Toni Morrison’s Paradise deconstructs the pathology of patriarchy and its oppressive nature, which limits language and knowledge. Patriarchal language silences female voice as they unknowingly adopt male definitions of gender and femininity. As long as the women are denied access to a language that allows them to define themselves, their existence is marked by a perennial state of self-destruction and stasis. As the women, specifically Consolata, begin to reject patriarchal limitations, they gain agency and with it an access to words and ideas that allow them to identify and articulate their own definition of self. Morrison’s Love illustrates the individual’s need to negotiate a language apart from the patriarchal narrative in order to heal. Love critiques the extreme and excessive ways in which people allow themselves to be taken over, not only by emotions, but also by social constructions of gender, race, and class. Morrison’s Love interrogates the same patriarchal narrative that renders characters ignorant of their own condition in Paradise; however, she approaches this critique from a different direction. While Paradise analyzes the damaging effects of an institutionalized patriarchal ideology adopted and enforced by an entire community by contrasting it with a community of women who reject this system of belief, Love illustrates the still pervasive vestiges of the organized patriarchal ideology apparent in Ruby. While the Convent women create a community that rejects racist, classist, institutionalized views of gender, the women in Love do not have a clearly defined group of oppressors to unite against. Theirs is an unconscious battle against fragmented notions of male control, which surfaces as fights against one another. The patriarch removed, Christine and Heed battle one another. Within a framework of Bhabha’s Third Space, Butler’s gender continuum, and bell hook’s analysis of patriarchy and female relationships, I argue that Morrison’s Paradise and Love demonstrate the crippling effects of racist, sexist, classist discourses and the need to access a new, liberatory language in order to heal the pathological wounds of patriarchy.

This thesis argues that the inscription of bodies is necessary in order to constitute the cosmos, gender and sex. A study of the Vedic cosmogonic mythologies of the deities Purusha and Prajapati illustrates the ways in which sacrifice, as a form of inscription, constitutes the cosmos by ordering and fashioning the boundaries of the bodies of the deities through differentiation and unification. An analysis of samskaras, or consecratory rites of The Law Code of Manu, show that they operate as regulatory norms in order to constitute sex and gender. But the instability and unnaturalness of the categories of gender and sex are exposed when an analysis of the samskara rituals of the bride and student show that performative acts and speech involved in their respective rites are nearly identical. This discussion of bodies, gender and sex is founded on Judith Butler's work to show how bodies, sex, and gender are also social and cultural constructs. In particular, Butler's work with performativity reveals the ways in which performative action and speech acts constitute people through their stylized and strained repetition. It is this repetition that proves to be deceiving as it creates the illusion that sex and gender are inherent to bodies. We discover that the problems maintaining the appearance of these categories is experienced in both the cosmogonic myths and with the wife and student.

Mild psychological effects, such as sleep-deprivation, on an oppressed and tortured human being can be characterized as “normal”. However, Shame by Salman Rushdie uses magical realist style to describe the psychological effects of shame in a patriarchal society which is based on capitalistic class values. This essay will focus on the Marxist feminist reading of the novel with a psychoanalytical perspective which is going to help analyse the effects of the oppressed female characters, Bilquis Hyder, Sufiya Zinobia and Rani Harappa.  The essay focuses on different incidents in the lives of these characters with the help of critics such as Aijaz Ahmad and Timothy Brennan. Both have written critically about Rushdie. This essay will discuss the different aspects of Marxism, feminism as well as psychoanalysis and connecting them to the novel, which would give the answers as to what shame can do to a person’s psyche. The Beauty and the Beast fairy-tale gets a different perception in this story, as Sufiya Zinobia is both the characters in one.

The post-secular event within which we live is occasioned as the limit of the secular project. The secular project meets its limit in attempting to separate a religious private sphere from a public sphere while at the same time repeating as a demand a religious subjectivation of the public sphere: demanding conformity to a simple subjectivity, producing a world of simple subjects through a theologically determined metaphysics of conversion. In this latter demand secularism enforces a simplicity of its subjects and its world. Yet this simplicity cannot be taken up into or as life. To genuinely live and think the post-secular requires, then, not simply a resistance to the secular but a resistance to simplicity, developing ways of becoming otherwise than simply and of producing a world other than that which conforms to a metaphysics of conversion. This dissertation proposes to meet the requirements of the post-secular event by developing a post-secular political ontology drawn from the work of Judith Butler and Alfred North Whitehead. Read through and out of these two philosophers of becoming is a post-secular political ontology that is embedded within a metaphysics of creativity, a metaphysic that is itself already infected by the political. At the intersection of the work of Butler and Whitehead a metaphysic arises that is a systematic discourse of the political. From this metaphysic a political ontology is developed. This political ontology begins with a suspicion of grammar as a suspicion of a subject-predicate form of thought that grounds ontologies of substance. With this suspicion, being is allowed to unfold as its becoming, particularly as a becoming material, so that actuality is a becoming materiality. This is also a relational becoming of feeling, becoming as a process of intensive feeling that can never be finalized for itself, always suffering its own continual downfall. Finally, but without finality, actuality is a becoming of creativity, opened by a divine violence that ruptures history by the possible, leading to a post-secular political ontology of the future.

Ett gemensamt drag i den tidigare forskningen om Stina Aronsons modernism har varit att betona Artur Lundkvists betydelse. Den här uppsatsen undersöker en roman som utkom före det att Aronson hade någon kontakt med Lundkvist, Två herrar blev nöjda från 1928, i syfte att nyansera nämnda historieskrivning. Romanen undersöks utifrån en modernistisk diskurs baserad på tre representativa översiktsverk för perioden. Dessutom anläggs Judith Butlers performativitetsteori i ett försök att åskådliggöra hur Aronson i romanen skenbart anpassar sig till en traditionellt kvinnlig författarroll. Resultatet visar att Två herrar blev nöjda tar avstånd från realismen och istället präglas av modernismens estetik och radikalt nya världsåskådning. I såväl form som innehåll märks ett tydligt intresse för det omedvetna, för det irrationella, för slumpen och för det splittrade jaget. Vidare kännetecknas romanen av formell introspektion, det vill säga en upptagenhet vid den egna litterära skapelsen.

This essay examines Finnish artist Iiu Susiraja’s self-portraits in relation to Western traditions and tropes of the genre from the 20th century until today. I use an iconological/iconographic model to describe and to further interpret the images. The purpose is to find out which norms and conventions, within the art sphere and society as a whole, that Susiraja’s images reproduce or revolt against. Thoughts and concepts from the theory of performativity show that the artist, who also appears in the photos, both imitates and breaks free from different stereotypes concerning gender. Through a never ending masquerade, Susiraja highlights how "femininity" and "masculinity" are constructed acts or performances with no original. The analysis discusses how these self-portraits have potential to subvert prevailing norms concerning sex, gender and the body in our society.

Användandet av medier har i takt med teknologins framväxt eskalerat, och somliga medieteoretiker hävdar att bl.a. medier bidrar till att både skapa och upprätthålla diverse normer – däribland könsnormer. Media speglar de normer och stereotyper som existerar i samhället genom att lära oss skilja på ”rätt och fel” och bidrar till att måla upp vad som är typiskt manligt och kvinnligt. Ett område där könsnormer ter sig extra tydligt är alkoholfrågan vilken behandlar hur män respektive kvinnor bör agera kring alkohol i fråga om hur, vad samt i vilken kontext alkohol bör konsumeras. Det sociala mediet Instagram används flitigt av svenskar och är ett forum där bilder på fest och alkohol förekommer frekvent. Studiens syfte är att med hjälp av bildanalytisk metod undersöka hur genus och könsnormer görs i alkoholdiskursen på Instagram. Den teoretiska utgångspunkten grundas bl.a. i genusteori av Judith Butler, dramaturgisk teori av Erving Goffman samt tidigare forskning om genus och performativitet. Metodvalet föll på en semiotisk bildanalys i syfte att undersöka betydelsen bakom bilden. Analysen av totalt 58 bilder visar att det både förekommer likheter och skillnader i hur kvinnor respektive män porträtterar sig på Instagram. Framträdande likheter är att både kvinnor och män förmedlar bra stämning kring bilden, att de följer tydliga könsnormer och att alkoholen är i fokus. Vidare tenderar både kvinnor och män att posera i lika stor utsträckning om än i olika former. Skillnader görs tydliga genom bl.a. val av dryck, ansiktsuttryck och vad som verkar ha motiverat den porträtterade alkoholkonsumtionen. Resultatet diskuteras slutligen i fråga om genusgörande, möjliga konsekvenser samt förslag på vidare forskning inom området.

This essay seeks to understand Hannah Arendt’s notion of the political as an “in-between.” The in-between appears to be the intersubjectivity and relations of interaction in a public sphere, which Arendt suggests as a way of understanding the political as an end in itself. Judith Butler has distinguished Arendt’s notion of the political as essentially relational, but which dismisses the material interdependence as a precondition to political participation. This essay argues that Arendt's notion of the political must be seen in context of her critique of modernity in which the public sphere is dominated by economic terms, “the social”. This essay provides a background for this critique, and how Arendt's distinction between the political and "the social" can be understood. The result is a politics separated from economics, but in which we can stress the question of intersubjectivity at its core. The conclusion is that Arendt certainly recognizes material interdependence as a precondition for politics, but the political in Arendtentian terms insist on a political commonality beyond any common ground, for which the in-between and the relation can emerge as the (non)essence.

Syftet med studien är att undersöka vilka performativa diskurser kring barns kön som framträder i de kollegiala samtalen i förskolan. Metoden som användes var fokusgruppssamtal där deltagarna fick tre dilemman att diskutera kring kopplat till förskolans jämställdhetsarbete. Samtalen spelades in för att sedan kunna transkriberas och analyseras.Resultatet visar på att man kan lyfta ur vissa performativa yttranden som förekommer i samtalen mellan pedagogerna. Yttranden som kan ligga till grund för att pedagoger många gånger bemöter pojkar och flickor olika. Det framkommer att pojkar och flickor tillskrivs olika beteenden som också kan ligga till grund till hur barn formar sina könsidentiteter. Flera pedagoger lyfter också in samhällets och vårdnadshavares normer som en stark faktor vilket påverkar pojkar och flickor, vad man som barn förväntas leva upp till i sin könsroll. Pedagogerna samtalar om maktbegreppet i samband med att mansnormen har en starkare position, att det är generellt mer accepterat att en flicka väljer en pojkroll än att en pojke väljer en flickroll.

Uppsatsen är en redogörelse för en dekonstruktivistisk läsning av Karin Boyes första prosaverk Astarte (1931), utifrån James L. Calderwoods teori om creative uncreation i det poetiska skapandet. Med denna blick på texten så som varande en akt av nedmontering och med utgångspunkt i Judith Butlers teori om könets performativitet, framträder i läsningen av Boyes roman en strävan efter att plocka isär samhälleliga (van)föreställningar och schabloner gällande konsten, poesin, modet osv. i allmänhet och kvinnan, i synnerhet. Analysen är strukturerad efter Calderwoods idé om att det poetiska skapandet kan vara en rörelse från ingenting mot ett någonting eller en rörelse från någonting mot ett ingenting, och är således ordnad i två delar: en som behandlar creation, skapandet av föreställningar, och en rörande creative uncreation, nedmonterandet av dessa. I slutdiskussionen aktualiseras två essäer av Boye, ”Dagdrömmeriet som livsåskådning” och ”Språket bortom logiken”. Boyes tankar kring konst och litteratur som stelnad i konvention och hennes längtan efter ett nytt språk som kan söka sig bortom vedertagna symboler och tecken, sätts här i samband med resultaten för den dekonstruktivistiska läsningen av romanen. Uppsatsen innehåller även en kort redogörelse för Astartes mottagande vid dess utgivning och synen på romanen i tidigare forskning.