Syftet med vår studie är att lyfta fram hur media beskriver en person som utför en självmordsattack. Själva utgångspunkten i studien är det terrorattentat som den 11 december 2010 drabbades Sverige, då självmordsbombaren Taimour Abdulwahab utlöser en hemmagjord bomb mitt i centrala Stockholm. Vi har gjort en kvalitativ studie, metoden som vi har använt oss av för att analysera vårt material är kritisk diskursanalys, materialet består av nyhetsartiklar från två dagstidningar och två kvällstidningar. Resultatet visar på att beskrivningen av Taimour Abdulwahab som en idealisk gärningsman är allra vanligast. Det finns beskrivningar av Taimour Abdulwahab som det idealiska offret i vårt material men dessa är inte särskilt många till antalet och det är heller ej lika målande eller skiftande i sina beskrivningar. Ytterligare en slutsats som vi kommit fram till är att man i några fall valt att beskriva honom utifrån ett mer neutralt perspektiv, varken som gärningsman eller offer. Vi har valt att kalla den beskrivningen för ”Amatören”.

Sammanfattning Syftet med denna uppsats är att beskriva samt reflektera över hur gällande rätt har utvecklats genom rättspraxis när det gäller regleringen avseende ansvar vid medverkan till brott. Ytterligare ett syfte är att försöka tydliggöra var, och om, några juridiskt relevanta gränser mellan gärningsmän, medgärningsmän och medhjälpare kan utläsas ur praxis. För att genomföra uppsatsen har lag, förarbeten, rättsfall och doktrin studerats. De slutsatser som kan dras av praxis när det gäller gränsdragningarna är att det krävs relativt lite av en person för att han ska kunna dömas som medverkande till brott. Som utgångspunkt nämn "Rockfallet" där en man döms för medhjälp till misshandel då han hållit en bekants rock medan han misshandlar och rånar en fotgängare och där jämförelse med den straffria gärningen att med gillande min stå och se på ett slagsmål görs. I uppsatsen presenteras även flera andra rättsfall som illustrerar gränsdragningen mellan det straffbara och det straffria området. När det gäller gränsdragningen mellan en gärningsman, en medgärningsman och till viss del även en medhjälpare konstateras att praxis till viss del visar på en ojämn rättstillämpning som i några fall kan beskrivas som rättsosäker. Detta medför att några säkra slutsatser inte kan dras av materialet. Den konturen som dock kan utläsas är att ett gemensamt handlande, föregått av ett samråd, blir straffbart såsom medgärningsmannaskap. När omständigheterna medför att det brister i det gemensamma handlandet eller i samrådet blir utgången i målet i vissa fall svår att förutse. Ytterligare en aspekt är att den bristande förutsebarheten till viss del kan bero på att området endast är praxisreglerat, uttryckligt lagstöd saknas i många fall. För att komma till rätta med den bristande förutsebarheten och rättsosäkerheten är ett förslag till lösning att lagstiftaren i lag reglerar de fall där straffbarhet kan inträda trots att rekvisiten i det aktuella straffstadgandet inte uppfyllts.

Sture Bergwall, tidigare känd som seriemördaren Thomas Quick, är ett av de mest uppmärksammade fallen i svensk rättshistoria. Studiens syfte är att beskriva hur kvällspressen framställde Bergwalls karaktär under tiden han var dömd för flera mord, respektive tiden efter resningsansökan då han frikändes från samtliga mord. Avsikten är även att ta reda på om beskrivningarna skiljer sig från varandra och i så fall hur. Vidare används Christies teori om ideal och icke ideal gärningsman samt begreppen karaktärsdrag och avhumanisering för att analysera beskrivningarna. Vi valde att studera artiklar från Expressen och Aftonbladet under fyra specifika årtal där artiklarna innehöll beskrivningar om Bergwalls karaktär. Materialet analyserade genom en tematisk analys och vi identifierade fyra övergripande teman som representerade kvällspressens beskrivning om Bergwall innan och efter frikännandet. Temana innan frikännandet var Omänsklig och Bräcklig galning medan temana efter frikännandet var Galning och Mänsklig. Resultatet och analysen visade att det fanns en viss förändring av kvällspressens beskrivande om Bergwalls karaktär innan och efter hans frikännande men även en likartad beskrivning i vissa avseenden. Innan frikännandet beskrevs Bergwalls karaktär som omänsklig där vi urskilde en avhumanisering av hans person. Samtidigt beskrevs han under samma period som en bräcklig och galen människa. Beskrivningen av Bergwall under denna period var lik gestaltningen av en idealisk gärningsman samtidigt som gestaltningen av honom som bräcklig galning inte var förenligt med en idealisk eller icke idealisk gärningsman. Efter frikännandet beskrevs Bergwalls karaktär som mänsklig där det även fanns en skildring om hans utsatthet. Det fanns under denna period även skildringar om honom som galen och farlig. Beskrivandet av Bergwall efter frikännandet tydde på en överlappning mellan gärningsman och offer. Utifrån teorin beskrevs han därmed som en icke idealisk gärningsman.

Titel: ”Jag sa nej. Hur säger man ett nej så att det blir mer nej?”   Författare: Kristin Westesson och Johanna Westergård   Kurs, termin och år: C-uppsats, HT 2013   Antal ord i uppsatsen: 16 785   Problemformulering och syfte: En av de våldtäkter som kvällstidningarna bevakade 2013 var en gruppvåldtäkt på en 15-årig flicka i Tensta. Den fick stor uppmärksamhet i kvällspressen efter att de misstänkta, sex jämnåriga pojkarna, friades i hovrätten. Krönikörer, debattörer och ledarskribenter vaknade till liv och recenserade det domslut många tyckte var felaktigt. Politiker engagerade sig, folk skrev på protestlistor och det var nakenprotester utanför Svea Hovrätt. Det här fallet har alltså berört många i Sverige. Hur skildrade Sveriges största kvällstidningar, Aftonbladet och Expressen, händelsen? Tog de någons parti? Vem var offer och vem var egentligen gärningsman? Tenstafallet väckte många frågor och ligger till grund för den här fallstudien. Brottsjournalistik upptar en stor del av kvällstidningarna, samtidigt som forskning om medier och brott är knapphändig utifrån ett genusperspektiv. Att studera hur media skriver om brott, inte minst om våldtäkter, är viktigt då människans verklighetsuppfattning i allt högre grad formas av massmedier. Syftet med den här studien var att undersöka hur offret/flickan och gärningsmännen/pojkarna framställdes i Tenstafallet i Aftonbladet och Expressen, samt om gestaltningarna stämmer överens med de myter som finns i forskningen kring gärningsmän och offer.   Metod och material: Fallstudien baserades på en kvalitativ textanalys där samtliga texter i de båda tidningarna om våldtäkten – nyhetsartiklar, ledare, debattartiklar, kolumner och krönikor – analyserades.   Huvudresultat: Resultaten av denna studie visar att varken offret eller gärningsmännen beskrevs särskilt ingående, samt att rapportering om våldtäkter förändrats. Offret får ingen skuld i det inträffade och gärningsmännens skuld pendlar från att vara framstående i början av fallet till att vara mindre i slutet. De frias dock aldrig helt av media trots att de friats av hovrätten. I slutet av medierapporteringen är det hovrätten och hela samhället som är skurken. Hovrätten, som har gjort en felaktig bedömning och inte ställer sig på flickans sida, och samhället som har dåliga lagar och inte förmår hjälpa pojkar som kan göra sådana här saker. Att kritiskt granska och lyfta fram varför hovrätten har gjort den här bedömningen görs inte i många artiklar.   Nyckelord: Journalistik, våldtäkt, offer, gärningsman, Aftonbladet, Expressen, genus, brott, kvällstidning, kriminologi.

Våld i nära relation är ett utbrett samhällsproblem, ökad kunskap synliggör våldet, som ofta döljs inom familjen. Denna studie är ett bidrag till diskursen kring detta samhällsproblem. I studien analyseras nio rättsfall och en intervju. Två av rättsfallen har kvinnliga gärningsmän, ett gäller samkönat våld. Syftet med studien är att undersöka om olika samhällsnormer påverkar synen på gärningsmän och offer under rättegångsprocessen. Mäns våld mot kvinnor inom äktenskapet har tidigare varit lagligt och våldet har förklarats bero på bland annat mäns aggression, psykisk ohälsa och genom att våldet setts som ett strukturellt förtryck mot kvinnor. Genom en diskursanalys med grund i socialkonstruktivismen och queerteori visades att diskurser gällande samhällsnormer finns inom rättsfallen och har en påverkan på synen på gärningsmän och offer. Det finns stora skillnader i hur rätten pratar om och bedömmer parterna beroende på deras kön. Kvinnor ses som medskyldiga till våldet och svaga, medan männens våld bortförklaras. Diskurserna följer normerna för hur en gärningsman och ett offer är. Detta leder till att samhällsnormer kring bland annat kön förstärks och osynliggörs. Genom denna studie kan dessa normer belysas och förhoppningsvis vara en del i att bryta upp dessa.

Grooming, sexuella övergrepp onlina, ökar och enligt forskning tillskrevs dess offer mer negativa attityder i kontrast till offer som utsatts för sexualbrott som skett i verkligheten. Studiens syfte var att undersöka skillnader i studenters attityder gällande en flicka som utsatts för grooming kontra sexuella övergrepp utan initerad kontakt online. Även könsskillnader i negativa attityder undersöktes. Fyra enkäter med olika scenarion besvarades av 290 studenter mellan 17-59 år. Resultatet visade att mer negativa attityder tillskrevs offret som utsatts online i jämförelse med offret som utsatts för övergrepp utan initierad kontakt online. Män påvisade mer negativa attityder än kvinnor i samtliga scenarion. Resultaten överensstämmer med tidigare forskning. Att bemötas av negativa och skuldbeläggande attityder från omgivningen kan utöver de personliga konsekvenserna leda till att färre anmälningar görs, vilket följdaktligen bidrar till att fler gärningsmän går fria.

Syftet med föreliggande kandidatuppsats har varit att utifrån forskning om riskfaktorer, redogöra för vilka riskfaktorer gärningsmän har som utövar dödligt våld mot en kvinna i en nära relation. En nationell och internationell forskningsöversikt genomfördes samt en kvantitativ innehållsanalys av tio domslut från olika Tingsrätter i Sverige. Sammantaget så visar nationell och internationell forskning att de vanligaste riskfaktorerna för dödligt våld är separationsproblematik hos gärningsmannen, drog/alkoholmissbruk, tidigare utsatt offret för partnervåld, samt arbetslöshet.Innehållsanalysen av domsluten bekräftar den vetenskapliga forskningen där de vanligaste riskfaktorerna för brottet är en problemfylld relation, utsatt offret för tidigare hot om våld, kontrollbehov, separationsproblematik samt sexuell svartsjuka. Mer forskning efterfrågas kring depression hos gärningsmannen vid brottet, som både litteraturgenomgången och innehållsanalysen visade vara en riskfaktor. Ytterligare forskning efterfrågas också om styvbarn och hög åldersskillnad mellan offer och gärningsman, som den internationella forskningen visade verka som riskfaktorer. Denna kandidatuppsats bidrar till kunskapsläget i Sverige över riskfaktorer hos gärningsmän för dödligt våld i nära relation. / This Bachelor’s thesis has sought to investigate the offender risk factors for intimate partner homicide based on prior research. A national and international literature research review was performed as well as a quantitative content analysis of ten court cases from different District courts in Sweden. The literature research review shows that the most common risk factors for intimate partner homicide are separation problems, drug/alcohol addiction, prior spousal violence, and unemployment. The content analysis confirms these results and shows that the most common risk factors in the ten court cases comprised a problematic relationship, prior threats of violence towards the victim, controlling behaviour, separation problems and sexual jealousy. More research is needed regarding depression in the perpetrator at the time of the crime, which both the literature review and the content analysis proved to be a risk factor for intimate partner homicide. The international literature also showed that stepchildren living at home, as well as a big age difference between the perpetrator and the victim, proved to be risk factors and further research is needed regarding this. This thesis contributes to the field of knowledge in Sweden on risk factors in the perpetrator for intimate partner homicide.

Syftet med denna studie är att undersöka hur Göran Lindberg konstrueras som ideal/icke ideal gärningsman i dokumentären Kapten Klänning – Polischef och våldtäktsman. Grunden för studien är Nils Christies begrepp det ideala offret samt den ideala gärningsmannen men vi använder oss i vår analys även av maskulinitetsteori med extra fokus på intersektionella aspekter i framställningen av Lindbergs maskulinitet. Då denna studie fokuserar på konstruktionen av Göran Lindberg grundar sig studiens vetenskapsteoretiska utgångspunkt i konstruktivismen. Materialet analyserades med hjälp av en tematisk analys där huvudteman inom den teoribildning och tidigare forskning som hör till studien skapade teman att följa och vara uppmärksam på under materialgenomgången. Resultatet visade att Göran Lindberg konstrueras som en person som bär en hjältemask, men under denna hjältemask döljer sig ett monster. Detta monster framställs som Göran Lindbergs sanna jag och det bidrar till en konstruktion av honom som en ideal gärningsman. I vissa scener konstrueras han som en stor, stark, kontrollerad man som representerar hegemonisk maskulinitet, i andra framställs han som en svag man med tvångsmässiga beteenden som leder till kontrollförlust. Resultatet visar även att Göran Lindbergs offer till största delen framställs som ideala offer även om de inte uppfyller Nils Christies alla kriterier för detta. Därav är det möjligt att utifrån denna studie påstå att inte alla kriterier gällande idealt offer och ideal gärningsman behöver uppfyllas för att en konstruktion av dessa ska vara möjlig. Det är även tänkbart att kriterierna ändras över tid och är olika beroende på brottstyp.

Kim Marie Johansson, tidigare känd som Kristoffer Johansson, är en av media omskriven brottsling som dömdes för att ha dödat och styckat hennes tidigare flickvän. Under 2018 blev det uppmärksammat av media att Johansson genomgått en könskorrigering och bytt namn till Kim Marie Johansson. Syftet med vår studie har varit att fördjupa kunskapen kring medias genuskonstruktioner av Kim Marie Johansson före och efter hennes könskorrigering, för att sedan undersöka om det funnits skillnader mellan dessa. För att undersöka detta användes en genusteoretisk ansats med stöd av Petterssons (2003) uppställda dikotomi och Christies (2001) beskrivning av den ideala gärningsmannen. Brennan & Vandenbergs (2009) beskrivningar av kvinnliga förövare som “bad” och “mad/sad” applicerades även på analysen. Materialet bestod av artiklar från Aftonbladet, Expressen och NSD där vi tittade på två olika tidsperioder: perioden då Johansson blev dömd och efter att Johansson genomgått en könskorrigering. Forskningsdesignen för studien har varit en flerfallsstudie där vi använde en tematisk analys. Resultaten visar att Johansson beskrivs i enlighet med både femininiteter och maskuliniteter under de båda tidsperioderna och rör sig även mellan de olika begreppen “bad” och “mad/sad”. Johansson framställs under båda tidsperioderna som avvikande från normativa genusföreställningar, avsett till de begrepp som använts som analysverktyg för studien.

No description available.