Bakgrund: Med denna studie önskar vi få en inblick i hur pedagoger i ett så tidigt stadie som möjligt kan upptäcka barn som blir utsatta för fysisk- eller psykisk misshandel eller försummelse. Forskning har visat att barnmisshandel och försummelse är ett stort folkhälsoproblem i Sverige. Detta är svårt att upptäcka hos barn i förskoleåldern då dessa barn sällan själva berättar om händelserna. Barnen som utsätts för omsorgssvikt tvingas leva med dessa svåra minnen resten av livet. Studier genomförda i bland annat svenska förskolor har visat att pedagoger anser att socialtjänstens riktlinjer gällande anmälningsplikten bör vara tydligare då denna otydlighet leder till färre anmälningar. Vi har därför även undersökt hur pedagoger tolkar anmälningsskyldigheten.Syfte: Syftet med studien är att undersöka hur ofta pedagoger, under sin verksamhetstid, har upplevt att barn blivit utsatta för fysisk- och psykisk misshandel eller försummelse. Vi vill även undersöka vilka signaler pedagoger i förskolan har upptäcktäckt som skulle kunna vara tecken på att barn blivit utsatta för fysisk- och psykisk misshandel eller försummelse. Slutligen vill vi undersöka hur pedagoger förhåller sig till anmälningsplikten.Metod: Metoden i undersökningen är kvantitativ och en enkät har använts vid insamlingen. Vi har även gjort en kvalitativ analys av de öppna frågorna i enkäten. I undersökningen deltog 60 stycken verksamma pedagoger inom förskolan.Resultat: Forskning visar att fysisk- och psykisk misshandel samt försummelse mot barn fortfarande är relativt vanligt förekommande i Sverige. Detta trots lagen mot barnaga, som trädde i kraft 1979, och trots barnkonventionen om barns rättigheter. I vårt resultat kan vi utläsa vilka signaler i barns beteende som pedagoger upplever kan tyda på att de far illa i sin närmiljö. Utefter resultatet i vår studie är fysiska tecken så som blåmärken och sår på kroppen de näst mest förekommande tecknen på att barn far illa. Ovårdad klädsel och dålig hygien däremot, är de mest förekommande tecknen på omsorgssvikt. Det framkommer även i vår studie att de flesta pedagogerna är väl insatta i anmälningsplikten. Det är dock många i vår studie som inte ger exempel på vilka konsekvenser det skulle kunna medföra att inte följa anmälningsplikten. Slutligen framgår det av resultatet att pedagogerna upplever att en god föräldrakontakt kan öka chanserna för pedagoger att i ett så tidigt stadie som möjligt upptäcka att barn far illa.

<p>SAMMANFATTNING:</p><p>Flera internationella undersökningar om samband mellan vissa traumatiska barndomsupplevelser och psykosocial hälsa/ohälsa som vuxen, har tidigare genomförts. De flesta studier har dock utförts inom kliniska populationer med begränsat antal studerade faktorer. Då det endast finns ett fåtal svenska studier inom detta ämnesområde, har syftet med denna studie varit att undersöka om det finns samband mellan å ena sidan barndomsupplevelser av känslomässiga, fysiska och sexuella övergrepp, känslomässig och fysisk försummelse samt idealisering av familj och psykosociala hälso/ohälsoindikatorer i vuxen ålder å andra sidan. De senare är tillgången till nätverk respektive anknytning, olika indikationer på alkoholproblem såsom konsumtionsnivå, tecken på beroende och skadligt drickande, psykisk ohälsa i form av ångest respektive depression samt social misstro. Då upplevelser från barndomen är retrospektiva konstruktioner, togs som ett undersyfte upp om det finns systematiska validitetsproblem såsom minimering och benägenhet att svara på ett socialt önskvärt sätt. Undersökningen är kvantitativ och baseras på gruppenkäter som besvarats av studenter vid Mittuniversitetet. Resultaten visar att det fanns klara samband mellan olika traumatiska barndomsupplevelser och olika former av hälso/ohälsotillstånd i vuxen ålder. Multivariata analyser visar att sexuella och fysiska övergrepp är relaterade till ökade tecken på alkoholproblem, känslomässiga övergrepp och ångest, medan känslomässig försummelse är relaterat till depression, mindre socialt nätverk och till mindre grad av anknytning. Förhoppningen är att studien skall bidra till teoriutvecklingen om hur barndomsproblem påverkar problemen i vuxen ålder.</p>

<p>Syftet med studien är att belysa hur sju verksamma pedagoger i förskolan förhåller sig vid misstanke om att ett barn försummas. Litteraturgenomgången behandlar ett barns grundläggande behov och ett barns behov av anknytning utifrån Bowlby´s teori. Vidare behandlas förskolans roll, där vikten av tidig upptäckt tas upp samt förskolans anmälningsplikt. Kvalitativa intervjuer med sju verksamma pedagoger inom förskolan utgör data i studien. Resultatet visar att försummelse, omsorgssvikt och vanvård av ett barn kan vara: otillräckligt med kläder, bristande hygien och negligering av ett barns behov. Flertalet av pedagogerna framhåller att fysisk misshandel är värre än försummelse vilket leder till att de flesta av pedagogerna inte anmäler direkt vid misstanke om att ett barn försummas eller vanvårdas. I dessa fall anses det vara viktigt att ge barnets föräldrar en chans till förbättring innan en anmälan till socialförvaltningen görs.</p>

SAMMANFATTNING: Flera internationella undersökningar om samband mellan vissa traumatiska barndomsupplevelser och psykosocial hälsa/ohälsa som vuxen, har tidigare genomförts. De flesta studier har dock utförts inom kliniska populationer med begränsat antal studerade faktorer. Då det endast finns ett fåtal svenska studier inom detta ämnesområde, har syftet med denna studie varit att undersöka om det finns samband mellan å ena sidan barndomsupplevelser av känslomässiga, fysiska och sexuella övergrepp, känslomässig och fysisk försummelse samt idealisering av familj och psykosociala hälso/ohälsoindikatorer i vuxen ålder å andra sidan. De senare är tillgången till nätverk respektive anknytning, olika indikationer på alkoholproblem såsom konsumtionsnivå, tecken på beroende och skadligt drickande, psykisk ohälsa i form av ångest respektive depression samt social misstro. Då upplevelser från barndomen är retrospektiva konstruktioner, togs som ett undersyfte upp om det finns systematiska validitetsproblem såsom minimering och benägenhet att svara på ett socialt önskvärt sätt. Undersökningen är kvantitativ och baseras på gruppenkäter som besvarats av studenter vid Mittuniversitetet. Resultaten visar att det fanns klara samband mellan olika traumatiska barndomsupplevelser och olika former av hälso/ohälsotillstånd i vuxen ålder. Multivariata analyser visar att sexuella och fysiska övergrepp är relaterade till ökade tecken på alkoholproblem, känslomässiga övergrepp och ångest, medan känslomässig försummelse är relaterat till depression, mindre socialt nätverk och till mindre grad av anknytning. Förhoppningen är att studien skall bidra till teoriutvecklingen om hur barndomsproblem påverkar problemen i vuxen ålder.

I detta arbete har vi undersökt hur mycket kunskap det finns om den rådande anmälningsplikten i två kommuner. Syftet med detta var att undersöka hur anmälningsplikten uppfattas av fem verksamma pedagoger. Vi har tagit del av deras berättelser och upplevelser genom att intervjua dem angående hur de uppfattar anmälningsplikten och det ansvar som det innebär. Av resultatet som framkom konstaterade vi att det behövs mer kunskap och fortbildning inom ämnet hos pedagogerna för att kunna säkerställa barnens välbefinnande. Barnomsorgen har gått från att ha varit en förvaringsplats för barn till förvärvsarbetande föräldrar till en verksamhet med pedagogiska mål och riktlinjer. Även synen på barn har drastiskt förändras från att barnen tidigare setts och behandlats som ”små” vuxna till att få lagar och rättigheter som är mer anpassade för barn.

Studien avser att undersöka på vad personal inom förskolan har för kunskap om omsorgssvikt och anmälningsskyldighet eftersom Socialstyrelsens sammanställning visar på att vart tionde barn är utsatt för någon form av omsorgssvikt.  Litteraturdelen behandlar bland annat Lundéns (2010) avhandling angående omsorgssvikt och vilka tecknen är hos förskolebarn. Vi använder oss även av Bowlby (2010) och Gerhardt (2007) som beskriver hur viktigt det är med små barns anknytning till förälder eller annan anknytningsperson.   I studien görs tolv kvalitativa och kvantitativa intervjuer med personal som arbetar inom förskola. Undersökningen visar att förskolepersonalen inte har så stor kunskap om begreppet omsorgssvikt och känner sig osäkra på hur de ska gå tillväga vid en eventuell anmälan. Resultatet visar att det behövs kontinuerlig fortbildning både vad det gäller att uppmärksamma omsorgssvikt hos barnen på förskolan och hur personalen ska gå tillväga vid en anmälan till socialnämnden.

Syftet med studien är att belysa hur sju verksamma pedagoger i förskolan förhåller sig vid misstanke om att ett barn försummas. Litteraturgenomgången behandlar ett barns grundläggande behov och ett barns behov av anknytning utifrån Bowlby´s teori. Vidare behandlas förskolans roll, där vikten av tidig upptäckt tas upp samt förskolans anmälningsplikt. Kvalitativa intervjuer med sju verksamma pedagoger inom förskolan utgör data i studien. Resultatet visar att försummelse, omsorgssvikt och vanvård av ett barn kan vara: otillräckligt med kläder, bristande hygien och negligering av ett barns behov. Flertalet av pedagogerna framhåller att fysisk misshandel är värre än försummelse vilket leder till att de flesta av pedagogerna inte anmäler direkt vid misstanke om att ett barn försummas eller vanvårdas. I dessa fall anses det vara viktigt att ge barnets föräldrar en chans till förbättring innan en anmälan till socialförvaltningen görs.

BVC-sjuksköterskor möter barn och familjer varje dag. Det är i detta möte som möjlighet finns att upptäcka om ett barn inte får den omsorg barnet behöver. Att familjen brister i sin omsorg om barnet kallas omsorgssvikt. BVC-sjuksköterskor är enligt lag förpliktigade att göra en orosanmälan till socialtjänsten om de misstänker omsorgssvikt. En problematik är att omsorgssvikt kan vara svår att upptäcka och BVC-sjuksköterskorna får en magkänsla eller en intuition när de börjar misstänka omsorgssvikt. Detta leder ofta till tätare kontakt och andra åtgärder för att bekräfta eller avfärda sina misstankar. En annan frågeställning är varför BVC-sjuksköterskor inte gör orosanmälan till socialtjänsten lika ofta som andra yrkesgrupper. Syftet med studien är att beskriva BVC-sjuksköterskors erfarenhet av att möta familjer där det finns misstanke om att omsorgssvikt förekommer. Intervjuer genomfördes med åtta BVC-sjuksköterskor som träffat familjer där omsorgssvikt förekommer. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Denna studie visar att BVC-sjuksköterskorna ofta känner sig osäkra på om det är omsorgssvikt hos familjen de upplever. De söker hjälp hos kollegor för stöd och råd. När BVC-sjuksköterskorna misstänker omsorgssvikt försöker de hantera det genom att skapa en god relation med familjen och träffa familjen oftare än tidigare. BVC-sjuksköterskorna värnar om att behålla kontakten med familjen och försöker hjälpa föräldrarna att bli bättre på att ge omsorg till barnet. Det finns en oro hos BVC-sjuksköterskorna att de ska förlora kontakten med familjen om de samtalar med familjen om oron för omsorgssvikt, eller om de gör en orosanmälan. BVC-sjuksköterskorna väljer att göra orosanmälan när de själva känner att deras hjälp inte är tillräcklig. De upplever att det känns bra att göra en orosanmälan och att relationen med familjen bibehålls.

I Sverige far tusentals barn illa varje år till följd av misshandel eller andra missförhållanden. Detta trots att alla barn har rätt till trygga uppväxtförhållanden. Sjuksköterskeyrket är en av de professioner som omfattas av skyldigheten att anmäla då oro finns för att ett barn far illa och har således ett ansvar för att dessa barn identifieras. Då sjuksköterskor i sitt arbete träffar barn och vuxna som kan vara involverade i situationer där barnet far illa eller riskerar att fara illa, bör förutsättningarna för att hjälpa dessa barn vara goda. Syftet med denna litteraturstudie är att beskriva vad som påverkar sjuksköterskor i beslutet att orosanmäla vid misstanke om att barn far illa. En litteraturstudie har genomförts där 14 artiklar har analyserats. I resultatet framkommer en rad faktorer som redovisas under tre teman: kunskapens påverkan, arbetsmiljömässig påverkan och sjuksköterskors individuella förutsättningar. Det finns ett behov och en efterfrågan på kunskap kring barn som far illa. Det är viktigt att kunskap inom detta område erhålls både genom formell utbildning och reflektion. I studien framkommer en misstro hos vissa sjuksköterskor gentemot de myndigheter som mottar och behandlar orosanmälan. För att bygga upp förtroendet krävs en god kommunikation yrkesgrupperna emellan. Personliga egenskaper påverkade sjuksköterskor i anmälningsförfarandet. Därför behöver deras förförståelse kontinuerligt medvetandegöras och reflekteras. Genom en ökad kunskap om och medvetenhet kring barn som far illa och anmälningsprocessen kan sjuksköterskor bidra till att färre barn drabbas av ett lidande till följd av missförhållanden i barndomen.

Denna studie har genomförts i syfte att undersöka om orosanmälan görs i tillräckligt stor utsträckning samt vilka faktorer som kan påverka benägenheten att anmäla. Målgruppen för studien har varit yrkesverksamma inom förskola och förskoleklass. Vidare har studien även undersökt om det går att identifiera skillnader som kan påverka benägenheten att anmäla, inom olika kommuner. Studien har även undersökt om yrkesverksamma upplever några brister i samverkan med socialtjänsten som kan komma att påverka benägenheten att orosanmäla. Studien har genomförts med en kvalitativ metod baserad på̊ sex kvalitativa intervjuer med yrkesverksamma från tre storleksmässigt olika typer av kommuner, rangordnade från små̊, till medelstora, till stora. Resultatet har analyserats genom en kombination av två teoretiska ramverk vid namn: stigma och samverkan. Genom att använda oss av ovanstående nämnda metod har vi utifrån informanterna kunnat identifiera följande teman: ett svårdefinierat begrepp, rädsla för att anmäla, samverkan och skillnader mellan kommuner. / This study sought to investigate the reasons why referrals to social services from preschools appear to be lower than one would expect. The study has also attempted to gain an insight into the different processes practiced in the three municipalities examined in this study. More specifically this study has explored if the respondents experience difficulties with cooperation with local social services offices and if this contributes in some way to possible challenges regarding the making of referrals. With this in mind, the study carried out six interviews with pre-school teachers from three different municipalities. The results, examined via a combination of stigma and cooperation theories, highlight the following themes that reflect the experiences of the research participants: difficulty with definition, fear of making a referral, cooperation, and process within the municipalities. The results highlight the importance of cooperation between agencies and indicate the necessity for open communication between pre-schools and social services.