Bakgrund: Våld i nära relationer är ett välkänt och tabubelagt samhällsproblem som ofta sker i hemmet bakom stängda dörrar, där kraftig underrapportering och ett stort mörkertal gällande incidensen existerar. Det är ett område som anses svåridentifierat inom hälso- och sjukvården. Syfte: Syftet med litteraturstudien är att identifiera vilka hinder som existerar för sjuksköterskor i primärvården avseende identifiering av våld i nära relationer. Metod: En kvalitativ litteraturstudie där databaserna Cinahl och PubMed använts för datainhämtning. Kvalitetsgranskning av artiklarna har genomförts utifrån SBU:s granskningsmall. Resultat: Dataanalysen resulterade i 6 kategorier som av sjuksköterskor anses vara hinder vid identifiering av våld i nära relationer vid mötet med primärvården. 1) Sjuksköterskans förhållningssätt till våld i nära relationer 2) Rädsla, oro och bristande mod 3) Den våldsutsatta 4) Kulturella aspekter 5) Bristande kunskap och standardiserade procedurer 6) Tidsbrist. I resultatet framkom att majoriteten av studierna ansåg att kategori 1 och 2 var de starkaste bidragande faktorerna till att sjuksköterskor har svårt att identifiera våld i nära relationer. Konklusion: När en sjuksköterska hindras i sitt arbete, på grund av egna övertygelser, rädslor eller okunskap, patientens förhållningssätt och rädslor eller hög arbetsbelastning och tidsbrist så kan personcentrerad omvårdnad ej bedrivas. Det framgår tydligt hur området våld i nära relationer hanteras behöver ses över då situationen som existerar i dagsläget ej möjliggör att personer som är utsatta för våld i nära relationer tryggt kan vända sig till vården och erhålla adekvat hjälp och en personcentrarad omvårdnad och på så sätt få hjälp att bryta sig loss från situationen de befinner sig i. / Background: Intimate partner violence is a well-known and taboo societal problem which often takes place at home behind closed doors, where strong under-reporting and unrecorded numbers exist regarding the incidence. It is an area that is considered to be difficult to identify in health care settings. Aim: The purpose of this study is to identify what obstacles exist for nurses in primary care regarding the identification of violence in intimate partner relationships. Method: A qualitative literature study where the databases Cinahl and PubMed were used for data collection. Quality review of the articles has been carried out based on SBU's review template. Result: The data analysis resulted in 6 categories that nurses consider to be problem areas when identifying violence in intimate partner relationships in a primary care setting. 1) The nurse's personal approach to violence in intimate relationships 2) Fear, worry and lack of courage 3) The victim of violence 4) Cultural aspects 5) Lack of knowledge and standardized procedures 6) Lack of time. The results showed that the majority of studies considered categories 1 and 2 to be the strongest contributing factors to nurses having difficulty identifying violence in intimate relationships. Conclusion: When a nurse is obstructed in their work, due to personal beliefs, fears or ignorance, the patient's attitude and fears or high workload and lack of time, person-centered care cannot be carried out. It is clear that how the area of ​​violence in close relationships is handled needs to be reviewed as the situation that exists today does not enable people who are exposed to violence in intimate relationships to safely turn to care and receive adequate help and person-centered care and thus get help to break free from the situation in which they find themselves.

Bakgrund: Primärvården ska erbjuda bedömning och behandling till patienter med alla olika typer av vårdbehov. Hemsjukvården ska erbjuda vård till patienter dygnet runt i hemmiljö eller på särskilda boenden. Sjuksköterskor inom både primärvård och hemsjukvård möter patienter som plötsligt drabbats av ohälsa och en akut situation kan snabbt inträffa. Det är av stor vikt att sjuksköterskorna vet hur de ska agera och omhänderta patienten. Tidigare forskning tyder på att sjuksköterskor inom båda arbetsgrupperna upplever bristande kunskap och kompetens inom det akuta vårdandet samt att rutiner för träning inom detta område saknas. Syfte: Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av akuta situationer avseende vuxna patienter inom primärvård och hemsjukvård. Metod: Metoden som användes var systematisk litteraturstudie. Dataanalysen genomfördes enligt SBU:s beskrivning av tematisk syntes. Resultat: Studiens resultat baserades på elva artiklar med kvalitativ design. Dataanalysen resulterade i två analytiska teman innehållande flera deskriptiva teman. Det analytiska temat Akut omhändertagande fordrar professionalitet med de deskriptiva teman; Behov av självständighet, Hög arbetsmoral, Patientkännedom och förberedelser gynnar omhändertagandet, Stöd av bedömningsinstrument samt Betydelsen av kollegialt samarbete. Det analytiska temat Behov av förutsättningar till kompetensutveckling med de deskriptiva teman: Eget ansvar för kompetensutveckling och Ledningens engagemang och intresse för kompetensutveckling. Slutsats: Sjuksköterskors erfarenheter av akuta situationer inom primärvården är ännu ett obeforskat område. Sjuksköterskors erfarenheter av akuta situationer avseende vuxna patienter inom hemsjukvården visade att det fanns en bristande kunskap om det akuta omhändertagandet men också inom kompetensutvecklingen. Genom rutiner, riktlinjer och träning kan arbetsplatsen öka sjuksköterskornas självsäkerhet och bidra till en patientsäker vård.

Primärvården har i uppdrag att arbeta hälsofrämjande, samordna instanser och vara en lättillgänglig vårdinstans. Distriktssköterskan i primärvården skall bland annat arbeta med livsstilsförändringar genom att främja förändringar i människors beteende och vanor för bättre hälsa, välbefinnande, god livskvalitet och hållbar utveckling. Att använda digitala verktyg inom e-Hälsa och välfärdsteknik som gynnar patientens upplevelse av bibehållen eller ökad hälsa och välbefinnande åligger också distriktssköterskan. Vårdrelationen, det vårdande och lärande samtalet mellan distriktssköterska och patient kan genom att använda digitala verktyg förbättra patientens upplevelse av hälsa samt skapa en känsla av ökad delaktighet i det vårdande mötet. Det skapar goda förutsättningar till att stärka patientens egna hälsoresurser och motivation till att arbeta med nödvändiga livsstilsförändringar för att förebygga och behandla sjukdom. Syftet medexamensarbetet är att undersöka distriktssköterskors upplevelse av att arbeta med digitala verktyg i primärvården för hälsofrämjande livsstilsförändringar hos vuxna och äldre. Data insamlades genom intervjuer med åtta informanter med bakgrund som distriktssköterska. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys och fyra kategorier kunde urskiljas: Hantera och förstå e-hälsa och sjukvårdsteknik, e-Hälsa-och välfärdsteknikens påverkan på den personcentrerade vården, e-Hälsa-och välfärdsteknik kräver ledning, styrning och organisering samt e-Hälsa- och välfärdsteknik och patientsäkerhet. I resultatet framkom att även om distriktssköterskorna upplevde sig väl förtrogna med att arbeta mot ökad hälsa och lindra lidande så saknas tydliga mål och strategier gällande implementering av digitala verktyg i arbetet. Det kräver kunskap och kompetens men tid för detta saknades liksom tydliga riktlinjer. De flesta upplevde att digitaliseringen leder till ökad tillgänglighet som förenklar och sparat tid samt resurser på sikt. Det finns en viss oro att vissa patientgrupper hamnar utanför samt att patientsäkerheten skall äventyras. Diskussion fördes kring distriktssköterskornas upplevelse av att digitaliseringen kräver inte bara klinisk kunskap utan även tekniskt kunnande och att för att komma vidare krävs ett egenintresse och egenansvar.

Bakgrund: När patienter söker hälso- och sjukvård är primärvården ofta den första instansen i vårdledet. Vårdgarantin ställer krav på en god tillgänglighet och utvecklingen av digitala vårdtjänster gör att vårdkontakt via telefon och e-tjänst ofta utgör en större andel än det sedvanliga vårdbesöket. Detta ställer krav på en god kommunikation där distriktssköterskan spelar en viktig roll i att göra säkra bedömningar utan visuell kontakt. Motiv: Trots att distrikt- och sjuksköterskor utgör en viktig del i utvecklingen och användandet av digitala vårdtjänster i primärvården så är studier i ämnet bristfälligt. Tidigare studier har främst fokuserat på att studera erfarenheter av telefonrådgivning eller e-tjänstrådgivning separat.  Syfte: Att beskriva distrikt- och sjuksköterskors erfarenheter av att bedöma vårdbehov utan visuell kontakt. Metod: Studien genomfördes med individuella semistrukturerade intervjuer, både med sjuksköterskor (n= 5) och distriktssköterskor (n=3). Den insamlade datan analyserades genom kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier; “Att göra säkra bedömningar”, “Komplex kommunikation på distans” samt “Tid och tillgänglighet påverkar arbetsbördan”. Konklusion: Telefon- och e-tjänstrådgivning utgör en stor del av distrikt- och sjuksköterskors arbete inom primärvården. Uppgiften att bedöma vårdbehov utan visuell kontakt är komplex och innebär svårigheter när språket inte räcker till. Stöd från kollegor, egen erfarenhet och ett personcentrerat förhållningssätt i relation till patienten är viktiga förutsättningar för att göra patientsäkra bedömningar medan resurs- och tidsbrist ökar stressen och är ett hot mot patientsäkerheten. Genom att belysa dessa områden har studien kunnat presentera förslag för framtida forskning samt ge en indikation på politiska och organisatoriska förbättringsområden.

No description available.

Bakgrund:  En av de vanligaste orsakerna till att patienter söker sjukvård är depression. Medicinisk behandling har varit en av de mest använda metoderna för att behandla depression. Det har blivit allt vanligare att undersöka alternativa metoder som ett komplement. Mindfulness-baserad kognitiv terapi är en behandlingsmetod som utförs både i grupp och som egenvård. Det är viktigt för sjuksköterskor att hålla sig uppdaterad om både nya och beprövade behandlingsmetoder för att patienter ska få bästa möjliga vård. Syfte: Syftet var att undersöka patienters upplevelser av mindfulness-baserad kognitiv terapi vid depression inom primärvården. Metod: En allmän litteraturöversikt enligt Friberg (2012) har använts med induktiv ansats baserad på kvalitativa data. Resultat: I resultatet presenterades tre huvudkategorier med sex underkategorier baserade på patienters upplevelser. Huvudkategorierna är Personlig påverkan, Interaktion och Utmaningar. Underkategorierna är att Bättre kunna hantera sina tankar och känslor, Få en känsla av välbefinnande, Lättare att fokusera och vara uppmärksam, Känna ökad egenförmåga, Känslan av brist på tid eller plats att praktisera mindfulness och Bättre kunna hantera utmaningar.  Slutsats: Mindfulness-baserad kognitiv terapi upplevs på olika sätt för patienter med depression. Sjuksköterskor kan hjälpa patienter som lider av depression i primärvården genom att ge råd om egenvård och presentera olika behandlingsalternativ. Sjuksköterskor ska samarbeta med andra vårdgivare och patienter för att kunna erbjuda bra och säker vård. Patienterna upplevde MBKT som ett bra verktyg för att hantera depressiva symtom.

Bakgrund: Sjuksköterskan träffar många patienter med smärtsamma och långvariga bensår inom primärvård och hemsjukvård. Dessa bensår påverkar patientens livskvalitet. Sjuksköterskans erfarenhet kan leda till att patientens behandling, omvårdnad och livskvalitet förbättras. Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter med bensår inom primärvård och hemsjukvård.  Metod: En allmän litteraturstudie med induktiv ansats utfördes baserad på kvalitativa artiklar för att kunna beskriva sjuksköterskors erfarenheter. Sökning genomfördes i två databaser. Vid artikelgranskning användes granskningsmall för att kontrollera kvaliteten. Analys gjordes i tre steg genom att förstå innehåll, se likheter och skillnader samt sammanställa materialet. Resultat: Sjuksköterskors erfarenhet av bensår kunde beskrivas utifrån två teman och fem subteman. Organisationens inverkan på vården: att sakna kunskap och stöd, att möta hinder för en god omvårdnad och betydelsen av ett fungerande samarbete. Mötet med patienten: att lyfta blicken och se hela människan och att inte räcka till. Diskussion: Studien diskuteras utifrån trovärdighetsbegrepp för kvalitativa studier i metoddiskussionen. I resultatdiskussionen lyfts två fynd: Möjligheter till kunskapsutveckling och En önskan att ge personcentrerad omvårdnad. För att sjuksköterskor ska kunna ge en god omvårdnad till patienter med bensår behövs kunskap och samarbete men även att ledning, organisation och samhälle arbetar mot ett gemensamt mål. Vikten av att inge hopp, se helheten och ge möjlighet till delaktighet är en förutsättning i vårdmötet. Dock kan stress, hög arbetsbelastning och tidsbrist hindra sjuksköterskornas möjligheter till att arbeta personcentrerat.

Bakgrund: Människor med psykisk ohälsa utgör en stor del av patienterna inom akut- och primärvård. Det krävs därför att sjuksköterskor har en god kännedom om relationen mellan psykiska och fysiska besvär. Psykisk ohälsa är ett globalt folkhälsoproblem vilket innebär utmaningar för patienternas vardag. Patienter med psykisk ohälsa kan söka vård inom primär- och akutvård för fysiska såväl som psykiska besvär. Tidigare forskning visar att dessa patienter är en utsatt grupp med ökad risk för mortalitet. Det finns även en tydlig stigmatisering kopplat till psykisk ohälsa som kan utgöra ett hinder för patienter. Sjuksköterskans centrala roll i vården belyses. Syfte: Syftet med denna studie är att beskriva hur patienter med psykisk ohälsa upplever mötet med primärvården och akutmottagningen. Metod: En allmän litteraturöversikt baserad på kvalitativa artiklar med tolv artiklar valda ur databaserna CINAHL och PUBMED. Analysen utgick från Fribergs analysmetod som omfattade fyra steg. Resultat: Redovisas i följande tre huvudkategorier; Betydelsen av att bli väl bemött och tagen på allvar, Känslan av bristande självförtroende och självinsikt vid psykisk ohälsa och Problem med tillgänglighet. De sju underkategorier som bildats är följande; Sjuksköterskornas bemötande påverkade patientmötet, Sjuksköterskan tar inte hänsyn till patienternas behov, Stigmatisering och känsla av skam, Psykisk ohälsa leder till bristande självinsikt och självstigmatisering, Vårdmiljön upplevs påfrestande, Bristande kontinuitet och Bristande kompetens hos allmänsjuksköterskor.  Slutsats: Studien betonar sjuksköterskans roll i vården och mötet med patienter med psykisk ohälsa och dess påverkan på vårdupplevelser. Professionellt och empatiskt bemötande skapade en positiv vårdmiljö, medan bristande empati och stigmatisering ledde till negativa upplevelser. Utmaningar inkluderade patienters känsla av osynlighet och att inte tas på allvar, speciellt vid fysisk och psykisk samsjuklighet. Stigmatisering utgjorde ett betydande hinder för att söka hjälp, och självstigmatisering skapade inre rädsla. Olika vårdmiljöer påverkade också upplevelsen, med behov av förbättrad kompetens, minskad stigmatisering, och ökad tillgänglighet för en mer positiv vårdmiljö.

Bakgrund: Tidigare studier visade att direkt kontakt med fysioterapeuter har minskat belastningen hos läkare och möjliggjort en snabb tid för bedömning och vidare behandling. Studierna visade också vikten av tillräcklig kunskap och kompetens hos fysioterapeuter som ska arbeta som första bedömare. Syfte: Syftet med studien var att undersöka fysioterapeuters upplevelse av att arbeta som första insats i primärvården. Material och metod: En intervjustudie användes, där fyra semistruktuerade intervjuer genomfördes med fysioterapeuter som arbetar i primärvården med erfarenhet av att arbeta som första bedömare. Data analserades med en kvalitativ innehållanalys. Resultat: Resultatet visade att det finns ett stort ansvar att arbeta som första insats, ansvaret skiljer sig mellan fysioterapeuterna enligt vad de har av kunskap och kompetens. fysioterapeuterna upplevde en ökad status av arbete som första bedömare och kunde vinna patienternas förtrående efter att de visade i praktiken att de är kunniga. Slutligen visade studien att för att man ska kunna arbeta som första insats behöver en större verktygslåda som förenklar behandlingsprocessen för båda patienten och fysioterapeuten, lådan ska innehålla mer befogenhet såsom direkt remiss till ortoped eller annan specialist, även remiss till röntgen vid behov. Konklusion: Fysioterapeuterna som intervjuades  utryckte att de har tillräcklig kunskap av grundutbildningen och att de utvecklar sig löpande genom olika kurser i olika områden. De berättade i intervjuerna om behovet av mer befogenhet som fysioterapeuter får ta med sig såsom remiss till ortoped eller till röntgen utan behov att remittera patienten igen till älmenläkare på vårdcentralen bara för en remiss. Detta skulle förenkla arbetet för att kunna ge bättre bedömning och behandling i rätt tid.

Bakgrund: Demenssjukdomar ökar i samhället och primärvården har ett stort ansvar när det gäller att diagnostisera demenssjukdomar och har en stor roll i omvårdnaden kring patienterna med diagnosen. En demensdiagnos går inte att bota utan syftet med behandlingen är att möjliggöra en så god livskvalitet som möjligt, lindra symtom samt underlätta vardagen. Distriktssköterskan har en viktig roll i att stödja patienter med demensdiagnos genom att förbättra deras livskvalitet. Syfte: Syftet med studien var att beskriva primärvårdssköterskors erfarenheter av att utreda och arbeta med patienter vid misstänkt demensdiagnos/nyupptäckt demenssjukdom.Metod: En kvalitativ ansats med beskrivande design användes i studien. Åtta primärvårdssköterskor intervjuades i en region i Mellansverige. En intervjuguide användes och materialet analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys. Huvudresultat: I studiens resultat beskrevs arbetet som intressant och lärorikt men primärvårdssköterskorna upplevde att de inte hade tillräckligt med kunskap, samt belyste upplevelsen av att inte få tillräckligt med tid för att arbeta med demensutredningar och att patientgruppen inte upplevdes prioriterad. Slutsats: Erfarenheten hos primärvårdssköterskorna i studien var att det är komplext att utreda patienter med misstänkt demensdiagnos och att arbeta med patienter vid nyupptäckt demenssjukdom, speciellt när primärvårdssköterskorna inte kände att de hade den rätta kunskapen eller den rätta utbildningen för det. De upplevde ett bra samarbete med andra yrkeskategorier men att demenssjukdomar och utredningarna inte var prioriterade på hälsocentralerna. Primärvårdssköterskorna hade önskemål om att starta upp demensteam för bättre team-arbete kring patienter med misstänkt demensdiagnos för att kunna utföra ett bättre arbete kring denna patientgrupp.