First-person games often support the player’s gradual accretion of knowledge of the game’s rules during gameplay. They thus focus on challenging and developing performative skills, which in turn supports the player in attaining feelings of achievement and skills mastery. However, an alternative disruptive game design approach is proposed as an approach that encourages players to engage in higher-order thinking, in addition to performative challenges. This requires players to cognitively engage with the game at a deeper level. This stems from the player’s expectations of game rules and behaviours being disrupted, rather than supported, requiring players to learn and re-learn the game rules as they play. This disruptive approach to design aims to support players in satiating their needs for not only achievement and mastery at a performative level but also, their needs for problem-solving and creativity. Utilising a Research through Design methodology, a model of game space proposes different stages of a game’s creation, from conceptualisation through to the final player experience. The Ludic Action Model (LAM), developed from existing game studies and cognitive psychological theory, affords an understanding of how the player forms expectations in the game as played. A conceptual framework of game components is then constructed and mapped to the Ludic Action Model, providing a basis for understanding how different components of a game interact with and influence the player’s cognitive and motor processes. The Ludic Action Model and the conceptual framework of game components are used to construct the Disruptive Game Feature Design and Development (DisDev) model, created as a design tool for ‘disruptive’ games. The disruptive game design approach is then applied to the design, development, and publication of a commercial game, Amnesia: A Machine for Pigs (The Chinese Room, 2013). This application demonstrated the suitability of the design approach, and the proposed models, for establishing disruptive game features in the game as designed, developing those features in the game as created, to the final resolution in the game as published, which the player will then experience in the game as played. A phenomenological template analysis of online player discussions of the game shows that players tend to evaluate their personal game as played (i.e. their personal play experience) in relation to their a priori game as expected (i.e. the experience that they expected the game to provide). Players reported their play experiences in ways that suggested they had experienced cognitive engagement and higher-order thinking. However, player attitudes towards this type of play experience were highly polarised and seemingly dependent on the correspondence between actual and expected play experiences. The discussion also showed that different methods of disruption have a variable effect on the player experience depending on the primacy of the game feature being disrupted. Primary features are more effectively disrupted when the game’s responses to established player actions are subsequently altered. Secondary game features, only present in some sections, are most effectively disrupted when their initially contextualised behaviour is subsequently altered, or recontextualised. In addition, story-based feature disruption is most effected when the initial encoding stage is ambiguous, thus disrupting players’ attempts to form an initial understanding of them. However, these different methods of disruption may be most effective when used in conjunction with each other.

Procedurell generering är ett kraftigt verktyg för att kunna skapa en stor mängd spelvärldar utan att själv behöva manuellt designa spelplaner en och en. Med bra programmerade algoritmer kan man få tillgång till en nästan obegränsad mängd av unika spelvärldar med mycket mindre arbete. Vårt uppdrag är att skapa spellogiken och spelplansgenerering till ett spel som ska skickas in som bidrag till Swedish Game Awards[1], som är nordens största tävling för spelutveckling. Vi samarbetar med en annan grupp som ska göra Nätverk och Server-funktionalitet. Deras uppgift är att skapa en huvudserver-applikation, och ett klient/server-system där två spelare kan spela mot varandra med en av spelarna som agerar server. Slutgiltiga målet är att integrera de två olika projekteten till en slutgiltig produkt. Spelet vi tänker skapa är ett schack-baserat spel som utspelar sig i en 3D-miljö. De två spelarna kommer att ha en mängd olika enheter som de kan välja att köpa för sina pengar, kallade för credits i spelet. Spelarna använder sina enheter för att förstöra motspelarens enheter, och målet är att besegra motståndarens kung. Spelet pågår tills någon av spelarnas kungar är besegrad eller tills en av spelarna ger upp. / Procedural generation is a powerful tool for creating a large set of game worlds without having to design each one individually. With the proper implementation, this can allow an almost unlimited amount of unique game worlds using far less resource and time. Our task is to create the game logic and game map generation for a game that will be entered as a contestant in Swedish Game Awards, the biggest competition for game development in the Nordic Countries. We will be working in parallel with a separate group who will be implementing the networking side of the application, where the goal is to have a server where two players can play against each other from separate end systems. As the deadline for the competition approaches, we will then combine the two projects to a finished product. The game we are creating is a chess-influenced game that takes place in a 3D world. Two players will have access to different types of units that can be purchased by the in game resource known as credits, and the main objective is to defeat the enemy king. One game session continues until either of the two kings is defeated, or one of the players surrender.

Independent developers and large-scale development studios - commonly seen as the Davids and Goliaths of the video game industry - are moving closer together. Powerful software frameworks, traditionally reserved for professional developers and only available through expensive licenses, are becoming free to use for consumers. By sharing their tools instead of keeping them for themselves, companies can utilize the combined talent of whole communities and monetize on that talent through royalties and other indirect fees. This paper describes how the video game industry has developed in recent years to allow for this change in business strategy and examines how the industry can continue to evolve because of this. The result of a Delphi study based on interviews with game developers both inside and outside the industry point toward a future of increased intermingling and sharing of knowledge and resources, characterized by more producer-consumer collaborations and closer relationships between companies and their communities. By adopting free-to-use business models and sharing powerful, proprietary software with their consumers, companies are lowering the point of entry for aspiring developers and thereby dissolving the traditional narrative of “we and them” that has existed between independent developers and established studios in the past. / Oberoende utvecklare och storskaliga utvecklingsstudior - vanligtvis betraktade som tv-spelsindustrins David och Goliath - rör sig allt närmre varandra. Kraftfulla mjukvaruramverk som traditionellt sett varit reserverade för professionella utvecklare och som tidigare endast varit tillgängliga genom kostsamma licenser blir i allt större utsträckning gratis att använda för konsumenter. Genom att dela med sig av sina verktyg istället för att hålla dem för sig själva så kan företag nyttja den kombinerade talangen hos sociala nätverk knutna till sina produkter och generera intäkter genom royalties och andra indirekta avgifter. Denna uppsats beskriver hur tv-spelsindustrins utveckling på senare år har möjliggjort denna affärsstrategiska förändring och hur industrin kan fortsätta att utvecklas som en följd av detta. Resultatet av en Delfistudie baserad på intervjuer med spelutvecklare både inom och utanför industrin pekar mot en framtid av ökat samspel och delande av kunskap och resurser. Detta karaktäriseras av fler samarbeten mellan producenter och konsumenter samt närmre relationer mellan företag och deras konsumentnätverk. Genom att ta till sig affärsmodeller som bygger på gratis-att-använda-principer och att dela med sig av avancerad, äganderättsskyddad mjukvara med sina konsumenter, så sänker företag ingångströskeln för aspirerande spelutvecklare. Därigenom löser företagen upp den traditionella  “vi och dem”-relationen som tidigare existerat mellan oberoende utvecklare och etablerade studior.

Syftet med studien var att undersöka hur olika kommunikationsmedel påverkar kortspelare, och vilken kommunikationsmetod som skulle vara mest gynnsam i olika situationer. Foruminlägg indikerar att bristen på kommunikationsmetoder i kortspel är ett problem, eftersom det begränsar social interaktion mellan spelare. Metoden var att låta två olika grupper av personer spela kortspelet UNO, både analogt och digitalt under observation, med en intervju som sedan genomfördes efter varje spelomgång. Observationsanteckningarna och de transkriberade intervjuerna analyserades senare och en slutsats kunde dras. Det verkar som att olika kommunikationsmedel påverkar spelarna på varierande sätt. För omgångarna som inkluderade verbal kommunikation verkade spelarna mer avslappnade, eftersom deras konversationer var mycket växlande och innehöll mycket skratt. Under de analoga omgångarna använde spelarna sitt kroppsspråk, fick ögonkontakt och använde mycket ansiktsuttryck, något som inte kunde ses under de digitala rundorna. Under de digitala omgångarna verkade spelarna vara mycket mer fokuserade på spelet, eftersom inga andra spelare eller miljön distraherade deras spelande. Generellt verkade humöret och humorn vara högst under omgången där spelare kommunicerade via emotes, därför är det den mest fördelaktiga kommunikationsmetoden digitalt spelande. För analogt spelande är verbal kommunikation det vanligaste och mest fördelaktiga sättet att kommunicera vid spelandet av UNO. / The aim of this study was to investigate how different means of communications affect card game players, and which communication method would be the most beneficial in different scenarios. Forum posts indicate that the lack of communication methods in card games is a problem, since it limits social interaction between players. The method was to let two different groups of people play the card game UNO, both analogous and digitally under observation, with an interview then being carried through after each game round. The observation notes and the transcribed interviews were later analyzed, and a conclusion could be drawn. It seems different means of communication do affect the players in various ways. For the rounds that included verbal communication, the players would seem more relaxed, as their conversations were highly diverse, as well as containing a lot of laughter. During the analogous rounds, players used their body language, made eye contact, and used a lot of facial expressions, something that was not present during the digital rounds. However during the digital rounds, players seemed to be a lot more focused on the game, since no other players, or the environment were distracting their play. Generally the mood and humor seemed to be the highest during the round where players communicated via emotes, hence why it is the most beneficial communication method during digital play. For analogous play, verbal communication is the most common and beneficial way of communicating while playing UNO.

No description available.

No description available.

Game development is a multifaceted field that involves both traditional software practices and creative work. It is characterized by its iterative and time-consuming process where prototypes are created and then evaluated. This is especially true for creating 3D environments, where it is difficult to evaluate the quality before it is completed. This means that time-consuming and repetitive tasks often have to be redone during the design process of a game. This is an experimental study to analyze the process of creating procedural generation tools for level artists by identifying key problems in their workflow and defining guidelines for how to work with or around them. This was done by interviewing designers to identify common problems in their workflow. This information was then used to create a prototype which was designed to solve some of the problems identified. A user study was then performed involving developers, mainly level artists. The user study assessed the usability of the tool, and whether or not it had the potential to solve any of the stated problems. The user study and the construction process were used to further analyze the key problems when creating PCG tools for designers and artists. In the end, four main problems were identified. The first is the importance of iteration and how any artist-oriented tool has to work with the iteration workflow. The second is that artists do not necessarily have the technical knowledge to intuitively understand a highly algorithmic tool. The third is that all PCG doesn’t have to create finished products, instead creating something almost right that can be manually adjusted can be enough to improve the workflow. The final key problem is that artist value control over their tools highly so it doesn’t impact their artistic vision negatively, so it is important to give them many options in how they can customize and control the tool. / Spelutveckling är ett mångfacetterat område som involverar både traditionell mjukvarupraxis och kreativt arbete. Det kännetecknas av sin iterativa och tidskrävande process där prototyper skapas och sedan utvärderas. Detta gäller särskilt för att skapa 3D-miljöer, där det är svårt att utvärdera kvalitén innan den är fullskapad. Detta innebär att tidskrävande och repetitiva uppgifter ofta måste göras om under designprocessen av ett spel. Detta är en experimentell studie med syftet att analysera processen att skapa procedurgenereringsverktyg för nivåkonstnärer genom att identifiera nyckelproblem i deras arbetsflöde och definiera riktlinjer för hur man arbetar med eller runt dem. Detta gjordes genom att intervjua designers för att identifiera vanliga problem i deras arbetsflöde. Denna information användes sedan för att skapa en prototyp som utformades för att lösa några av de identifierade problemen. En användarstudie genomfördes sedan med utvecklare, främst nivåkonstnärer. Användarstudien bedömde verktygets användbarhet och om det hade potential att lösa något av de angivna problemen eller inte. Användarstudien och byggprocessen användes för att ytterligare analysera nyckelproblemen när man skapade PCG-verktyg för designers och konstnärer. Till slut identifierades fyra huvudproblem. Den första är vikten av iteration och hur alla konstnärsorienterade verktyg måste fungera med iterationsarbetsflödet. Det andra är att konstnärer inte nödvändigtvis har den tekniska kunskapen för att intuitivt förstå ett mycket algoritmiskt verktyg. Det tredje är att alla PCG inte behöver skapa färdiga produkter, i stället kan det räcka att skapa något som är nästan rätt som kan justeras manuellt för att förbättra arbetsflödet. Det sista nyckelproblemet är att konstnärer värderar kontroll över sina verktyg högt så det inte påverkar deras konstnärliga vision negativt, så det är viktigt att ge dem många alternativ för hur de kan anpassa och kontrollera verktyget.

Gamification kan enklast beskrivas som tillämpningen av speldesignselement i en kontext orelaterad till spel. Gamification-mekaniker används inom nätkasinobranschen som ett medel för att engagera slutanvändarna och skapa interaktion mellan användaren och systemet. Syftet med denna studie var att undersöka hur spelmekanikerna inom nätkasinobranschen kan användas utan att vara motstridig till svensk lagstiftning, samt vilka konsekvenser som appliceringen skulle kunna få på användarnas upplevelse. Metoderna för studien var litteraturgenomgång och en fallstudie. Resultatet tyder på att det finns spelmekaniker som inte bryter mot svensk lagstiftning, till exempelvis erfarenhets- och inlösningsbara poäng. Avslutningsvis presenteras förslag på hur de identifierade spelmekanikerna som går emot svensk lagstiftning kan användas och vilka åtgärder spelföretag kan ta för att minimera risker för att spelare, genom diverse spelmekaniker, utvecklar riskfaktorer för problemspelande.

This report describes my degree project. For my degree project I made a demo for a game idea that I've developed, and implemented for use with Xbox 360. The idea was about converting the feeling and gameplay of old 2D side-scrolling platform games into 3D, viewed from a first-person perspective. The Xbox 360 version of the demo was also submitted for the game competition Swedish Game Awards.  In the report, I explain this idea more extensive, what software I used to implement it, and how I implemented it. Finally, at the end I clarify the results and discuss fulfilled tasks and future improvements. I'm very pleased with my progress so far and I will continue to work on this on my own until it feels like a finished product that can be distributed. / Den här rapporten beskriver mitt examensarbete. För mitt examensarbete så gjorde jag en demoversion av en spelidé som jag utvecklat, och som implementerades för användning på Xbox 360. Idén bestod av att överföra känslan och spelmekaniken från gamla tvådimensionella sidoskrollande plattformsspel till 3D, sett ur ett förstapersonsperspektiv. Demoversionen för Xbox 360 skickades också in som ett bidrag till speltävlingen Swedish Game Awards.  I rapporten så förklarar jag idén mer utförligt, vad för mjukvara jag använde för att implementera den, och hur jag implementerade den. I slutet av rapporten så klargör jag resultaten och diskuterar mål som har uppfyllts samt idéer för att vidareutveckla spelet. Jag är nöjd med det jag åstadkommit hitintills och jag kommer att fortsätta arbeta på spelet själv tills det känns som en färdig produkt som kan distribueras.

The purpose of this report is to analyze what went wrong with the adventure game project called Fairytale, I started together with 4 of my fellow university students at Gotland University, spring 2007. My ambition with this report is to enlighten problems in game design that arose during the game development process in order to prevent others from making the same mistakes. The problems are analyzed according to game design patterns defined by Björk, S. and Holopainen, J. (2005). Patterns in Game Design. Boston, Massachusetts. Jenifer Niles. The game was exhibited to the public at Gotland Game Awards 2007, Leipzig Game Developers Conference 2007, Tekniska Museet 2007, Almedalsveckan 2008 and Gotland Game Awards 2008. The results of the report show that redesigning already finished game features means a lot of troubles in relation to its dependency on other game elements. The key abilities of the main character were vaguely defined since the beginning of the project which caused problems with earlier designed levels whenever a new item was introduced. The terrain of the prior levels didn’t match the abilities of the new items, which forced changes to be made. The biggest mistake with this project was that finished game elements never were considered final. My role in the project was the solo game programmer and co-designer. I shared the designing tasks together with Annika Fogelgren who also was the producer of our team. Albertina Sparrhult, Emma Johansson and Marie Viberg were our core graphic artists. Together, we created the Fairytale game.