Syftet med studien har varit att analysera valda delar av SOU:er för att undersöka hur fritidshemmets kompletterande uppdrag i relation till skolan konstrueras över tid samt för att urskilja governmentality i styrningen av fritidshemmet. Analysmetoden som använts i studien är en diskursanalys inspirerad av Foucault. Resultatet visar att diskursen kring det kompletterande uppdraget har förändrats genom åren och att uppdraget har gått från att vara omsorg och erbjuda fritidssysselsättningar för barn och ungdomar efter skoltid, till att bli ett komplement till lärandet inom skolan, och ge eleverna en meningsfull fritid med en kombination av lustfullhet och lärande. Resultatet av studien visar att talet om fritidshemmets kompletterande uppdrag har förändrats över tid, att diskursen ständigt har omvandlats. Fritidsdiskursens gränser har vidgats och intagit en ny sorts hybriddiskurs som inbegriper både utbildning/lärande och omsorg/fritid.

Elevers perspektiv på bedömning i matematik är ett relativt outforskat område, trots att bedömningskulturen i svenska skola har intensifierats under 2000-talet. För att öka förståelse för hur bedömningsdiskurser i matematik formar elever genomförs semistrukturerade fokusgruppsintervjuer med elever i åldern 10–12 år. Med hjälp av diskursanalys identifierades två olika bedömningsdiskurser i matematik samt elevernas positioner dessa bedömningsdiskurser. Resultatet visar att olika bedömningdiskurser i matematik formar elever till vilka de är och vilka de blir (Wiliam m.fl., 2004) samt hur de ser på sig själv som lärande i matematik samtidigt som diskurserna sorterar i relation till det lärande i matematik som görs möjligt.

Detta arbete utgår från en kvalitativ intervjustudie med förskollärare runt om i Sverige, med syfte att undersöka deras erfarenheter av och tankar kring barns delaktighet och inflytande i förskolan. Detta är ett väl omdiskuterat ämne som ofta kan upplevas svårt att arbeta med rent praktiskt i verksamheterna. I denna studie används Michel Foucaults tankar om makt som teoretisk utgångspunkt för att försöka analysera förskollärarnas svar och synliggöra både medvetna och omedvetna maktförhållanden som döljer sig i förskollärarnas uttalanden. Resultatet i studien visar att makten, i olika former, är något som ständigt är närvarande och något som både begränsar och möjliggör barns delaktighet och inflytande i verksamheterna. Det visar sig även att det finns en viss medvetenhet hos förskollärarna kring vilka maktförhållanden som råder, men också att det finns många situationer då dessa förhållanden går obemärkt förbi och inte reflekteras över.

No description available.

No description available.

A central claim in Foucault’s 1982-1983 lectures, published as The Government of Self and Others (2008), is that Plato, in wanting to escape the possibility that his philosophical discourse would be “mere logos,” ultimately conceived of philosophy’s “reality” or “veridication” in terms of its capacity to facilitate the “work of the self.” This thesis argues that Foucault’s analysis positions us to read Plato’s dialogues as philosophical “deeds” that aim to advise the reader with respect to his or her “mode of being.” I corroborate the analysis that leads to Foucault’s highly suggestive conclusion that a text like the Republic or the Laws must in some respect not be “serious” works and are, therefore, discursive “games” whose aims lie elsewhere than in the formulation of political prescriptions. In so doing I link Foucault’s characterization of Platonic philosophy as being informed by a “weakness” in logos to the claim, put forth by scholars attentive to the dialogic form, that Plato’s dialogues are written in deference to the obstacles that the written and even spoken word presents for the transmission of his philosophy. I claim that some of the key concepts of the later Foucault’s “ethical turn,” namely askēsis, the arts of life, and ethics construed as the work and formation of a relationship of self to self, are helpful when trying to discern not only the content of Platonic writings, but also the purpose behind their form. To the extent that the elaboration of theoretical knowledge in discourse inhibits the awareness that the subject must form a practical relationship with his or her own self, and to the extent that such a work is the fundamental task of philosophy to which the acquisition of theoretical knowledge plays a secondary role, the logos of philosophical discourse must be modified in order to facilitate this ergon “of the self.” I claim that, when we consider Foucault’s understanding of what philosophy ought to do we are equipped with a basic set of criteria for evaluating the aims and benefits of the dramatic and dialogic form of Plato’s writings and I show that an extant body of scholarship verifies such criteria are met. / Thesis / Master of Arts (MA)

My thesis examines the “New Sincerity,” a recent movement in contemporary fiction, which relies upon and reclaims the ethical concept of sincerity. Rather than accept sincerity at face value, however, I outline a historical trajectory of the concept in order to understand the reasons for its decline and the current attempts to resituate it. Contrasting sincerity with its ancient Grecian root of parrhēsia, I argue that sincerity has been historically mobilized as a mechanism of oppression. Since the traditional conception of sincerity was founded upon the depth model of subjectivity, certain individuals were denied the possibility of professing sincerity; rather, their outward appearances marked them a priori as being deceitful, hypocritical and insincere. Despite the recent theoretical decline of the depth model of subjectivity, I claim that the model has persisted in an afterlife that continues to govern who is given the license and freedom to speak. As such, sincerity has had a significant role in how marginalized subjects, who are often denigrated for being overly emotional, have been categorized as insincere and sentimental. For this reason, my thesis rejects the alleged return of sincerity in favor of a reconceptualization of it. Drawing from the “performative turn,” I claim that sincerity must be continually at risk for it to draw its affective potential. If sincerity with intention is insincere, sincerity is an impossible event that cannot be claimed in advance. Rather, we must bind ourselves to the truth similar to the parrhēsiates of Ancient Greek and take care to question the other. In doing so, sincerity becomes a truth-telling based on actions instead of judgments. / Thesis / Master of Arts (MA)

<p>Michel Foucault's philosophy took the form of a series of historicallygrounded "genealogical" studies of the interconnections between knowledge and various social practices in contemporary society. This work is a reading of "the good11-to use Charles Taylor's term-in Foucault's genealogies.</p> <p> According to the American social-historian David Rothman, "history is a liberating discipline for it reminds us that there is nothing inevitable about the institutions and procedures that surround us. In developing my reading of "the good" in Foucault's genealogies I have endeavoured to translate the spirit of this claim into the proposition that Foucault's genealogies were an expression of his desire to increase human freedom through historical critique; i.e., that Foucault's ethics were embodied in his philosophy which constitutes "a practice of freedom".</p> / Thesis / Master of Arts (MA)

In this dissertation, I defend an interpretation of Foucault’s parrhesiast (those who speak truth to power frankly) that blends it with his various methodological turns by casting the relationship as rhetorical. For that proposal, I attempt to introduce five major strategies defending the necessity of adopting a certain rhetorical standpoint, without which we cannot fully justify philosophy’s underpinnings. The opening of that rhetorical standpoint (in a special sense to be elaborated mostly in the first chapter) helps me to interpret some of the major tenets of Foucault’s philosophy, like his peculiar theory of discourse, his panoply in mapping a very specific history of knowledge (savoir), and finally the way Foucault envisages the role of the individuals in their historical predicament.

Syftet med den här uppsatsen är att belysa hur klimatdiskursen ser ut när det kommer till hur media väljer att presentera information om de tre olika översvämningarna i Falun, Malmö och Gävle. Detta har gjorts med hjälp av en kvalitativ undersökningsmetod som kallas för diskursanalys där dessa tre platser och händelser har stått i fokus för hur de valts att ramas in i media. Diskursanalys som metod har i det här fallet genomförts genom att använda mediedatabasen Retriever med sökord av den valda platsen tillsammans med begreppet översvämning över en femårsperiod från det året händelsen inträffade. Artiklarna från sökningarna har sedan med hjälp av den valda metoden, teorin och bakgrunden analyserats och diskuterats. Resultatet av detta är att media har förändrat sitt sätt att rama in händelser beroende på under vilken period som artiklarna har publicerats i olika media. Ett tydligt mönster över hur klimatfrågan får en alltmer central plats i medierapporteringen syns alltmer underöversvämningarna i Malmö 2014 men ännu mer för det senare fallet med översvämningarna i Gävle 2021. Det dystopiska temat som dyker upp kring rapporteringarna för fallet i Gävle visar också på det som diskursanalysen ämnar undersöka – att media väljer att omformulera sig för att nå läsare i en annan utsträckning.