Kvartersstaden har på senare år seglat upp som ett allt mer omhuldat stadsbyggnadsideal vid förtätning av svenska städer. Samtidigt kritiseras förtätningen för att leda till problem med buller, dagsljus och bristande utemiljöer. Detta arbete undersöker i vilken mån kvartersstaden kan anses leva upp till väsentliga krav för en hållbar stadsutveckling genom att studera påverkan på nio centrala hållbarhetsfaktorer. Arbetet har gjorts med en i huvudsak kvalitativ metod och utgår från evidensbaserad stadsutveckling. Slutsatserna av arbetet är att kvartersstaden är en stadsform som rymmer stora kvaliteter av värde för en hållbar stadsutveckling. Kvartersstaden är bra på att hantera buller, skapa ett behagligt mikroklimat och ge bostadsgården kvaliteter som främjar dess användning. Kvartersstaden kan också bidra till en hög täthet, ökad hållbar mobilitet och tryggare gator. Hög täthet är dock ingen universallösning, minst lika viktigt är en blandning av funktioner som skapar närhet samt att det finns plats för rymliga sociala rum i stadsdelen: gröna bostadsgårdar, stadsgator, parker, torg och natur – som balanserar den täta bebyggelsen. Kvartersstaden innebär samtidigt utmaningar i dess negativa påverkan på luftkvalitet och ljusinsläpp. Förbättrad luftkvalitet står dock i vissa avseenden i motsättning till målet om ett komfortabelt mikroklimat. Att bygga kvartersstad kan i praktiken försvåras av normer kring dagsljuskrav och idén om den öppna staden. Utifrån den undersökta litteraturens råd och rekommendationer formades en designguide med 32 kvalitativa principer och 19 kvantitativa planindikatorer för en hållbar kvartersstruktur. Designguiden omsattes sedan till visuella gestaltningsexempel av ett typkvarter och en tänkt plan över en stadsdel som uppfyller dessa rekommendationer. I denna process uppstod målkonflikter mellan bebyggelsetäthet, rymliga bostadsgårdar och mänsklig skala. Sammanfattningsvis kan dock värdet av konkreta indikatorer vara stort i planeringen, både för målformulering och uppföljning.

Energy demand projections are essential tools that enable policymakers, engineers, scientists, stakeholders and investors to assess the future energy needs of a country and understand the technical, economic, social and environmental costs associated with meeting this demand. Such tools become further indispensable in the case of developing countries, where past consumption trends alone cannot indicate the trajectory of their future energy demand. Transport is one of the largest consumers of energy among all the end-use sectors. In 2018, it accounted for almost 29% of the total final consumption (TFC) of energy and 65% of oil consumption in the world [1]. A key ingredient for economic growth, mobility is indispensable for access to employment, education, health care and other services and operating industrial and trade activities. This report describes an energy demand model of the transport sector for selected countries in Sub-Saharan Africa. The countries modelled are Angola, Côte d’Ivoire, Democratic Republic of the Congo, Ethiopia, Ghana, Kenya, Mozambique, Nigeria, Senegal, South Africa and Tanzania. With the exception of South Africa, the transport sector in the focus countries is largely underdeveloped and outdated. Road transport dominates the energy demand for transport in the region today and this trend is projected to continue to 2040. The ownership of cars increases rapidly, especially in cities, but this growth starts from very low levels as the region is home to countries with the lowest ownership rates in the world. As in the case of emerging Asian economies, the fleet of two- and three-wheelers growsiiifaster than that of cars and a significant share of this growth comes from rural areas. Aviation is the largest non-road consumer of energy and this continues to 2040 as a consequence of rising GDP and rapid urbanisation. Rail and navigation lag behind current global levels but are projected to develop significantly to aid in achieving the industrialisation goals set out by the African Agenda 2063. In its current state, the sector faces major challenges like inadequate and poorly maintained infrastructure, dealing with increasing traffic congestion in cities, large-scale imports of second-hand vehicles with poor emission standards that affect air quality in cities, lack of safe and formally operated public transportation systems and insufficient consideration for the different mobility needs of women. Sound policymaking and investments in infrastructure have the potential to overcome or significantly reduce the severity of most of these challenges in the future. / Energibehovsprognoser är grundläggande verktyg som möjliggör för beslutsfattare, ingenjörer, forskare, intressenter och andelsägare att bedöma framtida energibehov för ett land och förstå de tekniska, ekonomiska och de miljömässiga kostnaderna förknippade med att möta detta behov. Dessa verktyg är än mer oumbärliga i fallet för utvecklingsländer, där tidigare förbrukningstrender enskilt inte kan indikera den framtida utvecklingen av energibehoven. Transport är en av de största förbrukarna av energi utav alla slutanvändningssektorer. Under 2018 stod den för nästan 29% av den totala slutförbrukningen (TFC) av energi och 65% av oljekonsumtionen i världen[1]. Som en nyckelingrediens för ekonomisk tillväxt är rörlighet oumbärligt för åtkomst till anställning, hälsovård och andra tjänster och drift av industri och handelsaktiviteter. Den här rapporten beskriver en energibehovsmodell av transportsektorn för utvalda länder i subsahariska Afrika. Länderna som har modellerats är Angola, Elfenbenskusten, Demokratiska Republiken Kongo, Etiopien, Ghana,Kenya, Mozambique, Nigeria, Senegal, Sydafrika och Tanzania. Undantaget Sydafrika så är transportsektorn i de utvalda länderna i stora delar underutvecklad och föråldrad. Vägtransporter dominerar energibehoven för transport i regionen idag och den här trenden förväntas pågå fram till 2040. Ägandet av bilar ökar kraftigt, framförallt i städer, men den här tillväxten sker från väldigt låga nivåer då länderna i regionen tillhör den grupp länder med lägst ägande i världen. Som är fallet med växande ekonomier i Asien, så växer flottan av två- ochivtrehjulingar snabbare än den för bilar och en signifikant andel av den tillväxten sker i lantliga områden. Flyg är den största förbrukaren utanför vägarna vilket förväntas fortsätta fram till 2040 som en konsekvens av växande BNP och snabb urbanisering. Järnväg och sjöfart släpar efter aktuella globala nivåer men förväntas att utvecklas signifikant för att uppfylla industrialiseringsmålen som finns uppsatta av African Agenda 2063. I det aktuella stadiet, så möter sektorn stora utmaningar som otillräcklig och dåligt underhållen infrastruktur, ökade trafikstockningar i städer, storskalig import av andrahandsfordon med dåliga utsläppsstandarder som påverkar luftkvaliteten i städerna, avsaknad av säker och officiellt driven kollektivtrafik samt otillräcklig hänsynstagande för kvinnors transportbehov. Sunt beslutsfattande och investerande har potentialen att övervinna eller signifikant reducera allvaret av de flesta av dessa utmaningar inför framtiden.