I denna kvalitativa studie utforskades gymnasielevers uppfattningar och erfarenheter gällande deras digitala verktygsanvändning både inom skolmiljön och vardagslivet. Studiens syfte var att utforska gymnasielevers användning av digitala verktyg och hur digital kompetens utvecklas bland elever. Frågeställningarna inkorporerade hur elevernas bruk av digitala verktyg, vilka möjligheter och utmaningar som eleverna upplever med digitaliseringen samt vilka aspekter av digital kompetens som eleverna ansåg vara nödvändiga att utveckla i en digitaliserad tid. För att kunna besvara dessa frågeställningar genomfördes semistrukturerade intervjuer med tolv elever från fyra olika gymnasieskolor. Analysen av intervjuerna påvisade en bred variation av erfarenheter. Många elever upplevde digitala verktyg som stödjande i sitt lärande medan andra upplevde distraktionsaspekter och stor informationsmängd som nackdelar. Resultatet belyser vikten av att integrera digital kompetens i undervisning på ett sätt som inkorporerar tekniska aspekter samt kritiskt tänkande. Likaså gällde lärares centrala roll i att navigera samt utforma effektiva pedagogiska strategier. Studien bidrar med insikter gällandes hur pedagogiska strategier kan tänkas utformas för att förlängningen stärka och stödja elevers utveckling av deras digitala kompetens samt användningen av digitala verktyg. Detta för att kunna hantera de utmaningar som digitaliseringen för med sig inom både skola och vardagsliv.

Adekvat digital kompetens är något förskollärare som undervisar barn behöver ha kunskap om, men också besitta själva. I och med att Läroplanen för förskolan har blivit reviderad och förnyad till Lpfö 18, finns det ett ökat krav på förskollärare. Men även ett tolkningsutrymme, hur de ska tolka det nya uppdraget med adekvat digital kompetens. I vår undersökning tar vi upp tidigare forskning och annan relevant litteratur där vi lyfter förskolans styrdokument och förskollärarnas uppdrag kring adekvat digital kompetens, för att problematisera möjligheter och svårigheter i arbetet. Vårt syfte med studien är att undersöka förskollärarens beskrivning hur de arbetar med adekvat digital kompetens på förskolan. För att komma fram till ett svar kring vårt syfte använde vi oss utav tre frågeställningar som lyder som följer “Vad är adekvat digital kompetens för förskollärare?”, “hur används adekvat digital kompetens i spontan undervisning och planerad undervisning?” samt “vad för svårigheter eller möjligheter finns kring adekvat digital kompetens?” Vi genomförde vår empiri genom kvalitativa forskningsintervjuer då vi ville gå in på djupet i vår studie och få bredare mer ingående svar. Fem yrkesverksamma förskollärare intervjuades och intervjuerna spelades in med hjälp av ljudupptagning samt anteckningar skrevs. Först och främst visar resultatet i vår studie att förskollärarna upplever utmaningar i arbetet med adekvat digital kompetens. De visar på aktiviteter i både planerad och spontan undervisning i digital kompetens, men förskollärarna påvisar att det krävs en medvetenhet kring hur digital teknik ska används och de eftersöker kompetensutveckling till sin egen och barnens digitala kompetens. Utvecklingen sker snabbt i samhället då det gäller digitalisering och förskollärarna behöver kunskap för att kunna utföra sitt uppdrag på ett adekvat sätt. En annan viktig aspekt som synliggjordes är att den sociala dimensionen spelar stor roll i den adekvata digitala kompetensen inför barnens framtid.

Studiens syfte var att bidra med kunskap om hur lärande processer påverkas av den snabbt ökande digitala transformationen som sker inom arbetslivet. Inom den digitala transformationen så har fokus varit att utforska de olika digitala kanaler och verktyg som erbjuds för kompetenshöjande aktiviteter.De frågeställningar som studien fokuserade på handlade om den digitala kompetensen, användandet av digitala verktyg och kanaler för kompetenshöjande aktiviteter, förändrade lärande processer i och med digitaliseringen samt vilka drivkrafter och motivationer som styr arbetsplatslärandet. Studien genomfördes utifrån en kvalitativ hermeneutisk metod med halvstrukturerade intervjuer och det var 12 personer som deltog i studien. Sammanfattningsvis visade resultaten att det har skett en förändringi lärande processerna då de digitala medierna används i större omfattningar. Samtidigt framkom det också insikter att deltagarna mest föredragna lärstil eventuellt inte används vid digitala utbildningsinsatser. Utifrån de resultat som framkom så visade det även att det inte är den digitala kompetensen som hindrar medarbetare från att ta del av det digitala utbudet av de kompetenshöjande aktiviteter som erbjuds. De hinder som upplevs är att det inte finns tillgänglig tid för lärande, relevant kompetensutveckling som stödjer professionen och tid för både individuell reflektion samt tid för reflektion tillsammans med kollegor som kan ge både nya perspektiv och synvinklar.

I denna studie kartläggs hur tre verksamheter vid ett sjukhus i norra Sverige arbetar med frågor rörande hur digital teknik kan användas för att stötta, upprätthålla eller utveckla kunskaper på arbetsplatsen, samt de organisatoriska förutsättningar som finns för att upprätta och upprätthålla ett sådant arbete. Studien baserades på en intervjustudie med sex respondenter i olika utsträckning verksamma med arbetsplatslärande vid ett större sjukhus i norra Sverige, och ämnade undersöka vilka redskap och organisatoriska strukturer som finns för att förbättra och fördjupa de anställdas förutsättningar för IKT-stött arbetsplatslärande samt hur verksamheten arbetar med frågor som rör IKT-stött arbetsplatslärande i dagsläget. Genom att applicera begrepp från pedagogisk forskning och forskning inom human resource development identifierades bristande organisatoriska strukturer som ett återkommande tema i verksamheternas arbete. I studien framkom att förutsättningarna för att arbeta med ett IKT-stött lärande är begränsade i fråga om tillgänglig tid och resurser, brister hos tillgängliga IKT-verktyg samt bristande organisatoriska stödstrukturer. Två sätt att hantera problemet med bristande organisatoriska strukturer identifierades: Att iscensätta ett aktivt arbete med att skapa mål och riktlinjer för hur digital teknik ska användas för att stötta, upprätthålla eller utveckla kunskaper på arbetsplatsen, samt att utnyttja nyckelpersoner med specifika kompetenser som relaterar till hur digital teknik kan användas för att stötta, upprätthålla eller utveckla kunskaper på arbetsplatsen.

Vårt syfte med den här studien har varit att öka kunskapen om hur pedagoger förhåller sig till användandet av lärplattor i förskolan. För att ta reda på detta har vi använt oss av kvalitativa intervjuer som metod, där vi har intervjuat åtta pedagoger som arbetar i förskolan. Vi har sedan analyserat vårt material med hjälp av den sociokulturella teorin. Resultatet i studien visar att det skiljer sig en del i hur pedagoger använder sig av och förhåller sig till lärplattor i förskolan. Några pedagoger använder lärplattan till många olika saker, och lärplattan är alltid tillgänglig för barnen. Det förekommer även att pedagoger har en negativ inställning till det digitala i förskolan och att de anser att lärplattor inte hör hemma i förskolan och att barnen i princip behöver skyddas ifrån lärplattan. Resultatet visar även att många av pedagogerna har liten eller ingen kunskap om hur lärplattor kan användas, detta ofta i kombination med att pedagogerna har fått väldigt lite kompetensutveckling.

Abstrakt  I Läroplan för förskolan: Lpfö18 (2018) beskrivs det att barn ska få möjlighet att utveckla adekvat digital kompetens vilket likaså skildras i andra policydokument som berör förskolan. Genom texten och dess innebörd påverkas dock människor på skilda vis och är därför relevanta att utsättas för ifrågasättande för att möjliggöra perspektiv och kunskap kring området (Bergström & Borèus, 2018). Därför syftar denna studie till att undersöka vad adekvat digital kompetens i förskolans policydokument genererar för problemrepresentationer. Studien utgår ifrån ett poststrukturellt perspektiv där en diskursanalys gjorts med hjälp av ”What´s the Problem Represented to be?” (WPR) approach som grundats av Carol Bacchi (2012). Genom att göra en diskursanalys av dessa policydokument kan politikens makt och styrning ifrågasättas och därmed generera andra perspektiv på vad adekvat digital kompetens kan innebära. I studien undersöks tre frågeställningar vilka inriktar sig på problemrepresentation, föreställningar och antaganden samt effekter av adekvat digital kompetens i relation till förskolan. Tre olika policydokument som alla gemensamt berör adekvat digital kompetens i förskolan har analyserats vilka är Utbildningsdepartementets nationella digitaliseringsstrategi (2017), den svenska läroplanen Lpfö18 (2018) och ett stödmaterial som går under rubriken ”Digital kompetens och digitala verktyg i förskolan” vilket publicerats på Skolverket (2022a). Resultatet visar sex kategoriserade problemområden som alla gemensamt inbegriper problemrepresentationer av policydokumentens existens. Dessa är kunskap, förståelse och utveckling, subjektifiering, nutid och framtid, digitalt material, bäst i världen på ”rätt sätt” och likvärdighet och demokrati.

<p>Skolverket har under våren 2010 tagit fram en ny rapport om IT användning och ITkompetens bland elever på grundskolan. Rapporten visade en positiv utveckling bland elever i skolåren 7‐9 men bland elever i grundskolans tidigare år var resultaten inte desamma. Syftet med denna studie är att utifrån en utbildningspraktik förstå konsekvenserna av hur pedagoger resonerar kring värdet av att vara informationskompetent. Ett begrepp som innefattar sökstrategier, en källkritisk medvetenhet och allämna kunskaper på och om Internet. Europeiska Unionen (EU) beslutade 2006 att varje enskild medborgare är i behov av åtta nyckelkompetenser för att på bästa sätt anpassa och utveckla sig inom vår snabbt växande samhällsutveckling. Den fjärde nyckelkompetensen är en digital kompetens vilket inkluderar begreppet informationskompetens. Denna kompetens är något skolverksamheten skall förmedla till sina elever, där skolans uppdrag redan framhåller att ”leverna skall kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt”(Skolverket, 2000:5).</p><p>I studien intervjuas sex verksamma pedagoger från grundskolans tidigare år, med ett strategiskt urval från två olika grundskolor i södra Sverige. Utifrån ett sociokulturellt perspektiv försöker studien fånga en bredd av aspekter på problemområdet genom att belysa både individuella, samhälleliga men även sociala utgångspunkter. Den teoretiska inramningen har jag därför valt att dela in och analysera utifrån tre tänkbara relevansområden <em>attityder, didaktisk problematik och<em> kognitiv kommunikation. </em></em>I studien fann jag att de intervjuade pedagogerna hade en förståelse för begreppet informationskompetens men förde resonemanget ofta på en teknisk och materiell nivå. I studiens resultat och analys kunde jag urskilja hinder som pedagogerna byggde upp och som till viss del styrde deras resonemang. Resultaten belyser pedagogernas egna tekniska kompetens och för vissa en teknisk rädsla som ett av hindren, men även ett upplevt generationsglapp mellan elev och pedagog. Ett annat hinder åskådliggör en didaktisk problematik där pedagogerna efterfrågar struktur, riktlinjer och guidning inom området. Att den kompetens pedagogerna tillägnat sig genom fortbildning inte stannar av vid materiella tillgångar eller programkunskap, utan att de tillägnar sig och förmedlar en informationskompetens som grund i den digitala undervisningen. Om pedagogerna skall komma förbi sina upplevda hinder till informations‐ och kommunikationstekniken behövs ett ansvarstagande både från rektorer och pedagoger. Samtliga inom skolverksamheten måste tillägna sig en förståelse för hur en informationskompetens är grunden till en digital undervisning med Internet som utgångspunkt. Begreppet måste ses som ämnesoberoende och integreras i undervisningspraktiken för att eleverna skall kunna tillägna sig det enorma digitala utbud vi idag ställs inför.</p>

Digitala teknologier har ändrat förutsättningarna inom utbildningssektorn och bidragit till en dramatisk ökning av studenternas tillgång till och användning av digitala verktyg för sina studier. Begreppet digital kompetens har beskrivits som en av flera nyckelkompetenser som behövs för att kunna delta i samhället och ingår numera som mål i examensordningen på akademisk nivå i utbildningen för exempelvis förskollärare. Men vad vet vi om studenters digitala kompetens och tillämpning av digitala verktyg som stöd för sitt eget lärande under sina studier vid högre utbildning? Vilka erfarenheter har de med sig och hur förhåller de sig till dessa digitala verktyg? Studiens syfte har varit att undersöka användning av och förhållningssätt till digitala verktyg i akademiska studier som stöd för lärande på en förskollärarutbildning. Studien har fokuserat kring frågeställningarna:Hur används digitala verktyg som stöd för lärande av studenter på en förskollärarutbildning? Och Hur förhåller sig studenter på en förskollärarutbildning till de möjligheter digitala verktyg tillhandahåller som stöd för lärande? Studien har kombinerande forskning som metodansats, där kvantitativa och kvalitativa forskningsstrategier kopplas samman. Resultatet bygger på en enkätundersökning och fokusgruppsintervjuer och pekar på att studenterna använder digitala verktyg dagligen i utbildningssyfte. Studenterna använder framför allt digitala verktyg för att läsa och skriva texter, göra presentationer, ta del av och söka informationen samt kommunicera. De vanligaste digitala verktyg som studenterna använder är mobila enheter, så som mobil, smartphone och bärbar dator. De flesta studenter använder webb 2.0-tjänster, så som Skype och sociala medier, för samarbete samt diskussionsforum. Vidare visar resultatet att studenterna innehar en viss digital litteracitet och anser att digitala verktyg kan vara stödjande i vissa avseenden men också störande i andra avseenden. Resultatet påvisar att studenterna till viss del känner sig digitalt kompetenta, men den kompetensen kan variera från individ till individ oavsett ålder och är enligt studenterna kopplad till individens grad av intresse. Studien bidrar till kunskap om hur studenter förhåller sig till de möjligheter digitala verktyg tillhandahåller som stöd för lärande samt hur de använder digitala verktyg i en akademisk diskurs. Genom att sätta fokus på ett studentperspektiv kan uppsatsen bidra med ett värdefullt kunskapstillskott om studenternas förhållningssätt till och användande av digitala verktyg och således ge en grund för bättre utformning av undervisning i strävan att nå upp till utbildningens mål.

Syftet med denna studie är att undersöka samt redogöra för vilka möjligheter några lärare i årskurserna 1–3 har att bedriva undervisning med informations- och kommunikationsteknik som verktyg, vad användandet av IKT kan tillföra och vilka svårigheter det kan skapa i deras undervisning. Vi har utfört en kvalitativ studie med skriftliga och muntliga intervjuer. Vårt resultat visar att alla lärare har tillgång till digitala verktyg och ser det som ett naturligt arbetssätt, oberoende av vilken utbildning de har inom området. Det finns en stor variation i mängden digitala verktyg som finns tillgång till och hur eleverna får arbeta med dem. Lärarna anser att IKT i undervisningen ger möjlighet för lärarna att bredda utbudet och variera val av arbetssätt, men det är när IKT inte fungerar som svårigheter uppstår.

Syftet med denna studie är att undersöka vilka pedagogiska möjligheter som finns i och med användningen av digitala enheter genom att undersöka hur de kan användas som pedagogiskt verktyg i undervisningen. Den tidigare forskningen är begränsad inom digital pedagogik varför det är viktigt att forska på ämnet. En  fenomenologiskmetodansats används för att intresset är att beskriva respondenternas faktiska erfarenheter av ett fenomen, utifrån deras livsvärld. Studien utgår således från empiri som  insamlatsmed hjälp av semistrukturerade intervjuer som utgår från respondenternas livsvärld. Respondenterna arbetar på skolor som har satsat på en dator per elev (1:1) i undervisningen.Studiens slutsats visar att digitala enheter i undervisningen bidrar som ett variationsrikt pedagogiskt verktyg i undervisningen samt i sin tur skapar otaliga  pedagogiskamöjligheter där bara läraren är den som sätter gränser för vad som  kanåstadkommas. Förutsättningar som framträder som grundläggande i arbetet med digital pedagogik är att elev och lärare får möjlighet att utveckla sin digitala kompetens samt att läraren bör utveckla strategier för att klara av eventuella tekniska  hinder.