Abstract Identity politics is about who you identify as and which group you choose to belong to. The left is often said to be using identity politics. The purpose of this essay is to analyze two Scandinavian countries, Norway and Sweden’s, left parties and see if they use identity politics in their election manifestos. To analyze them I’ve chosen to do both a bigger qualitative idea- and ideology analysis and a smaller quantitative content analysis. I found the most common definition of identity politics and used this for my analysis. The theory I choose for my essay is Vivian A. Schmidts Discursive institutionalism where she talks about the importance of idées and discourse to explain change in institution and lawmaking. I also looked at previous research about party change and idea impact. My essay shows that both parties use identity politics, although the Swedish party uses it a little more than the Norwegian one. It also shows that it has not been a steady increase over the years, it has gone up and down for both parties.

This essay focuses on the reception of Yahya Hassan’s debut YAHYA HASSAN in Swedish media, mainly daily newspapers. Following the work of Magnus Nilsson it analyzes the “reading strategy of the politics of identity” in “immigrant literature” and outlines structural racism in the literary scene. By bringing attention to the critics’ use of this reading strategy, it is possible to unveil the “ethnic filter” through which literature by Swedish authors with a “non-Swedish identity” is being read in contemporary Swedish literary criticism. The concept of “immigrant literature” is discussed as a discourse, rather than as an empirical category. This essay aims to show how the Swedish critics read YAHYA HASSAN through the ethnic filter as a work of “immigrant literature”. The Swedish critics read the collection of poems as a political statement, and had difficulties defining Hassans work as poetry. Rather, it was read as an autobiographical novel in a working class tradition. There had been a long discussion in Swedish literary criticism about the autofictional genre, including a moral debate about the line between fact and fiction in autobiographical works. However, this was left almost unmentioned and Hassans poems were read as true and authentic depictions, something that the author himself contributed to in various ways. The essay also outlines the debate in Swedish media where critics discussed the author’s responsibility as an immigrant, a debate where many critics articulated a fear that the experiences depicted in Hassan’s poems could further inspire an already growing racist movement.

Denna uppsats har till syfte att beskriva hur begreppet identitetspolitik har använts i den svenska politiska debatten de senaste 20 åren. Med metodologisk utgångspunkt i begreppshistoria undersöks den innebörd och värdeladdning som begreppet ges på utvalda svenska dags- och kvällstidningars ledarsidor, i partitidningar och i material från riksdagen. Diakrona jämförelser görs mellan tiden före och efter begreppets genomslag i den svenska debatten 2014. Synkront jämförs hur användningarna skiljer sig åt beroende på aktörernas ideologiska tillhörighet. Undersökningen visar en betydande variation i de innebörder som identitetspolitik ges. Vanligast är smalare definitioner där främst progressiva vänsterrörelser inkluderas men det förekommer också bredare varianter där all tänkbar identitetsbaserad politik räknas in. När det gäller identitetspolitikens värdeladdning dominerar negativa värderingar. Det är också lätt att se hur olika aktörers ideologiska tillhörighet påverkar hur de formulerar kritiken: nationalkonservativa ser den som ett hot mot den nationella enigheten, socialister ser den som ett hot mot klasskampen och liberaler ser den som ett hot mot individen. Ytterst beskrivs identitetspolitik som ett hot mot det öppna demokratiska samhället. Avslutningsvis föreslås att användningen av begreppet gynnar liberaler då de själva sällan räknas in i begreppet, samtidigt som de kan rikta det mot samtliga ideologiska motståndare. De största förlorarna föreslås vara den identitetsbaserade vänstern vars politiska frågor alla kan slås ihop och avfärdas av motståndare med hjälp av identitetspolitikbegreppet, oavsett definition.

In the Spring of 2018 the Swedish Government announced an intended new law on legal sex change, based on self-identification. The Government’s policy proposal did however, not make it to the parliament as a formal proposition, most likely due to critique from the Council of Legislation. In this thesis, the Swedish government’s problematization of gender identity is scrutinized. The empirical material consists of the Swedish Government Official Report Ändring av det kön som framgår av folkbokföringen Ds 2018:17. A poststructural approach to policy analysis is applied with a focus on how subjects and gender identities are made possible through subject positions identified in the report. By applying a poststructural perspective, this thesis highlights some of the paradoxes of identity-based rights and reflect on how governing takes place through the making of stable and responsible subjects.

The Swedish National Heritage Board is Sweden’s central administrative agency for cultural heritage. As a national cultural heritage authority, the Swedish National Heritage Board is thus the body that puts the government's cultural heritage policy aspirations into practice, which is why it is relevant to examine the political and ideological currents that influence the authority's activities and by extension the entire cultural heritage administration. Through a mixed method study of governing documents, and an interview with a former Swedish National Heritage Board employee, this essay aims to increase knowledge of and understand the underlying processes and ideological driving forces that form the basis of how the Swedish National Heritage Board operations and tasks practiced during the last thirty years. The result gives an insight into a future oriented politicized authority whose main task seems to be to manage modern cultural heritage, motivated by political interests linked to equality, integration, and economic growth.

The idea for this study was evoked from a number of observations that we did in relation to our personal interest for feminism and gender studies. We have noticed tendecies of identity politics in feminist web­based discussion forums, which have led to intermutual conflicts within the feminist movement. Discussions of great importance between the members of these discussion forums, have oftentimes ended up being matters of interpretative prerogative, and to whom it belongs, as well as questions about who holds authority to claim which opinion, and why one holds authority to claim any opinion at all. We read this phenomenon as a matter of power configuration ­ for even within these formed groups of people that are oppressed in the western majority culture, relations including roles with oppressing positions as well as roles with oppressed positions emerge. In this study we have chosen to focus on a certain type of identities that are frequently stressed when conflicts emerge in these web­based forums, namley transgender identities. The purpose of this paper is to bring forward the narratives of people with transgender identities, about their experienced possibilites to word in feminist web­based discussion forums, as well as analyze the discourses of power that figures in these forums. The material for this study was collected through qualitative interviews, which were made with four different respondents. All of which having experience of being transgender and members of different feminist web­based forums. The analysis in turn consists of essential recitals by the respondents, which are resolved from a discourse theoretical perspective. According to discourse theory, power configurations between people are made from a variation of factors that determine the directions of power, and are constantly reformed from one moment to another. From the recitals of our respondents we understand that there are several power discourses prevailing concurrently in the feminist web­based discussion forums, and that there is no binary and consistent divergence between the oppressing position and the oppressed position. A person whose identity validates its power in one discussion, can be totally powerless because of its identity in another.

In 1991, a diplomatic controversy arose between Greece and the newly independent Republic of Macedonia, regarding naming, minority rights and the use of historical symbols. The claims of the new state to the name Macedonia and the historical heritage associated with it were perceived as a threat against Greek national identity and history itself. Within months, the so-called Macedonian question came to dominate the Greek domestic and foreign policy agenda. In Greek public debate, the conflict blended with concerns about the nation’s past, present and future, which played into the challenges brought about by the end of the Cold War. The Macedonian conflict can thus be understood as symptomatic of a crisis in Greek historical culture, as well as a catalyst for broader concerns about the role of history in contemporary society. This study explores the contexts in which the conflict evolved and how history was perceived, narrated and used by institutions, communities and individuals who sought to influence public opinion and policy-makers. The theoretical point of departure is the concept of historical culture, defined as the totality of discourses through which a society makes sense of itself, the present and the future through the interpretation of the past. In the study of historical culture, the notions of narratives and uses of history have been employed, with the notion of boundary-work as a supplementing analytical tool. The material of the study is primarily drawn from mainstream press, but also includes historiography. The study shows how the Macedonian controversy was intertwined with the identity- and memory-political demands of substate actors. Particular attention is paid to the emergence of a narrative on genocide among Greeks of Pontian origins. This happened in an age when traditional notions of national pride were being challenged by transnational history-cultural concerns about human rights and the notion of national guilt. The study also sheds light on how academic historians dealt with issues brought about by demands for politically committed scholarship, objectivity, legitimacy and the need to adjust in a transnational setting. / Denna studie har sin utgångspunkt i de utmaningar som det grekiska samhället och nationalstaten stod inför vid kalla krigets slut. I fokus står den diplomatiska konflikten mellan Grekland och republiken Makedonien, gällande den senare partens namn och bruk av historiskt laddade symboler samt minoritetsrättigheter. Denna makedonska konflikt som seglade upp i samband med Jugoslaviens sammanbrott kom att dominera den in- och utrikespolitiska dagordningen i Grekland under det tidiga 1990-talet, och förde tidvis in landet på kollisionskurs med dess västeuropeiska och amerikanska partners. Avhandlingens syfte har bestått i att spåra de sammanhang som denna konflikt växte fram i. Jag hävdar att den makedonska konflikten inte endast skall förstås som en kris i grekisk inrikespolitik, eller i landets relationer med omvärlden, utan fastmer som en kris i den grekiska historiekulturen. I det offentliga samtalet i Grekland smälte konflikten samman med en oro gällande nationens förflutna, nutid och framtid. Den diplomatiska fejden med den nya grannstaten i norr uppmärksammades av en bred allmänhet och åtföljdes av en diskurs som utmålade den egna nationens historia och arv som hotade. Studiet av denna diskurs, eller rättare sagt diskurser, om historia är ett viktigt mål i denna avhandling, eftersom det belyser uppfattningar om det förflutna jämte farhågor rörande nuet och nationens framtid, uppfattningar och farhågor som ytterst präglade den politiska krisen. Den teoretiska utgångspunkten för studien återfinns i begreppet historiekultur. Med detta avses de samtliga diskurser genom vilka ett samhälle begripliggör sig självt, nuet och framtiden genom att tolka det förflutna. Sålunda definierad skall historiekultur förstås som både struktur och process. Det innebär att historiekulturen är både ramverket av kunskap, attityder och värderingar som ger den enskilde mening och sammanhang, och samhällen deras sammanhållning, och själva handlingen genom vilka ovansagda skapas och förmedlas. Som redskap för att studera historiekultur har begreppen berättelser och historiebruk använts. Eftersom studien särskilt uppmärksammar fackhistorikers roll i konflikten – viktiga i egenskap av aktörer som skapar och sprider den kunskap och de värderingar som utgör historiekultur – har även ett vetenskapssociologiskt perspektiv infogats. Offentliga kontroverser rörande det förflutna inbegriper kamp om trovärdigheten i vissa tolkningar liksom hos dem som framför dem. Som kompletterande analysredskap brukas begreppet gränsdragning (boundary-work), utifrån uppfattningen att vetenskapen bör studeras i det sociala sammanhang i vilket den bibringas mening och auktoritet. Historiekultur studeras genom dess lämningar. I föreliggande avhandling utgörs källmaterialet främst av artiklar i grekisk dagspress, men även historieskrivning (akademisk såväl som icke-akademisk) i bokform, vetenskapliga tidskrifter och andra relevanta trycksaker där historia debatteras, berättas, sätts in i sammanhang och brukas, har studerats. Materialet täcker ingalunda grekisk historiekultur i hela dess vidd men utgör likväl ett representativt urval av de arenor där såväl allmänhet som specialister mötte diskurser och debatter om det förflutna. 324 Studien har kartlagt de sätt på vilka historia brukades med särskilt avseende på de intressen som kan skönjas däri. Själva upplevelsen av kris tog sig uttryck i ett existentiellt historiebruk, kopplats till ett sökande efter rötter och kontinuitet som närdes av fruktan för krig, rotlöshet och kulturell minnesförlust. Det upplevda yttre hotet mot Grekland beskrevs ofta i termer av en hotande utmaning gentemot den nationella identiteten och nationens överlevnad, men också som en möjlighet att återupprätta en samlande nationell berättelse. Samtidigt brukades historia med både kommersiella och politiska mål i sikte, eftersom det nationella förflutna sågs som en moralisk, politisk och ekonomisk tillgång. Ett framträdande drag i debatten var ett politiskt historiebruk som syftade till att utmana en upplevd vänsterhegemoni som utmålades som ett hinder för nationell enighet och främjandet av Greklands utrikespolitiska målsättningar i utlandet. Men historia kunde även brukas politiskt för att visa på nationalismens avarter. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt det moraliska historiebruket. Detta är ett bruk som utmanar vad som utpekas som förhärskande föreställningar och därför är ett medel för historiekulturens förändring. Historieproducenter längs med den politiska skalan tenderade att utforma sina berättelser i kritisk och moralistisk anda, även om syftet ofta var att bevara en traditionell förståelse av nationell historia och identitet. Emellertid är det berättelser som utmanar den nationella tolkningsramen som undersökts särskilt noggrant. Det moraliska historiebruket hänger samman med hur den makedonska frågan nyttjades till att främja minnespolitiska krav. I detta sammanhang har särskild uppmärksamhet riktats mot den slaviskmakedonska minoritetsaktivismen som prisade etnisk särart och anklagade den grekiska staten för diskriminering. Dess historiebruk underblåste föreställningar om ett överhängande hot mot den grekiska nationalstaten och tilltalade som sådant också grupperingar inom den grekiska vänstern, som i den slaviskmakedonska kritiska berättelsen såg ett medel till förändring av rådande samhällsordning och den nationella historiekulturen, genom att blottlägga statens ”ideologiska historiebruk”. En grupp som brukade historien moraliskt och som i viss utsträckning även länkade sin minnespolitiska dagordning till den makedonska frågan återfanns bland de pontiska grekerna. Studien har belyst hur en pontisk identitet knuten till en berättelse om folkmord i Turkiet och en historia av diskriminering i Grekland växte fram i senare delen av 1980-talet och erkändes av staten 1994. Medan kapitel 3 utforskar det lokala historiekulturella landskapet i det grekiska Makedonien, belyser kapitel 4 även de förbindelser som pontiska aktivister sökte upprätta med historiska berättelser utanför den nationella historiens ramverk, huvudsakligen det armeniska folkmordet och förintelsen. Förhållandet mellan politik och historia, mellan kritiska berättelser som utmanade förhärskande uppfattningar i nationella frågor och dem som försvarade den förda politikens legitimitet och den officiella historieskrivningen, står i fokus för kapitel 5. Den makedonska konflikten medförde kolliderande anspråk på expertis inom vetenskapssamhället – mellan ämnesdiscipliner och enskilda forskare – såväl som mellan fackmän och lekmän, vilket tog sig uttryck i retoriska 325 uteslutningsmekanismer. För somliga bar den allmänna betoningen av nationell historia ett löfte med sig om finansiering och förstärkt prestige åt dem som hade denna inriktning. Andra uppfattade den makedonska krisen och historieskrivning med nationella och politiska förtecken som ett direkt hot mot den fria forskningen och Greklands överlevnad som ett demokratiskt samhälle. Den akademiska autonomin som föreföll hotad skyddades genom att insistera på en skiljelinje mellan historia som vetenskap respektive som ”ideologiskt bruk” för politiska ändamål. Detta försök att återupprätta konsensus inom vetenskapssamhället genom att vädja till professionens etiska principer blev också en utväg för historiker som med tiden sökte distansera sig från en förd politik som uppfattades som skamfilad och nationalistisk. Analysen har visat på de sammanhang i vilka den makedonska krisen växte fram och hur farhågorna för och bruket av historia kan förstås. Den första av dessa kontexter är den inrikespolitiska, närmare bestämt det grekiska samhällets demokratisering efter 1974. I det nya pluralistiska klimatet införlivades delar av den tidigare förföljda vänsterns kritiska berättelse om det nära förflutna i statens historieskrivning. Övergången från ett auktoritärt samhälle och historiekultur till en ökad öppenhet banade även väg för missnöjda gruppers identitetspolitik (slaviska makedoner, pontiska och andra anatoliska greker), grupper vars historiebruk naggade de gamla nationella och ideologiska stora berättelserna i kanten. Vid tiden för kalla krigets slut 1989 hade en allmänt spridd besvikelse gentemot de politiska ideologierna, i synnerhet socialismen, medfört en motreaktion till förmån för en mer traditionell nationalism. Det andra betydelsefulla sammanhanget återfinns i den europeiska integrationen som följde på Greklands EG-inträde 1981. Denna medförde inte endast hopp om ekonomisk vinning utan även behovet att bearbeta förlusten av nationellt självbestämmande och traditionella former av självförståelse. Grekland stod inför uppgiften att finna sin plats i det nya Europa, samtidigt som landet måste hantera den nya verklighet som 1990-talets krig på Balkan medförde. Särskilt historiker betonade att denna process gjorde det nödvändigt att europeisera nationens värderingar och uppfattningar kring historia, en uppgift som försvårades av Greklands hållning i den makedonska frågan och det sätt på vilket man slog vakt om ”historiska rättigheter”. Även aktivister som, huvudsakligen i den grekiska diasporan, var sysselsatta med att marknadsföra denna fråga pekade på behovet av att modernisera aspekter av den nationella historiekulturen i en tid av europeiskt enande och konvergerande historieutbildningar. Det som ovan beskrivits har ett nära samband med det tredje stora sammanhanget, som även det är av transnationell art. Den nationella historiekulturen är inte avskild från omvärlden; föreställningar om det förflutna rör sig över nationella gränser. På global nivå sammanföll den makedonska konflikten med de s.k. history wars, historiekrig som rasade vid samma tid runtom i världen. Dessa återspeglar i sin tur urholkandet av de stora nationella och ideologiska berättelserna i västerländska samhällen, de identitets- och minnespolitiska kraven hos under- och ickestatliga aktörer, de mänskliga rättigheternas paradigm och 326 beklagandets politik (the politics of regret), som anammar nationell skuld som ny princip för politisk legitimitet. Trenden inom transnationell historiekultur mot en mer universell moral, symboliserad av den ”amerikaniserade” (och ”europeiserade”) förintelsens moral innebar en ytterligare utmaning mot de nationella historiekulturerna. Den pontiska folkmordsberättelsen (och dess nationaliserade förlängning) analyseras som svarande till kravet på en ”amerikanisering” av grekisk historiekultur. I detta sammanhang lyfts den grekiska diasporans roll fram, inte endast som instrumentell i utformningen av Greklands utrikespolitiska dagordning, men även i egenskap av förmedlare av historiekulturella angelägenheter och behovet av anpassning till transnationell omgivning. Konsekvenser av denna ”amerikaniserade” folkmordsberättelse diskuteras. Ett fjärde sammanhang, med en både nationell och transnationell dimension, är det akademiska, inom vilket forskare debatter och formar historiens representation. Identitetspolitikens ankomst och den makedonska konflikten stod även i samband med den objektivistiska historieskrivningens legitimitetskris och den postmoderna utmaningen. Urholkningen av staters bärande historieberättelse och tolkningsföreträde motsvarades i viss utsträckning av ett undergrävt förtroende för den traditionella historieskrivningens trovärdighet och auktoritet. Denna urholkning kunde tolkas som ett hot mot själva historievetenskapen och professionen. Ett annat sätt att bemöta detta hot var att betrakta såväl det som den makedonska krisen som en uppfordran till perspektivskifte inom forskning och historieskrivning. Samspelet mellan politik och historia, mellan förståelsen av svunna realiteter, nutida bekymmer och förväntningar inför framtiden formade sålunda den politiska krisen och banade väg för den grekiska historiekulturens förändring.

Uppsatsen behandlar hur Sveriges syn på Estland, uttryckt i Riksdagsdebatten, förändras från 1985 till 2008, analyserat ur ett identitetspolitiskt perspektiv. Identitetspolitik innebär att självidentifikationen av en stat primärt bygger på identifieringen av "de andra" och att upprättandet av en gräns gentemot "de" skapar utrikespolitik. Undersökningen bygger på en kvalitativ analys av riksdagstryck från den berörda perioden och fokuserar på beskrivningen av Estland i debatten. Författaren menar att det under denna tid finns ett flertal tydliga tendenser till förändring som mynnar ut i Estland går från att vara något som omnämns ytterst försiktigt och endast med bakgrund av Kalla Kriget till att bli ett europeiskt Östersjöland som är en nära samarbetspartner för Sverige. Under loppet av denna utveckling blir både Östersjön och Europa viktiga identifikationer för Sverige medan Norden står tillbaka i relativa termer. / This study uses a perspective of identity politics to examine how the Swedish view of Estonia, as expressed in parliamentary debate, developes from 1985 to 2008. Identity politics implies that the self-identification of a state is primarily based on identification of "the others" and that the creation of a boundary between "us" and "them" creates foreign policy. The study uses a qualitative analysis of parliamentary publications from said time period and focuses on the description of Estonia in parliamentary debate. The author claims that there are several clearly changing tendencies during this time which signifies the trasformation of Estonia from being discussed only in careful terms within a Cold War-setting to a European Baltic Sea nation which is an important partner for Sweden. During this developement the Baltic Sea and Europe become important terms of identification for Sweden while Scandinavia becomes less important.

The aim of this essay was to study the extent to which president Nayib Bukele applies the ideologies of the party Nuevas Ideas in accordance with the wishes of the Salvadoran people. Nueva Ideas party ideology consists of democratic, decentralized, plural, and inclusive political definitions. Using populism as a theoretical framework, the essay provided various explanations that describe the extent to which Nayib Bukele starts from populism to understand the connection between the president and defined concepts in populism: identity politics, anti-pluralism, and anti-elitism. The essay has created a greater understanding of the president's political procedure. The research problem has been studied with the help of the theory that fulfills an important function as it is at the center of the study's question. The chosen method for this research is a qualitative case study. The results show that the president is portrayed as the populist leader in El Salvador, but Bukele's political procedure can not be defined as populist because the president does not act fully in accordance with the ideas he advocated.

Denna studie behandlar fallet Bosnien, specifikt kriget i Bosnien på 90-talet och syftar till att undersöka hur social konstruktion och identitetspolitik påverkade den enskilda individens samt användes som maktmedel i Fausta Marianovics berättelse från kriget. Jag har alltså undersökt Fausta Marianovics självbiografi med Kenneth J. Gergens syn på social konstruktivism och identitetspolitik som huvudsaklig teoretisk utgångspunkt och narrativ analys med hjälp av biografiforskning som metod. I denna studie är det inte möjligt att komma fram till någon definitiv sanning men resultaten visar att den sociala konstruktionen och identitetspolitiken speglas som en stor del i vad som hände i Bosnien utifrån Fausta Marianovics berättelse samt att hennes egen upplevelse också påverkades.