CRAFT REALITY Handicra vs. Digital technology A mashup with the aim to unify and to expand. A research of the possibilities that appear when I allow textile cra to get a ected by and to interact with digi- tal manipulation and the aesthetic of the world wide web. A study in contemporary and underground art forms, developed by them young or A method of working with techniques and material, once taught by those today seen as them old: Maybe it can be both.

Detta arbete belyser mola, ett textilt hantverk från Panama, ur en historisk kontext genom en etnografisk och fenomenologisk ansats. Uppsatsens syfte är att belysa essensen av mola som fenomen och att skapa ökad kunskap om hantverket. Detta kommer att undersökas genom följande två frågeställningar: Hur kan mola tolkas utifrån en kulturhistorisk kontext? På vilka sätt har formgivningen av mola utvecklats mellan åren 1927 och 1981?  Genom att använda metoden föremålsanalys och litteraturstudier, har frågeställningarna kunnat besvaras. Arbetet bygger framför allt på fem mola-blusar från Världskulturmuseets samlingar i Göteborg. Textilierna har studerats och analyserats på plats, samt genom litteratur.  Resultatet som framkommit är en komplex bild av ett hantverk, som är lika mycket sprunget ur en rik tradition med en stark sinnlig identitet, som ett resultat av en industriell utveckling, där större tillgänglighet till resten av världen präglat dess uttryck och formgivning.

Mitt arbete handlar om jorden, världen och mig själv. Om en känsla av främmandeskap inför verkligheten, och en vilja att hitta sätt att återanknyta till den. I min uppsats berättar jag om vad jag tänkt på och gjort i min process. Tänk om vår plats som människor på jorden var en annan? Tänk om vi var mindre, tänk om andra, icke-mänskliga saker var större? Eller tänk om vi var mer eller mindre än människor, eller andra saker mer människo-lika än vad vi ser? Jag har i mitt projekt velat återanknyta till mitt ”barndoms-jag” och de ”jag” som jag varit genom åren, som ett sätt att öva på perspektivskiftena och förmågan att föreställa mig alternativa verkligheter som jag haft och mist under vägen. Min metod för att praktiskt omförhandla verkligheten varit att jobba intuitivt, lekfullt, med olika aspekter av mitt barnasinne. Jag har utgått från idén om att när min perception av verkligheten varit annorlunda, som när jag var barn, har den ändå varit lika mycket verklighet som den jag uppfattar nu. Att återanknyta till den är att förändra, eller förlänga, min nuvarande verklighetsbild.

The paper examines the work and production of Swedish ceramist Isak Isaksson (born 1949) from the aspects of emotional connection to materials, work processes, development and perceived meaning in relation to extraordinary craftmanship and the production of crystalline glazes. Isaksson has worked as a ceramist since the mid 1970s, starting with basic, functional stoneware goods but gradually moving towards the creation of art objects. His works, consisting of simple, traditional vessel shapes thrown to perfection – in combination with highly advanced crystalline glazes, have earned him recognition in Sweden and internationally.        While investigating Isaksson’s love for the intuitive, ancient technique of throwing, the paper also highlights his use of sophisticated chemical glazing methods and digital technique for creating, learning, inspiration and communication. Five of Isaksson’s contemporary pieces with crystalline glazes are studied with a combination of semiotics, associations and open senses.

This essay tries to, in a post humanist approach, answer questions regarding the agency of materials, things and art in relation to the body; the bodily experience of art. This is also an essay about an artistic practise that has developed during three years in a context where the craft skill and knowledge about certain materials have been in focus while the artist herself has been interested in a more emotional and theoretical approach to the materials and what they do. The text is a result of what happens when those two different ways of relating to art and craft are encountered.

Undersökningen belyser främst historieskrivningen och konsthantverkets position eller snarare dess otydliga roll under 1900-talets modernism. Med funktionalismen hamnade konsthantverk som inte uppfyllde de estetiska kraven med betoning på funktion utanför modernismens historieskrivning. Genom ett historiografiskt stilperspektiv avhandlar undersökningen konstnären, formgivaren och keramikern Wilhelm Kåges (1889–1960) vasserie Surrea (1940). Syftet är att undersöka Surrea som ett keramiskt uttryck för de modernistiska strömningarna i Sverige. Som ett led i det analyseras de samtida tolkningarna av Surrea 1940 och historieskrivningen idag. En annan viktig del i undersökningen är ett försök i att vidga och flytta perspektiv från hur till varför något görs. Därför blir frågor som rör de bakomliggande mekanismerna i skapandet av surreabetydande: -Varför skapar Kåge en vasserie som bryter med de normativa nyttoestetiken? Var skapandet av Surrea präglat av tiden eller/och fanns det individuellakonstnärliga intuitioner? Genom analyser av de texter som uppstod i samband med lanseringen av Surrea framkommer en annan och tydligare berättelse än den som hittas i den samtidahistorieskrivningen. Undersökningen problematiserar detta genom en diskurs om ”den fria formen” som är en definition om konsthantverk som faller utanför modernismens ramar. De egenskaper som definierar den ”fria formen” är samtidigt de egenskaper som det modernistiska konsthantverket Surrea besitter.

No description available.

This thesis examines the relationship between the marginalization of ornamentationduring functionalist modernism and the effect it had on female graphic design practice.By examining the historiography from a gender and feminist theory of history Ipresent a different way of interpreting, not only the history of graphic design but alsothe concept of graphic design. This thesis does not reach a conclusive result, insteadit sets the foundation for further research and illustrates the opportunities that we asgraphic designers have to benefit contemporary graphic design by critically reviewingand redefining our history through a diverse historiography.

My degree project is an exploration of fragility and impermanence in objects. An attempt to find a language for it and to put words on a bodily feeling. Where objects are given space through an installation. Like an extension, or mirroring, of my body or your body. I’m thinking about the complexity of human, trapped emotions and fragments, like puzzle pieces or layers of memories. I’m thinking about vulnerability and tears, unredeemed tears. When the first tear rolls down the cheek there is no stop. A bridge is created between an inner world and the outer when sensitive experiences are allowed to come to the surface and be released.

Abstract When I, at the age of 20, started working in home care service, I had an idea of what it means to age, a view witch I quickly realized was not true at all. The essay begins with a search for the images of aging you come in contact with, when you do not have a deeper interest in the matter.I take a closer look at how aging is described and how the concepts of aging and dignity are often interconnected, and debate about which images of aging that is outdated and where from they originated.I also show that that image is in for a change, much is happening right now, and there are many like me, who want to change and broaden the view of what aging can mean.Finally I describe my sculptures “Beatrice” and “Rosmari”, and reflect on how they relate to the image of what old age looks like.As a sculptor, I want to create an alternative to a widespread image of old people as a problem or idealization of the olf lady as a kind, cute and cookiebaking creature, as well as an alternative to the traditional sculpture tradition, that often show men in positions of power, and sweet passive women/girls.I tell of the strong, stubborn, eccentric and absolutely ordinary lady / När jag som 20åring började arbeta i hemtjänsten hade jag en uppfattning om hur åldrandet ser ut, en uppfattning som jag snabbt insåg inte stämde alls. Uppsatsen inleds med ett sökande efter den bild av åldrande man kommer i kontakt med när man inte har något djupare intresse i frågan.Jag tittar närmare på hur åldrande beskrivs och hur begreppen åldrande och värdighet ofta sammankopplas, resonerar kring vilka bilder av åldrandet som är förlegede och var de har sitt ursprung.Jag visar också på att bilden är under för ändring, mycket händer just nu och det finns många som liksom jag vill förändra och bredda bilden av vad åldrande kan inebära. Avslutningsvis beskriver jag mina skulpturer “Beatrice” och “Rosmari” och reflekterar över hur de förhåller sig till bilden av hur ålderdomen ser ut.Som skulptör vill jag skapa ett alternativ till en allmänt spridd bild av gamla människor som ett problem eller idealiseringen av tanten som en snäll, vän och bullbakande varelse, såväl som ett alternativ till den traditionella skulpturtraditionen som ofta visat män i maktposition eller ljuva passiva kvinnor/flickor.Jag berättar om den starka, envisa, excentriska och alldeles, alldeles vanliga tanten.