This thesis concerns ways of knowing in the Anglican eucharistic tradition. It also explores the ramifications of these ways of knowing for theological education in the Anglican tradition of Christianity. The thesis uses Anglican eucharistic theology as a source of case study, and attempts, using a methodology of phenomenology to examine critically the particular interests and philosophical assumptions underlying eucharistic theology in the Anglican tradition from the time of the Reformation to the present day. Phenomenology is chosen as the methodology since it allows access to the diverse experience of the Anglican eucharistic tradition, suspending judgment until a later time when essences are extracted from the case studies. This has the potential to avoid exclusive commitments to particular technical and hermeneutic interests within Anglicanism while at the same time recognising the multiformity of the Anglican eucharistic tradition and fostering a critical approach to the examination of the experience of the Anglican eucharistic tradition and Anglican theological education. In examining ways of knowing in the Anglican tradition, the thesis acknowledges the usefulness for eucharistic theology and theological education of philosophical enquiry. The three ways of knowing (technical, hermeneutic and critical) proposed by the philosopher, Jurgen Habermas (1971 and 1973) are used to assist in understanding the knowledge of the Anglican eucharistic tradition presented in the case studies. The further insights of Habermas (1984 and 1989) are used in recommending a dialogue approach, based on the intersubjectivity of communicative action, for theological education concerned with the teaching of eucharistic theology in the Anglican tradition. Philosophical reflection is also employed in an examination of the underlying philosophical assumptions of the case studies of eucharistic theology in the Anglican tradition. A model of the Anglican eucharistic tradition based on the philosophical concepts of realism and nominalism, to both the moderate and immoderate degrees is developed and proposed as a way of promoting a critical interest in the Anglican eucharistic tradition beyond the merely technical or hermeneutic interests commonly found in various church parties of the Anglican Communion. The work of the Australian philosopher David Armstrong (1989, 1995, 1997 and 2004) is foundational to the development of a model for the Anglican eucharistic tradition and the examination of its experience in the case studies. The principal findings of the study suggest that the prevailing essence of the Anglican eucharistic tradition is a multiformity of eucharistic doctrine, such that eucharistic theology is most often expressed using the philosophical assumptions of realism and nominalism to the moderate degree and according to varying technical and hermeneutic interests. The thesis also seeks to draw out the educational implications of these differing ways of knowing for theological education in the Anglican tradition and specifically for the teaching of eucharistic theology. The principal recommendation of the thesis for theological education is the application of a dialogue approach in the teaching of eucharistic theology in Anglican theological education, where dialogue involves the development of an ideal communicative community in which participants seek shared meaning on the basis of the intersubjectivity of communicative action. / PhD Doctorate

This thesis examines the relation between two contrasting approaches to justice: the constructive and reconstructive projects of Rawls and Habermas on the one hand, and the deconstructive projects of Levinas and Derrida on the other. First, I identify the central difference between the two projects, reconstructing each account of justice as it develops in relation to Kant??s practical philosophy. I then argue that the two projects are complementary. [New Paragraph] Whilst Rawls and Habermas emphasise the possibility of objectively realising Kant??s idea of an impartial standpoint among autonomous persons, Levinas and Derrida defend the impossibility of determining the content of justice. Rawls and Habermas subscribe to the ??art of the possible??, rendering Kant??s impartial standpoint by means of the ??original position?? (Rawls) or the ??procedures of discourse ethics?? (Habermas). By contrast, Levinas argues for justice??s failure, discovering, in Kant??s moral law, a principle of responsibility for the particular other which conflicts with impartiality. Distinguishing himself from both the reconstructive tradition and Levinas, Derrida affirms, in part through his readings of Kant, the ??undecidability?? of the critical function of justice. Committed to the possibility of justice, Derrida also acknowledges its impossibility: no local determination can reconcile responsibility before the other with impartiality among all. [New Paragraph] Having identified the central difference between the two traditions, I then defend their complementarity. ??Reasonable faith?? in the possibility of justice must be supplemented by the acknowledgment of its impossibility. Conversely, attesting to justice??s failure is unsatisfactory without commitment to the possibility of constructing just social forms. Distancing myself from the liberal critique whereby deconstruction withdraws from the political (Fraser, McCarthy, Benhabib, Gutmann), I instead add my voice to a dissenting group (Young, Cornell, Mouffe, Honig, Honneth, Patton, Thomassen) which affirms that deconstruction can productively engage with the constructive tradition. Deconstruction is at home in Rawls?? view that ??the ideal of a just constitution is always something to be worked toward??.

This thesis examines the key question: can voluntary associations enhance democracy? It tests critical claims made by Habermas and others that voluntary associations have the potential to reinvigorate a public sphere in a state of atrophy. The thesis outlines the major theoretical arguments pertaining to these areas and then presents the results of empirical work within voluntary organisations. Specifically the thesis: Critically examines the concept of the public sphere, being a sphere between the state and civil society and investigates why theorists have advocated voluntary associations, claimed to be the core institutions of civil society, as sites where democratic ideals can be secured; Goes on to examine the concept of civil society and reviews the recent literature that has attempted to define and analyse the role of voluntary associations in contemporary society; Tests empirically the normative ideals that have been advocated on behalf of voluntary associations through the presentation of data obtained using qualitative methodology. The analysis of the data collected during interviews with key employees and members of six voluntary associations in Melbourne, Australia allows for a more informed knowledge regarding the key concepts and themes of the thesis. The thesis ends by directly addressing the following points: whether or not the public sphere is in a state of atrophy; the particular nature of voluntary associations contemporary engagement in the public sphere; and whether voluntary associations can indeed, be sites where democracy can be enhanced and democratic ideals be secured. It is concluded that voluntary associations operate within Habermasian public spheres, counterspheres, and postmodern public spheres and that unitary notions of the public sphere, such as those Habermas proposes, do not adequately explain voluntary associations engagement in the public sphere. Accordingly, it is concluded that voluntary associations have the potential to invigorate public spheres, though not in ways that many theorists writing on the subject suggest.

如果將「現代性」發展放入辯證的邏輯思考中，我們可以理解每個階段的 思想發展都有雙重危機：一種是縱向的危機，這個危機的解決將最終導致 人的發展任務的解決；另一種是橫向危機，即在每一階段的思想發展和社 會要求的解決。這裡正好吻合了哈柏瑪斯的哲學進路，同時也是人格的， 同時也是社會的，分別代表著「現代性」新的確證一體的兩面：自我認同 和自我重建，人格與社會構成有機體。「理性」是關鍵的要素，分別表現 作「主體性原則」、「啟蒙精神」、「理性化」的三個題旨，這是這本碩 士論文鋪陳討論哈柏瑪斯與「現代性」之種種的範圍界定。以這樣的一個 問題意識和討論架框所開陳的論點入手，嚴格來說，基本上是在處理關於 文化哲學的議題，很不同於傳統哲學關於形上學、知識論或倫理學等方面 所做的窄義區分。就研究架構言，採取從哈柏瑪斯在論述關於「現代性」 的自我認同和自我重建的論點，由「『現代性』的形成和論旨」，經「『 現代性』的危機與挑戰」到「『現代性』的堅持和出路」，貫穿著從認同 危機到自我認同做一動態的、辯證的討論。

<p>Syftet med min uppsats är att analysera på vilket sätt Nanni Moretti framställer mediekritik, vilken som är denna mediekritik, vilka teorier som möjligen kan spåras i denna mediekritik och vad som enligt Moretti blir den demokratiska konsekvensen av italiensk mediekultur. Jag kommer även att gå in på den filmstil han använder, vad som kan vara ursprunget till Morettis filmiska metod och hur detta används i formulerandet av Morettis mediekritik. Vilken är den mediekritik Nanni Moretti uttrycker implicit och explicit i Caro Diario och Aprile, och hur ställer han sig i förhållande till gamla mediekritiska teorier? På vilket sätt får hans filmstil en roll i mediekritiken och vari ligger denna filmstils ursprung?</p><p>Resultatet av studien är att jag funnit tydliga spår från medieforskare som Jürgen Habermas, Pierre Bourdieu, Hans Magnus Enzensberger och Douglas Kellner i den kritik som av Moretti uttrycks genom filmerna. De teorier som dessa forskare formulerat, liksom äldre mediaforskning, kritiseras samtidigt av Moretti och han visar i sina filmer en metod att undkomma de demokratiska problem som en dominerande mediekultur innebär. Det jag tillför gällande Morettis filmstil är det att han i filmerna använder sig av en Brechtiansk metod som är en del av den filmstil som tidigare forskare formulerat som ”cinema of thought”, och som blir extra fruktbar i hans artikulerande av mediekritik.</p>

<p>Syfte: Att undersöka om man avseende på ett debatt- och ett granskande program verkligen kan påstå att vi idag har en sådan representativ offentlighet som Habermas talar om (se Val av Teori). </p><p>Det vill säga, att se hur den samhälleliga eliten presenterar sig själv och sin makt offentligt idag, </p><p>i ett debatt- och ett granskande program. </p><p>Frågeställning: Hur kan man konkret se att politiker och företagsledare med hjälp av en språklig och visuell retorik presenterar sig själva och sin makt i ett debattprogram och ett granskande program idag? Och vilka likheter/olikheter kan man då urskilja i den politiska självpresentationen mellan dessa program?</p><p>Val av Teori: Jürgen Habermas teori om återkomsten av den representativa offentligheten som handlar om att den moderna samhällseliten har återutvecklat en modern form av representation, som går ut på att presentera och representera sin makt inför folket och inte för folket.</p><p>Val av Empiri: Debattprogrammet ”Argument” på SVT 1 och SVT 24. </p><p>Det granskande programmet ”Uppdrag granskning” på SVT 1, SVT 24 och SVT Opinion.</p><p>Val av Metod: Den retoriska analysen, med ett semiotiskt förhållningssätt som vetenskapsteoretisk utgångspunkt. (Semiotiken är i sin tur dock förankrad i hermeneutiken.) </p><p>Slutsats: Att politiker och företagsledare i ett debattprogram och ett granskande program presenterar sig själva och sin makt genom att tillämpa olika utstuderade tekniker som innefattar såväl den språkliga som visuella retoriken. På det språkliga planet kan dessa tekniker bland annat bestå i att använda upprepningar och betoningar, och att helt enkelt vara så vältalig som möjligt. På det visuella planet kan de dels handla om att framhäva sig själv med sitt utseende, dels om att understödja den språkliga retoriken med sitt kroppspråk. </p><p>Svaret på den andra frågan är att det inte finns några direkta likheter eller olikheter i den politiska självpresentationen mellan ett debattprogram och ett granskande program, då självpresentationen är personbunden. Däremot kan man finna tydliga likheter och olikheter mellan självpresentationens förutsättningar i dessa program.</p><p>Nyckelord: Argument, Uppdrag granskning, debattprogram, granskande program, </p><p>Jürgen Habermas, den offentliga sfären, representation, refeodalisering.</p>

<p>Den 20 november 1989 antog Sverige tillsammans med de flesta andra regeringar i världen FN:s konvention om barnets rättigheter. Tio år senare har det arbetats fram en strategi för att implementera Barnkonventionen i högre utbildning och då med en tyngdpunkt på de utbildningar som riktar sig mot yrken som berör barn. Exempel på sådana utbildningar är sjuksköterske-, socionom- och lärarutbildningen. Vi har intresserat oss särskilt för lärarutbildningen.</p><p>Demokratifrågor och utbildningsfrågor är i dagsläget högst aktuella på den politiska agendan, inte minst genom skolministerns ambition att kvalitetssäkra grundskolan. Vi har i denna uppsats för avsikt att beskriva en teoretisk demokratimodell, som är uttalat eftersträvansvärd i svensk politik, och med hjälp av den och Barnkonventionen, undersöka och problematisera framtida lärares kompetens i barnrätt. Vårt arbete koncentrerar sig på de olika ställningstaganden lärarstudenter tar i figurerade situationer där barnets rättigheter riskerar att åsidosättas. Metoden vi valt för detta är att genom en självskattningsenkät utfå ett representativt urval av lärarstudenter, vilka intervjuas i fallstudier.</p><p>24 utsagor från lärarstudenter har legat till grund för analys och tolkning. Läsaren kommer att få ta del av några karaktäristika, av den lärare som vi enligt undersökningen uppfattar som den vanligaste förekommande i dilemman som berör demokrati- och barnrättsfrågor. Men också hur den ideala läraren kan komma att gestalta sig ur ett deltagardemokratiskt och barnrättsperspektiv.</p>

<p>The concept of democracy is of importance to the Swedish educational system. The best proof of that is the central position democracy has had in the education program we attended at the Örebro university. This study analyses the concept of democracy and its leading foundation, namely the so-called “deliberative dialog”. The last is belived to be an ideal of democracy which schools in Sweden should follow. This is at least how prominent academics and advocates of “deliberative dialog” Tomas Englund and Jurgen Habermas, see this phenomenon and its role in our schools.</p><p>Pierre Bourdieu, French sociologist and social theorist has though shown that there is danger in believing that dialog is the only foundation of democracy. Accordig to him in every dialog exists a certan power struggle. What Bourdieu really means is that in a dialog actors are not equal, but there is great risk that some actors get dominated by other actors. These different views of dialog and its role in the school world has inspired us. In our study we wanted to see whether there are students or groups of students, that based on gender or ethnicity are dominated by other students in the everyday classroom dialog.</p><p>The empirical part of the study shows that those who were not activly engaged in the observed classroom dialog were boys of Swedish origin. The study also shows that those who seemed to have no problem with an active participation in the classroom dialog were girls, and very often girls of Swedish origin.The results of this study are though not completely unambiguous. As the group of students we observed were of differnt gender and came from different ethnic backgrounds we choose to see them as individuals. That means that they as individuals have differnt abilities when it comes to adapt to the climate of the classroom.</p>

<p>Syftet med uppsatsen är att analysera hur politiker använder sig av media för att legitimera sina förslag och ståndpunkter för medborgarna. Genom användning av diskursanalys som teori och metod beskrivs de diskurser som uppkommer i citat där politiker är refererade eller citerade. För att kunna uppnå syftet har införandet av den nya signalspaningslagen (FRA-lagen) under juni månad 2008 legat till grund för uppsatsens analysarbete. Granskningen har skett utifrån artiklar från fyra stora och medelstora svenska tidningar för att kunna analysera användningen av media och dess roll i det politiska systemets legitimitetsprocess.</p><p>Vid analysen framträder sju kategorier och diskurser för hur politiker argumenterar för ett införande av en ny signalspaningslag. Kategorierna sträcker sig över tidningsgränserna och har i uppsatsen benämnts som <strong>”överhängande fara”</strong>, <strong>”ni har fel”, ”en stärkt integritet”, ”dags för beslut”, ”anpassning”, ”vi lyssnar” </strong>och <strong>”det är färdigt nu”</strong>.</p><p>Uppsatsen uppvisar en relativt komplex bild över medias roll i beslutsordningen och hur legitimeringen där igenom formas. Det är genom massmedia politiker kan övertala och förmå medborgarna att tycka att det framförda förslaget är bra, vilket är ett måste för att den politiska auktoriteten skall kunna kvarhållas.</p><p>Kategoriernas vikt i sammanhanget är mycket betydelsefull då dessa genom en medial envägskommunikation för med sig olika budskap och synvinklar av det specifika problemet. Tillsammans med den makt media har är det genom de utmålade kategorierna som politiska intressen kan vinna mark. Genom olika infallsvinklar används media som inkörsportar till medborgarna och den offentlighet som måste legitimera det politiska förslaget.</p>

No description available.