Bakgrund   Demenssjukdomar är en grupp sjukdomar som orsakar att hjärnans celler successivt och irreversibelt förlorar funktion och dör. Detta kallas neurodegeneration. Symtomen för demens varierar mellan de olika typerna av demenssjukdom. Demenssjukdomar kan behandlas till en viss grad, men går inte att bota. Alla med demenssjukdom behöver till slut stöd och hjälp i vardagen. Vissa med demenssjukdom bor i någon form av icke-ordinärt boende, alltså inte i det egna hemmet. På icke-ordinära boenden får den demenssjuke personen hjälp av personal för att klara av vardagen och sin sjukdom, men många bor hemma. Då är det inte sällan anhöriga som står för hjälp och stöd. Syfte Syftet var att beskriva anhörigas erfarenheter av att vårda en person med demenssjukdom i hemmet. Metod Denna litteraturöversikt är icke-systematisk med kvalitativ ansats. Resultatet baserades på tio vetenskapliga artiklar, varav nio med kvalitativ ansats och en med mixad metod. Artiklarna inhämtades från sökning i databasen PubMed. Artiklarna analyserades genom integrerad analys. Resultat Fem teman identifierades i resultatet: Förändrade relationer och en ny framtid, Den nya rollen, Erfarenheter av samhälle och kultur, Konsekvenser för anhörigvårdaren samt Positiva erfarenheter. Resultatet påvisade att anhöriga som vårdar personer med demens i hemmet i hög utsträckning känner sorg och förlust, dels över den demenssjuke personen, dels för relationen de haft och som inte längre är densamme. Det framkom även frustration och en känsla av otillräcklighet i den nya rollen som anhörigvårdare. Slutsats Omvårdnaden och vården som anhöriga bistår sina demenssjuka familjemedlemmar är viktig och ovärderlig för samhället. Dock blir de anhöriga inte sällan påverkade psykiskt, fysiskt och existentiellt av vad det innebär att vara anhörigvårdare. / Background Dementia is a group of diseases that cause brain cells to successively and irreversibly lose function and die. This is called neurodegeneration. The symptoms of dementia differ between the different types of dementia. Dementia can be treated to a certain degree but cannot be cured. All persons with dementia will at some point need support in their everyday lives. Some with dementia live in a residential facility or nursing home, thus not in the ordinary home. In residential facilities or nursing homes, the person with dementia receives help and support from personnel to manage everyday life, yet many live in their own homes. Those who live at home often receive help and support from family and relatives. Aim The aim was to describe the experiences of family caregivers caring for a relative with dementia at home. Method This literature review is non-systematic with a qualitative approach. The result was based on ten research articles, nine of which had qualitative approaches and one was a mixed method study. The articles were retrieved from searches in the database PubMed. The articles were analyzed with an integrated analysis.  Results Five themes were identified in the result: Changed relationships and a new future, The new role, Experiences of society and culture, Consequences for the family caregiver, and Positive experiences. The result showed that family caregivers largely experience grief and loss, partly over the person with dementia, and partly over the relationship they had and that is no longer what it used to be. Frustration and a feeling of inadequateness in their new roles also emerged as a result. Conclusions The care that family caregivers provide their relatives with dementia is important and invaluable for society. Yet the family caregivers often suffer psychological, physical, and existential consequences from what caregiving entails.

Bakgrund: Utvecklingen är att fler och fler drabbas av demenssjukdom vilket innebär att antalet personer som får vård i ordinärt boende kommer att öka. Vården som ges ska vara personcentrerad och underlätta vardagen samt bidra till en ökad livskvalitet för personen.  Syfte: Att undersöka vilka hinder och möjligheter som påverkar sjuksköterskans arbete med att tillämpa personcentrerad vård för personer med demenssjukdom i ordinärt boende. Metod: En kvalitativ design med semistrukturerade intervjuer. Sjuksköterskor som arbetar i hemsjukvården och besöker personer med demenssjukdom har intervjuats. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Studien visar att det som möjliggör personcentrerad vård för sjuksköterskan är att möta personen i dennes bekanta miljö, att se anhöriga som en resurs i vården samt att arbeta som ett team med andra professioner. Det som hindrar sjuksköterskan att tillämpa personcentrerad vård är att begränsas av organisationen, att sakna kompetens i teamet och att inte nå fram till personen. Slutsats: För att kunna bedriva personcentrerad vård behöver sjuksköterskan få de organisatoriska förutsättningarna som möjliggör detta arbete, i form av god tid för hembesök, möjlighet till teamarbete med hemtjänst och demensteam samt möjlighet till att stödja och handleda vårdpersonalen och anhöriga. / Background: The development is that more and more people are suffering from dementia, which will mean that the number of people receiving nursing in ordinary housing will increase. The care provided must be person-centered and facilitate everyday life and contribute to an increased quality of life for the person. Aim: To investigate the obstacles and opportunities that affect the nurse's work of applying person-centered care for persons with dementia in ordinary housing. Method: A qualitative design with semi-structured interviews. Nurses working in home care and visiting people with dementia have been interviewed. The interviews were analyzed with qualitative content analysis. Outcome: The study shows that what enables person-centered care for the nurse is to meet the person in his familiar environment, to see relatives as a resource in the care and to work as a team with other professions. What prevents the nurse from applying person-centered care is to be limited by the organization, to lack the competence of the team and not to reach the person. Conclusion: To be able to implement person-centered care the nurse need to have the organizational conditions for enabling this work, in the form of enough time for home visits, the opportunity for teamwork with home care services and dementia teams, as well as the opportunity to support and supervise the carestaff and relatives.

Institutionen för vårdvetenskap, 2024.Bakgrund: Forskning visar att patienter föredrar att vårdas och dö i det egna hemmet. Att vårda patienter i livets slutskede inom ordinärt boende ställer höga krav på sjuksköterskans kunskap och kompetens inom ordinärt boende för att kunna hantera komplexa medicinska och psykosociala utmaningar. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att beskriva sjuksköterskans upplevelse av att vårda patienter i livets slutskede i ordinärt boende. Metod: Litteraturstudien baseras på resultaten från tio vetenskapliga artiklar med kvalitativ ansats. Databaserna PubMed och Cinahl har använts för att identifiera artiklar av relevans för syftet. De tio artiklarna kvalitetsgranskades utifrån SBU:s mall, och analyserades utifrån Popenoes principer för dataanalys. Resultat: Två kategorier identifierades: Utmaningar i arbetet och Betydelsen av en välfungerande verksamhet. Sex subkategorier identifierades och de var följande: Känsla av maktlöshet, Känsla av otillräcklighet, Känslomässig och existentiell påfrestning, Svårigheter i samverkan inom teamet, Betydelsen av en välfungerande verksamhet, Vikten av goda relationer till patienter och närstående samt Vikten av stöd och struktur i arbetet. Konklusion: Studiens resultat tyder på att sjuksköterskor står inför en mångfald av utmaningar när det gäller att vårda patienter i livets slutskede i hemmet. Det fanns exempelvis stress på arbetsplatsen, höga krav, brist på kontroll över arbetsuppgifter, att inte ha blivit sedd, hörd samt respekterad vilket kunde leda till känslor av otillräcklighet och svårigheter i samverkan inom teamet. För att kunna erbjuda en god vård till patienter i livets slutskede inom ordinärt boende är det viktigt att sjuksköterskan får ett gott stöd, både från verksamheten och kollegor. / Background: Research shows that patients prefer to be cared for and die at home. Caring for patients at the end of life in community settings places high demands on the knowledge and skills of community nurses to deal with complex medical and psychosocial challenges. Aim: The purpose of the literature review was to describe the nurse's experience of providing home-based end-of-life palliative care. Method: The literature review was based on the results of ten scientific articles with qualitative approaches. The databases PubMed and Cinahl were used to identify articles that met the study's inclusion criteria. The SBU template was used to review the articles. Results: Two categories were identified: Challenges at work, and Importance of a well-functioning organization. Six subcategories were identified and they were as follows: Feeling powerless, Feeling inadequate, Emotional and existential stress, Difficulties in collaboration within the team, The importance of a well-functioning organization, The importance of good relations with patients and relatives and the importance of support and structure in the work.Conclusion: The study findings suggest that nurses face a variety of challenges in caring for patients at the end of life at home. These included workplace stress, high demands, lack of control over tasks, not being seen, heard and respected, which could lead to feelings of inadequacy and difficulties in team collaboration. In order to offer good care to patients at the end of life in ordinary housing, it is important that the nurse receives good support, both from the organization and colleagues.

Introduktion  Fallolyckor är den vanligaste typen av olycka hos äldre personer och det finns behov av nya fallpreventiva åtgärder där fysisk träning med mobilapplikation är en möjlighet. Syftet med studien var att undersöka om träningsmängden påverkar effekten av ett års fallpreventiv träning med mobilapplikation för äldre personer i ordinärt boende mätt i funktionell benstyrka, upplevd balans och benstyrka samt fallrädsla och hälsorelaterad livskvalité hos äldre personer.  Metod  Deltagarna medverkade i ett större projekt där de under ett år erbjudits fallpreventiv träning med en mobilapplikation. Innan studiens start samt efter 12 månader besvarades en enkät som behandlade bland annat ett 30 sekunders uppresningstest för funktionell benstyrka, upplevd balans, upplevd benstyrka, fallrädsla och hälsorelaterad livskvalité. Vid 12 månader skattade deltagarna även sin genomsnittliga träningsmängd under de senaste tre månaderna. Deltagarna delades in i grupper efter träningsmängd; ingen träning (n=13), <30 minuter (n=31), 30-59 minuter (n=13), ≥60 minuter (n=25). Effekten av träningen jämfördes mellan grupperna med hjälp av Kruskal–Wallis one-way analysis of variance. Resultat 82 deltagare inkluderades i denna studie, de hade en medelålder på 76 år, varav 72% var kvinnor. Gruppen som tränat ≥60 minuter hade signifikant förbättrad funktionell benstyrka samt upplevd benstyrka i dagsläget i jämförelse med hur den var för ett år sedan vid jämförelse med gruppen som tränat <30 minuter. De som tränat ≥60 minuter visade även en signifikant förbättring i upplevd balans i dagsläget i jämförelse med ett år sedan gentemot gruppen som inte tränat alls samt gruppen som tränat <30. Inga signifikanta gruppskillnader sågs i fallrädsla eller hälsorelaterad livskvalité. Konklusion Fallpreventiv träning som utförs ≥60 minuter i veckan ger signifikanta förbättringar i jämförelse med mindre träningsmängd gällande funktionell benstyrka samt upplevd balans och benstyrka i jämförelse med för ett år sedan.