In the decades around 1900, political and social cartoons flourished in humour and satire magazines in the Swedish capital. The thesis presents a new theoretical start on the nature of humour in cartoons: the idea of the comical is argued as effects of reality notions and bracketing reality notions. The theory is a prerequisite for understanding the mechanisms of the identity play performed in the comic scenes. The thesis pursues a search for the object or the character with whom the intended recipient was expected to identify, referred to as the “the main character”. The analysis is based on a kind of theatrical construction, where the real city, its pleasures, secrets and dangers constitute the material for the image’s scenes. The characters in the scenes act out the dangers and ambiguities that the city’s bourgeois man faced. The material of the study consists of social cartoons from the two Stockholm-based magazines Söndags-Nisse and Kasper between 1870 and 1900. About a hundred of them are reproduced in the thesis.  The analysis builds on three theoretical perspectives: theories on images; humour; and identity constructions. By integrating theories on humour with image analysis, the thesis highlights the ambivalence and ambiguity of identity aspects. Relationships and characters explored through the image elements are given as headlines for the chapters: the room; the body; and the act. The study shows how a male and bourgeois hegemony invents image expressions, main characters, and plots that offer the recipient protection against being laughed at and against the danger of mistakes. The analysis shows that four strategies to represent the bourgeois man are frequent: as the “fuzzy man”; as the caricature of the bourgeois man; as the stereotype; and as the “unfettered man”. The various figures offer more or less possibilities of identification versus distancing. The pictures’ expressions of uncertainties – in terms of vague or fuzzy lines; self-irony; or avoiding being singled out – all these means provide distance, in relation to the picture content, the issues that concerned the intended recipient, whether it is about the difficulty of distinguishing the public body from the forbidden, or about general human conditions.

<p>I uppsatsen analyseras de två karaktärerna Harry Haller och Hermine, från Hermann Hesses Der Steppenwolf, med hjälp av Judith Butlers queerteori. Karaktärernas förhållande till varandra, köns- och genusroller samt heteronormativiteten undersöks och sätts i samband med bokens maskerad- och teatermotiv. Förutom att maskerad- och teatermotivet undersöks i relation till karaktärerna, analyseras det också i sig självt med utgångspunkt i Judith Butlers teorier om det konstruerade könet och dragshowens subversiva funktion.</p>

Pansexualität leitet sich aus dem griechischen Wort παν (gesamt, ganz, alles) ab und beschreibt eine sexuelle Orientierung, die eine Offenheit in der Partner_innenwahl beinhaltet. In Abgrenzung zu psychiatrischen Verwendungsweisen, die in pansexuellem Verhalten und Denken eine Persönlichkeitsstörung sehen, wird Pansexualität in queer-feministischen Debatten als subversiver Handlungsraum in heteronormierten Umwelten verstanden. In einem sozialwissenschaftlichen Kontext ist das Konzept der Pansexualität bisher deutlich unterbelichtet. Die im Konzept selbst angelegte Unmöglichkeit einer eindeutigen Definition führt zu ethischen und wissenschaftlichen Herausforderungen.

Fokus för avhandlingen, Att uttrycka det mänskliga: narrativ etik i Nuruddin Farah’s trilogier, är de nio romaner publicerade mellan 1979 och 2011 som tillsammans utgör Nuruddin Farah’s tre trilogier: ”Variations on the Theme of an African Dictatorship,” bestående av Sweet and Sour Milk (1979), Sardines (1981), Close Sesame (1983); “Blood in the Sun,” bestående av Maps (1986), Gifts (1993), Secrets (1998); samt “Past Imperfect,” bestående av Links (2003), Knots (2007), Crossbones (2011). Tematiska och stilistiska skillnader till trots så är dessa trilogier och romaner märkbart sammanhängande i sitt fokus. De är inte bara tydligt förankrade i en somalisk verklighet som spänner över mer än tre decennier – en resa som inbegriper landets skifte från kommunisitstyre, via diktatur, till inbördeskrig, och 2010-talets version med islamistiskt styre och pirater som härjar kustregionen – men dessa romaner pekar genomgående bortom sin tydliga socio-politiska kontext mot djupt etiska, tid- och rumsoberoende frågeställningar: Hur förhåller sig individen till kollektivet? Vilket etiskt ansvar har jaget för den andre? Vad utgör grunden för människans gemensamma varande? Hur bevara sin mänsklighet under omänskliga levnadsförhållanden? Hur göra motstånd i en diktatur utan att bli en del i det maskineri av våld och tyranni man söker bekämpa? Trots det tydligt etiska anslaget så har dessa trilogier nästan uteslutande lästs utifrån sina politiska implikationer. Utan att undervärdera decennier av rikt och varierande kritiskt mottagande så har denna tendens till politiska läsningar ofta genererat förvånansvärt entydiga läsningar av verk kända för sin mångtydighet och komplexitet. Avhandlingen avser därför att påvisa djupet och bredden i Farah’s gestaltningar genom att tydligt belysa hur det etiska gestaltar sig på flera nivåer – tematiskt, berättartekniskt, i mötet mellan läsare och text, samt i föreställningar om författarens moraliska ansvar. Därutöver diskuteras även de etiska dimensionerna av litteraturkritik: vad innebär en etiskt hållen läsemetodik? Arbetets unika bidrag kan formuleras i fyra steg. För det första utgör avhandlingen det ända kända arbete – utöver Fiona F. Moola’s Reading Nuruddin Farah: The Individual, the Novel, and the Idea of Home (2014) – som inbegriper Farah’s alla trilogier, vilket möjliggör mer långtgående och genomgripande analyser än vad som hittills publicerats. Avhandlingens fokus på den senaste trilogin fyller dessutom en viktig lucka i det kritiska mottagandet av Farah’s romaner eftersom väldigt lite publicerats utöver recensioner. Förutom nya läsningar av Farah så utgör min emfas på det etiska i Farah’s etisk-politiska skrivande ett viktigt bidrag till det vidare fält av (afrikansk) (postkolonial) litteraturkritik där man ofta betonat det politiska över det etiska, snarare än att läst dessa två som oskiljaktiga entiteter. Trots att anledningarna till politiska läsningar av Farah’s trilogier kan härledas såväl till verkens starkt politiska nerv som författarens egna uttalanden i intervjuer och artiklar, så pekar privilegieringen av det politiska framför det etiska på en mer generell tendens inom postkolonial kritik att inrymma det etiska under det politiska. Trots att kopplingen mellan fiktion, politik och författaransvar inte kan avfärdas, hävdar jag i denna avhandling att ett ensidigt politisk angreppssätt hotar att såväl underskatta komplexiteten i romanernas gestaltningar, som att reducera konceptuellt vad författare som Farah faktiskt åstadkommer. För det andra så vidgar avhandlingen befintlig forskning kring det etiska i Farah’s romaner genom att inte endast fokusera på tematik och berättartekniska grepp, men också diskutera läsandet och skrivandet – det som i avhandlingen beskrivs som fyra sammanlänkande ”ethical moments of the told, the telling, the act of writing, the act of reading.” Utan att undervärdera tidgare kritiska läsningar så tycks många diskussioner kring Farah’s trilogier fokusera författarens centralitet på ett vis som emellanåt tar fokus från i övrigt tankeväckande läsningar av tematik och narrativa strategier. Min högst textcentrerade utgångspunkt visar som kontrast att läsningen av Farah’s trilogier genererar spörsmål som kräver ett mer holistiskt perspektiv, inte minst tydliga diskussioner kring den etiska dialog som uppstår i mötet mellan läsare och text. Förutom att bidra till befintlig forskning på Farah’s författarskap, så bidrar avhandlingens holistiska inställning till narrativ etik med fem sammanlänkade perspektiv till det vidare fältet av etisk litteraturkritik. Dels beror detta på det faktum att en sådan modell förutsätter användandet av multipla tolkningsmodeller; i mitt fall kontinental filosofi, postkolonial teori, samt narratologiska teorier kring läsande och mottagande. Denna interdisciplinära modell för narrativ etik är dock inte begränsad till min specifika sammansättning utan kan fungera som modell även för andra litteraturforskare, med alternativa kombinationer av tänkare och teoretiker. Till sist; trots att det inte varit ett uttalat mål från projektets början så har arbetet med det etiska i Farah’s trilogier generarat många funderingar kring den egna läsningen som efterhand lett till formulering av nya narratologiska perspektiv. Här utgör mötet mellan text och läsare en central del i avhandlingen. Genom att betona de etiska elementen i mötet mellan text och läsare närmar jag mig spörsmål som i förlängningen kan ses som byggstenar i en mera etiskt hållen läsemetodik. I stället för att tolka ”störande” element som exempel på estetiska brister, alternativt brister i författarens moraliska ansvarstagande (!) så menar jag att de aspekter som irriterar läsaren, försvårar eller rent av omöjliggör förståelse mycket väl kan vara de ting i texten som tvingar läsaren till en mera engagerad och därmed etiskt mer välgrundad läsning. Att läsa textens ”krux” i termer av ”ethical resource” utgör ett viktigt bidrag till såväl litteratur-filosofisk som narratologisk litteraturforskning, eftersom man ofta hamnat i endera värderande samtal kring ”god litteratur” eller i resonemang kring vilka narrativa element/strategier som väcker läsarens engagemang, empati, etc – och vilka som inte gör det. / This study explores the multiple ethical dimensions of the nine novels published between 1979 and 2011 that together constitute Nuruddin Farah’s three trilogies Variations on the Theme of an African Dictatorship, including Sweet and Sour Milk (1979), Sardines (1981), and Close Sesame (1983); Blood in the Sun, including Maps (1986), Gifts (1993), and Secrets (1998); and Past Imperfect, including Links (2003), Knots (2007), and Crossbones (2011). For all that separate these trilogies and novels thematically and stylistically, they are remarkably consistent in their enquiry. While firmly rooted in the geo-political particulars of Somalia, these novels stage human experience in ways that cut across time and place, inviting the reader to ponder a plethora of questions of profoundly ethical import: How can one remain human in the face of extreme adversities? How can one resist oppression in all its forms without becoming a perpetrator of that which one seeks to resist? What role may violence or non-violence have in seeking to see justice done? How far does responsibility for the other reach? How may dehumanizing forces be resisted in ways that preserve and even restore human dignity? By privileging the ethical in Farah’s ethico-political writing, the study draws attention to voices and perspectives that have gone unnoticed in previous readings, where political perspectives have dominated. Not only does a sustained analytical focus on how human dignity is valued, protected, preserved and even restored call for re-assessments of concepts such as ‘freedom,’ ‘resistance,’ and ‘moral responsibility.’ but the thesis’ highly text-centered approach has in the process of writing proved that Farah’s trilogies generate questions that demand a fuller exploration than what has hitherto been possible with a more limited emphasis on themes and narrative strategies. The use of a model in which five ‘ethical moments’ are explored thus allows for more extensive conclusions to be drawn, both regarding the ethics emerging in the trilogies themselves (‘ethics of the told,’ ‘ethics of telling’ and ‘ethics of writing’), in reading practices and critical reception (‘ethics of reading’), and my own research practice (‘ethics of method’). Ultimately, the study’s explorations of themes, narrative strategies, author’s responsibilities and critical response elucidate how Farah’s trilogies escape any narrow definition of what (African) (postcolonial) literature is or should be. By privileging the ethical trajectory – without losing sight of the strong political impetus of Farah’s writing – significant stories and perspectives surface that are no less political in their outlook than more conventional readings of “resistance writing.” By drawing on continental philosophy (Lévinas, Cavarero and Butler), narrative theory and postcolonial studies, this study brings fresh perspectives to bear on both familiar and less well-known material, while also contributing to new methodological frameworks within narrative ethics and new theoretical perspectives within narrative theory, not least as reflected in the final chapter’s discussion of imaginative challenges.

Dans Trouble dans le genre, Judith Butler conteste l’aspect identitaire du féminisme, qui selon elle produirait de nouvelles possibilités d’exclusion, basées sur la catégorie même de « femme ». Je ne contesterai pas le mouvement qu’elle adopte, à savoir que la sexualité informe du genre, qui produit le sexe, bien que j’exposerai les difficultés que cela soulève. Mon intérêt se situe dans la vision que Butler a de la formation des sujets individuels et de leur rattachement à des identités collectives, via la performativité du genre. Sa position voulant que le genre soit un acte et l’identité une pratique, je vais expliquer comment elle conçoit l’humain constitué par ses actes et critiquer, avec deux auteures féministes, sa conception du genre. J’en conclurai que Butler doit admettre qu’une forme d’identité féminine soit nécessaire au féminisme tout en tenant compte de son plaidoyer d’inclusion des individus aux sexualités marginales. / In Gender Trouble, Judith Butler challenges feminism as identity politics, which, according to her, would produce a new set of potential exclusions, based on the category “woman”. I will not dispute how she articulates that sexuality gives sense to gender, which produces sex. My interest lies in how Butler understands the process of becoming a subject for an individual, and how people tend to belong to a collective identity, via gender performativity. She states that gender is an act and identity a form of practice. I will explain how she understands that human beings are constituted by their acts and criticize, according to two feminist authors, her conception of gender. I will conclude that Butler has to admit that some kind of feminine identity is necessary to feminism, even when we consider her plea for the inclusion of individuals sexually marginalized.

The thesis Otherness and Identity deals with the discourse of Gilles Deleuze (Différence et répétition, 1968) and Deleuze in cooperation with Félix Guattari (Capitalisme et schizophrénie: L'Anti-Oedipe, 1972, Mille plateaux, 1980, Qu'est-ce que la philosophie?, 1991). On the basis of their discourse the process of individuation is constructed, and is at first situated into deleuzean space-time. The process of individuation is based on the principle of inner difference that is understood as a generative principle which "makes the difference". In this sense, the concept of individuation represents a concept of otherness unlike the concept of identity. The first and the second part of the thesis present basic principles of thinking of Deleuze and Guattari. In the third part of the thesis the principle of identity is localized in the work of Deleuze and Guattari. This concept is understood as a consequence of illegitimate uses of the synthesis of unconsciousness. On this ground their critique of psychoanalytic reproduction of repressive Oedipal structures is presented. And the Oedipal structure in it's reproductive function is also presented as a construct of sexual identity. The fourth part of the thesis is devoted to confrontation of opinion motivations, views and strategies of Deleuze and Guattari...

[pt] Existe uma grande variedade de teorias feministas. Cada uma fundamenta a conquista de direitos das mulheres de forma bem distinta. O surgimento das vertentes do feminismo ocorre segundo as necessidades e os interesses em disputa da época em que elas são cunhadas. Por esse motivo, muitas podem, a princípio, ter uma aparência inovadora, de ruptura com uma determinada estrutura de poder imposta sobre o corpo da mulher. Porém, quando analisadas com o auxílio da perspectiva de poder constituinte trabalhado pelo autor Antonio Negri, a aparência de liberação não se sustenta, demonstrando que, na verdade, pode ser resultado de um esforço em sentido contrário ao processo revolucionário, um esforço próprio do poder constituído para frear a liberação da mulher. Nesse sentido, a autora Judith Butler tece importantes críticas a categorias utilizadas de forma bastante freqüente não somente pelo feminismo, como também por outros movimentos de minorias; estratégias de luta que, em vez de auxiliar na expansão do feminismo, acabam fazendo com que o movimento feminista e suas teóricas ou teóricos usem o mesmo aparato do poder para criar condições desiguais para as mulheres. Um desses recursos é o apelo à identidade, que exclui diversas categorias do movimento e é fundamental para a elaboração do conceito de Outro. As críticas a essa estratégia tradicional, bem como a teoria fundada pela autora ajudam a pensar em uma nova forma de se retomar o processo liberatório das mulheres. / [en] There is a great variety of feminist theories. Each one of them explains the achievement of women rights in a different way. Feminism theories emerged according to the necessities and conflict of interests of the period in which they were created. For this reason, much of them may appear in the first moment to be innovative, to be going against certain power structure imposed upon woman`s body. Nevertheless, when those theories are analyzed through the lens of the constituent power perspective used by Antonio Negri, the liberation perspective does not hold itself. In fact, they seem to be the result of an opposite effort towards the revolutionary process, an effort of the constituted power to break the liberation of women. In this sense, Judith Butler makes important criticisms to the frequently-used categories by the feminism movement and other minority movements. According to her, the struggle strategies used by minority movements lead the feminist movement to utilize the same apparatus of power that create unequal conditions for women, instead of supporting feminism expansion. One of the resources used is the appeal to identity, which excludes several categories of the movement and is essential to the elaboration of the Other concept. The criticisms to this traditional strategy as well as the theory founded by Butler help to enlighten a new way to retake the liberation process of women.

This papers purpose is to compare the female protagonist as a subject and reader in Madame Bovary, Watermelon and Bridget Jones´s diary. The aim is feministic, where Judith Butler’s concepts of subjectivity and performativity have been used besides the method of close reading. These novels are pioneering works of each genre; the realistic novel and chick lit. Emma Bovary loses her subjectivity and turns in to a passive object when she is desired and looked at by men. Instead dead objects gets animated, which produces an extremely objectifying portrait of Emma. This culminates with the depiction of her suicide. Surprisingly Emma’s position as a subject, if she ever has one, appears through her reading. The performativity of the texts gives her power and agency to try to change her life within the limits of the bourgeoisie marriage. The protagonists of Watermelon and Bridget Jones´s diary are two female subjects in a modern society, who loves reading. Despite their different opportunities to live fulfilling lives, as compared to Emma, they tend to objectify themselves in relationship to men. They also emphasize the importance of love and having a man in their life, which is according to the genre. Interpreted through Butler, an explanation could be that the power of submission not only sets the outer limits, it also influences our internal desires. These chick lit-novels also discuss literature and cultural hierarchy, where the protagonists tend to prefer popular literature. Watermelon also contains an opening for subversion, depicted by Claire’s achieved independency at the end of the novel, and through some gender-parodies. Most of all, these two chick lit-novels tend to reiterate and consolidate a traditional gender-order through their performativity, although ironizing over the same. Keywords: Reading, genre, realistic novel, chick lit, feminism, Judith Butler, subjectivity, performativity, Madame Bovary, Watermelon, Bridget Jones´s diary. / Uppsatsens syfte har varit att analysera och jämföra den kvinnliga protagonisten som subjekt och läsare i tre romaner; Madame Bovary, Vattenmelonen och Bridget Jones dagbok. Metoden har varit närläsning och den teoretiska ingången feministisk och normkritisk. Judit Butlers teorier har varit tongivande, inte minst begreppen subjekt och performativitet. Resultaten visade bland annat att Emma Bovary tenderar att förlora sin roll som subjekt och förvandlas till ett passivt objekt när hon blir betraktad och åtrådd av män. Istället animeras döda ting som får liv och börjar agera som subjekt, vilket skapar en extremt objektifierad gestaltning av Emma som kulminerar i gestaltningen av hennes självmord. Om det alls går att finna någon subjektsposition hos Emma, uppstår den paradoxalt nog genom hennes läsning. Texternas performativitet skapar förvisso orimliga förväntningar på kärleken, men får även Emma att förändra sitt liv inom de snäva ramar 1800-talets borgerliga äktenskap innebär. Protagonisterna i Vattenmelonen och Bridget Jones dagbok är två kvinnliga subjekt som lever i ett modernt samhälle och liksom Emma älskar de att läsa. I dessa romaner förs även en diskussion kring litteratur och kulturella hierarkier. Alla tre protagonister i de undersökta romanerna kan kategoriseras som passionerade läsare och de föredrar att läsa populärlitteratur. I Vattenmelonen och Bridget Jones dagbok har protagonisterna helt andra förutsättningar till självförverkligande och att leva ett självständigt liv, jämfört med Emma Bovary. Trots detta tenderar både Claire och Bridget att objektifiera sig i sina relationer till män. De verbaliserar ofta vikten av kärlek och att ha en man i sitt liv, vilket också är genretypiskt. Tolkat enligt Butler (och Foucault) är förklaringen till detta ”frivilliga” förtryck att underordning inte enbart skapas genom yttre begränsningar, utan även genom påverkan av människors inre, via internaliserade drömmar och önskningar. I Vattenmelonen finns trots allt en subversiv ansats, vilken gestaltas genom Claires nyvunna självständighet i slutet av romanen, samt i förekomsten av ett antal genusparodier. Mest av allt tenderar dock dessa två chick lit-romaner att återupprepa och befästa traditionella genusmönster, trots att de samtidigt ironiserar över dessa.

<p>This is a study of the novel <em>Mes mauvaises pensées</em> (2005) by the French writer Nina Bouraoui. I use an intertextual comparative method, where I read the novel against three intertexts: Marie Cardinal <em>Les mots pour le dire</em> (1975), the David Lynch movie <em>Mulholland Drive </em>(2001) and novels and photographies by Hervé Guibert. Main focus is on the relation between body and language. Using the psychoanalytic theories by Julia Kristeva I examine the melancholy of the narrator in <em>Mes mauvaises pensées</em>. The melancholic subject mourns a Thing which is the unrepresentable archaic mother. Melancholy is connected to the notion of exile; the subject belongs to a lost place in the past which it is still holding on to. The narrator of <em>Mes mauvaises pensées</em> is still living in her childhood, even though she is a grown up woman. I show how the place from where she speaks is the child. The female body and the female sexuality are not represented in the text, there is a missing link between the female body and it’s representation in language – in the symbolic order. According to Kristeva the melancholic denies the loss of the Thing – in the end the mother – and clings to the unrepresentable void. By realizing and acknowledging the loss one can reconstruct the bond to the archaic mother in language. Bouraoui’s failure in writing <em>the feminine</em> into the text is interesting because it puts lights on the conditions of writing the body for women. The theory of l’écriture féminine is an inspiration for the analyses and I contrast it to Judith Butler’s idea of gender performativity. There is a conflict in what constitutes gender and sex between psychoanalysis and queer theory, which is also found in the narrator in Bouraoui’s novel – trying to create herself through pure performativity she never succeeds to act independently of the mother and the female body.</p>

The present dissertation examines constructions of femininity in the lyrical and didactical works of Elisabeth von Braunschweig-Lüneburg (1510-1558). It shows how this widow ruler and promoter of the reformation transforms and re-interprets contemporary ideas about women and gender according to her own personal interests, and how gender roles are thus negotiated in her texts. In accordance with current theoretical ideas about subjectivity, discourse, and gender, it is shown among other things how Elisabeth von Braunschweig-Lüneburg uses established genres to further her own personal agenda, and how she manipulates contemporary notions of gender in order to create authority for herself as a political force, as an upholder of Christian virtues, and, most importantly, as a writer. The analysis is based on an understanding of subjectivity as dialogical – as a negotiation with the surrounding culture – and of gender as socially constructed. Using the theories presented by Judith Butler and Joan Wallach Scott as a basis, the study shows how Elisabeth works within the various discourses available to her in order to describe established gender roles in a fashion that challenges prevailing notions of femininity and a woman’s place in society. The study focuses on a number of aspects of femininity important in Elisabeth’s texts as well as in the cultural context in which they were written. The textual construction of woman as writer, ruler, preacher, wife, mother, and widow is examined. The dissertation presents not previously acknowledged insights into the ambivalence coloring Elisabeth’s descriptions of women and femininity.