This study examines the experiences of multiracial and multiethnic young adults in Finland, aged between 24-28, as they negotiate their daily lived experiences and construct their identities in the framework of ethnicity, race, belonging, and discrimination. The study utilises a qualitative research approach with a thematic analysis of four semi-structured interviews. In addition, drawing on Richard Jenkins' (2014) theory of social identity, the study discusses the relationship between these individuals and Finnish society. The findings highlight the impact of white normativity on the participants' self-identification and externally assigned identification, as well as fluidity in identity construction and challenges in belonging to Finnish society. Finally, the study highlights that the interviewees have a perception of what it means to be Finnish based on cultural and social norms.

Finland is recognized as a country with high human rights standards including the rights of the indigenous people that are protected by various declarations, conventions, and international human rights laws. Finland first enacted a Sámi Parliament Act in 1995 and has most recently in 2019 received criticism from the UN Human Rights Committee for not guaranteeing the rights for the legally recognized indigenous Sámi people living within Finland’s borders. Government proposal to reform the Act sparked the discussion of Sámi rights in Finland in the fall of 2022. Through a critical postcolonial perspective together with examining purposeful sampling material and the reform opposing discourse in the Finnish parliament, this thesis aims to get a view for the reason of the dismissal of the reform. It suggests that Finland’s position as a human rights model country in indigenous people’s rights is questionable in the matter of the Sámi rights.

Indigenous peoples have special relation to the land, and they might seek to gain landrights based on their historical acknowledgment within a nation state in the modern days. The acknowledgment for the rights of these lands is based on their ethnic identity, historical and colonial roots and by the concept of self-determination. The structures and power are held by the nation states and guided by the international frameworks, which determine who are the people who hold rights to these lands. The research uses comparative political analysis in the special case of indigenous peoples in Sweden and Finland to illustrate recent political debate concerning land rights and self-determination. This paper offers analysis about the recent political trajectories regarding the ratification of C169 in both countries by combining political analysis and approach from the social sciences. The findings suggest that the question of self-determination, land and domestic legislation play a role why these countries have not ratified the legally binding convention C169.

Taking the form of a case study on an interpellation on ‘youth crime and street gangs’ and its consideration in plenary debate in the Finnish Parliament in December 2022, the purpose of this study is to examine how politicians narrate the Finnish community of value and its boundaries. The methodological framework of this study consists of strategic narrative analysis, poststructural and critical research theoretical underpinnings, and the operationalization of the concept of ‘community of value’. The findings of the study show that the strategic narratives on the Finnish community of value are diverse but return to similar points of boundary-making problematizing the ‘Migrant’ as part of a ‘suspect population’. The character of the community of value is simultaneously defined through the ordinary actions of its ‘Good Citizens’ and Finland as ‘not-Sweden’. Ultimately, the role left to play for the ‘Migrant’ is one of a ‘Tolerated Citizen’. These findings add a contribution to the field of critical migration and integration studies, as well as to the field of Finnish and Nordic political discourses.

No description available.

Finland är ett tvåspråkigt land, där de svenskspråkiga områdena är geografiskt begränsade. Inlärning av svenska gäller fortfarande för alla finska ungdomar som omfattas av obligatorisk undervisning från mellanstadiet till gymnasiet och därefter. Den här språkvetenskapliga studien fokuserar på hur finskspråkiga gymnasieelever i Finland behärskar och förstår svenska prepositioner. Det material som samlats in och analyserats i studien är indelat i tre olika prepositionskategorier: lokala, temporala samt bundna prepositioner. Datainsamlingen har genomförts med hjälp av en testliknande enkät, som har använts för att samla in material från tre gymnasier, varav två ligger i det svenskspråkiga området (f 44) och en i det ickesvenskspråkigt område (f 34). Materialet har analyserats och sorterats med hjälp av fel- och performansanalys samt presenterats med hjälp av ett stapeldiagram. Dessutom ingår en kontrastiv analys av förhållandet mellan språken, baserad på teorin om transfer mellan språken. Resultaten och analysen visar att det är relativt liten skillnad mellan områdena när det gäller korrektheten i prepositionsanvändning. Andelen korrekta svar är dessutom något högre i det icke-svenskspråkiga området. Transfer mellan språken visar också att fler strukturer hämtas från engelska än från finska, men strukturerna på båda språken kan ses påverka svaren.

Genom tiderna har den fysiska planeringen i Sverige gått från en spontant framvuxenbystruktur till att bli alltmer strukturerad genom fysisk planering. Vem som har bestämt hurdet ska planeras har skiftat från kungen till stat till numera kommunerna. Kommunerna styrs av folkvalda politiker enligt den representativa demokratimodellen. Det här kandidatarbetet undersöker hur fyra nordiska länder möjliggör medborgardeltagande i den fysiska planeringen samt hur de olika ländernas planeringssystem är uppbyggt från statlig planeringsnivå, översiktlig planeringsnivå till detaljerad planeringsnivå. Genomförandet av undersökningen gjordes genom en fallstudie av Sverige, Danmark, Norge och Finland. Utifrån kunskapsöversikten om medborgardeltagande i planeringssystemen utarbetades ett teoretiskt ramverk bestående av tre trappmodeller för medborgardeltagande, som gav vägledning till hur de olika länderna ser på medborgarrollen i den fysiska planeringen. Empirin omfattades av respektive lands medborgardeltagande i den översiktliga samt detaljerade planeringen, och analyserades genom en jämförelsestudie. Slutsatsen visar att det inte finns några större skillnader i hur medborgarrollen påverkas utifrån olika planinstrument. Ytterligare visar slutsatsen att det finns utrymme för att öka medborgardeltagande och inflytande ifall det är det idealet som är önskvärt. För att öka deltagandet finns det både utrymme i lagstiftning att ta inspiration från Sveriges grannländer och ett antal verktyg och modeller för att från kommunen på eget initiativ öka deltagande och inflytande. Därmed bedöms studien bidra till att fylla en del av kunskapsluckan för hur Sverige i sin fysiska planering inkluderar medborgarna.

Uppsatsens huvudsyfte är att studera finska representationer i svensk spelfilm ur ett postkolonialt perspektiv. Med en diskursanalytisk ansats och med stöd i psykoanalys, postkolonial och feministisk teori diskuteras hur finsk etnicitet konstrueras, omförhandlas och samverkar med kategorier som genus, sexualitet och klass i svensk spelfilm från 1980 till 2010. Författaren vill visa på vilka sätt representationerna kan kopplas till en postkolonial relation mellan Sverige och Finland. Ett annat syfte är att ge exempel på hur postkolonial teori kan tillämpas i en svensk-finsk kontext. Fyra filmer analyseras: Två killar och en tjej, Seppan, Populärmusik från Vittula och Kid Svensk. Varje filmanalys utgår från ett tema: 1) hur etnicitet kan kopplas till olika rum eller miljöer; 2) hur kategorier som sexualitet, klass, genus och etnicitet samverkar; 3) hur etnicitetsbegreppet kan töjas samt 4) hur olika motståndsstrategier kan se ut. En central slutsats är att representationerna av finnar i svensk film ingår i en kolonial diskurs. Filmiska representationer är en del i denna diskurs. När den etniska kategorin finskhet är närvarande i svensk film aktiveras olika maktordningar som vilar på historiska stereotyper och sociala och materiella förhållanden. Men även motståndsstrategier blir synliga. Finnar och finskhet framstår och konstrueras ofta som något exotiskt och skrämmande men samtidigt begärligt i en svensk kontext.

This research investigates organisational capabilities and cultures of both partners as potential explanatory factors of co-operative R&D projects outcomes. Contributions to theory are (1) a justification for the existence of organisational capabilities and 'world views', (2) a parsimonious typology of 'world views' and (3) a method to measure organisational capabilities. The survey covers 514 projects in the electronics industry, in Germany, France, the United Kingdom and Finland. It obtains 120 full answers, each of which coupling responses from a matched pair of project managers having co-operated on the same R&D project. The survey refers to the organisation's capabilities, to those of the partner, to its 'world view', and to project outcomes. None of the traditional explanatory factors (geographic distance, difference in nationality, size or legal status, strategic compatibility) has any significant influence on any of the outcomes being studied (save one). The explanatory factors introduced by the research (organisational capabilities and 'world views') have a significant influence on almost all outcomes being considered of the co-operative R&D projects: attainment of concrete results, compliance with budget and schedule, creation and transfer of knowledge, learning (modification of capabilities). Cultural diversity, 'absorptive capacity', and teaching effects, selective according to the capability in question, are evidenced. Commonalities between partners are shown to be more important than distance. These results validate empirically organisational capabilities and 'world views' as descriptors of inter-organisational capabilities, and their operationalisation.

Depuis les années 1980, la formation des enseignants a fait l’objet de réformes majeures dans la plupart des sociétés développées, souvent en étant directement articulée à un processus de «professionnalisation» (Tardif, Lessard & Gauthier, 1998). La professionnalisation de l’enseignement est aujourd’hui considérée comme un mouvement international (OCDE, 2005). Dans cette recherche de maîtrise, nous analysons la mise en œuvre de la professionnalisation et son articulation à l’organisation des programmes de formation des enseignants du primaire dans deux contextes : Finlande et Québec. L’intérêt d’une comparaison du Québec avec la Finlande découle des enquêtes PISA 2000, 2003, et 2006, qui ont permis de faire reconnaître le système éducatif finlandais comme l’exemple d’un système performant qui combine avec succès la qualité, l’équité et la cohésion sociale (Sahlberg, 2007). Or, parmi les nombreuses raisons présentées pour expliquer ce succès, une des plus importantes serait la formation des enseignants. En Finlande les enseignants réalisent une formation initiale de 5 ans. Mais au Québec les enseignants sont aussi hautement éduqués : ils réalisent une formation universitaire de 4 ans après deux années d’études pré-universitaires. Dans les deux contextes, les enseignants complètent 17 ans de scolarité. Quelles sont les similitudes et les différences entre les programmes de formation des enseignants du primaire en Finlande et au Québec? Comment et en quoi ce processus de professionnalisation, comme tendance internationale, a-t-il marqué les systèmes de formation d’enseignants finlandais et québécois ? Peut-on dégager, à partir de cette comparaison, des éléments d’un système de formation à l’enseignement de meilleure qualité pour le Québec? / Since the 1980s, teacher education has undergone major reforms in most developed societies, often directly connected to a process of "professionalization" (Tardif, Lessard & Gauthier, 1998). The professionalization of teaching is now considered an international movement (OECD, 2005). In this MA research thesis, we analyze the implementation of professionalization and its connection to the organization of primary school teachers training programs in two contexts: Finland and Quebec. The interest of such a comparison between Finland and Quebec comes from the PISA 2000, 2003 and 2006 results, which brought to light the recognition of the Finnish education system as an example of a well-performing system that successfully combines quality, equity and social cohesion (Sahlberg, 2007). Among the many reasons presented to explain this success, one of the most important would be highly educated teachers. In Finland, teachers complete a 5 years initial training program. But in Quebec teachers are also highly educated: they take a 4 years initial training program, after 2 years of pre-university studies. In both contexts, teachers complete 17 years of schooling. What are the similarities and differences between the primary school teachers training programs in Finland and Quebec? How and in what way has this process of professionalization, as an international trend, influenced the teacher training systems in Finland and Quebec? Can we identify, from this comparison, the elements of a teacher training system of greater quality for Quebec? / Desde los años 1980, la formación de docentes ha sido objeto de importantes reformas en la mayoría de sociedades desarrolladas, reformas a menudo directamente ligadas a un proceso de “profesionalización” (Tardif, Lessard & Gauthier, 1998). La profesionalización de la docencia es hoy en día considerada como un movimiento internacional (OCDE, 2005). En esta investigación de maestría, analizamos la implementación de la profesionalización y su relación con la organización de programas de formación de docentes de primaria en dos contextos: Finlandia y Quebec. El interés de una comparación de Quebec con Finlandia surge a partir de las encuestas PISA 2000, 2003, y 2006, cuyos resultados permitieron el reconocimiento del sistema educativo finlandés como ejemplo de un sistema de buen funcionamiento que combina exitosamente la calidad, la equidad y la cohesión social (Sahlberg, 2007). Entre las múltiples razones presentadas para explicar el éxito finlandés, una de las más importantes sería que los docentes son altamente preparados. En Finlandia, los docentes realizan una formación inicial de 5 años. Pero en Quebec los docentes también son altamente preparados: éstos realizan una formación de 4 años, luego de completar dos años de estudios pre-universitarios. En los dos contextos, los docentes completan 17 años de escolaridad. ¿Cuáles son las similitudes y diferencias entre los programas de formación de docentes de primaria en Finlandia y Quebec? ¿Cómo y en qué este proceso de profesionalización, como tendencia internacional, marcó los sistemas de formación de docentes en Finlandia y Quebec? ¿Se pueden identificar, a partir de esta comparación, los elementos de un sistema de formación docente de mejor calidad para Quebec?