Jordens ökande befolkning utnyttjar jordens begränsade naturresurser allt mer, det skapar behov av resurseffektivitet. EU har angett i direktiv att minst 70% av icke-farligt avfall från byggsektorn senast år 2020 ska enligt prioriteringsordning återanvändas, materialåtervinnas eller energiåtervinnas. Ett av de vanligaste byggmaterialen är standardgipsskivan som används invändigt för vägg- och takbeklädnad. Gipsskivan har positiva egenskaper vad gäller ljudisolering och brandtålighet. Det gipsavfall som uppstår vid rivning/renovering, nybyggnationer och nyproduktion hamnar idag antingen på återvinning eller deponi. Kraven för deponering av gipsavfall har skärpts sedan 2012 varvid gips endast får deponeras i enskilda celler avskilt från avfall med organiskt innehåll eftersom det finns risk för oönskad gasbildning. Gips Recycling är den största aktören inom gipsåtervinningsbranschen och tar emot det mesta av gipsavfallet (Löf 2014) men endast en liten andel av allt gipsavfall från byggsektorn återvinns idag. Wiklunds Åkeri, som författarna samarbetar med, arbetar med avfall från byggarbetsplatser och har önskemål om att undersöka andra möjliga återvinningsområden. Denna studie är av en kvalitativ karaktär med en deduktiv ansats. I detta arbete har författarna undersökt tre alternativa återvinningsområden för gips: jordbruk, cement, bränsleadditiv. Författarna har undersökt om återvinningsgips (går även under namnet returgips) kan användas som kalkprodukter i jordbruk, gips i cementtillverkning och bränslekomponent i biobränsleanläggningar. En intervju med Gips Recycling har genomförts och 17 forskare och professorer inom de tre områdena har besvarat frågor enligt e-formulären som författarna skickat dem. Intervjun och svaren på frågeformulären har analyserats och redovisas som resultat. Från dem har författarna dragit slutsatser huruvida returgips kan eller inte kan användas inom respektive återvinningsområde och vilka eventuella hinder som finns. Vid tillverkning av gipsskivor används råvaror som naturgips och en restprodukt som uppstår vid industriella processer, industrigips. Det finns risk att olika tungmetaller överförs till industrigipset från de industriella processerna för att senare hamna i returgipset. Bästa sättet att återvinna gips är nytillverkning av nya gipsskivor. Fastän returgips kan tillföra värdefulla näringsämnen till jordbruk är det idag olämpligt att använda eftersom grödor skulle kunna ta upp de spår av tungmetaller och andra föroreningar som kan förekomma i returgips. Föroreningar av kartong och tillsatser i tillverkning av gipsskivor gör returgips även olämpligt att använda vid cementtillverkning. Sista återvinning området författarna har undersökt är gips som bränsleadditiv. Här finns en potential för att återvinna, men pågående forskning bör avslutas innan säkra slutsatser kan dras. Ett hinder är dock nuvarande lagstiftning som behöver ändras innan returgips kan användas som bränsleadditiv. Nyckelord: Gips,

Biologisk lakvattenrening, med hjälp av mikroorganismer, används på Häringetorp avfallsanläggning för att bland annat reducera mängden kväve i lakvattnet. För att möjliggöra en längre reningsperiod, eftersom mikro­organismernas tillväxt hämmas vid låga temperaturer, vill Tekniska förvaltningen på Växjö kommun studera möjligheten att värma upp nitrifikationsdammen på Häringetorp avfallsanläggning med hjälp av grön energi. Kvantifiering av effektbehov för förlängning av reningsperioden har gjorts utifrån en simuleringsmodell. Studie av tillförd effekt har gjorts under det första året med tillförd effekt. Jämförelse mellan de tekniska lösningarna solfångare, värmepump och biobränslepanna har gjorts gällande aspekterna driftsäkerhet, praktisk genomförbarhet, enkelhet och ekonomi. Utifrån diskussion ges rekommendation att installera en värmepump, vilken utnyttjar intern energi, för att levererar en effekt till nitrifikationsdammen på 100 kW under temperaturstyrda förhållanden. Denna tillförsel av effekt förväntas ge en förlängning av reningsperioden på fyra veckor.

Byggsektorn står idag för stora avfallsmängder, i Sverige år 2016 mättes ca 8,9 miljoner ton primärt bygg- och rivningsavfall upp. I Sverige så står byggsektorn för 31% av allt avfall som uppstått. Enligt Naturvårdsverket når inte Sverige upp till det nationella målet om minst 70% återvinning av bygg- och rivningsavfall som ska uppfyllas senast år 2020. Syftet är att ge en klar bild av hur avfallshanteringen utförs i byggproduktionen idag och var byggprojekt kan åstadkomma förbättringar inom produktion och projektering för att minska avfallet till deponi. Genom att minska avfallet till deponi ökar chansen att nå nationella målet om återvinning senast år 2020. En kvalitativ metod har använts i form av litteraturstudier samt ett platsbesök och tre intervjuer med tjänstemän från Skanska. Arbetet fokuserar på avfallshantering på arbetsplatsen men också på vad som kan förbättras under projekteringen. Endast nybyggen har studerats och arbetet omfattar endast vad som händer med materialet när det lämnar projektet för återanvändning, inte till deponi. I resultatet undersöks följande avfallsmetoder: hållbarhetskompetens, utbildning, avfallshanteringssystem, återtag av materialleverantör samt fraktionen blandat avfall. Lundprojektet använder samtliga. Kungsmässan-projektet använder sig av metoderna utbildning och ett bra avfallshanteringssystem. Utbildningen är av kortare variant som Skanska använder på samtliga byggprojekt. Avfallshanteringssystemet består av en anställd som har ansvar för avfallshanteringen. Regionens hus-projektet använder metoderna utbildning, återtag av materialleverantör samt har inte använt fraktionen blandat avfall. Utbildningen är den samma som nämndes för Kungsmässan-projektet. Projektet använde återtag av material med hjälp av leverantören men dock inte med så lyckat resultat. Byggarbetsplatsen har inte haft någon container för blandat avfall. För att lyckas med målet 0 kg avfall till deponi använder Lund-projektet en hållbarhetskompetens som finns tidigt i planeringen samt ett gediget avfallshanteringssystem med flera kontroller under produktionen. Projektet har upphandlat en sorteringsinriktad avfallsentreprenör och valt att utnyttja isoleringsleverantörens tjänst för återtag av oanvänd isolering. Resultatet visar att avfall till deponi kan minskas genom att: • Ha en hållbarhetskompetens i tidigt skede • Utbilda anställda • Använda ett bra avfallshanteringssystem • Försöka sortera i så stor utsträckning som möjligt och att undvika fraktionen blandat avfall • Utnyttja leverantörernas återtagstjänst. / The construction sector is currently responsible for a large amount of waste. In Sweden in 2016, approximately 8.9 million tons of primary construction and demolition waste were measured. In Sweden, the construction sector accounts for 31% of all waste generated. According to the Swedish Environmental Protection Agency, Sweden does not reach the national target of at least 70% recycling of construction and demolition waste to be met by 2020. The purpose is to give a clear picture of where construction projects can bring about improvements in production and design to reduce waste to landfill. By reducing waste to landfill, the chance of reaching the national recycling target can increase by 2020 at the latest. A qualitative method has been used in the form of literature studies and a site visit and three interviews with officials from Skanska. The work focuses on waste management at the workplace but also see what can be improved during the projection and planning phase in a project. Only new buildings have been studied and the work only covers what happens to the material when it leaves the project for reuse, not to landfill. The result examines the following waste methods: sustainability competence, education, waste management systems, withdrawal of material supplier and the fraction mixed waste. The Lund project uses all. The Kungsmässan project uses methods of education and a good waste management system. The education is of a shorter variant that Skanska uses on all construction projects. The waste management system consists of an employee who is responsible for waste management. The Regionens hus-project uses methods of education, recycling of material suppliers and has not used the fraction of mixed waste. The education is the same as mentioned for the Kungsmässan project. The project used retrieval of material with the help of the supplier, but not with so successful result. The construction site has not had any container for mixed waste. To succeed with the goal 0 kg of waste to landfill, the Lund project uses a sustainability competence that is early in the planning and a solid waste management system with several controls during production. The project has contracted a sorting waste disposal contractor and has chosen to utilize the insulation supplier's service for withdrawal of unused insulation. The result shows that waste to landfill can be reduced by: • Have a sustainability competence at an early stage • Educate employees • Use a good waste management system • Try to sort as much as possible and avoid fraction mixed waste • Take advantage of the suppliers' take-back service.

<p>Vid min praktiktid på avdelningen för undersökning av förorenade områden vid SWECO VBB VIAK, Linköping utvecklades en förståelse för hur komplext problemet är med riskklassning av förorenade områden. Idag används uteslutande metodiken i MIFO-modellen, men ett önskemål yttrades om kunskaper om andra metodiker. Jag föreslogs att i mitt följande examensarbete ta fram någon annan metod än MIFO-modellen för vad man bör undersöka för att kunna riskklassa ett förorenat område. Då det finns många olika slags förorenade områden och därmed olika faktorer att ta hänsyn till för att kunna riskklassa ett förorenat område gjordes en avgränsning för att arbetet skulle rymmas inom en 10-poängs kandidatexamensuppsats. </p><p>Med kunskap om i vilken fas en deponi befinner sig i, samt vilka skyddssystem som deponien har, kan man få indikation om tillstånd och möjlighet att förutse emissioner från deponien. Detta är en av förutsättningarna då man vill riskklassa deponien. </p><p>Som förorenat område valdes undersökning av deponi. Som analysfaktorer valdes att undersöka vilka variabler som kan bestämma i vilken fas en deponi befinner sig i samt vilka variabler som behövs avseende en deponis barriärsystem för att kunna riskbedöma emissioner från deponien. Dessutom valdes att göra en fallstudie på ett mindre objekt. Som objekt valdes Nykvarns deponi i Linköping. Som sidoprojekt var det också intressant att undersöka om Nykvarns deponi efter de åtgärder som gjorts motsvarar dagens krav på avslutade deponier. </p><p>Syftet med den här studien har varit att införskaffa kunskap om hur man undersöker i vilken fas en deponi befinner sig i samt vilket barriärsystem den har. </p><p>Studiens utgångspunkt har varit att besvara följande frågeställningar: Med vilka variabler kan en deponis fas bedömas? Med vilka variabler kan en deponis barriärsystem bedömas? Vilka variabler finns att tillgå för Nykvarns deponi? Vilka ytterligare variabler behövs för att kunna fastställa Nykvarns deponis fas respektive för att fastställa om barriärsystemet motsvarar de krav som ställs i lagar och förordningar?</p>

Studien har undersökt Botrygg ABs ställtider och uppkomsten av byggavfall. Målet har varit att optimera ställtiderna och minimera byggavfallet. Metoderna som ansågs vara lämpligast för studien var intervjuer, framtagning av statistik samt observationer. Detta genomfördes på två av Botrygg ABs byggarbetsplatser med specifikt fokus på platsen Kv. Duvkullen. Intervjupersonerna representerade inköp, logistik, plats -och byggchef. De uppnådda resultaten sett till olika moment i avfallshantering och planering mot ställtider gav möjlighet att dra slutsatser mot vad Botrygg AB kan göra för möjliga ändringar för en förbättrad produktion sett till kostnader, tidseffektivisering och ge en reducerad miljöpåverkan. Framtagna resultat är statistik av byggavfallet vid en av byggarbetsplatserna, intervjupersonernas resonemang och åsikter kring de två berörda frågor, sett till vad som kan göras bättre samt vad som i nuläget fungerar. Dessa resultat jämfördes och följande slutsatser kunde dras: närmare samarbete med leverantörer, vidareutveckla Just-in-time, kontinuerlig kommunikation mellan berörda aktörer, uppföljningar av projektens byggavfall för att se vad som genereras, sätt upp ett tydligt mål om mängder byggavfall genom att t.ex. använda statistik.

Nedlagda deponier klassificeras som potentiellt förorenade områden. Detta eftersom avfallsmassorna i en nedlagd deponi kan sprida föroreningar till den omgivande miljön även efter driftfasen. Äldre nedlagda deponier utgör generellt ett högre miljöhot än deponier i drift eller deponier avslutade i modern tid i och med att de omfattas av ett lägre miljöskydd. De äldre nedlagda deponierna saknar skyddsbarriärer i under- och överliggande lager, är ofta olämpligt placerade i förhållande till bebyggelse och har obefintlig övervakning och behandling av lakvattnet. Spridning av lakvatten från deponierna med grundvattnet som recipient har pekats ut som den enskilt största risken förknippad med äldre nedlagda deponier. Via grundvattnet kan sedan föroreningar från deponin spridas advektivt till vattentäkter där råvattnet används som dricksvatten. Innehållet i lakvatten från nedlagda kommunala deponier spänner över ett brett spektra av ämnen som figurerat i samhället under driftsfasen samt ämnenas nedbrytningsprodukter. Avfallet består till största del av organiskt material vilket triggar nedbrytningsprocesser som förändrar avfallsmassornas och lakvattnets karaktär i takt med deponins åldrande. Även rådande förhållanden i matrisen och deponeringsteknik inverkar på vilka ämnen som uppträder i lakvattnet. Därför krävs information om när deponin varit i drift, vad som deponerats och hur deponin sköttes för att avgöra vilka föroreningar som är förknippade med deponin.   I detta arbete har dricksvattenkvaliteten i åtta brunnar i Karlstads kommun inom en radie av 500 meter från nedlagda deponier undersökts. Den litteraturstudie som föranledde provtagningen mynnade ut i ett provtagningsprogram som sedan anpassades till deponiernas unika karaktär och analysföretagets tillgängliga provtagningspaket. Sammantaget analyserades dricksvattnen för över 100 parametrar i kategorierna tungmetaller, organiska ämnen med antropogent ursprung och allmänkemiska parametrar. Resultatet utvärderades utgående från Livsmedelsverkets normer för dricksvattenkvalitet samt utifrån SGU bedömningsgrunder för grundvattenkvalitet. Sammantaget kunde ingen påverkan från deponin påvisas i fyra av de åtta brunnarna. I övriga brunnar kunde påverkan från deponin inte uteslutas då dricksvattnet uppvisar tecken på antropogen påverkan. Dock är det i dessa fall svårt att utesluta andra ursprung till de uppmätta halterna. Inget av de åtta dricksvatten bedömdes innebära någon hälsorisk att konsumera.

Ekebyboda is a closed landfill north west of Uppsala where the leachate water was studied to evaluate the status of the landfill for, the Uppsala environmental office. Leachate water has been measured continually for different parameters, during the period 1959-2007. The landfill differs from other landfills because of its mixed content of domestic and industrial waste. Close to the investigated area is a small number of residents with private water wells which enhances the importance of the investigation of the landfill. In this thesis, the period 1990 -2007 is the investigated with an additional measurement during 2014. Precipitation data is compared with leachate water composition, to evaluate correlations between leachate water and precipitation. Correlation between leachate water, and precipitation also gave an indication of the status of the cover on the landfill during, 2014. Due to the problematic history of Ekebyboda the aim of the thesis is to evaluate the status of the landfill and do a risk classification according to MIFO, which is a classification system for polluted sites from the Swedish Environmental Protection Agency. Measurements were made in four wells in the spring of 2014. These results showed a decline in eight analysed parameters and increase or stagnant trend for pH, NO3- + NO2 and SO42-. Most of the parameters have large fluctuations during the period. A field investigation is also show a non-functional culvert system with stagnant water and indications of water running in the direction of the residential area due to malfunctioning pumps. The stagnant water and problematic culvert system raised concerns for the quality of the datasets. The data analysis shows that the correlation between precipitation and leachate water was non-existent and the second covering of the landfill has reduced the amount of infiltrating water. Analysis of the leachate water and problematic management of leachate water were two major causes for a high risk classification. The MIFO classification of this landfill was set as one which is the highest possible which mainly was due to a possible risk for contamination for private water wells. / Ekebyboda är en nedlagd deponi nordväst om Uppsala vars lakvatten studeras för att utvärdera deponins tillstånd på uppdrag av Miljökontoret i Uppsala. Lakvattenkvalitén från deponin har kontinuerligt blivit mätt under perioden, 1959-2007. Deponin skiljer sig från andra deponier främst på grund av sitt blandade innehåll av både hushållsavfall och industriavfall. Deponin stängdes 1970 och täcktes över i två omgångar först 1970 och senare även 1994. Ekebyboda har under den aktiva fasen orsakat en rad olika problem så som förorenade brunnar och vattendrag samt åkrar inom närliggande område. I när-heten av det undersökta området finns ett mindre antal privata hushåll med egna dricksvattenbrunnar vilket är en förhöjande faktor till att deponin undersöks. Uppsatsen fokuserar på åren 1990-2007 med en ytterligare mätning under 2014 som ligger till grund för utvärderingen av deponins rådande tillstånd. Lakvattensammansättningsmätningar under denna tidsperiod jämförs med nederbörden för att utvärdera hur stor inverkan nederbörden har på lakvatten sammansättning och uppmätta ämnen i det. Korrelationer mellan lakvattensammansättning och nederbörd gav även en indikation om deponins tillstånd idag. På grund av deponins problematiska historia ska detta området studerats men även riskklassificera enligt Naturvårdsverkets MIFO modell. MIFO står för Metod för Inventering av Förorenade Områden och är en mall för att riskklassificera förorenade områden. Fältprovtagning visade även ett ickefungerande kulvertsystem för transport av lakvatten. Stillastående vatten och problematiska lakvatten kulvertar ledde till att datasetets kvalité ifrågasätts. Korrelationen mellan nederbörden och lakvattenkvalitén var låg och en andra täckning av deponin minskade mängd infiltrerat vatten. Analysen av lakvattnet sammansättning och problematisk hantering av lakvatten var ytterligare två anledning för en hög risk-klassificering av deponin. För den fyrskaliga klassificeringen som metoden består av fick Ekebyboda den högsta riskklassificeringen som mestadels beror på en viss risk för spridning av lakvatten till när-liggande privata brunnar. Mätserien är en generell nedåtgående trend där ett flertal näringsämnen m.m. har minskat i koncentration samt att mängden infiltrerat vatten i deponin har minskat i mängd.

Lakvatten innehåller ofta stora mängder föroreningar som kan vara skadliga för människor och miljön. På Löt avfallsanläggning som ägs och drivs av Söderhalls renhållningsverk AB (SÖRAB) finns en aktiv deponi för icke-farligt avfall (IFA-deponi) som ger upphov till ett lakvattenflöde med höga halter av ammoniumkväve. Om höga halter av kväve läcker ut i naturen kan det påverka biologiska processer negativt och orsaka problem som övergödning. Fram till 31/12 2014 står Löt avfallsanläggning under prövotid. Under prövotiden har SÖRAB fått ålagt att bland annat utvärdera den kemiska karaktären på samtliga vattenströmmar på anläggningen och optimera vattenreningen för de olika delströmmarna utifrån vattnets karaktär. Under prövotiden har SÖRAB tilldelats provisoriska utsläppsvillkor i form av riktvärden.  På grund av de höga halterna av kväve i lakvattnet från IFA-deponin har SÖRAB haft svårt att klara de provisoriska riktvärden som satts upp för utsläpp av kväve. För att undvika skadlig miljöpåverkan i recipienten dit vatten från anläggningen avleds har SÖRAB utvecklat och konstruerat en pilotanläggning för kontinuerlig biologisk rening (KBR-anläggning) där lakvattnet från IFA-deponin ska behandlas för att reducera utsläppen av kväve från avfallsanläggningen. I KBR-anläggningen utnyttjas de biologiska processerna nitrifikation och denitrifikation för att avskilja kväve från lakvattnet. Detta projekt syftar till att optimera driften av SÖRAB:s anläggning för kontinuerlig biologisk rening av näringsrikt lakvatten med avseende på avskiljning av kväve. I projektet undersöktes olika parametrars inverkan på avskiljningen av kväve. De parametrar som utvärderades var, uppehållstid i reningsstegen, vattentemperatur, fosforbehov samt behov av extern kolkälla. Resultaten visade att vid ett flöde på 420 m3/d genom KBR-anläggningen kunde fullständig nitrifikation och denitrifikation uppnås vid vattentemperaturer över 14 °C om en fosfatfosforhalt över cirka 1 mg/L upprätthölls i dessa reningssteg. Utöver detta krävdes en tillsats av kolkälla i denitrifikationssteget motsvarande en COD-tillsats på fyra gånger nitratkvävehalten i inkommande vatten till denitrifikationssteget. Med dessa parameterinställningar kunde närmare 100 % av det oorganiska kvävet i vattnet avskiljas i KBR-anläggningen, vilket motsvarade en reningseffekt på 66-85 % med avseende på avskiljning av totalkväve. I projektet gjordes även en jämförelse mellan KBR-teknik och andra tekniker för behandling av näringsrikt lakvatten. Jämförelsen visade att KBR-tekniken utgör ett mycket gott alternativ för avskiljning av kväve från näringsrika lakvatten med avseende på både reningseffekt och kostnad. Då reningseffekt och kostnad sammanvägdes var det enbart rening i konventionella avloppsreningsverk som kunde konkurrera med kontinuerlig biologisk rening i den form som användes i detta projekt. / Landfill leachate often contains contaminants that can be harmful if they are discharged into the environment without proper treatment. At SÖRAB’s (Söderhalls renhållningsverk AB) waste treatment site in Löt there is an active landfill for non-hazardous waste that generates leachate containing high levels of nitrogen in the form of ammonium. If large amounts of nutrients leak out into the environment it can have a negative impact on biological processes and cause problems such as eutrophication and acidification. The waste treatment site is until 31 December 2014 under a trial period where the owner company is obliged to, amongst other things, characterise the chemical composition in the runoff from the treatment areas and leachate from the landfill. The characterisation is done in order to find the best treatment methods for the different streams of water. Due to the high levels of nitrogen in the leachate from the landfill at Löt waste disposal plant the current regulations that are set up for the plant have been difficult to follow. To avoid negative environmental impact on the receiving waters and surrounding lands SÖRAB has constructed a pilot treatment plant for continuous biological treatment (KBR) where the nutrient rich leachate will be treated to reduce the total emissions of nitrogen from the waste disposal plant. The KBR-plant uses nitrification and denitrification to remove nitrogen from the leachate. This project is aimed at optimising SÖRAB’s plant for continuous biological treatment with respect to removal of nitrogen. An important part of the project was to examine the effect of different parameters on the removal of nitrogen in the KBR-plant.  The parameters examined and optimised were retention time in the treatment basins, water temperature, phosphorus demand, and the need of external carbon source. The results showed that for a operational flow of 420m3/d, complete nitrification and the denitrification could be achieved for temperatures above 14°C if the phosphate content was more than 1mg/L in the water. Furthermore, a need for an external carbon source in the denitrification basin was identified. It was found that the need of an external carbon source corresponded to a COD-addition of four times the content of nitrate in the incoming water. With these parameter settings almost 100% of the inorganic nitrogen in the water could be separated in the KBR-plant. The removal of total nitrogen was 66-85%. In the project a comparison was also done between the KBR treatment method and other available treatment methods for nitrogen removal from nutritious leachate. The comparison showed that the KBR treatment method is a very good alternative for removal of nitrogen with regard to treatment efficiency and costs. When both removal efficiency and costs were taken into account only traditional wastewater treatment plants could compete with the KBR treatment method used in this project.

Dagens stora materialanvändning är påfrestande för jordens naturresurser. En möjlig källa för framtida resurser är deponier; i avfallet som tidigare deponerats finns ofta såväl återvinningsbara metaller som avfall passande för energiåtervinning. Konceptet landfill mining (LFM) är ett sätt att utnyttja de resurser som finns i deponier och innebär att deponierna grävs ut med efterföljande material- och energiåtervinning.En deponi där landfill mining skulle kunna vara aktuellt är Filbornadeponin i Helsingborg. Tre avsnitt av Filbornadeponin anses vara extra intressanta för en eventuell utgrävning; Lagringsytan, BCR1 och Rökille. Detta examensarbete är en förstudie inför framtida LFM-projekt på Filbornadeponin och syftet är att identifiera kritiska faktorer för projektens genomförande. I arbetet ingår att ta fram materialsammansättningen för aktuella deponier samt en utredning av de ekonomiska och miljömässiga förutsättningarna för respektive projekt.Arbetet är fallstudieinspirerat med målet att kartlägga förutsättningarna för respektive deponi. Detta uppnås via en bakgrundsstudie för respektive deponi, där faktorer som deponivolym, avfallets ålder, materialsammansättning och metangasproduktion undersöks. Bakgrundsstudien kompletteras av en fältstudie där provgrävningar/provborrning, plockanalys och kemisk analys bidrar med mer information. För att genomföra de ekonomiska och miljömässiga beräkningarna ställs två scenarier upp för respektive deponi, ett referensfall där verksamheten fortgår som idag och ett landfill mining-scenario med utgrävning och efterföljande behandling enligt deponiernas specifika förutsättningar.De ekonomiska resultaten visar att två av tre deponier får en större kostnad för LFM-scenariot än för en fortsatt verksamhet liknande den idag. Samtidigt visar de miljömässiga resultaten att stora miljövinster finns kopplade till en utgrävning av de två deponierna Lagringsytan och BCR1. Vid en utgrävning av dessa kan utsläpp av stora mängder metanekvivalenter förhindras. Miljöresultaten för en utgrävning av Rökille uppvisar istället en försämrad miljöprestanda jämfört med referensfallet.Baserat på resultatet har främst sex stycken kritiska faktorer för lönsamhet och miljöprestanda påvisats: (1) Det är svårt att hitta tillgänglig data om en deponis materialsammansättning på förhand och den information som finns är ofta osäker. (2) Ett LFM-projekt kan förhindra framtida metanutsläpp. Dock finns risken att inbunden metangas förekommer i massorna, vilken kan frigöras vid utgrävningen. (3) Det krävs specifik utformning av separationsprocessen och lämplig teknik framtagen särskilt för landfill mining finns inte på marknaden i dagsläget. (4) Lagstiftningen inom området är oklar och ett flertal bestämmelser motverkar resursåtervinningen av gamla deponier. Exempelvis kan riktvärden för metallinnehåll och deponiskatt påverka utfallet för en utgrävning. (5) Metaller är i dagsläget de enda inkomstbringande materialfraktionerna i ett LFM-projekt. Dessutom ger återvinningen av metaller utsläppsbesparingar i form av undvikna utsläpp från jungfruliga metaller. (6) Kostnaden för att skicka bränslefraktionen till förbränning är den enskilt största kostnadsposten i LFM-scenarierna för de två deponierna med en brännbar fraktion. Samtidigt leder förbränningen till utsläpp av fossil koldioxid eftersom en stor del av det brännbara materialet utgörs av plast. / The extensive material use in today's society is demanding for the Earth's natural resources. A possible source for future resources is landfills; the landfills often contain both recyclable metals and other waste fractions suitable for energy recovery. The concept landfill mining (LFM) is a way to exploit the resources found in landfills. In a LFM-project the landfill is excavated with subsequent material and energy recycling.A location where landfill mining could be suitable is the Filborna landfill in Helsingborg. Three sections of the landfill are considered to be especially interesting for a possible excavation; Lagringsytan, BCR1, and Rökille. This thesis is a pilot study for future LFM-projects on Filborna with the aim to identify critical factors for the projects’ implementation. It includes retrieving the material composition of the landfills and an evaluation of the economic and environmental performance of each project.The method is a case study-approach with the goal to identify the specific conditions for each landfill. This is achieved by a background study for each landfill, where factors such as landfill volume, age, material composition, and methane production are examined. The background study complements through a field study where excavation/exploration drilling, picking analysis, and chemical analysis provide extended information. In order to perform the economic and environmental calculations, two scenarios are set up for each landfill; a reference case with business as usual and a LFM-scenario with excavation and subsequent treatment according to the specific landfill conditions.The financial calculations show that two out of three projects have a greater cost connected to the LFM-scenario than for the business as usual scenario. Regarding the environmental performance, the LFM-processes at the landfills Lagringsytan and BCR1 result in a reduction of greenhouse gas emissions compared to the reference case. On the contrary, the results show that the gypsym landfill Rökille yields more greenhouse gas emissions in the LFM-scenario.Based on the results, six critical factors for profitability and environmental performance are identified: (1) It is difficult to find data on a landfill’s material composition in advance and the information available is often uncertain. (2) A landfill mining project can prevent future methane emissions. However, it is possible that methane hidden in the landfill is released during excavation. (3) LFM requires a specific design of the separation process and suitable technology developed specifically for landfill mining is not available on the market today. (4) The law on this area is unclear and several regulations discourage resource recycling of old landfills. For example the limits for metal content and landfill taxation affect the outcome of an excavation. (5) Metals are the only material fractions generating an income in today’s LFM-projects. In addition, the recycling of metals leads to avoided emissions from virgin metals. (6) The cost of sending the fuel fraction to combustion is the largest single cost item in the LFM-scenarios for the two landfills with combustible waste. Also, the combustion causes emissions of fossil carbon dioxide due to the waste’s high plastic content.

Vid min praktiktid på avdelningen för undersökning av förorenade områden vid SWECO VBB VIAK, Linköping utvecklades en förståelse för hur komplext problemet är med riskklassning av förorenade områden. Idag används uteslutande metodiken i MIFO-modellen, men ett önskemål yttrades om kunskaper om andra metodiker. Jag föreslogs att i mitt följande examensarbete ta fram någon annan metod än MIFO-modellen för vad man bör undersöka för att kunna riskklassa ett förorenat område. Då det finns många olika slags förorenade områden och därmed olika faktorer att ta hänsyn till för att kunna riskklassa ett förorenat område gjordes en avgränsning för att arbetet skulle rymmas inom en 10-poängs kandidatexamensuppsats. Med kunskap om i vilken fas en deponi befinner sig i, samt vilka skyddssystem som deponien har, kan man få indikation om tillstånd och möjlighet att förutse emissioner från deponien. Detta är en av förutsättningarna då man vill riskklassa deponien. Som förorenat område valdes undersökning av deponi. Som analysfaktorer valdes att undersöka vilka variabler som kan bestämma i vilken fas en deponi befinner sig i samt vilka variabler som behövs avseende en deponis barriärsystem för att kunna riskbedöma emissioner från deponien. Dessutom valdes att göra en fallstudie på ett mindre objekt. Som objekt valdes Nykvarns deponi i Linköping. Som sidoprojekt var det också intressant att undersöka om Nykvarns deponi efter de åtgärder som gjorts motsvarar dagens krav på avslutade deponier. Syftet med den här studien har varit att införskaffa kunskap om hur man undersöker i vilken fas en deponi befinner sig i samt vilket barriärsystem den har. Studiens utgångspunkt har varit att besvara följande frågeställningar: Med vilka variabler kan en deponis fas bedömas? Med vilka variabler kan en deponis barriärsystem bedömas? Vilka variabler finns att tillgå för Nykvarns deponi? Vilka ytterligare variabler behövs för att kunna fastställa Nykvarns deponis fas respektive för att fastställa om barriärsystemet motsvarar de krav som ställs i lagar och förordningar?