TV-spelsmusik och arrangering är något som brinner starkt för mig. Dock kan det finnas bristande intresse för TV-spelsmusik bland professionella musiker. För att öka musikers engagemang när de ska framföra levande TV-spelsmusik, och för att bredda mina arrangeringskunskaper, har jag bearbetat två av mina skrivna arrangemang med hjälp av musikerna själva. Musikerna som deltog i arbetet har fått bidra med egna upplevelser om sina instrument och med återkoppling på deras instrumentstämmor i mina arrangemang. Med detta underlag bearbetades arrangemangen för att sedan repeteras i orkester och till sist framföras på en konsert. Framförandet har utvärderats mot bearbetningarna för att se hur strategierna fungerar i praktiken. Om inte denna bearbetningsstrategi är användbar i framtiden så kommer i alla fall resultatet jag fått från detta projekt vara till nytta. Lärdomen jag fått från genomförandet, och framförallt från musikernas återkoppling och upplevelser, kommer kunna hjälpa all min framtida arrangering och mitt framtida yrkesliv som arrangeringslärare.

Richard Strauss (1864–1949) var en av de mest tongivande kompositörerna och dirigenterna under sin mycket långa och framgångsrika karriär. Hans oboekonsert, skriven 1945–1946, var ett av de sista stycken han komponerade och har sedan blivit ett mycket viktigt verk i oboerepertoaren. Kompositionen är både vacker och utmanande och spelas ofta både på konserter och i sökningssammanhang. Syftet med detta examensarbete var att genom analys av första satsen och analys av en inspelning av ett tidigare eget framförande få en bättre förståelse för stycket för att kunna förbättra framtida framföranden av det. Resultatet blev en djupare insikt i verkets uppbyggnad, en förståelse för vad som kan utvecklas i ett framförande av konserten och hur detta kan åstadkommas. / <p>Medverkande:</p><p>Victor Sjögren, Oboe</p><p>Asuka Nakamura, Piano</p>

opera om ca 30.000 kvm

I orgeltranskriberingens historia så har Richard Wagners musik fått en särställning genom organisten Edwin H. Lemares massiva transkriptionsarbete. I det här arbetet undersöks hur Lemares transkriptionskonst är utformad och hur hans metoder kan appliceras på eget transkriptionsarbete. Lemares och andras transkriptioner jämförs med Wagners originalpartitur för att metoder och verktyg ska kunna observeras. Dessa appliceras på en egen transkription, vars skapelseprocess redogörs för. Detta arbete visar att Lemare använder sig av en metodisk teknik som i stora drag grundar sig på det klangliga resultatets slutliga kvalitet. I det här arbetet beskrivs denna teknik relativt ingående, för att om möjligt bidra med insikter och metoder för den av transkriptioner intresserade. / <p>Tillhörande inspelning av transkription <em>Morgenpracht </em>(Wagner/Käll) inspelad i Sankt Görans kyrka. Orgel: Ludvig Käll</p>

This thesis is concerned with the classical music concert, its traditions and potential shortcomings, and how breaking these traditions might be beneficial in certain aspects with regard to audience engagement, as well as a means for the conductor to express him- or herself in a new or more meaningful way. It is written from the perspective of a composer and conductor, but also someone that has performed in orchestras and wind ensembles for nearly two decades. Generally, concerts today might consist of three or four works, one usually a symphony, with little consideration as to why those works were chosen. However,  concerts that had more thought put into them seemed to be appreciated, even by non-musicians. What seems to be missing is a sort of curation in these concerts. The ones that are seemingly more popular are those that have a theme, a story to tell, an idea to share. This thesis looks into this premise. It delves into different ways one might curate a concert, different techniques one might use to mold a concert into something non-traditional, and whether or not these techniques are successful.

Dagens solistiska framträdanden inom den klassiska musiken kan se olika ut, men det finns särskilda aspekter och kvalitéter som kännetecknar de mest framstående solisternas framföranden. Det kan handla om hur solisten kommunicerar med andra personer i rummet, vad kroppsspråket uttrycker, med mera. Den här skriftliga reflektionen inom ett konstnärligt examensarbete behandlar och redovisar en process rörande instudering av olika framförandepraxis och senare även tillämpning av dessa på Launy Grøndahls trombonkonsert. I inspiration av framstående solister som Christian Lindberg och Martin Fröst är studiens syfte att som solist utveckla en förmåga att ge en tilltalande helhetsbild för publiken, där inte bara det musikaliska spelar in, utan även det performativa runt omkring. Detta har resulterat i en klar och tydlig bild av viktiga punkter som bör ligga i fokus vid ett framträdande av trombonkonserten, och även andra stycken inom liknande genrer och sammanhang. Fördjupning i detta ämne är viktigt då dessa aspekter tenderar att utelämnas inom de flesta musikutbildningarna i Sverige, och särskilt vid utbildningar inriktade på klassisk musik. / <p>1. Blue Bells of Scotland - Dora Jordan (1761-1816), arr. Arthur Pryor (1889-1942)</p><p> </p><p>Jonas Brodin; trombon, Matilda Andersson; piano</p><p> </p><p>2. Three Swedish Songs (for SoloTrombone and Seven Trombones accompaniment) - arr. Lars Karlin (1983-)</p><p>II. Visa i Midsommartid, III. Gammal Fäbodpsalm</p><p> </p><p>Jonas Brodin, David Cox, Lars Egens Flemström, Hjalmar Ljungberg, Vilhelm Weréen, Carl Appelgren, Amelia Hjortenhammar, Håkan Björkman; tromboner</p><p> </p><p>3. Vallåt från Jämtland - som framförd av Nils Landgren och Esbjörn Svensson</p><p> </p><p>Jonas Brodin; trombon, Anton Brodin; elgitarr</p><p> </p><p>4. Paz Y Jazz - Andy Martin, arr. Tom Kubis</p><p> </p><p>Jonas Brodin; trombon, Emma Granstam; trumpet, Sebastian Jonsson; tenorsax, Anton Ericsson; elbas, Simon Landqvist; trummor, Matilda Andersson; piano, Anton Brodin; elgitarr</p><p> </p><p>5. Concert pour Trombon et Piano ou Orchestre - Launy Grøndahl (1886-1960)</p><p>I. Moderato assai ma molto maestoso, II. Quasi una leggenda, III. Finale. Maestoso </p><p> </p><p>Jonas Brodin; trombon, Erik Lanninger; piano</p><p> </p><p>6. Three Swedish Songs - arr. Lars Karlin</p><p>I. Koppången - Per-Erik Moraeus, (1950-)</p><p> </p><p>Jonas Brodin, David Cox, Lars Egenes Flemstrøm, Hjalmar Ljungberg, Vilhelm Weréen, Carl Appelgren, Amelia Hjortenhammar, Håkan Björkman; tromboner</p>

Med hjälp av digitala ljudbibliotek kan man få tillgång till ljudet av en orkester, men hur kan man återskapa känslan av en riktig orkester? Det finns flera metoder för att digitalt återskapa ett mänskligt framförande, två av de vanligaste är realtidsinspelning och datorsimulering. Båda metoderna kan användas för att efterlikna/återskapa mänskliga karaktärsdrag i musikaliska framföranden.I detta arbete jämfördes dessa metoder ur lyssnarens perspektiv, för att ta reda på vilken metod som bäst gynnar kompositörer av digital orkestral musik. Undersökningen utnyttjade en kvantitativ metod i form av en internetbaserad enkät där respondenterna fick svara på frågor och rangordna deras upplevelse av de olika metoderna.Resultatet visade bland annat att den generella upplevelsen av metoderna inte skiljde sig åt i genomsnitt, men att det fanns trender mellan olika lyssningsvanor och vilken metod som föredrogs. Mängden insamlad data var inte tillräcklig för att dra konkreta slutsatser, arbetet visar dock tendenser och kan användas som underlag till vidare forskning.

From a hermeneutic perspective, a qualitative study based on interviews of six musicians has been conducted. The informants work or have worked in orchestras with hierarchical or non- hierarchical structure. The asked questions concerned the informants’ experiences of equality, interaction, motivation, their personal musical development and the quality of the orchestra’s performance. The biggest differences that were noticed concerned the perceived degree of equality, which was higher in the non-hierarchical orchestra. Furthermore, the psychosocial environment correlates with equality in the orchestra and is thus a structural issue. All the informants stated that the best musical performance can be achieved in a hierarchical orchestra, in which all musicians play the part they auditioned to. Contrary to the results from the interviews, the literature used in this study states that the best musical quality is achieved in orchestras with a non-hierarchical structure. / Med utgångspunkt i ett hermeneutiskt perspektiv har en kvalitativ studie genomförts, med intervjuer av sex musiker. Dessa arbetar eller har arbetat i hierarkisk eller icke- hierarkisk orkesterstruktur. Frågorna som ställts har handlat om informanternas upplevelse av jämlikhet, samspel, motivation, den egna musikaliska utvecklingen samt det musikaliska resultatet i orkestern. De skillnader som var störst framkom i upplevelsen av jämlikhet, som upplevdes starkast i den icke-hierarkiska orkestern. Den psykosociala miljön relateras till jämlikheten i orkestern och är således en strukturell fråga. En gemensam åsikt som framkom i undersökningen var att det bästa musikaliska resultatet uppnås i den hierarkiska orkesterstrukturen där alla spelar den stämma de har provspelat sig till och således spelar med högsta möjliga nivå. De exemplen från litteraturen som tas upp visar dock en annan bild av hög musikalisk nivå, som uppnås i orkestrar med icke-hierarkisk struktur.

Cellisten Linnea Vikström utforskar relationen mellan dans och musik genom ett videoverk i vilken hon både spelar cello och dansar sin egen koreografi. Musiken hon koreograferat till heter My heart is in the East och är skriven av cellisten Mats Lidström. Linnea har bakgrund som dansare och reflekterar kring likheter och skillnader mellan hur dansare och musiker arbetar med musik. Kan musiker använda dans skapande som ett verktyg för att få en djupare förståelse av en utvald musik? Sammanfattningsvis kommer hon fram till att det går att använda dans som ett verktyg för att fördjupa sin uppfattning av en utvald musik.

I den här vetenskapliga essän, skriven i en form skapad på Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns Högskola, undersöker jag min kroppsliga erfarenhet av att spela kontrabas i en orkester. Den egna erfarenhet som gestaltas är en berättelse om ett framförande av Mozarts trettiofemte symfoni inför en tom salong med livestreamande videokameror i pandemins början. Fokus ligger på hur mitt medvetande pendlar mellan olika grader av inlevelse i musiken och spiraler av självupptagenhet. I min undersökning fokuserar jag på musicerandets paradoxala karaktär. Uppsatsen är strukturerad i två delar som arbetar med varsin paradox: Kroppsarbetets paradoxala abstrakthet samt den delade sårbarheten på scenen. Jag vänder mig till Maurice Merleau-Ponty för att undersöka hur musicerandet försöker upplösa gränserna mellan min kropp, kontrabaskroppen, rummet och kollegorna. Med Jean-Luc Nancy reflekterar jag över vad det innebär att vara en individ i en gemenskap, hur det singulära och plurala samspelar i orkestern och hur sårbarheten för oss längre bort från varandra. Thomas Manns Doktor Faustus används som en analogi. / In this academic essay I examine my bodily experience of playing the double bass in an orchestra. It is written in a form developed at the Centre for Practical Knowledge at Södertörn University. I portray my personal experience from a performance of Mozart’s Symphony No. 35 in an empty concert hall in front of live-streaming video cameras at the beginning of the pandemic. The focus lies in how my consciousness fluctuates between varying levels of being ‘in’ the music and spirals of self-obsession. In my exploration, I focus on the paradoxical character of making music. The essay is structured in two parts which each work with a paradox: the paradoxical abstractness of the bodily work, and the shared vulnerability on the stage. I turn to Maurice Merleau-Ponty to investigate how making music tries to transcend the boundaries between my body, the body of my double bass, the room, and my colleagues. With Jean-Luc Nancy, I reflect on what it means to be an individual in a collective, how the singular and plural interact in the orchestra and how the vulnerability takes us further apart. Thomas Mann’s Doctor Faustus is used as an analogy.