentliga uppköp. Överlag kan man se att hårda krav har uppställts på informationsgivning på marknaden, detta i syfte att alla ska få tillgång till kurspåverkande information samtidigt för att sedan kunna besluta om eventuell investering. Trots denna grundregel har undantag uppställts, nämligen regler om selektiv informationsgivning. Genom dessa bestämmelser är det möjligt att under due diligence-undersökningar vid offentliga uppköp lämna information selektivt till budgivaren. All selektiv informationsgivning innebär risk för att de som delges den icke offentliggjorda informationen kan utnyttja den för egen vinning genom handel på marknaden. För att minska dessa risker bör parterna underteckna ett letter of intent samt sekretessavtal med hårda sanktioner. Därtill bör man tänka på att låta begränsa den skara som ska delges informationen samt även låta undersökningen begränsas och skyndas på så mycket det går. Därtill bör styrelsen vara den som beslutar om att tillåta undersökningen då deras agerande vilar på en lojalitetsplikt för bolaget och dess aktieägare. Då antalet företagsförvärv genom offentliga uppköpserbjudanden har ökat de senaste åren, har också intresset för att genomföra due diligence-undersökningar gjort det. Dock kan man fråga sig om det verkligen är en absolut plikt att låta undersöka företaget innan köp. Även om en absolut plikt inte finns talar dock mycket för att man bör låta genomföra en undersökning. Detta med tanke på de köprättsliga reglerna, vissa aktiebolagsrättsliga regler samt att man som köpare hamnar i ett bättre förhandlingsläge om man vet precis vad det är man får. För att aktörerna ska följa alla marknadens regler har vissa sanktioner satts upp, bl.a. kan de börsmedlemmar som bryter mot reglerna få en varning, vite eller i värsta fall avnoteras. Prövningen görs av börsens disciplinnämnd. Här kan man återigen se den starka verkan etiken har som sanktionsmedel; för att företagen ska kunna upprätthålla sitt goda renommé är ofta steget till att överträda reglerna högt.

Idag omfattar det skadeståndsrättsliga ansvaret för prospekt endast organledamöterna enligt regleringen i ABL. Frågan om ett utvidgat prospektansvar har genom en rapport från Finansinspektionen i september år 2021 fått ny aktualitet. Saken har varit flitigt diskuterad och har vid två tillfällen kulminerat och resulterat i konkreta lagförslag år 2005 och år 2013. Litteraturen som behandlar prospektansvar är omfattande och därav finns ett behov av att systematisera de argument som präglar den juridiska diskussionen. I uppsatsen har argumenten kategoristerats, systematiserats och analyserats i syfte kunna besvara om prospektansvaret bör utvidgas och hur en sådan utvidgning bör utformas. Kategorisering av de argument som använts i den juridiska debatten har i uppsatsen resulterat i fem huvudargument. Argumenten består av förtroendeargumentet, träffsäkerhetsargumentet, harmoniseringsargumentet samt investerarskyddsargumentet och borgenärsskyddsargumentet. Utredningen och analysen av de fem huvudkategorierna visar att övervägande skäl talar för att prospektansvaret bör utvidgas, men att det risker att utvidgningen inte blir ändamålsenlig om utformningen av ett sådant ansvar blir bristfällig. Därmed ligger samtliga fem huvudargument till grund för hur prospektansvaret bör utformas. I uppsatsen utreds särskilt vilket orsakskrav och beviskrav som bör råda, hur ansvarsfördelningen bör se ut mellan bolag och ansvariga organledamöter samt hur den ersättningsberättigade kretsen bör bestämmas. Efter avvägning av de juridiska argumenten föreslås i uppsatsen ett utvidgat prospektansvar. Ansvaret är utformat för att svenskt prospektansvar ska harmoniseras med andra länders reglering på området, för att förtroendet ska upprätthållas för kapitalmarknaden, för att ansvaret av aktörerna på kapitalmarknaden ska anses träffsäkert och för att det ska råda en balans mellan principen om borgenärsskydd och principen om investerarskydd.

In this essay we have been studying the development of investment companies that is traded at Mid Cap and Large Cap at the Stockholm stock market. We took out five investment companies at random from the mentioned markets above. We used these companies as benchmarking for the study. To measure the development we looked at the change in the stock price and the total yield over the given time period, we then compared these to three random portfolios of 8 stocks each and the index called Six-Return index. All the companies in the random portfolios have another type of owner structure and lack Investment Company as a big owner. Those companies have a more divided ownership. In the essay we also look at the yield with consideration to the risk that is taken in the given investment in forms of Sharpe ratio and standard deviation for each portfolio. To get some extra insight we have interviewed Investor AB and Investment AB Latour. Both companies are leading investment companies in Sweden. The time period for the essay is 10 years and is stretching from 2004-01-01 until 2014-01-01. The results from the paper are that investment companies in general had a higher yield then the index and portfolios that was used as comparison. The results for the investment companies are better in terms of change in stock price and in yield but also with the consideration of the risk. The explanation of the results lies in several variables where the active ownership of the investment companies is the major part of the explanation and net asset discount together with the high dividend is another part. With these result investment companies is supposedly a very good investment for t hose that can’t beat the market, which would mean a great deal of all investors. / I denna uppsats studeras utvecklingen hos investmentbolag som handlas via Stockholmsbörsen på Mid Cap och Large Cap. Fem investmentbolag slumpades fram ifrån dessa listor och har sedan använts som jämförelsebolag. För att mäta deras utveckling har vi studerat kursförändringen samt totalavkastningen och jämfört dessa med slumpmässiga portföljer samt SIX Return index. De slumpmässiga portföljerna består av bolag utan något investmentbolag som större huvudägare. Detta resulterar i att de flesta bolagen i slumpportföljerna har ett mer splittrat ägande. I uppsatsen undersöker vi även avkastningen med hänsyn till risk i form av Sharpekvoter och standardavvikelse för varje portfölj. För att få en extra insyn i investmentbolagen har vi intervjuat Investor AB samt Investment AB Latour som är två ledande investmentbolag i Sverige. Studien tittar på en tidsperiod om 10 år mellan 2004-01-01 och 2014- 01-01. Det resultat som framkommit under studien är att investmentbolagen generellt sett har avkastat bättre än sina finansiella jämförelseobjekt. Detta med avseende på kursförändring och totalavkastning men även med hänsyn till risk. Förklaringen till detta ligger i ett antal variabler där investmentbolagens aktiva ägande är den största orsaken och substansrabatten i kombination med hög utdelning är ytterligare en orsak. Detta innebär att en portfölj med investmentbolag är en väldigt bra sparform överlag men framförallt för den som vill spara i aktier men saknar förkunskaper.

Gräsrotsfinansiering har under 2010-talet vuxit till att bli ett betydelsefullt finansierings-alternativ för små och medelstora företag, vilket även möjliggjort för privatpersoner (icke-professionella investerare) att investera i denna typ av bolag genom att teckna aktier i dem. Investeringar i bolag av mindre storlek kan potentiellt ge mycket god avkastning, men är även förenade med stor risk. Dessa investeringar kan fungera som ett komplement till sedvanliga investeringar på vad som i dagligt tal kallas för ”börsen”, men investeringar i småbolag skiljer mot aktiemarknadsbolag. Värdepappersmarknaden är föremål för rigorös reglering, i syfte att värna om ett starkt investerarskydd och upprätthålla förtroendet för marknaden. Mot bakgrund härav, föreligger högt ställda krav på aktiemarknadsbolagens löpande informationsgivning. Alla inträffade händelser och uppkomna förhållanden, vilka kan tänkas ha en påverkande effekt på aktiens pris ska, i regel, så snart som möjligt delges marknaden. På så vis ges alla befintliga och potentiella aktieägare en rättvis tillgång till information om bolaget, för att ha möjlighet att fatta välavvägda investeringsbeslut. Något motsvarande investerarskydd finns inte implementerat för investeringar i onoterade aktiebolag, utan investerare har få rättsliga medel för att tillskansa sig ytterligare information som kompletterar vad som utges under och i samband med bolagsstämman. Möjligheter till detta finns, men är praktiskt komplicerade att genomdriva. Detta ger upphov till frågan om balans råder mellan ett intresse att värna om investerare, å ena sidan, och ett intresse att underlätta företagande, å andra sidan. Gällande rätt är knappast ändamålsenlig, utan ändringar krävs för att råda bot på obalansen. Investerare bör ges utvidgad rätt till informationsgivning från onoterade aktiebolag när gräsrotsfinansiering tillämpats, eller om investerarkretsen annars är spridd. Krav på löpande informationsgivning av samma brådskande karaktär som råder på aktiemarknaden är emellertid inte önskvärt, utan vore alltför betungande för företagen. Därför föreslås istället kvartalsvis regelbunden informationsgivning från onoterade aktiebolag till investerarna, med komplettering av omedelbar informationsgivning av väsentliga händelser och förhållanden. Sådan reglering skulle tillförsäkra investerare en bättre ställning och hålla dem informerade om bolagets förehavanden, samtidigt som efterlevnaden inte vore oproportionerligt betungande för bolaget och dess befattningshavare. / Crowdfunding has, during the 2010s, grown rapidly to become a meaningful alternative financing solution for small and medium-sized businesses, which has also made it possible for individuals (non-professional investors) to invest in these types of companies, by subscribing for shares. Investments in smaller sized businesses are, however, associated with greater risk. Such investments could work as a complement to more traditional investments on the stock market, but investments in small companies differ from publicly traded companies. The securities markets are subject to rigorous regulation, in order to ensure strong investor protection, as well as maintaining a high level of trust in the market. Therefore, extensive demands on the companies are in place regarding their distribution of ad hoc information. All occurring events and circumstances that might have an impact on the shares’ value, shall, subject to some exceptions, immediately be made public to the market. This will ensure that both existing and potential shareholders are given a fair access to information regarding the company, to have the possibility to make sound investment decisions. Any corresponding investor protection scheme is not implemented for investments in non-publicly traded companies. Investors have access to very few legal tools for obtaining other information than what is given during, and in connection to, the shareholders’ meeting. There are however, a handful of such possibilities, but they are practically complicated to use. This raises the question whether there is a balance at all between an interest of protecting investors on the one hand, and an interest of facilitating for entrepreneurs on the other hand. Today’s regulation is hardly appropriate, and changes are needed, in order to solve the imbalance. Investors should be given a wider right to enforce issuing of information from non-publicly traded companies that have raised capital through crowdfunding, or for other reasons have a diverse group of investors. However, similar urgency for such information, as is demanded on the stock market, is hardly necessary, as it would be far too burdensome for the companies. Therefore, quarterly information distribution is suggested, complemented with immediate information for essential occurring events and circumstances. Such regulation, would ensure investors a better position and keep them informed regarding the business’ operation, while the actions required for ensuring compliance would not be disproportionately burdensome for the company or its executives.

Purpose: The purpose of the study is to in a comparative and causal way explore whether there is a relationship between risk and return and also how it is perceived on the Nordic financial markets. Theory: The theoretical frame of reference applied in the thesis is considered relevant inthe perspective of the study’s purpose and research questions. We have among other theories used The Capital Asset Pricing Model, The Efficient Market Hypothesis and various Behavioural finance theories. Method: The study has its starting point in a quantitative approach with a quantitative data analysis supported by secondary data extracted from Thomson Reuters. Empirics: The empirics contains regression analyses made from calculated secondary data of 240 randomly chosen companies from Nasdaq OMX Stockholm, NasdaqOMX Copenhagen, Nasdaq OMX Helsinki and Oslo Bors. Conclusion: The study conclusions show that there are both a negative and positive relationship between volatility and actual return on the investigated markets. Considering this prior statement we can conclude that the Capital Asset Pricing Model can’t correctly describe the actual relationship between the parameters investigated on the current sample. The Capital Asset Pricing Model’s unclear compatibility regarding the relationship makes it impossible to make conclusions about the Efficient Market Hypothesis on any other ground than the observed abnormal return. / Syfte: Syftet med arbetet är att på ett komparativt och kausalt sätt ta reda på om ett samband mellan risk och avkastning existerar samt hur det i sådana fall urskiljs på de nordiska marknaderna. Teorier: Den teoretiska referensramen som appliceras i uppsatsen finner vi vara relevantför studiens syfte och frågeställningar. Vi har bland annat använt oss av teorier som Capital Asset Pricing Model, den Effektiva marknadshypotesen samt olika Behavioural finance teorier. Metod: Studien har sin utgångspunkt i en kvantitativ ansats med en kvantitativ dataanalys stödd av sekundärdata från Thomson Reuters. Empiri: Empirin innefattar regressionsanalyser med kalkylerad sekundärdata från 240 slumpmässigt valda bolag från Nasdaq OMX Stockholm, Nasdaq OMX Köpenhamn, Nasdaq OMX Helsingfors samt Oslo Börs. Slutsatser: Studiens slutsatser visar på både ett negativt och positivt samband mellan volatilitet och faktisk avkastning på de undersökta marknaderna. Med detta som grund dras slutsatsen att Capital Asset Pricing Model inte förmår korrekt beskriva det samband som råder på urvalet. Capital Asset Pricing Model:s otydliga kompatibilitet gör det omöjligt att dra slutsatser kring den Effektiva marknadshypotesens giltighet på andra grunder än observerade tillgångars överavkastning.