Although the words reasoning or being able to reason appear 480 times in today's curriculum Lgr 11, there are no explanations and justifications why students should learn and be assessed based on the knowledge requirements in their ability to reason. This paper examines how this can be found, mainly in the syllabus in civics education for grades 4-6, and whether the relevance of reasoning has been similar in previous curricula from 1962 to the present day. With quantitative content analysis and qualitative text analysis, curricula in social studies and commentary material have been analysed.    The analyses have been made based on the curriculum philosophies progressivism, essentialism and reconstructivism, as a theoretical framework and a possible way to explain the quantitative and qualitative results, and answer the purpose of the essay how the relevance has changed. Another purpose of the essay is to investigate how the change has been justified and whether a change in perception of knowledge can explain the varied occurrence of the ability to reason, or how important one have considered the ability to be. The results of the essay shows that the quantitative results are not entirely related to the qualitative ones. Although the words occur most times in Lgr 11, I find that the greatest relevance to reasoning is given in Lgr 80. One possible reason for this may be that Lgr 80 expresses a reconstructive view of knowledge where the learning process is in focus, rather than an essentialist view of knowledge as in Lgr 11, where the subject content is the most central.

This study focuses on how Asatrú movements in Sweden are depicted and discussed in digital news articles through two different lenses: How are these movements depicted and which aspects of these movements and their faith are brought up most frequently? The theoretical framework for the study consists of Stuart Hall’s Reception Theory, positive and negative Essentialism as well as Erving Goffman’s theory of Stigma. The method consists of a qualitative content analysis focusing on analyzing the ideas, ideologies and narratives presented in the studied articles, and the material consists of digital articles picked from various Swedish news publications such as Aftonbladet, Dagens Nyheter and Expressen, published between 2015 - 2021. The study shows that the discussion of these Asatrú movements is dominated by their perceived connections to racism and right wing extremist groups. On the other hand, the articles and their authors also make attempts to counterbalance this depiction by discussing aspects of the religion such as Blót, ritual sacrifices, as well as by interviewing members of these movements to show their thoughts and feelings about their religion.

This feminist study examines women's use of improvisation in discovering, creating, and articulating various self-identities. To create a theory of identity formation, two feminist theoretical position, essentialism and poststructuralism, are analyzed and merged. This hybrid theory addresses the interplay between the self and society that women must recognize in order to form satisfying identities. Improvisational practices, involving bodily awareness and movement, are demonstrated to have the potential for helping women to actualize themselves in these various identities. For this study, the writer uses her experience as an improviser and interviews three women who use improvisation in their choreographic processes. She also discusses performers whom she has seen and performers about whom feminist performance critics have written. This study examines improvisation in dance and performance art from a feminist perspective. I clarify what improvisation entails and, by doing so, illustrate how improvisational movement in dance and performance art can enhance the lives of women as viewers and performers. Through exploring improvisation from this feminist perspective, I demonstrate the psychological insights I have gained from practicing improvisation and document performances that have been improvisationally inspired by women who feel dissatisfied with the manner in which this society shapes and limits their identities.

Denna uppsats undersöker i vilken utsträckning tidigare gymnasieelever upplever att religionsundervisningen i den svenska gymnasieskolan har varit förberedande för ett liv i samhället efter avslutade studier. Vidare undersöker uppsatsen även tidigare gymnasieelevers upplevelser av religionsundervisningen som betydelsefull och bristfällig. För att erhålla ett resultat har fyra semistrukturerade intervjuer med tidigare gymnasieelever som läst religionskunskap 1 & 2 utefter Gy 11 gjorts. För att visa på i vilken utsträckning religionsundervisningen har varit förberedande för informanterna har insamlat material analyserats utifrån en flerdimensionell utbildningsfilosofisk karta vilken anger hur lärarens spektrum av urval och innehåll är inordnat i flera spänningsfält av huruvida undervisningen ska syfta till att förvalta en tradition, ett kulturarv, eller om den istället ska syfta framåt och förbereda för framtiden. Undersökningen visar att religionsundervisningen i stor utsträckning har varit förberedande för ett liv i samhället efter avslutade studier för informanterna och att det innehåll och de undervisningsmetoder som informanterna upplevde vara bristfälliga i hög grad går att koppla till en åstundan efter en undervisning där diskussion, samtal, projekt- och temaarbeten, konfliktfyllda frågor, grupparbeten och problemlösning är centrala aktiviteter. Vidare visade undersökningen på en åstundan efter problembaserad, reflekterande, samtidsrelevant och problemlösande undervisning där elevernas erfarenheter och intressen är i fokus.

L’objectif de cette thèse est d’examiner en détail le concept de despotisme présenté par « la deuxième génération de la Nahḍa » - des penseurs actifs de la fin des années 1870 au début du XXème siècle - ainsi que d’éclaircir l’importance historique de leur effort intellectuel. En outre, l’objectif secondaire est de démontrer que cette génération, tout en tenant compte de l’esprit de la liberté comme norme politique, a développé une connaissance plus universelle qu’auparavant vis-à-vis du mécanisme du despotisme et des moyens d’y résister. Les intellectuels arabes du XIXème siècle commencent à utiliser le mot al-istibdād dans le sens de « despotisme », en entendant que ce concept, différent de celui de « tyrannie » qui est traditionnellement l’objet de condamnations, est un système oppressif qui bloque le développement de la société et qui cause la ruine de la communauté. Notamment depuis la révolte de ‘Urābī, les penseurs utilisent le « despotisme » comme un mot-clé pour lutter contre les régimes autoritaires et élargissent leurs débats non seulement au domaine politique mais également au domaine social avec des combats tels que la libération des femmes ou encore l’éducation, sans oublier le domaine culturel avec l’écriture de romans et l’activité théâtrale. Dans ce contexte historique, le réformiste musulman Muhammad ‘Abduh (1849-1905) contribue au développement du concept de despotisme, notamment à travers l’idée du « despote juste », et à la connaissance du système oppressif. Tout en gardant une conception platonicienne qui attribue la prospérité de l’État à la qualité et aux vertus de son dirigeant, il approfondit tout de même l’analyse sur le système de propagation du pouvoir qui transmet l’oppression des élites alliées avec les puissances européennes aux classes populaires et pauvres, par l’intermédiaire des classes moyennes.Les contributions des autres intellectuels à la critique du despotisme se diversifient. Jamāl al-Dīn al-Afghānī (1838/9-97) et Khalīl Ghānim (1846-1903) insistent sur le rapport idéologique entre l’impérialisme et le despotisme oriental. Adīb Isḥāq (1856-1884), inspiré par les Lumières européennes telles que Montesquieu et Rousseau, explique que la liberté et le despotisme forment un couple de concepts interdépendants qui se réfléchissent comme en miroir, ce qui rend d’autant plus aisé la substitution du couple de concepts politiques traditionnels que sont la justice (‘adl) et l’injustice (ẓulm). Par ailleurs, alors que Shiblī Shumayyil (1850-1917), darwiniste arabe, critique le despotisme du point de vue de l’organicisme social, ‘Abdullāh Nadīm (1845-1895) met en question, à travers ses fictions, la domination des privilégiés économiquement, culturellement et linguistiquement, sur les populations défavorisées. Enfin, Qāsim Amīn (1863-1908) et ‘Abdul Raḥmān al-Kawākibī (1855-1902) essayent quant à eux de concilier la connaissance de leur propre tradition avec les sciences modernes : ils mettent en lumière le rôle du pouvoir despotique dans l’ordre hiérarchique entre hommes et femmes, et replacent le despotisme oriental dans le contexte de la monopolisation des capitaux par les puissances coloniales au sein du système économique mondial. En somme, les penseurs de cette génération multiplient les efforts pour approfondir leurs analyses du despotisme indigène, pour construire un esprit commun, pour reconnaître sans concessions les défauts de leur propres sociétés, pour rendre prioritaire l’éducation du peuple aux dépens des intérêts du dirigeant et des privilégiés, et pour émanciper à la fois l’État et la société. Ainsi, nous montrons que ces auteurs ne tombent pas dans le piège d’une théorie soulignant les spécificités des sociétés arabo-musulmanes et aboutissant à défendre l’inévitabilité du despotisme dans cette partie du monde, mais qu’ils poursuivent au contraire leur quête de la conciliation de leur propre tradition avec une inspiration universaliste. / The objective of this dissertation is to examine in detail the concept of despotism as presented by the second generation of Nahḍa – Arabic thinkers active from the late 1870s to the early twentieth century - as well as to clarify the historical importance of their intellectual efforts. In addition, the secondary objective is to demonstrate that this generation, while taking into account the notion of freedom as a political norm, also developed a far more universal understanding of the mechanisms of despotism (and the means to resist them) than had hitherto existed.Arab intellectuals of the 19th century began to use the word al-istibdād as an equivalent to "despotism", understanding this concept, in contradistinction to traditional notions of “tyranny”, as an oppressive system that impedes the development of society, and which brings about the eventual ruin of the community. Particularly following the ‘Urabi Revolt (1879-1882), Arabic thinkers began to use the term "despotism" as a slogan in their fight against authoritarian regimes, and extended its use not only from the political field to the social field, notably with regard to the struggle for the liberation of women and the education of the people, but also to the cultural field, including through the writing of novels and plays. In this historical context, the Islamic reformist Muhammad ‘Abduh (1849-1905) made a particularly noteworthy contribution to the development of the concept of despotism, especially through his idea of the "just despot", and his analysis of the systems of oppression. While retaining the Platonic principle that the prosperity of the State depends upon the qualities and virtues of its leader, he simultaneously analyzed the ways in which the power system reproduced itself, transmitting oppression from elites allied with the European powers, via the middle classes, down to the lower classes and the poor. Many other intellectuals also contributed to the development of the concept of despotism. Jamal al-Dīn al-Afghani (1838/9-1897) and Khalīl Ghānim (1846-1903) emphasized the ideological relationship between imperialism and Oriental despotism. Adib Isḥāq (1856-1884), inspired by European Enlightenment thinkers such as Montesquieu and Rousseau, explained that the despotic state does not repress the people in the name of “repression” but creates -by giving the illusion of freedom to the public- a triangular system of fear, jealousy, and mutual suspicion. Moreover, while Shibli Shumayyil (1850-1917), an Arab Darwinist, criticized despotism from the perspective of social evolution, Abdullaah Nadim (1845-1895) questioned, through his fiction, the economic, cultural, and linguistic hegemony of the privileged classes over the masses. Finally, Qāsim Amīn (1863-1908) and ‘Abdul al-Raḥmān Kawakibi (1855-1902) attempted to reconcile their own traditional knowledge with modern science. They highlighted the role of despotic power in hierarchical relationships between men and women, and reexamined Oriental despotism in the context of the monopolization of capital by the colonial powers within the global economic system. In sum, the thinkers of this generation made every possible effort to deepen their analysis of indigenous despotism, to recognize the faults of their own societies, to prioritize the education of the people over the interests of the leader and privileged, to emancipate both the state and society from the yoke of autocratic tradition, and to evolve a common sprit or vision. Thus, these authors did not fall into the trap of emphasizing the specificities of Arab-Muslim societies, and thus defending the inevitability of despotism, but rather persevered in their quest to reconcile their own traditions with universal visions.

This thesis maps Takashi Murakami's Theory of Superflat Art and his associated artistic practices and works. The study situates Murakami and Superflat within the context of globalising culture. The thesis interrogates Murakami's art and the theory of superflat within the historical, social, and cultural contexts of their production-consumption in Japan, the United States, and Europe. The thesis identifies Superflat art and Murakami's work as actively participating in, and expressing, the cultural conditions associated with the 'global postmodern' and globalisation processes. The thesis employs a Cultural Studies theoretical and heuristic framework, utilising a range of contemporary critical theorisations on postmodern art, Japanese cultural identity and globalisation. This framework and approach are adopted in order to draw attention to ways in which Murakami and Superflat articulate and represent the fundamental contentions and dialogues that characterise contem porary globalisation processes. The tensions that are articulated in relation to the discursive construction of the concepts of art/commodity, modern/postmodern and global/local cultural identities. Importantly, this research demonstrates the ways in which Murakami both participates in, and challenges, the conceptual distinctions indexed within the concepts of 'art' as an aesthetic expression and 'commodity' as an object of symbolic exchange in the global marketplace. It interprets Superflat as an 'expressivity' that challenges binary demarcations being constructed between art and commercial culture, and between the aesthetic-cultural identities of Japan and the West. This thesis problematises the meaning of Murakami's concept and aesthetic of Superflat art by drawing attention to these contestations within Murakami's works and Superflat which are generated as they circulate globally. The thesis argues that Murakami strategically presents his work and Superflat art as an expression of Japanese identity which paradoxically also expresses the fluid imaginings of cultural identity available through contemporary global exchanges. This deliberate territorialising and deterritorialising impulse does not resolve the contentions emerging in globalisation, but rather amplifies them, exposing the key debates on the formation of cultural identity as an oppositional expression and as a commodity in global markets. The concept of 'strategic essentialism' is used as a theoretical lens in order to understand Murakami and Superflat's activation of these global processes. This research contributes a valuable case study to the understanding of cultural production as a strategic negotiation and expression of the flows of capital and culture in globalisation.

<p>Genom vårt examensarbete1 har vi för avsikt att belysa hur pedagogers talade språk kommer till uttryck i bemötandet av flickor och pojkar i förskolans pedagogiska verksamhet. Vi perspektiverar och problematiserar pedagogers språk i förskolan med stöd av två, så som vi ser dem, kontrasterande teoretiska tankefigurer – den modernistiska essentialismen och det postmodernistiska feministiska poststrukturalismen – i syfte att visa fram olika sätt att förstå pedagogers ageranden och förhållningssätt i sitt bemötande av barnen. Vår undersökning lyfter fram pedagogers språk som en stark maktbärande faktor för barns identitetsprocesser och att pedagogers kunskap om sitt förhållningssätt möjliggör en breddning av flickors och pojkars aktionsarenor/könsroller.</p>

<p>Arbetet bygger på ett ifrågasättande av synen på gymnasieskolans olika delar mellan åren 1965 och 1994 som idémässigt enhetliga med ett gemensamt syfte och utveckling. Uppsatsens syfte är att problematisera denna syn utifrån ett utbildningsfilosofiskt perspektiv. Syftet konkretiseras genom två frågeställningar, den första frågeställningen behandlar vilka idéer som uttrycks i skolans kursplaner, till vilken utbildningsfilosofi idéerna kan kopplas och hur de förändras under den undersöka tidsperioden. Den andra frågan behandlar vilka likheter och skillnader i utbildningsfilosofisk grund som finns mellan de olika ämnenas kursplaner under tidsperioden. Källmaterialet bearbetas genom textanalys i form av idéanalys för att på så sätt utvinna de idéer som utrycks. Därefter används idealtyper för att kategorisera idéerna till dess utbildningsfilosofiska grund. Slutligen görs en jämförande analys för att analysera likheter och skillnader mellan de undersökta ämnenas kursplaner. Resultatet av analyserna visar på att det finns vissa gemensamma drag gällande utbildningsfilosofisk grund och utveckling under den behandlade tidsperioden, men att skillnaderna är fler än likheterna. En av de slutsatser man kan dra av resultatet är att gymnasieskolan under tidsperioden mellan åren 1965 och 1994 hade ett splittrat syfte. De olika ämnena byggde inte på samma utbildningsfilosofiska grund och därmed syftande ämnena till att påverka eleven på olika sätt.</p>

Arbetet bygger på ett ifrågasättande av synen på gymnasieskolans olika delar mellan åren 1965 och 1994 som idémässigt enhetliga med ett gemensamt syfte och utveckling. Uppsatsens syfte är att problematisera denna syn utifrån ett utbildningsfilosofiskt perspektiv. Syftet konkretiseras genom två frågeställningar, den första frågeställningen behandlar vilka idéer som uttrycks i skolans kursplaner, till vilken utbildningsfilosofi idéerna kan kopplas och hur de förändras under den undersöka tidsperioden. Den andra frågan behandlar vilka likheter och skillnader i utbildningsfilosofisk grund som finns mellan de olika ämnenas kursplaner under tidsperioden. Källmaterialet bearbetas genom textanalys i form av idéanalys för att på så sätt utvinna de idéer som utrycks. Därefter används idealtyper för att kategorisera idéerna till dess utbildningsfilosofiska grund. Slutligen görs en jämförande analys för att analysera likheter och skillnader mellan de undersökta ämnenas kursplaner. Resultatet av analyserna visar på att det finns vissa gemensamma drag gällande utbildningsfilosofisk grund och utveckling under den behandlade tidsperioden, men att skillnaderna är fler än likheterna. En av de slutsatser man kan dra av resultatet är att gymnasieskolan under tidsperioden mellan åren 1965 och 1994 hade ett splittrat syfte. De olika ämnena byggde inte på samma utbildningsfilosofiska grund och därmed syftande ämnena till att påverka eleven på olika sätt.

Genom vårt examensarbete1 har vi för avsikt att belysa hur pedagogers talade språk kommer till uttryck i bemötandet av flickor och pojkar i förskolans pedagogiska verksamhet. Vi perspektiverar och problematiserar pedagogers språk i förskolan med stöd av två, så som vi ser dem, kontrasterande teoretiska tankefigurer – den modernistiska essentialismen och det postmodernistiska feministiska poststrukturalismen – i syfte att visa fram olika sätt att förstå pedagogers ageranden och förhållningssätt i sitt bemötande av barnen. Vår undersökning lyfter fram pedagogers språk som en stark maktbärande faktor för barns identitetsprocesser och att pedagogers kunskap om sitt förhållningssätt möjliggör en breddning av flickors och pojkars aktionsarenor/könsroller.