Utifrån tankar om makt, begär och normalitet ämnar texten skapa en förståelse både för Alva Roselius konstnärskap, och idén om konstnärskap i vidare bemärkelse. Med avstamp i personliga berättelser diskuteras Friedrich Nietzsches begrepp ‘ressentiment’ och Wendy Browns tanke om att alla människor i ett senkapitalistiskt samhälle bär på detta. Vidare avhandlas språket, och dess inneboende makt, i relation till kroppen och den fysiska akten av att brodera. Broderiet diskuteras fortsatt utifrån sin kvinnligt kodade tradition och med utgångspunkt i Tiqquns Preliminary Materials for a Theory of a Young-Girl ifrågasätts idén om the young-girls universalitet. Att den ideala medborgaren i ett konsumtionssamhälle beskrivs som en young girl handlar om makt snarare än slump. Det feminint kodades icke-universella varande stärks av Rozsika Parker som härleder konsthantverkets, jämte konstens, låga status till dess utövare. Hon visar på att konst traditionellt skapats av män medan konsthantverk utförts av kvinnor. Texten resonerar avslutningsvis kring motsättningen mellan det kvinnliga och det konstnärliga och menar att detta idag är helt förändrat, då konstnärens prekära arbetssituationen givit denne en kvinnligt kodad expertis. Alla konstnärer är således kvinnligt kodade. Konstnären är inte längre ett ensamt geni som drivs av behovet att skapa, konstnären är the young girl, driven av upprättelsebehov. Texten rör sig mellan ett poetiskt och ett akademiskt språk och refererar, i linje med detta, till poeter tillika teoretiker och konstnärer.

This thesis explores the annual jury-judged exhibition in Stockholm, Liljevalchs vårsalong, mainly concerning the representation of textile art at the exhibitions from the start in 1921 to 2020. Liljevalchs vårsalong is open to everybody to show their art, whether they are established artists or amateurs, provided that they are accepted by the jury. Before 1984 there was no textile art represented at the exhibitions, due to the fact that the only accepted art genres were painting, sculpture, drawing and graphics. In the period 1985 to 1999 the genre textile art was only accepted sporadically, so the thesis centers primarily on the period 2000 – 2020 when genre criterias were abandoned and all art forms were accepted. Pieces of textile art have been represented every year since 2001 at Vårsalongen, but not to a very high extent. An exception was the year 2005 when the exhibition only accepted the genres design, fashion, crafts and handicraft. In later years the representation of  textile art at Vårsalongen exhibitions indeed has increased to some extent, but this study considers that textile art has never really been any particular concern at Liljevalchs vårsalong, possibly due to the art genres traditional association with the female sphere – their work connoted to unpaid domestic leisure activity - while the central actors around the exhibiton have mostly been men.  The thesis also includes a closer look at some chosen textile art objects that represent different textile techniques: embroidery, tapestry, installation, knitting, felting. The objects are analyzed from different perspectives.

In my thesis, I work with the connection between the deathanxiety that I felt as a child and the climate anxiety that I feel today. I am probably not alone in looking at death as something abstract and unpleasant, and with the climate crisis around the corner, that feeling has intensified for me. Having the future of humanity fundamentally shaken makes me feel as small as when I was a child and understood how big the universe was when I looked out at the stars one starry night. In my thesis I write about the anthropocene and how man may have used Christianity to justify the exploitation of nature by putting himself above it. I write about how secular man separates himself from his mortality, by separating himself from nature. Through my craft, I want to investigate the relationship between people and nature. I want to let ceramics function as a material manifestation of the duality I experience exists between man and nature. I want to let the material function as a therapeutic mirror where my worries and my feelings, thoughts and ideas are thrown back at me in new formulations. By shaping nature, I hope to be able to examine my own relationship to nature, the inner nature of man and our own mortality, birth and decay.

I mötet mellan den traditionella delsbodräkten och vår samtid vill jag konkretisera en idé om att tradition är i ständig förändring och att denna förändring är en förutsättning för att folkkultur ska kunna leva vidare.

No description available.

No description available.

This thesis revolves around my work Desirable Objects, an installation in glass and other materials, which deals with objectification based on female and animal trophies. The topics included are those that have been crucial to my working process; craft, post-colonial studies and European hierarchical dualism, where woman and nature are seen as connected, but inferior. My motivation has been to get a better understanding of underlying power structures, and put this knowledge in relation to my own work. This process has led me to make a full body casting of my own body as a method of self-exploitation, in an attempt to expose myself to a similar power perspective. By making the dualistic connection between woman and nature, I am commenting a phenomenon that in my view has resulted in a similar exploitation of both. / Åtråvärda objekt

Vi lever i en ömtålig vardag. Vi gör den än ömtåligare genom vårt sätt att leva. Det är ingen idé att jag säger det med ord; jag har redan sagt det så många gånger att människorna runt omkring mig har slutat lyssna. Kanske är objekt en bättre ingång till samtal. I det här arbetet har jag, genom såväl text som praktiskt arbete inom corpuskonstfältet, undersökt vad som händer med oss när vardagen faller sönder och kaos utbryter. Genom en startpunkt i klimatkatastrofen år 536, som ledde till att närmare hälften av Nordens befolkning dog, har jag spekulerat kring om samma sak skulle hända idag, eller kanske att det händer idag. Resursbrist leder alltid till våld. Trots att vi vet det fortsätter vi knapra i oss jorden en liten bit i taget. Vad är tanken att vi ska göra när den tar slut? / We live in a fragile everyday. We make it even more fragile by the way we live it. There is no point in saying it with words any more, I've already tried that so many times that people have stopped listening. Maybe objects are a better way to start a conversation. In this project, that consists of this thesis and the physical body of work "Memories from a parallel future", I've been investigating what happens to us when the everyday falls apart and chaos erupts. With a starting point in the climate-crisis of the year 536, that led to the death of almost half of the Norse population, I've been speculating what would have happened today. Or maybe that it is actually happening today. Depletion of resources always results in violence. We know this, but still we keep nibbling at the earth, a little chunk at a time. What do we plan to do when there is nothing left? / <p>Bilder av verk av konstnärerna Iain Baxter&amp;, Naoko Ito och Luiana Rondolini har tagits bort av upphovsrättsliga skäl. Titlarna på verken står dock kvar. </p>

Mina projekt handlar om materialet och hur det kan ha en plats och egen identitet. I mina arbeten strävar jag efter att skapa denna andra värld genom att skapa varelser och organismer. Här är artefakterna inte definierade som möbler eller skulpturer, men som levande saker som är bland oss, går bredvid oss ​​på gatan eller är en del av vår vardagsrum där de anpassar sig till vårt samhälle och vi till deras.

Den 5 juni 2012 vaknade jag förlamad och i det ögonblicket blev min kropp min fiende. Jag har inte kunnat lita på den sedan dess. Jag är rädd att den kommer svika mig igen. Jag känner mig fast i den, men samtidigt alienerad av den. Nu är det dags att försonas, hitta frid. Friden försöker jag hitta genom ull, ull är säkert, den påminner mig om min mamma och den påminner mig om Island. Ull betyder hem. I mitt arbete vill jag konfrontera min rädsla, alienation från min kropp och förhoppningsvis se det vackra i den till slut. Jag vill skapa en plats där jag känner mig omgiven av min egen kropp, där jag kan titta på den, röra vid den och se att den inte är lika skrämmande som jag trodde. / On 5th June 2012, I woke up paralysed and in that moment my body became my enemy. I haven’t been able to trust it ever since. I’m afraid it might betray me again. I feel stuck inside it, and yet, I feel alienated from it. Now it’s time to reconcile, find peace. I’ll try to find this peace through wool, because wool is safe. It reminds me of my mom and reminds me of Iceland. Wool means home. In this project I want to confront my fear, the alienation from my body, and hopefully find beauty in it. I want to create a place where I feel as if I am surrounded by my own body, where I can look at it, touch it, and see that it’s not as frightening as I thought / <p>Healing through craft</p>