Distriktssköterskors fördelning av arbetstid är lite utvärderad. Tidigare studier visar dock att en stor del av sjuksköterskors och distriktssköterskors arbete inom slutenvården och öppenvården används till arbete som ligger utanför den patientnära omvårdnaden. Syfte: Syftet med föreliggande studie har varit att kartlägga hur distriktssköterskor fördelar sin arbetstid mellan direkt och indirekt patientarbete och övrig tid, om distriktssköterskors fördelning av arbetstid skiljer sig mellan olika stora vårdcentraler och vilka erfarenheter distriktssköterskor har av förhållandet mellan direkt och indirekt patientarbete och övrig tid. Metod: Studien är genomförd som en deskriptiv tvärsnittsstudie med kvantitativ och kvalitativ ansats med självskattningsformulär och intervjuer. Resultat: Resultatet visade att av distriktssköterskornas totala arbetstid utgjordes 51 % av direkt patientarbete, 30 % av indirekt patientarbete och 19 % av övrig tid. Ingen signifikant skillnad i fördelning av arbetstid i förhållandet mellan direkt och indirekt patientarbete och övrig tid kunde påvisas för distriktssköterskor som arbetade vid olika stora vårdcentraler. Gemensamt för distriktssköterskornas erfarenhet i arbetet var förmågan att hantera en komplex yrkesroll. Förhållandet mellan direkt och indirekt patientarbete och övrig tid var komplex och de olika arbetsmomenten som distriktssköterskorna utförde integrerades i varandra. Slutsats: Studien har visat distriktssköterskornas reella och upplevda fördelning av arbetstiden samt hur arbetssituationen upplevdes. Av distriktssköterskornas arbetstid utgjordes 51 % av direkt patientarbete. Distriktssköterskeyrket upplevdes som komplext där förmågan till samordning av olika vårdgivares insatser var viktig. Resultatet skulle kunna användas som underlag vid förändrings- och förbättringsarbeten inom vård och omsorg, speciellt med tanke på distriktssköterskors arbetssituation.

Att arbeta sjukdomsförebyggande genom livsstilsförändringar är en viktig del av distriktssköterskans ansvarsområde. MI-modellen används som ett verktyg för att motivera patienten till livsstilsförändring vid ohälsosam livsstil. Sextio procent av distriktssköterskor innehar den grundläggande kompetensen om MI-modellen men endast 26 % av dem får möjligheten till regelbunden träning och repetition av modellen. Syftet med studien var att belysa distriktssköterskors erfarenheter av att arbeta enligt MI- modellen vid livsstilsförändringar, samt deras erfarenheter av fortbildning och repetition av modellen. En kvalitativ metod användes och åtta semistrukturerade telefonintervjuer utfördes med distriktssköterskor i södra Sverige. Vid dataanalysen användes manifest kvalitativ innehållsanalys. Analysen av data resulterade i fem kategorier: Användbar vid livsstilsförändringar, Skapar Empowerment, En svår balansgång för att inte ta över, Bygger på samarbete och motivation, Utveckla och aktualisera sin kunskap. Distriktssköterskorna beskrev modellen som användbar och resultatrik vid livsstilsförändringar. De använde sig av delar av modellen vid sina samtal och nyttjade de olika verktygen som finns att tillgå. MI-modellen beskrevs användbar vid olika situationer och som både längre och kortare rådgivningssamtal. Modellen upplevdes till viss del som svårarbetad och tidskrävande. Distriktssköterskorna påtalade svårigheter angående deras egen förmåga att hantera modellen. Samtliga distriktssköterskor beskrev att de önskade repetition och mer utbildning om MI för att stärka sin egen kompetens. Denna studie påvisar att regelbunden repetition och utbildning i MI behövs för att få distriktssköterskorna att känna sig trygga i sin yrkesroll och sin förmåga att kunna utöva MI- samtal på ett optimalt sätt. För att möta distriktssköterskornas behov behövs insatser göras i primärvårdsorganisationen.

Bakgrund: Sedan 1994 har distriktssköterskor fått förskriva läkemedel utifrån en lista som Socialstyrelsen ger ut och som revideras kontinuerligt. I en uppföljning som Socialstyrelsen gjorde 2004 sågs att distriktssköterskor trots att de såg klara fördelar med förskrivningsrätten ändå var väldigt försiktiga med att förskriva läkemedel. I Sverige har det inte genomförts så många studier när det gäller förskrivningsrätten och dess betydelse för distriktssköterskan i omvårdnaden och vilka faktorer som påverkar att förskriva läkemedel. Syfte: Att belysa distriktssköterskans upplevelse av förskrivningsrätten. Metod: I studien deltog 10 distriktssköterskor med förskrivningsrätt utifrån ett ”snöbolls urval” från tre olika vårdcentraler. Datainsamlingen gjordes med kvalitativ metod och bandade intervjuer med halvstrukturerade frågor som sedan analyserades med latent innehållsanalys som resulterade i fem kategorier. Resultat: Kategorierna som framkom under analysarbetet var kräver kunskap, ha kontroll, skapar osäkerhet, kräver kostnadsmedvetenhet och skapar frustration. Resultatet visade att distriktssköterskorna ansåg att förskrivningsrätten gav dem en viss ”status” och att de behöver förskrivningsrätten för att kunna arbeta självständigt och att de ger en specifik omvårdnadskunskap till sina patienter om deras läkemedel och behandling. Resultatet visade också på osäkerhet i förskrivningen, speciellt bland de nyutbildade. Sammanfattning: Distriktssköterskorna känner ett visst behov av kompetensutveckling, både att söka kunskap via Internet och farmakologisk vidareutbildning och att tid måste avsättas för att möjliggöra göra detta. En mer breddad förskrivning ses också som en naturlig utveckling inom sjukvården och då främst inom specifika områden som t.ex. diabetes, högt blodtryck, smärta och onkologi.

Abstrakt För att använda vårdresurserna på ett så effektivt sätt som möjligt är samarbete mellan olika aktörer viktigt. Särskilt viktigt blev det i glesbygdsområden där befolkningsunderlaget är lågt och offentlig serviceverksamhet skulle bedrivas. För att kunna ge detta till befolkningen behövdes samverkan mellan olika aktörer. I Närvård Frostviken bedrevs verksamheten med en samverkan mellan kommun och landsting. Syftet med studien var att belysa sjuksköterskornas uppfattning/upplevelse av en organisationsmodell där kommun, sjukvård och ambulans är integrerad. Studien visade hur sjuksköterskor upplevde en sådan samverkan både som arbetsmodell och organisation. En kvalitativ studie gjordes där tre sjuksköterskor vid Gäddede hälsocentral intervjuades med ljud och bild via webbkamera. Textens innehåll analyserades och ett tema framstod, samverkans möjligheter och begränsningar. Tre kategorier framträdde, syn på patientomvårdnad, upplevelser av sitt eget arbete och faktiska vårdens organisation. Resultatet visade att sjuksköterskorna upplevde organisationsformen både positivt och negativt. De upplevde att invånarna kände en trygghet i vårdkontakten, de fick en bred kompetens, god patientkännedom och var flexibla. Det som upplevdes negativt var splittring, otillräcklighet, ostrukturerat arbetssätt samt svårt att bibehålla spetskompetensen. Denna arbetsmodell ställde höga krav på medarbetarna och de efterlyste en tydligare struktur och bättre organisationsmodell.

Bakgrund: Distriktssköterskor inom primärvård och hemsjukvård arbetar regelbundet med in- och utskrivning av patienter mellan huvudmännen. Detta arbete regleras av ett länsövergripande avtal i Gävleborgs län. Huvudmännens personal har tidigare rapporterat om samarbetssvårigheter utifrån avtalets uppbyggnad, vilket skapar oro hos patienter och närstående. Syfte: Syftet med studien var att beskriva distriktssköterskors erfarenheter gällande in- och utskrivning av patienter mellan primärvård och kommunal hemsjukvård. Metod: Studien hade kvalitativ ansats med beskrivande design. Datainsamlingen skedde genom semistrukturerade intervjuer och analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Det övergripande temat som intervjuerna mynnade ut i var: Eftersträvan av ett gott samarbete för en gemensam personcentrerad vård, och utgjordes av de tre huvudkategorierna: Erfarenheter av processen vid in- och utskrivning, Erfarenheter av när in – och utskrivning fungerar och Brister i att få ett fungerande arbetssätt under in- och utskrivning. Kategorierna innehåller beskrivningar av erfarenheter av ett samarbete mellan huvudmän som stundtals var fungerande men som dock hade brister, vilket ledde till att det personcentrerade arbetet försämrades då medarbetares tid och energi lades på att lösa konflikter. Slutsats: Distriktssköterskorna i föreliggande studie beskrev erfarenheter av ett arbete med in- och utskrivning som var komplicerat relaterat till olika organisationsuppbyggnader och ett svårtolkat avtal. En gemensam vilja fanns hos distriktssköterskorna att arbeta personcentrerat. Studiens resultat kan ge ökad förståelse för varandras olika arbetssituationer och förhoppningsvis mynna ut i ett förbättrat samarbete med patienterna i fokus.

Bakgrund: Som distriktssköterska inom primärvården finns ett ansvarsområde och en arbetsbeskrivning som handlar om hälsofrämjande och förebyggande arbete. Studier visade att den ursprungliga arbetsbeskrivningen för en distriktssköterska har fått lämna plats till sjukvårdsarbete och sjuka patienter. Syftet: Syftet med denna studie var att beskriva hur distriktssköterskor som arbetar inom primärvården upplever sina förutsättningar att arbeta hälsofrämjande samt beskriva deras attityder till det hälsofrämjande arbetet. Metod: Kvalitativa intervjuer med semistrukturerade frågor som utfördes med tio distriktssköterskor. Intervjuerna analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Studien visade att distriktssköterskorna upplevde begränsade förutsättningar att arbeta hälsofrämjande. Brist på tid och resurser var framträdande orsaker. Trots detta så var distriktssköterskornas attityd till hälsofrämjande arbete övervägande positiv. Många uppgav att de dagligen försökte motivera patienter till en förändring genom att prata hälsofrämjande trots att syftet med besöket var något annat. De ansåg att det var en viktig del i yrkesrollen och att det kunde vara värdefullt för patienten om distriktssköterskan kunde motivera patienten till att genomföra någon förändring som kan leda till en bättre hälsa. Slutsats: Distriktssköterskorna som deltog i föreliggande studie upplevde begränsade förutsättningar till att arbeta hälsofrämjande, främst på grund av tids- och resursbrist. De hade dock övervägande en positiv attityd till arbetet och försökte ta varje tillfälle att prata hälsofrämjande. De ansåg arbetet vara en viktig del i deras yrkesroll och önskade mer tid och resurser till detta.

Syftet med studien var att beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av arbete med klienter i arbetsför ålder med långvarig smärta inom primärvård. För att besvara syftet valde författarna att använda en kvalitativ metod med intervju för datainsamling. Tio arbetsterapeuter verksamma inom primärvård intervjuades. Data analyserades utifrån en kvalitativ manifest innehållsanalys vilket resulterade i tre kategorier: Erbjuda arbetsterapeutiska interventioner efter individuella behov och önskemål; Personliga och kontextuella faktorers inverkan på val av interventioner; Betydelse av prevention och samverkan med andra parter. Studiens resultat avspeglade arbetsterapeuternas erfarenheter av ett klientcentrerat arbetssätt där klienternas behov och önskemål var vägledande, men även att samverkan i arbetet var centralt. De interventioner som arbetsterapeuterna erbjöd var mångsidiga. Interventionerna syftade till att öka klienternas medvetenhet och kunskap samt ge dem verktyg och strategier för att uppleva balans i vardagen, trots smärta. Arbetsterapeuterna såg även betydelsen av att interventioner påbörjades i ett tidigt skede för att kunna förebygga långvarig smärta. Studiens resultat kan bidra med att belysa den roll arbetsterapeuter har inom primärvård i arbetet med klienter med långvarig smärta. Det finns behov av forskning som sätter fokus på arbetsterapi inom primärvård och klienter i arbetsför ålder med långvarig smärta.

Bakgrunden till studien var att i takt med en ökad kunskap om att en stor andel sjukdomar går att påverka med förändrad livsstil ökar kraven på hälso- och sjukvårdspersonalen att kunna motivera patienter att förändra levnadsvanor. Syftet med studien var att beskriva distriktssköterskors erfarenheter av samt vilka förutsättningar de har till att arbeta preventivt inom det dagliga arbetet i primärvården. Metoden för studien var kvalitativ studie med deskriptiv design. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med öppna frågor och tio distriktssköterskor inom primärvården deltog. Intervjuerna analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Huvudresultatet som framkom i studien var att deltagarna försökte arbeta preventivt i allt de gjorde, att det var något som fanns inom dem och att det var primärvårdens huvudsyfte. Det preventiva arbetet försvårades med att deltagarna inte hade tid eller resurser för utförandet. Något mer deltagarna beskrev försvårade det preventiva arbetet var när patienten inte var motiverad till livsstilsförändringar eller att deltagarna blev begränsade i att de upplevde att ämnet var känsligt att ta upp. För att underlätta det preventiva arbetet önskade deltagarna i studien mer utbildning för att öka kompetensen och höll dem uppdaterade. En osäkerhet framkom gällande arbetsrutiner för preventivt arbete då deltagarna inte alltid visste vilka arbetsrutiner som gällde, vart de kunde hitta dessa samt att de inte följdes. Slutsatsen är att deltagarna i studien beskrev hur de arbetade preventivt i allt de gjorde men det hanns inte med p.g.a. tids- och resursbrist. Till följd av otydliga arbetsrutiner arbetade inte deltagarna på samma sätt

No description available.

Urininkontinens är ett utbrett folkhälsoproblem som innebär ett stort socialt problemför många individer. Urininkontinens förknippas med skamkänslor och upplevs avmånga kvinnor som något tabu och har en negativ påverkan på livskvalitén. Kvinnorignorerar ofta symtomen och väntar länge innan de söker hjälp då urinläckaget inteupplevs som en sjukdom. Syftet med studien var att undersöka hur distriktssköterskankan identifiera kvinnor med urininkontinens. En tidig identifiering av kvinnor medurininkontinens kan medföra hälsovinster såväl på individnivå som på hälso-ochsjukvårdsnivå. Metoden är en integrativ systematisk litteraturstudie, där bådekvalitativa och kvantitativa resultatartiklar ingår. Resultatet visar att det behövsinformation och utbildning, ett multidisciplinärt samarbete samt ett aktivt arbetegenom screening för att identifiera kvinnor med urininkontinens. Ett störreinformationsflöde och rådgivning från primärvården är önskvärt för att minska dentabubelagda stämpeln som urininkontinens har. Framtida forskning bör riktas påprevention, screening, utredning och behandling av urininkontinens. Ettmultidisciplinärt samarbete krävs då kvinnor inte enbart träffar distriktssköterskaninom primärvården utan även besöker andra vårdinrättningar. Primärvårdensförebyggande arbete och patientundervisning kommer fortsätta att vara viktigt nu ochi framtiden då urininkontinens ökar med åldern i en allt åldrande befolkning. / Urinary incontinence is a broad health issue which causes an extensive social impact and consequences for many individuals. Urinary incontinence is often accompanied by feelings of shame and by social taboo. It has a negative impact on quality of life. Women tend to ignore the symptoms and refrain from seeking medical help because urinary leakage is generally not perceived as an illness. The purpose of this study is to determine how a district nurse can identify women who suffer from urinary incontinence. Detection is crucial in regaining a beneficial health status, both on an individual level as well as on a national health care level. The method applied in this study is a systematically integrated study of literature. Results state a need for information and education, as well as cooperation between multiple health care disciplines and through screening in order to identify women who suffer from urinary incontinence. A broader information flow, guidance and advice from primary care givers is essential in order to decrease the level of taboo. Future research should be aimed at prevention, screening, evaluation and treatment of urinary incontinence. A multi-disciplinary work ethic is essential as urinary incontinence is often not the primary reason for medical help seeking, neither is every potentially affected woman by definition being seen by a district nurse. Prevention on a primary care level combined with the education of patients is and will remain a crucial factor as urinary incontinence prevalence increases with age. The phenomenon of a generally increasing overall ageing population within the western world should be taken into account.