FN:s barnkonvention är sedan år 2020 lag i Sverige. Den är till för att stärka barns rättigheter vilket medför att barnsjuksköterskan har ett stort ansvar och skyldighet att arbeta utefter barnets perspektiv och göra barn delaktiga i vården. Delaktighetsböcker är framtagna av lekterapeuter för att tydliggöra hur barn önskar sin vård. Syftet med studien är att belysa barns önskemål kring sin vård såsom det beskrivits i delaktighetsböcker. Studien genomfördes med kvalitativ metod genom induktiv innehållsanalys enligt Elo och Kyngäs. Innehållsanalysen resulterade i tre kategorier; barn vill ha kontroll, stöd från vuxna samt en barnvänlig och stödjande miljö. Barn önskar få individanpassad information och de vill vara delaktiga genom att göra det de kan själva men också påverka hur vårdprocedurer ska genomföras. Det är viktigt att föräldrar är stödjande och delaktiga i vården samt att vårdpersonalen ska vara kompetenta och ge tid för att barnen ska uppleva trygghet. Miljön kring barnet har även den betydelse och barn lyfter tydligt fram att de inte vill bli fasthållna. Genom att vårdpersonal får ta del av barns delaktighetsböcker kan vården underlättas. Det kan även bidra till att barnsjuksköterskan på ett bättre sätt kan stötta barnet i deras upplevelse av smärta och rädsla. Barn uttrycker själva att de vill att vårdpersonal ska läsa deras delaktighetsbok. Delaktighetsböcker bör därför vara en standard inom barnsjukvården och boken ska följa barnet och kontinuerligt uppdateras utefter barnets behov och önskemål.

I den här uppsatsen undersöker jag filmhandledningar, ett läromedel riktat till lärare, utgivet av Svenska Filminstitutet. Jag undersöker vilka slags frågor som ställs i filmhandledningarna och sätter dem i relation till: filmpedagogisk forskning, läroplanen och lärares efterfrågan på material. Detta görs genom en kvalitativ innehållsanalys och enkätundersökning. Utifrån min analys jämför jag filmhandledningarna med filmpedagogisk forskning och med läroplanen. I enkätundersökningen svarar 55 svensklärare i gymnasiet på vad för slags material de helst använder när de undervisar med film. Enkätsvaren jämförs med analysresultaten. Resultaten visar att filmhandledningarna från Filminstitutet stämmer överens med filmpedagogikens syn på filmanalys. Filmhandledningarna förankras i läroplanens två första kapitel genom värdegrunden, demokratiuppdraget och målen om kulturella upplevelser. Filmhandledningarna är också förankrade i ämnesplanerna för svenska 1 och svenska 2. Resultaten visar att det finns fyra typer av frågor som ställs i filmhandledningarna: innehållsfrågor, tolkningsfrågor, egna tankar-frågor och uppgiftsfrågor. De teman som finns i filmhandledningarna är: samhälle:värdegrund, samhälle:demokrati, identitet, relationer, filmen:form, filmen:innehåll samt övriga teman. Lärarna som svarade på enkätunder-sökningen vill använda sig av material med koppling till kunskapskraven, vilket saknas i filmhandledningarna. Samtidigt stämmer den typen av frågor som / <p>Godkänt datum 2018-01-29</p>

I mars månad 2020 klassades Covid-19 som en världsomfattande pandemi. Covid-19 har lett till en kraftigt ökad belastning på all vård i samhället och framför allt på intensivvården. I Sverige har intensivvården länge varit eftersatt i förhållande till antal intensivvårdsplatser per antal invånare. För att möta den ökade belastningen och öppna upp fler intensivvårdsplatser har personal tillsatts intensivvården med kort varsel från övriga delar av hälso- och sjukvården. Det är sjuksköterskor utan specialistutbildning inom intensivvård och med liten eller ingen erfarenhet i arbete inom intensivvård. Syftet med examensarbetet var att beskriva hur sjuksköterskor som saknar specialistutbildning inom intensivvård upplever att vårda patienter på en intensivvårdsavdelning under en pandemi. Det genomfördes åtta kvalitativa forskningsintervjuer med sjuksköterskor utan specialistutbildning inom intensivvård som börjat arbeta inom intensivvården under Covid-19 pandemin. De transkriberade intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet mynnade ut i tre kategorier och åtta subkategorier. Kategorierna är: Behov av trygghet, Erfarenhetens betydelse och Mötet med intensivvårdspatienten. De intervjuade beskrev en avsaknad av trygghet och känslor av att vara utlämnad. Intensivvårdsmiljön upplevdes som stressande och påfrestande. Att sakna erfarenhet var något som fick dem att ifrågasätta sin egen kompetens och gav dem känslor av rädsla att göra fel. Sjuksköterskorna hade ett stort behov av stöttning från intensivvårdssjuksköterskan och tid till att anpassa sig i den nya situationen. Avsaknad av stöttning kan ge upphov till emotionell stress och en ökad påfrestning för deras eget arbete och intensivvårdssjuksköterskans. Ett gott samarbete hade en positiv inverkan på sjuksköterskans upplevelse och på patientens omvårdnad.

Sjuksköterskor i barnhälsovården arbetar för att främja barns fysiska, psykiska och sociala hälsa samt utveckling. De ansvarar också för att identifiera samt åtgärda eventuella problem för att förebygga ohälsa hos barn. Covid-19 pandemin har påverkat världens befolkning på olika sätt och även hälso- och sjukvården. Syftet med studien var att beskriva distriktssköterskors erfarenheter av hur arbete inom barnhälsovård har påverkats under Covid-19 pandemin. Studien genomfördes med en kvalitativ studiedesign, där datainsamlingen utfördes genom individuella semistrukturerade intervjuer med totalt åtta deltagare från fem hälsocentraler i Norra Sverige. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys som utfördes induktivt med manifest ansats. Resultatet visade en förändring av det sociala samspelet, att behovet av föräldrastöd ökat och att det tillkom prioriteringar och omfördelningar inom verksamheten. Dessutom visade resultatet att det har krävts åtgärder för att minska smittspridningen. Konklusionen är att istället för att minska verksamheten under Covid-19 pandemin, hade resurserna inom barnhälsovården behövt utökas och föräldrastödet prioriterats.

Syfte: Att beskriva förstföderskors psykiska hälsa under postpartumperioden. Metod: En kvalitativ webbaserad enkätstudie. Insamling av data genom en webbenkät med öppna frågor från 24 deltagare. Kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats valdes somanalysmetod. Resultat: Förstföderskorna upplevde postpartumperioden som en omvälvande och krävande tid vilket påverkade psykiska hälsan. Känslan av otillräcklighet var påtaglig och brist på egentid och sömn påverkade psykiska hälsan negativt och då ansågs stöd från partner, familj och vänner vara betydelsefullt. Smärta efter förlossningen hämmade mödrarna i vardagen och amning var svårare än förväntat. Mödrarna önskade, redan under graviditeten, mer information från barnmorskan om postpartumperioden. Barnmorskors omhändertagande var viktigt för att mödrarna skulle känna sig trygga och att vara i fokus var positivt för psykiska hälsan under postpartumperioden. Konklusion: Förstföderskor har behov av information från barnmorskor under graviditeten om vad som kan förväntas under postpartumperioden då det kan vara avgörande för hur psykiska hälsan påverkas under tidigt moderskap. Individanpassat stöd från barnmorskor under graviditet och förlossning är väsentligt för förstföderskors upplevelser av psykisk hälsa under postpartumperioden.

Många gånger är det distriktssköterskor som står patienter närmast och är patienternas talesperson men det krävs ett multiprofessionellt samarbete för att kunna se till alla behov och skapa förutsättningar för patienter att uppleva livskvalitet sista tiden i livet. Då fler väljer att dö hemma är det centralt att samarbetet mellan distriktssköterskor och patientansvarig läkare fungerar för att kunna erbjuda god vård. Syftet med denna studie var att beskriva distriktssköterskors erfarenheter av samarbete med patientansvarig läkare vid palliativ vård i hemmet. Distriktssköterskor med minst ett års erfarenhet inom palliativ vård i hemsjukvården deltog i studien. Datainsamling utfördes med semistrukturerade intervjuer av åtta distriktssköterskor och data analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Dataanalysen resulterade i fyra subteman: Frustrerande att behöva strida för samarbete; Kontinuiteten är bristande; Tidigt engagemang från läkare ger bättre vård samt Att tillsammans ligga steget före. Det övergripande temat var Att sträva efter bättre tillgänglighet av läkare för en trygg vård. Distriktssköterskor beskrev att läkare inte prioriterade palliativ vård i samma utsträckning som dem samt att det var brist på patientansvariga läkare. Individuella samt organisatoriska faktorer ligger till grund för kvaliteten på samarbetet och därmed också möjligheten att kunna erbjuda palliativa patienter en god och säker vård.

No description available.

HIV är en obotlig sjukdom som gör att kroppens immunförsvar bryts ner. Att möta och vårda personer med HIV kan ses som en utmaning för sjuksköterskor eftersom det är en grupp människor som är stigmatiserade och diskriminerade i samhället. Idag finns mer kunskap att en diagnos inte är lika med en dödsdom vilket var fallet på 1980-talet när de första fallen av HIV rapporterades. Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att vårda personer med HIV. En litteraturstudie genomfördes där tio vetenskapliga artiklar publicerade mellan 2009–2020 analyserades med en manifest kvalitativ innehållsanalys. Fyra kategorier framkom i resultatet som presenteras med brödtext. Resultatet ger insikt i vad sjuksköterskor upplever som svårt och utmanande men även vad som skapar positiva känslor och stolthet i yrkesutövningen. Betydelsen av att ha kunskap och medkänsla för att kunna utföra en personcentrerad vård lyfts fram i resultatet. Kunskap och medkänsla är viktigt för att kunna utföra en personcentrerad vård, för att komma förbi hinder som förutfattade meningar och stigmatisering. Vården utvecklas hela tiden, därför är det viktigt för sjuksköterskor att hålla sig uppdaterade med den nyaste kunskapen. Även betydelsen av att som sjuksköterskor arbeta i team för att stärka varandra till att kunna utföra en bra vård på personnivå

Av de som avlider i Sverige varje år har ungefär 80 procent bedömts varit i behov av palliativ vård. Vid palliativ vård är målet att vården ska vara symtomlindrande och fokuserad på patientens livskvalitet, vården är därmed ej kurativ. Det centrala i palliativ vård är en god kommunikation mellan vårdpersonal, patient och deras närstående. Syftet med litteraturstudien var att beskriva patienters upplevelser av att kommunicera med vårdpersonal i palliativ slutenvård. Litteraturstudien baserades på 10 vetenskapliga studier som analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Analysen resulterade i fyra kategorier; Att vilja prata om framtiden, att få mer information medför välmående och tillfredsställelse, att information kan skapa oklarhet samt att bli bemött med ärlighet, förståelse och bli lyssnad till. Dessa kategorier beskrivs tydligare i brödtext och benämner främst patienters upplevelse av att vilja kommunicera med vårdpersonal, att få individuellt anpassad information samt upplevelsen av att blir lyssnade till. Resultatet belyser även patienters upplevelse av att svåra medicinska termer från vårdpersonalen försvårar kommunikationen samt att som patient inte vilja diskutera sin vård och behandling. Att kommunicera med en patient med palliativ sjukdom kan vara komplext och kräver vissa färdigheter från sjukvårdspersonal. Som sjukvårdspersonal innebär det att alltid ha ett personcentrerat förhållningssätt utifrån patientens önskemål och upplevelser. Ytterligare kunskap kring kommunikation och bemötande behövs dock för att på bästa sätt kunna bemöta palliativa patienter och dess närstående.

Bakgrund: Antalet äldre i Sverige beräknas öka och människor lever idag längre än förr och bor i högre utsträckning längre kvar i hemmet. En ofrivillig ensamhet är ett växande problem bland äldre och kan leda till allvarliga hälsorisker. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att beskriva äldres upplevelser av att leva i en ofrivillig ensamhet i ordinärt boende. Metod: Litteraturstudien baserades på nio artiklar som analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats. Resultat: Analysen resulterade i fem kategorier. Resultatet visade att relationer och aktiviteter var viktiga faktorer för att lindra känslan av ensamhet. Äldre upplevde ensamhet relaterat till förluster eller en saknad att ha någon att dela livet med. Ensamheten medförde svåra känslor som skapade ett lidande och en känsla av meningslöshet och hopplöshet. Äldre upplevde hinder som försvårar förmågan till att minska känslan av ensamhet. Slutsatser: Upplevelsen av ofrivillig ensamhet hos äldre är mångfacetterad vilket visar på vikten av att bemöta äldres behov utifrån en personcentrerad vård. Sjuksköterskan bör utforma relevanta omvårdnadsåtgärder utifrån äldres upplevelser av ensamhet.