This is a study of the novel Mes mauvaises pensées (2005) by the French writer Nina Bouraoui. I use an intertextual comparative method, where I read the novel against three intertexts: Marie Cardinal Les mots pour le dire (1975), the David Lynch movie Mulholland Drive (2001) and novels and photographies by Hervé Guibert. Main focus is on the relation between body and language. Using the psychoanalytic theories by Julia Kristeva I examine the melancholy of the narrator in Mes mauvaises pensées. The melancholic subject mourns a Thing which is the unrepresentable archaic mother. Melancholy is connected to the notion of exile; the subject belongs to a lost place in the past which it is still holding on to. The narrator of Mes mauvaises pensées is still living in her childhood, even though she is a grown up woman. I show how the place from where she speaks is the child. The female body and the female sexuality are not represented in the text, there is a missing link between the female body and it’s representation in language – in the symbolic order. According to Kristeva the melancholic denies the loss of the Thing – in the end the mother – and clings to the unrepresentable void. By realizing and acknowledging the loss one can reconstruct the bond to the archaic mother in language. Bouraoui’s failure in writing the feminine into the text is interesting because it puts lights on the conditions of writing the body for women. The theory of l’écriture féminine is an inspiration for the analyses and I contrast it to Judith Butler’s idea of gender performativity. There is a conflict in what constitutes gender and sex between psychoanalysis and queer theory, which is also found in the narrator in Bouraoui’s novel – trying to create herself through pure performativity she never succeeds to act independently of the mother and the female body.

I uppsatsen analyseras de två karaktärerna Harry Haller och Hermine, från Hermann Hesses Der Steppenwolf, med hjälp av Judith Butlers queerteori. Karaktärernas förhållande till varandra, köns- och genusroller samt heteronormativiteten undersöks och sätts i samband med bokens maskerad- och teatermotiv. Förutom att maskerad- och teatermotivet undersöks i relation till karaktärerna, analyseras det också i sig självt med utgångspunkt i Judith Butlers teorier om det konstruerade könet och dragshowens subversiva funktion.

In this thesis, Lisa Figge analyzes the political space of ecological citizenship by theorizing her art practice. Beginning with an Arendtian lens, Figge creates projects in the vein of New Genre Public Art, to trace the qualitatively-distinct activities of the public sphere, in which ecological citizens appear. The art practices of Mierle Laderman Ukeles, Colette Urban, Pat Aylesworth, Helen and Newton Harrison help move this critique along. Then, taking Judith Butler’s thinking on the bond between speech and action, or speech acts, Figge situates her art practice and thesis writing as an account of herself as an ecological citizen. Figge is interested in finding ways to multiply opportunities, for her and others, to perform concerned engagement with the world. In order to begin this process Figge acts out and analyses her three art interventions: Madame E and her suit of environmentally conscious a(r)mour, Ecological Citizen in Training, and 86 Hands on Wolfe Island. In giving an account of herself, she shows how our aptitude for sorting things should not be used to override our capacity to make a meaningful life. The art exhibition Dust to Dust, 2010 is the twin of this accounting, which was held at Queen’s University’s Union Gallery. / Thesis (Master, Environmental Studies) -- Queen's University, 2010-09-06 18:48:33.277

This dissertation presents an investigation into two so-called live art works – Ugly girl at the rugby (1998) and Chandelier (2001-2002) – by the contemporary South African artist Steven Cohen (1962-). These works are explored with reference to the manner in which Cohen (as self-declared queer Jewish freak) uses performance art as a form of activism in order to expose practices of marginalisation and suppression (oppression) of non-normative or so-called deviant subject positions in terms of gender, race and ethnicity. The analysis of artworks is guided by the discourse of the carnavalesque and performative conceptualisations of gender with particular emphasis on Cohen’s use of drag as contemporary form of masquerade in order to propose an alternative subject position. The argument is as follows: that Cohen, by setting up an extreme alternative to normative identity constructs, manages to destabilise existing hierarchies that are structured according to binaries as these exist in spaces (such as a rugby stadium and a squatter camp) in the South African context. This destabilising of binary hierarchies gives rise to the argument that the symbolically encoded nature of spaces known for associations of suppression, exclusion and marginalisation are wrought open so that alternative meanings can come into being by activating these spaces as multifaceted and chronotopic constructs. The conclusion is that Cohen contributes profoundly towards the destabilisation of identities and in this way also helps to propose invigorating and fresh views of gender, race and ethnicity in a contemporary South African situation. / Thesis (MA (History of Art))--North-West University, Potchefstroom Campus, 2013.

This dissertation presents an investigation into two so-called live art works – Ugly girl at the rugby (1998) and Chandelier (2001-2002) – by the contemporary South African artist Steven Cohen (1962-). These works are explored with reference to the manner in which Cohen (as self-declared queer Jewish freak) uses performance art as a form of activism in order to expose practices of marginalisation and suppression (oppression) of non-normative or so-called deviant subject positions in terms of gender, race and ethnicity. The analysis of artworks is guided by the discourse of the carnavalesque and performative conceptualisations of gender with particular emphasis on Cohen’s use of drag as contemporary form of masquerade in order to propose an alternative subject position. The argument is as follows: that Cohen, by setting up an extreme alternative to normative identity constructs, manages to destabilise existing hierarchies that are structured according to binaries as these exist in spaces (such as a rugby stadium and a squatter camp) in the South African context. This destabilising of binary hierarchies gives rise to the argument that the symbolically encoded nature of spaces known for associations of suppression, exclusion and marginalisation are wrought open so that alternative meanings can come into being by activating these spaces as multifaceted and chronotopic constructs. The conclusion is that Cohen contributes profoundly towards the destabilisation of identities and in this way also helps to propose invigorating and fresh views of gender, race and ethnicity in a contemporary South African situation. / Thesis (MA (History of Art))--North-West University, Potchefstroom Campus, 2013.

Sammanfattning: Vid min granskning av mottagandet av de sex böcker jag har behandlat i denna uppsats kan man se vissa likheter och skillnader hos recensenter och bloggare. Att gestalta könsöverskridande hos flickor verkar överlag vara lättare än när det gäller pojkar och inte alls lika uppmärksammande.  Också könsneutralitet verkar kunna passera som något positivt inom vissa gränser Men det är tydligt att flickpojkarna får mest plats i recensionerna och bloggarna eftersom detta alltid är något som nämns.  Detta gäller dock inte Kivi och monsterhund, som ju introducerade ett nytt begrepp inom barnlitteraturen, hen. Kanske är det så att flickpojken och böcker som använder ordet hen ännu är ett så ovanlig perspektiv att man reagerar mest på det? Stina Nylén som skrev en recension om Kivi och monsterhund i Göteborgs-Posten slår nog huvudet på spiken när hon skriver att författarna aldrig kan göra rätt när de skapar könsöverskridande barnbokskaraktärer. Böckerna fick nämligen kritik från alla håll som jag har visat här ovanför, även om de också hyllades i många fall. Antingen var pojkflickan för flickig eller för pojkig. Och flickpojken tycktes problematisk på grund av han skildrades med både kvinnliga och manliga egenskaper. Ingenting kunde bli helt rätt, inte ens när en av författarna bestämde sig för att använda ett könsneutralt ord – hen. Då blev det lite för mycket, enligt vissa. Men ingen tydlig skillnad visade sig vara mellan åsikterna hos recensenterna och bloggarna. Man kan också se, speciellt i diskussionen om hen-begreppet, att till viss del behandlas barnlitteraturen inte som enbart barnlitteratur utan som ett inlägg i en mycket större genusdebatt som har tagits långt ut från boken Kivi och Monsterhund. Konstruktion av kön och även könsneutralitet var något som ständigt pågick i de allra flesta recensionerna och på de allra flesta bloggarna. Skribenterna var mycket medvetna om vilka egenskaper som tillskrivs flickor och vilka som tillskrivs pojkar. Många skribenter var också mycket medvetna om teorier om kön som konstruktion, men det hindrar inte det faktum att när de pratar om könsöverskridande i berättelserna blir det också en konstruktion i sig eftersom man samtidigt uppmärksammar skillnader mellan det typiskt manliga och det typiskt kvinnliga. När det kommer till könsneutralitet verkar dock varken de professionella läsarna eller amatörkritikerna vara särskilt medvetna om konstruktionen om könsneutralitet. Det är många som ifrågasätter och pratar om konstruktionen om manligt och kvinnligt men vad gäller könsneutralitet verkar skribenterna inte lika medvetna. Men könsneutralitet måste ju vara en konstruktion om man menar att manligt och kvinnligt är det. Eva Heggestad påpekar att i barnböcker som behandlar kön och sexualitet finns det ofta en normalitetsdiskurs som präglar dessa ”queera” barnböckerna. Det vill säga att annorlundaskapet framställs som oproblematiskt på alla sätt. Detta är också fallet vad gäller många av böckerna jag har behandlad i denna uppsats, men också recensionerna av böckerna, båda professionell- och amatörkritik, där de i vissa fall inte heller tar upp den problematiken om annorlundaskapet eller könsöverskridandet. Det råder alltså tystnad även i recensionerna, inte bara själva böckerna.

Syftet med uppsatsen är att undersöka hur representationen av transpersoner uppfattas i nyhetsmedia genom en jämförelse mellan transpersoners egna upplevelser av att vara trans med representationen av trans i nyhetsartiklar och därmed urskilja om normativa och stereotypa föreställningar om trans existerar i framställandet. Empirin utgörs av intervjuer med fem stycken transpersoner. Dessa intervjuer har därefter analyserats med hjälp av ”The constant comparative method” och satts i relation till följande teoretiska ramverk: “annangörande”, performativtetsteori, queerteori, transstudier och genus i media. Empirin har även kopplats till tidigare forskning som berör binära könsnormen och mönster i journalisters källanvändning. I resultatet går det att urskilja att respondenternas egna upplevelser av att vara trans, inte överensstämmer med hur trans framställs i artiklarna. Det första huvudtemat i analysen - den binära könsnormen - visar att respondenterna har ett godtyckligt förhållningssätt till användandet av pronomen. Trots detta är samtliga respondenter eniga i sin kritik av hur transpersoner framställs i nyhetsartiklarna utifrån diskussionen kring kroppen och könsuttryck. I den andra huvudtemat - problematiken med tolkningsföreträde - påpekar respondenterna att representationen i artiklarna kan vara ett resultat av både journalistens och intervjuobjektets okunskap. Detta medför att intervjuobjektet ges tolkningsföreträde att tala för alla transpersoner i generella termer. Detta medför att artiklarna generaliserar transbefolkningen och att transcommunityt reduceras till vissa könsidentiteter där andra identiteter osynliggörs. Respondenterna påpekar även att intervjuobjekten och journalisterna anammar CIS-normativa föreställningar om kön och att detta kan vara en förklaring till varför respondenterna och intervjuobjekten har olika uppfattningar om vad det innebär att vara trans. Resultatet av studien visar att när transpersoner framställs inom den binära könsnormen för att få en ”plats” i förhållande till CIS – personer (alla personer som inte är trans), utesluts vissa köns- och transidentiteter. Transbefolkningens könsidentiteter underkänns därmed i ett försök att vara inkluderande och synliggörandet resulterar därmed i ett osynliggörande.

This thesis explores the metaphoric cyborg concept, based on the classic essay "A Cyborg Manifesto" by Donna J. Haraway, through Claudia Springer and her analysis of cyborgs in popular culture, and in relation to Judith Butler and queer theory. By extending the cyborg term to include contemporary forms of cyborgship such as our internet lives and personas, I advocate discussion of philosophical matters concering man/machine-compounds today rather than tomorrow. The main purpose is to restore the cyborg concept as a meaningful analytic and philosophic tool for studying man/machine-relations, in a world where other theories concerning nature/culture, man/machine/animal, subject/object, and similar dichotomies, partly lack a technological perspective. Hopefully, this thesis manages to connect three decades of cyborg reflections from several points of view, posing interesting questions about our dealings and feelings towards our dear friends – the machines.

Misgendering as a phenomenon is currently analyzed mainly from the perspective of gender studies, where it is generally considered a hostile and morally contestable practice. The aim of the presented work is the analysis of misgendering from a completely different position - misgendering as an issue of reference. This type of analysis brings novel insights both to the debates in the field of gender studies and to the debates concerning reference as such. As an interpretative framework I am using Récanati's account on mental files; I am using this conceptual base for evaluating whether given reference and/or coreference may be considered (un)successful. In this framework I examine several model situations, where misgendering takes place, and based on this inquiry I propose a two-level typology of the misgendering phenomenon. The first level takes place only at the perceptual level, where the speaker forms singular thoughts about an object she's perceiving. At the second level, which includes interpersonal reference, I distinguish between three types of misgendering - unintentional, considerate intentional, and hostile intentional misgendering. In the text I oppose the conception of misgendering as only a hostile practice, as it is inevitable or even desirable in certain situations from a reference...

This essay examines the art and artistry of Tyra Kleen in the years 1919-1921, when she was travelling and lived on the Indonesian islands Java and Bali. In this period of her life, she was dedicated to an artistic and culturally historical project in which she was drawing and painting Balinese ritual court and Temple dances, mudras, the empowered ritual hand poses of Buddha and Shiva priests, the Javanese theatre Wajang and the Javanese ritual court dance called Serimpi. 10 paintings with subjects deriving from these religious rites, traditions and cultural exercises are analyzed in relation to expression, content, and context with the ambition to convey knowledge about technique, proceeding, what the picture represents, and in what social cohesion these rites, dances and dramas are practiced. The paintings were often watercolor with accentuation of gouache and gold. The theoretical basis of the essay is postcolonial and genus theory. Oriental elements are depicted in her art by the forms inspired by art nouveau and the expressive choice of color. It was not only genus but also class that was important for her as a surveyor in another part of the world and in other religions. The androgyne ideal is related to the theosophic movement. Her artistry was anchored in a spiritual belief, involvement in the women´s issue and an interest in anarchism and class issues. Tyra Kleen was a well-travelled woman who was inspired from many other countries and cultures. Her education was European with a strong impact from the genres of fin-de-siecle. In her primary production there are traces from symbolism, art nouveau and spirituality. She shows another side of her artistry in her journey to Java and Bali, when she in a wealth of details paints the colorful and dynamic dances and the graceful movements of the hands and fingers. She had left the symbolic fantasy pictures and become exploring in her scientific project, even though you can see the forms from the art nouveau style and her interest of religion.