Tillgången av vattenfödsel är begränsad och erbjuds bara i ett fåtal regioner i Sverige. Forskning visar att vattenfödsel bidrar till många fördelar för den födande kvinnan men informationen kvinnan erhåller är bristfällig. Syfte: Att undersöka kvinnors kunskap om och inställning till vattenfödsel. Metod: Ev tvärsnittsstudie med kvantitativ ansats. Materialet inhämtades via en webbenkät som besvarades av gravida kvinnor och kvinnor som fött barn. Resultat: Av kvinnorna bodde 59% i region som erbjöd vattenfödsel och 41% bodde i region där vattenfödsel inte erbjöds. Nästan hälften av kvinnorna (n=48) saknade kunskap om ämnet. Kunskapsnivån var högre bland kvinnor som bodde i region som erbjöd vattenfödsel. Hur väl kunskapen överensstämde med aktuell forskning varierade. Det var 78% av kvinnorna (n=87) som önskade mer information om vattenfödsel. Efterfrågan av vattenfödsel var större bland kvinnor bosatta i regioner med vattenfödsel. Bland kvinnor bosatta i region utan vattenfödsel fanns också en efterfrågan men osäkerheten bland dessa kvinnor var större. Slutsats: Trots en tydlig kunskapsbrist fanns en positiv inställning till vattenfödsel och många kvinnor önskade mer information om ämnet. Detta indikerar att informationen till kvinnor om val av förlossningssätt behöver utvecklas och utformas utifrån kvinnors önskemål och behov.

Bakgrund: Enligt tidigare forskning har kvinnor rapporterat ett behov av stöd från barnmorskor efter förlossningen. Det är också belagt att barnmorskor har en positiv inställning till att samtala om sexuell hälsa med kvinnor men upplever hinder. Tidigare forskning beskriver att det finns behov av mer utbildning och kunskap inom området sexuell hälsa bland barnmorskor. Syfte: Syftet var att beskriva barnmorskors erfarenheter av att samtala om sexuell hälsa med kvinnor vid eftervårdsbesöket postpartum. Metod: En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. Tio barnmorskor intervjuades från Mellansverige. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: I resultatet identifierades nio underkategorier som bildade fyra kategorier: Normalisering av ny situation postpartum, förutsättningar för kvinnocentrerad vård, rådgivning kring samlivet och hinder för god kommunikation. Slutsats: Sexuell hälsa ingick till viss del i samtalet i eftervårdsbesöket. Riktlinjerna i medicinska basprogrammet om eftervårdsbesöket är otydliga och kan behöva ändras. Ett till eftervårdsbesök kan behövas, det är tidigt att samtala om sexuell hälsa sex till åtta veckor postpartum.

Bakgrund: Att föda barn är en av de största livshändelserna en människa kan genomgå. Förlossningssmärtan upplevs smärtsam och unik. De flesta kvinnor använder smärtlindring under sin förlossning men det finns även de kvinnor som önskar att föda utan smärtlindring. Barnmorskans stöd är centralt åt den födande kvinnan. Syfte: Syftet med studien var att undersöka barnmorskors erfarenhet av att ge stöd åt kvinnor som önskar föda utan farmakologisk smärtlindring. Metod: Studien genomfördes som en kvalitativ intervjustudie där innehållsanalys användes som analysmetod. Sex barnmorskor från olika delar av Sverige intervjuades. Resultat: Fyra kategorier och dess underkategorier framkom: Att vara en närvarande guide, Att bekräfta kvinnans egen kraft, Att ha en egen kunskap och erfarenhet och Att ges organisatoriska möjligheter och förutsättningar. Konklusion: Barnmorskan fungerar som en närvarande guide för den födande kvinnan och partner. Hen behöver en förankrad kunskap och känna tillit till kvinnans egna förmåga. Förutsättningar i organisationen påverkar barnmorskans arbetssätt där arbetsplatskultur och fysisk miljö har en betydande roll. Att kunna arbeta en barnmorska per födande är önskvärt. Implikation: Fortsatt forskning med fokus på organisation behövs eftersom främjande faktorer bidrar till en förbättrad omvårdnad för den födande kvinnan och ger en mer kvinnocentrerad vård där den födande kvinnans egna preferenser kan uppnås.

Syfte: Att kartlägga förekomst av samt hinder och möjligheter för tillämpning av vattenfödsel vid Sveriges förlossningskliniker. Metod: Tvärsnittsstudie med mixad metod. En webbaserad enkät skickades ut och besvarades av vårdenhetschefer på Sveriges samtliga 44 förlossningskliniker, vilket resulterade i en totalundersökning. Kvantitativa data analyserades med deskriptiv statistik samt kvalitativa data med innehållsanalys. Resultat: I Sverige erbjöd fyra kliniker (9%) vattenfödsel. Av de 40 kliniker där vattenfödsel inte erbjöds var 12 kliniker i uppstarten av eller intresserade av att erbjuda det i framtiden. Oplanerad vattenfödsel förekom på minst 18 kliniker. Från de kvalitativa svaren framkom Hindrande faktorer som bestod av praktiska hinder, attityder och normer samt okunskap, vilket sågs som en effekt av maktcentrerad vård. Möjligheter bestod av praktiska förutsättningar, engagemang, införande av riktlinjer samt ökad kunskap, med en övergripande möjlighet i form av kvinnocentrerad vård. Konklusion: Endast fåtalet kliniker erbjöd vattenfödsel till kvinnor med låg-riskförlossningar i Sverige. Oplanerade vattenfödslar förekom vid många kliniker där riktlinjer saknades. Det fanns brist på specifik dokumentation av vattenfödsel. Beslutanderätt för tillämpning av vattenfödsel tillföll klinikchef eller läkare, barnmorskor och kvinnor saknade beslutanderätt i frågan. En stor del av de kliniker som inte erbjöd vattenfödsel hade ett uttalat intresse av att kunna erbjuda det i framtiden.

Bakgrund: Primär förlossningsrädsla innebär en rädsla som uppstått innan kvinnan fött sitt första barn. I Sverige remitteras förlossningsrädda kvinnor till Auroramottagningar för behandling. För att minska kvinnornas rädsla ses stöd från barnmorskan vara en viktig faktor. I barnmorskans arbete med reproduktiv hälsa lyfts kvinnocentrerad vård som något att eftersträva. Motiv: Förlossningsrädsla är ett globalt växande problem och kan påverka kvinnan negativt såväl psykiskt som fysiskt under lång tid. Eftersom barnmorskor är de som möter förlossningsrädda kvinnor bör de få mer kunskap kring hur de kan främja en mer positiv upplevelse under graviditeten. Syfte: Syftet var att undersöka primärt förlossningsrädda kvinnors upplevelse av bemötande under graviditeten. Metod: En kvalitativ intervjustudie med nio semistrukturerade intervjuer genomfördes. Kvinnor som gått i Aurorasamtal och fött barn för minst ett år sedan intervjuades via videosamtal. Datan analyserades tematiskt i sex steg. Resultat: Under analysprocessen framkom fyra teman. Att få trygghet beskriver kvinnornas upplevelser av hur trygghet kan skapas. Att uppleva sig maktlös handlar om kvinnornas upplevelse av att inte kunna påverka sin situation inom vården. Att inte bli tagen på allvar beskriver kvinnornas upplevelse av bemötandet från vårdpersonalen samt samhällets oförståelse som handlar om att kvinnorna upplevde att förståelse och kunskap saknas i samhället. Konklusion: Trots 40 års forskning och uppmärksamhet av förlossningsrädsla är vården fortfarande inte jämlik för kvinnornas behandling vilket inte är förenligt med kvinnocentrerad vård. Kvinnorna blir fortfarande dåligt bemötta och okunskap råder generellt i samhället. Ökad kunskap och förståelse för förlossningsrädsla bör eftersträvas för att förbättra situationen för kvinnorna. Ytterligare forskning som syftar till att undersöka samhällets upplevelser av förlossningsrädsla är därför av intresse.

Norlin, Staffansdotter, M. (2023). Midwifes lived experience of supporting the woman’s autonomy during labour. Bachelor thesis in Public Health Science. Department of Public Health and Sport Science. University of Gävle, Sweden. Syftet var att undersöka barnmorskans upplevelse av att stödja den födande kvinnans autonomi under förlossningen. En kvalitativ metod användes var elva yrkesverksamma barnmorskor vid två förlossningsavdelningar i Mellansverige deltog i studien genom att svara på öppna frågor i ett webbaserat frågeformulär. Datan analyserades sedan med en tematisk analys. Två teman identifierades i resultatet. Tema ett - Tillgångar till att stödja kvinnan i hennes autonomi och tema två - Hinder för att stödja kvinnan i hennes autonomi. Under varje tema noterades kategorier som svarade på vilka tillgångar och hinder barnmorskan upplevde för att upprätthålla kvinnans autonomi. Kategorierna handlade om kommunikation, arbetsplatsen och kollegor samt kvinnans förkunskaper och önskningar. Slutsatsen av studien var att barnmorskorna behöver mer tid för att kunna genomföra mer holistiskt och personcentrerad vård under förlossningen. För att förstå kvinnans kontext behöver banmorskorna förutsättningar till att skapa en relation till kvinnan och på så vis ge henne förutsättningar till att stå upp i sin autonomi. / Norlin, Staffansdotter, M. (2023). Midwifes lived experience of supporting the woman’s autonomy during labour. Bachelor thesis in Public Health Science. Department of Public Health and Sport Science. University of Gävle, Sweden.  The purpose of this study was to investigate midwifes lived experience of supporting the woman’s autonomy during labour. A qualitative method was used, where eleven practicing midwifes from two different maternity wards in middle Sweden answered open questions in a web-based questionnaire. The data was then analysed with a thematic analyse. Two different themes were identified in the results. Theme one – Resources for supporting the woman’s autonomy, and theme two – obstacles for supporting the woman´s autonomy. Under each subject categories were identified which answered what resources and obstacles midwifes experienced for supporting the woman´s autonomy. The categories included communication, the workplace and colleagues as well as the woman´s prior knowledge and wishes. The conclusion of the study was that the midwifes need more time to be able to perform a more holistic and person-centred care during labour. To be able to understand the woman´s context the midwife needs conditions for creating a relation to the woman and through that give her the conditions for standing up in her autonomy.

Bakgrund: Vattenfödsel har praktiserats i tusentals år och innebär att barnet födsfram helt under vattenytan. I barnmorskans kompetensområde ingår att självständigthandlägga okomplicerad förlossning. Handhavandet vid vattenfödsel skiljer sig motannan födsel och det krävs erfarenhet för att bli trygg. Det finns inga nationellariktlinjer utan varje klinik beslutar om egna riktlinjer för vattenfödsel. Vidvattenfödsel minskar medicinska interventioner under förlossningen och det finnsinga ökade risker för barn att födas i vatten. Kvinnor beskriver positiva erfarenheterav att föda i vatten och barnmorskor beskriver att vattenfödsel ger enkvinnocentrerad och lugn atmosfär. Motiv: Det har länge varit ovanligt att erbjuda vattenfödsel i Sverige men det blirvanligare och efterfrågan ökar. Vattenfödsel har nyligen implementerats inomRegion Västernorrland och innebär således ett nytt arbetssätt. Därför är det av viktatt belysa barnmorskors upplevelser för att få fördjupad kunskap om vattenfödseloch kunna utveckla arbetssättet. Syfte: Syftet med studien var att belysa barnmorskors upplevelser och reflektionerav att bistå vid vattenfödsel på sjukhus i norra delen av Sverige. Metod: En kvalitativ design med induktiv ansats användes. Semistruktureradeintervjuer med åtta barnmorskor genomfördes. Intervjuerna analyserades medkvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i sju subkategorier och tre kategorier. Kategoriernavar: “Utvecklande och utmanande för barnmorskeprofessionen”, “Vattenfödselbidrar till att makten över födandet blir kvinnans” och “Barriärer men ocksåutvecklingsmöjligheter”. Konklusion: Upplevelsen var att vattenfödsel utmanade det handhavandebarnmorskorna var vana vid och att barnmorskans roll att stödja och stärkaförtydligades. Vattenfödsel bidrog till en fysiologisk födsel, gav ökad empowermentför kvinnan och bidrog till en mer kvinnocentrerad vård. Miljön upplevdes ha storinverkan på födseln och barnmorskorna beskrev flertalet barriärer för utövandet avvattenfödsel men att dessa barriärer var möjliga att påverka.

Bakgrund: När en kvinna genomgår en abort kan hon uppleva smärta, ångest och rädsla. Detta kan minskas genom hög närvaro av vårdpersonal samt rådgivning och ett gott omhändertagande. Genom vårdpersonalens närvaro under abortförfarandet kan en trygg vård skapas för kvinnan. Vid en hemabort är vårdpersonalen inte fysiskt närvarande, frågan är hur det påverkar kvinnans upplevelse av aborten. Syfte: Att belysa kvinnors upplevelse av hemabort. Metod: Datainsamlingen utfördes genom nio enskilda intervjuer. En kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats valdes som analysmetod. Resultat: Empirin frambringade fyra kategorier, betydelsen av information, upplevd fysisk påverkan, upplevd psykisk påverkan och betydelsen av trygghet med åtta underkategorier. Studiens resultat visade att de kvinnor som upplevde sig välinformerade inför hemaborten också hade en tryggare upplevelse. Kvinnorna upplevde smärta i olika grad men samtliga kvinnor kunde smärtlindras i hemmet. Hemaborten hade olika psykologisk påverkan på alla kvinnor. Tryggheten kunde stärkas genom stöd av stödperson i hemmet som kvinnan kände tillit till. Vidare kunde tryggheten stärkas av vårdpersonalens stöd och vårdens tillgänglighet. Slutsats: Kvinnors upplevelse av hemabort präglas av betydelsen av information, fysisk samt psykisk påverkan och betydelsen av trygghet. Det är av största vikt att kvinnor som väljer hemabort får relevant samt individanpassad information kring abortförfarandet. Det är även viktigt med en närvarande stödperson i hemmet samt tillgång till adekvat smärtlindring.

Bakgrund: Trots att latensfasen kan vara en påfrestande fas under förlossningen gynnas de födande av att stanna hemma om allt är normalt. En behandlingsmetod som syftar till att ge smärtlindring och återhämtning under denna fas är sovdos, som hanteras på olika sätt på olika sjukhus i Sverige. Det som dock tydligt framgår av forskning är att barnmorskans stöd och bemötande är av yttersta vikt under latensfasen.  Syfte: Syftet med studien var att undersöka barnmorskors upplevelser och uppfattningar av sovdos i Sverige.  Metod: Studien var kvalitativ med en induktiv ansats. Individuella semistrukturerade intervjuer genomfördes med 11 barnmorskor och bearbetades därefter med reflexiv tematisk analys.  Resultat: Resultatet mynnade i tre huvudteman och nio underteman. Huvudtemana var; De födandes behov under latensfasen bör styra, Sovdosens önskade och oönskade effekter samt Latensfasen bör prioriteras högre.  Slutsats: Barnmorskor upplevde sovdos som ett bra komplement under latensfasen men önskade även kunna erbjuda sitt stöd till de födande på andra sätt genom att exempelvis erbjuda hembesök. På grund av bristande evidens bör sovdos och latensfasen få mer utrymme, både kliniskt och genom mer forskning. Dessutom upplevde barnmorskorna kunskapsluckor hos både födande och barnmorskor. Den bristande evidensen skapade en osäkerhet och försvårade för barnmorskan att tillgodose kvinnocentrerad vård.  Klinisk tillämpbarhet: För att ge latensfasen och sovdos, eller vilodosen som barnmorskor föreslår benämna den, mer utrymme, bör ytterligare forskning prioriteras och förhoppningsvis minska kunskapsluckorna kring hur, när och för vilka en sovdos är användbar. Tydligare rutiner krävs gällande uppföljning av sovdosens effekter och även rutiner med praktiska tips till födande och partner om hur latensfasen kan hanteras i hemmet, med eller utan sovdos. / Background: Even though the latency phase can be a stressful phase during childbirth, if everything is normal the parturient benefits from staying at home. A treatment method that aims to provide pain relief and recovery during this phase is therapeutic rest, which are handled in different ways in different hospitals in Sweden. However, it is clear from research that the midwife´s support and treatment are of the utmost importance during the latency phase.  Aim: The purpose of the study was to investigate midwives’ experience and perceptions of the therapeutic rest in Sweden.  Method: The study was qualitative with an inductive approach. Individual semi-structured interviews were carried out with 11 midwives and then processed with thematic analysis.  Results: The results resulted in three main themes and nine sub-themes. The main themes were; The needs of the parturient during the latency phase should govern, The desired and unwanted effects of the sleeping dose and The latency phase should be prioritized higher.  Conclusion: Midwives experienced therapeutic rest as a good supplement during the latency phase but also desired be able to offer their support to those giving birth in other way by, for example offering home visits. Due to the lack of evidence, therapeutic rest and the latency phase should be given more space, both clinically and through more research. In addition, the midwives experienced knowledge gaps in both the parturient and other midwives. The lack of evidence created an uncertainty and made it difficult for the midwives to satisfy women-centered care.  Clinical applicability: To provide the latency phase and therapeutic rest, or rest dose as midwives suggest name it, more space, further research should be prioritized and hopefully reduce the gaps in knowledge about how, when and for whom the therapeutic rest is useful. Clearer procedures are required around monitoring the effects of the therapeutic rest and routines with practical tips for the parturient and their partners on how the latency phase can be managed at home, with or without a therapeutic rest.

Bakgrund: Antalet induktioner ökar ständigt och i dagsläget sker de vanligen på sjukhus. På senare tid har intresset ökat för att induceras i hemmet, vilket flera andra länder har som etablerat arbetssätt. Flera kliniker i Sverige kan idag erbjuda kvinnor heminduktion. Detta är ett relativt nytt arbetssätt för barnmorskor i Sverige, där begränsat med kunskap om deras erfarenheter och inställning till heminduktioner saknas. Syfte: Att beskriva barnmorskors erfarenhet och inställning till heminduktion. Metod: Kvalitativ design med induktiv ansats baserad på nio enskilda intervjuer. En kvalitativ innehållsanalys valdes som analysmetod. Resultat: Analysen frambringade fyra kategorier med tre till fyra underkategorier vardera. Kategorierna är; Framgångsfaktorer vid heminduktion, Främja det normala vid heminduktion, Barnmorskors erfarenhet av hur heminduktion kan gynna den födande kvinnan och Utmaningar med heminduktion. Resultatet visade att barnmorskorna ansåg att heminduktion bör erbjudas som standardmetod vid normal graviditet då det kan främja det normala. Heminduktioner kan bidra till färre interventioner än vid induktion på sjukhus och stärker kvinnors egenmakt. Barnmorskorna menar att ett nytt arbetssätt kan vara utmanande, men att erfarenhet ger trygghet på sikt. Slutsats: När en kvinna med lågriskgraviditet behöver induceras är heminduktion, i samråd med kvinnan, att föredra. Genom heminduktion kan det normala bevaras med kvinnocentrerad vård i fokus. Det nya arbetssättet är samtidigt en utmaning där det skapar osäkerhet och kan vara en påfrestning organisatoriskt. Heminduktion kan vara bra för flera, men inte för alla. / Background: The number of inductions is constantly increasing and nowadays they usually take place in hospitals. In recent times interest has increased in being induced at home, which several other countries have as an established working method. Several clinics in Sweden can today offer women outpatient induction of labour, which is a relatively new way of working for midwives in Sweden and there is a lack of sufficient knowledge about their experiences and attitudes towards outpatient induction of labour. Purpose: To describe midwives' experience and attitude towards outpatient induction of labour. Method: A qualitative design with an inductive approach based on nine interviews. A qualitative content analysis was chosen as the analysis method. Result: The analysis produced four categories with three to four subcategories each. The categories are; Success factors in outpatient induction of labour, Promoting normality in home induction, Midwives' experience of how outpatient induction of labour can benefit the laboring woman and Challenges in outpatient induction of labour. The results of the study showed that the midwives believed that outpatient induction of labour should be offered as a standard method in normal pregnancy because it can promote the normal. Outpatient induction of labour can contribute to fewer interventions and strengthen women's empowerment. Midwives believe that a new way of working can create challenges, but that experience provides security in the long term. Conclusion: When a woman with a low-risk pregnancy needs to be induced, outpatient induction of labour is preferred, in consultation with the woman. Through outpatient induction of labour, the normal can be preserved with women-centered care in focus. At the same time, the new way of working is a challenge as it creates uncertainty and can be an organizational strain. Outpatient induction of labour is good for some, but not for all.