Skadestånd i gränsöverskridande brottmål är ett ämne som berör frågor om såväl domstols internationella behörighet som frågor om lagval. I uppsatsen har särskilt frågor om behörighet och lagval diskuterats för det fall det enskilda anspråket avskiljs från brottmålet. Är det självklart att svensk lag ska tillämpas på hela brottmålsprocessen eller ska det vara annorlunda vid handläggningen av det enskilda anspråket? Frågan om domstols internationella behörighet uppmärksammas sällan i domstol, medan bestämmelserna i 2 kap. BrB gör det. När domstolen konstaterat att den är behörig enligt BrB har svensk lag, som regel, tillämpats på hela processen. Det är något som ifrågasätts i uppsatsen. Uppsatsen har också tagit ställning till frågan om vem som ansvarar för att utländsk rätt ska uppmärksammas. Vidare har uppsatsen belyst problemet att tillämpningen av skadeståndsrättsliga principer varierar beroende på vilken myndighet som handlägger frågan. Sammanfattningsvis är det min uppfattning att lagvalsfrågor inte hanteras enligt gällande rätt. Ett annat problem som uppmärksammas är att EU:s Bryssel I a-förordning och Rom II-förordning får något av en fakultativ ställning i svensk rätt i så kallade blandade mål – det vill säga när domstolen handlägger brottmålet och tvistemålet gemensamt i en och samma rättegång. Uppsatsen illustrerar att svensk nationell lagstiftning i fråga om behörighet och lagval behöver ses över för att bättre samspela med unionsrättsliga bestämmelser i skadeståndsfrågor i gränsöverskridande brottmål. En av slutsatserna i uppsatsen är att de oklarheter som föreligger i dessa avseenden leder till rättsosäkerhet. / This master thesis illustrates and analyzes the various problems which might occur when dealing with questions of damages in cross-border criminal cases. In the Nordic legal systems the tradition is to join the private claim with the criminal case and handle them together in the criminal trial procedure. In Sweden the criminal case is decided under the Swedish Criminal Code (brottsbalken, SFS 1962:700) while the question of indemnity liability is decided under the Tort Liability Act (skadeståndslagen, SFS 1972:207) which is a part of the civil procedural law. In modern days Internet is often used as an aid to commit crimes. The Internet-related crimes have increased during the past decades. The perpetrator in one country can, by using Internet, commit crimes towards victims in other countries. Accordingly, I have analyzed the following questions: How should the courts’ international jurisdiction be decided when dealing with a private claim in a criminal case? Furthermore, which law is applicable when deciding the private claim? Other issues concern under what circumstances a court can separate the private claim from the criminal case. My analysis may shed some light on the needs of updating national regulations in these questions. Some of the issues this master thesis focuses on are that the Brussels Ibis Regulation and Rome II Regulation is treated as optional law instead of non-optional law. These instruments are to have priority as they originate in EU law. This master thesis shows that these issues must be dealt with in order to have confidence in the legal system and also to defend the rule of law such as legal security and foreseeability.

Sveriges ratificering av CEDAW, the Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women, eller Kvinnokonventionen, är ett internationellt traktat framtaget av Förenta nationerna i syfte att stärka kvinnors mänskliga rättigheter. Som det första landet att ratificera konventionen har Sverige varken transformerat eller inkorporerat konventionen i svensk lagstiftning, då svensk rätt har ansetts redan vara i normharmoni med konventionen. Tvister som uppstår i en transnationell kontext kan emellertid orsaka att kvinnors rättigheter i skilda regelverk hamnar i kläm, och föranleder frågan hur detta förhåller sig till åtagandet av Kvinnokonventionen. Det internationellt privaträttsliga rättsområdet har utvecklats i syfte att underlätta för domstolar att hantera gränsöverskridande tvister. I en gränsöverskridande tvist är det emellertid risk för att rättigheter kan förgås när två regelverk ser olika ut och det ena regelverket blir tillämpligt framför det andra. Lagval som landat i svensk rätt och som exempelvis behandlat anspråk från kvinnor på typfrämmande rättsinstitut såsom mahr, och som inte har en motsvarighet i svensk rätt, har underkänts i Högsta domstolen. Kvinnan, som inrättat sig efter sitt i ursprungslandet ingångna äktenskapsavtal, står därmed plötsligt utan denna rättighet. Uppsatsen behandlar just denna komplexa relation som kan uppstå vid gränsöverskridande tvister mellan svenska rättsregler och förhållningssätt, och andra länders rättsregler, seder och bruk. Vidare testas om svensk rätt, när den inte erkänner ursprungslandets seder, uppfyller åtagandet som följer av Kvinnokonventionen i dessa avseenden. Tre rättsfall som behandlar det typfrämmande rättsinstitutet mahr, barnäktenskap respektive månggifte används för att illustrera den transnationella kontexten. Slutsatsen som kan dras är att Sverige i vissa avseenden inte uppfyller sitt åtagande och att den svenska rättspolitiken inte tillräckligt har beaktat de negativa konsekvenser som kan uppstå för kvinnor när deras ursprungliga rättigheter underkänns abrupt. Motargument mot denna slutsats som stödjer den svenska hållningen behandlas också för visa på det komplexa rättsläget som för närvarande råder. / Sweden’s ratification of CEDAW, the Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women, is an international treaty developed by the United Nations with the aim of strengthening women’s human rights. However, as the first country to ratify the convention, Sweden has neither transformed nor incorporated the convention into Swedish legislation, as already existing Swedish law is considered to be in harmony with the convention. Disputes that arise in a transnational context can, however, lead to women’s rights not being fully considered when dealing with different regulations and raises the question if the commitment to comply with the Convention is being upheld. Private international law has been developed with the aim of enabling courts to deal with cross-border disputes by means of rules on how to determine the choice of law, which court has jurisdiction in the case, and recognition and enforcement of foreign judgments. However, when deciding on these issues in a cross-border dispute, there is a risk that rights may be forfeited when two regulations are different and one of them becomes applicable over the other. Choice of law rules that has decided that Swedish law is applicable in cases that deal with claims from women regarding, for example, their right to mahr according to the law of their home country, and which has no equivalent in Swedish law, has been rejected by the Supreme Court in some instances. The woman has thus suddenly lost her right. This essay deals with the complex relationship that can arise in cross-border disputes between Swedish legal rules, and other countries’ legal rules and customs. Furthermore, it is tested whether Swedish law, when it does not recognize the customs of the foreign country, still meets the rules stipulated in the Convention in these respects. Three cases dealing with mahr, child marriage and polygamy are used to illustrate the transnational context. The conclusion drawn is that Sweden, in some respects, does not fulfill its commitment and that Swedish legal policy has not sufficiently considered the negative consequences that may arise for women when their rights, according to their home country, are abruptly rejected. Counterarguments against this conclusion, in line with the Swedish approach, are also dealt with to show the complexity of the legal situation that currently prevails.

Disputes involving emerging technology, often leave a grey area on applicable law, as it is unlocated in the physical world. The problem with crypto-assets is partly driven by their underlying technology, allowing for the assets to be distributed in an international, digital sphere, and making it hard to pinpoint their territorial location and solve legal issues. This thesis, therefore, aims to clarify the questions of qualification and connecting factors for the choice of law when dealing with disputes concerning crypto-assets under a cross-border contractual agreement. It particularly seeks to examine consumer protection and the predictability of the choice of law in cryptocurrency trading. The thesis concludes that, for some specifically listed contracts, the applicable law is determined through hard and fast rules, but for other more complex contracts, the applicable law is determined by primarily examining the habitual residence of the operator of the characteristic performance, and secondarily, the closest connection. As to consumer contracts, a special rule appoints the law of the country where the consumer has his habitual residence, but only when several requirements are met. The rules pose problems with predictability and finding a territorial connection when the location of the assets or parties cannot be located. It is particularly a problem in decentralized cryptocurrency exchanges. Regarding the qualification, the thesis concludes that the current rules and statements do not provide a definite answer to the characterization of crypto-assets and require technically complex interpretations. Crypto-assets are mainly categorized based on their purpose, and the parties’ expectations. Therefore, fictional objectification of cryptocurrencies as movable property is possible when accepted as such by the parties. Moreover, cryptocurrency trading does not fall within traditional financial regulations but can be categorized as a service where the coins constitute a means of payment. Although the views are divided, causing uncertainty in the market, the obligations of traders are expected to be clarified through upcoming regulations.

The EU jurisdictional scheme, known as the “Brussels Regime”, confers competence to national courts to adjudicate over international matters. The main rule in Article 4(1) of the Brussels Ibis Regulation sets out that the defendant should generally be sued in the courts of the Member State where he is domiciled. For certain subject matters, the scheme allows the action to be brought elsewhere. The raison d’être is to provide an adequate counterbalance to the one-sided rule of Article 4(1). Articles 7(1) and (2) enable the claimant to launch the suit, “in matters relating to a contract”, at the court of the Member State where the contractual obligation was to be fulfilled, and, in “matters relating to tort”, in the courts for the place where the harmful event occurred. Whether to invoke Article 7 is entirely the claimant’s choice, but the final decision on its interpretation is vested in the Court. Thereby, the manner in which the Court views the provisions will effectively decide the extent of the claimant’s choice to invoke so-called special jurisdiction. It also means that greater emphasis on special jurisdiction will reduce the importance of the main rule in Article 4. Conversely, if the Court were to interpret Article 7 narrowly, its intended effect within the system would be denied. In both cases, the balance between Articles 4 and 7 has been upset. In the former case, the claimant is favoured because of the increased possibilities to choose the forum for the dispute, while in the latter case, the defendant is favoured because he retains the advantage of litigating in his home turf. The starting point for this essay is this very idea of a purported balance between litigants’ interests in EU cross-border litigation. The thesis analyses whether the Court’s case-law on general vis-à-vis special jurisdiction has transitioned from being generally defendant-friendly to claimant-friendly. It is argued that already from the first judgments rendered on the original Brussels Convention in 1976, increasingly more disputes have been launched at special fora, which has amounted to a claimant-friendly scheme. It is also argued that this development has been at the expense of the defendant. Greater choice for the claimant means in turn that the defendant’s ability to foresee before what courts he may be sued has been largely impaired. The thesis highlights how this imbalance is the result of inherent challenges in the Brussels Regime, particularly in relation to how the relevant connecting factors are designated. It is proposed that the unwanted effects of the Court’s practice as well as the shortcomings of the scheme itself are to be considered in the Commission’s evaluationof the Brussels Ibis Regulation, which is presently in the works.

EU:s institutioner bereder för närvarande en förordning innehållandes internationellt privat- och processrättsliga regler i mål om makars förmögenhetsförhållanden. Det senast presenterade textförslaget (kompromissförslaget) lades fram av Italien den 10 november 2014.   Uppsatsen har två syften. För det första syftar den till att synliggöra vissa av de gränsdragnings- och tillämpningsproblem som skulle uppstå om kompromissförslaget skulle antas i dess nuvarande utformning. För det andra syftar uppsatsen till att erbjuda lösningar på de problem som identifieras. Uppsatsens fokus ligger på följande aspekter av förslaget:   Materiellt tillämpningsområde. Domsrättsreglering i mål med anledning av en makes död. Lagvalsreglering. Förbehållen för internationellt tvingande regler och ordre public.   För det första kan förordningens gränsdragning gentemot inomstatliga tvister och underhålls-frågor vålla problem. För att minska dessa problem bör det i en artikel anges att förordningen endast är tillämplig på tvister som har internationell anknytning och att en tillräcklig internationell anknytning föreligger om en av makarna innehar tillgångar som är belägna utomlands. För att avgränsa förordningens tillämpningsområde gentemot underhållsfrågor bör nationella domstolar följa den metod som anvisades i van den Boogard. Denna metod är bland annat adekvat för att kvalificera avtal mahr (islamisk brudpenning). Det är däremot inte möjligt att använda metoden för att kvalificera en dom i vilken 12 kap. 1 § äktenskapsbalken (skevdelningsregeln) har tillämpats. Enligt min mening bör i så fall den nationella domstolen göra en helhetsbedömning utifrån svaren på följande frågeställningar:   Vilket är originaldomens huvudsakliga syfte? I vilken utsträckning beaktas makarnas behov och förmåga i originaldomen?   För det andra är domsrättsreglering av mål med anledning av makes död problematiska. Art. 3 i kompromissförslaget hänvisar nämligen till arvsförordningen, vilket i praktiken kan leda till att den avlidnes barn gynnas på bekostnad av den efterlevande maken. Enligt min mening bör denna problematik minskas genom att den efterlevande maken ges en exklusiv rätt att avgöra om lagvalsreglerna i arvsförordningen eller i art. 5 kompromissförslaget ska tillämpas i ett mål om makarnas förmögenhetsförhållanden.   För det tredje kan kompromissförslagets lagvalsregler leda till problematik. Eftersom deras utformning skiljer från lagvalsreglerna i arvsförordningen och 2007 års Haagprotokoll finns det en risk att en make över- eller underkompenseras ekonomiskt. Risken kan minskas genom att makarna ingår ett lagvalsavtal eller genom att en domare tillämpar en nationell jämkningsregel eller en EU-rättslig flyktklausul (t.ex. art. 5 i 2007 års Haagprotokoll). För att ytterligare minska risken för att över- och underkompensation bör en flyktklausul införas i förslaget till förordning om makars förmögenhetsförhållanden.    En viss lagvalsregel är särskilt problematisk, nämligen art. 20a.3 i kompromissförslaget (hemvistbytesregeln). Artikeln har en bristande flexibilitet och bör därför förändras på följande vis:   Rekvisitet ”undantagsvis” bör avlägsnas. Istället bör den i punkt 2 föreslagna tidsgränsen spegla den restriktivitet som önskas. Istället för att lagen i makarnas nya hemvistland ska bli tillämplig efter en ”avsevärt mycket längre tid” bör en fast tidsgräns införas. Det bör förtydligas vad som avses med kravet på att makarna ska ha åberopat lagen i den andra staten för att ordna eller planera sina förmögenhetsförhållanden.   Enligt min mening är det lämpligt att hämta vägledning till hur tidsgränsen (se punkt 2) bör utformas i 4 § andra stycket lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden.   För det fjärde finns problematik med anknytning till kompromissförslagets förbehåll för internationellt tvingande regler och ordre public. Av resonemanget framgår att lagstiftaren måste föra ett detaljerat resonemang (a detailed assessment) för att 7 kap. 4–9 §§, 11 kap. 8 § och 12 kap. 1–3 §§ äktenskapsbalken (1987:230) ska kunna betecknas som internationellt tvingande även efter att förordningen har trätt i kraft. Slutligen dras slutsatsen att det är önskvärt att ramarna är snäva när det gäller en nationell domstols möjligheter att underlåta att tillämpa utländsk rätt som ger rättskraft åt avtal om mahr.