Bakgrund: Enligt Hälso- och sjukvårdslagen ställs kravet att vården ska bygga på respekt   för patientens integritet och självbestämmande. Trots detta visar studier att kravet inte uppnås, då patienter inte känner sig delaktiga i vården i den utsträckning de önskar. Studier visar på att det inom psykiatrin kan ta tid att införliva patientdelaktighet, då ett gammalt paternalistiskt synsätt på patienter lever kvar på sina håll. Inom ätstörningsvården beskrivs patientdelaktighet som en ledstjärna i behandlingen, men många människor med ätstörningar är svåra att engagera i behandling då de kan vara ambivalenta eller förnekar och inte ser allvaret i sjukdomen. I vårdsituationer uppstår ibland en konflikt mellan patientens rätt till delaktighet i sin egen vård och vad vårdpersonal tänker är det rätta och bästa för personen. Sjuksköterskan är den som står patienten närmast i omvårdnaden och har ett professionellt ansvar att göra patienten delaktig i sin behandling.  Syfte: Syftet med föreliggande studie är att undersöka hur sjuksköterskor beskriver  patientdelaktighet vid ätstörningsbehandling i psykiatrisk heldygnsvård. Metod: Studien är en kvalitativ studie med induktiv ansats där semistrukturerade intervjuer genomfördes med sex sjuksköterskor verksamma inom ätstörningsvården, från två olika heldygnsavdelningar i Stockholm. Intervjuerna spelades in och transkriberades för att sedan analyseras enligt kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Studien resulterade; i sex huvudkategorier; Påverkan, Bemötande, Relation,  Organisation och vårdmiljö, Sjuksköterskans situation och Patientens situation med vardera tre underkategorier. Diskussion: Resultatet diskuterade utifrån Kari Martinsens omvårdnadsteori samt annan relevant forskning. / Background: The Swedish Health Care Act states that all care in Sweden should be based in the respect for patient integrity and self-determination. Despite     this, studies show that this requirement is not achieved, as patients do not feel involved in the care to the extent that they would wish. Studies have shown that in psychiatric care, it may take time to incorporate patient- participation, as healthcare professionals' view of patients in many places still tends to be characterized by paternalism. Patient participation is described to be a guiding principle in the treatment within eating disorder care, but as patients can often be either ambivalent to their illness, deny it or not take it seriously, their involvement in the treatment can be difficult to achieve. In situations of care giving, a conflict sometimes occurs between the patient’s right to participate in his or her own care, and the healthcare professional´s ideas of what is right and best for the person. The nurse is the one working the closest to the patient in nursing care and hence has a professional responsibility to make the patient involved in the treatment. Aim: The aim of the study is to investigate nurses’ descriptions of patient participation in eating disorders treatment in psychiatric inpatient care. Method: The study is a qualitative inductive study. Semi-structured interviews were conducted with six nurses from two different inpatient care wards specialized in treatment of eating disorders. The interviews were recorded and transcribed and then analyzed through qualitative content analysis. Results: The study resulted in six main categories; Influence, response,  Relationship, Organization and care environment, The nurse´s situation and The patient´s situation with each three respective subcategories.  Discussion: The results were discussed based on Kari Martinsens theory about nursing       and other relevant research.

Bakgrund: Den psykiatriska slutenvården ska hjälpa patienten att lindra lidande. Det är av betydelse hur personalen bemöter patienten samt hur patienten vill bli bemött för att de ska kunna bygga upp en relation till varandra. Mötet med patienten är en viktig del i vårdandet och hur vården upplevs. All psykiatriska slutenvård bör sträva efter att vara personcentrerad och individuellt anpassad. Syfte: Syftet var att undersöka patienters upplevelse av mötet med vårdpersonalen i den psykiatriska slutenvården. Metod: En systematisk litteraturöversikt med tolv kvalitativa artiklar. Resultat: Patienterna vill bli sedda, de vill att personalen ska vara tillgänglig och engagerad. Patienten önskar att personalen ska värna om patienternas integritet och autonomi. Patienterna vill att personalen tar kontakt med dem och försöker skapa en relation. Om patienterna har en god relation till personalen, har patienterna en större benägenhet att prata om deras psykiska hälsa. Patienterna kunde känna att personalen “gömde” sig när de hade andra arbetsuppgifter som inte var patientnära. Detta kunde leda till att vissa patienter blev agiterade och irriterade över att personalen var osynlig på avdelningen.  Det framkom att vissa patienter upplevde att personalen använde sig av maktmissbruk över dem, till exempel när någon undersökning skulle se eller bara ett samtal. Detta upplevde patienterna som att det hela tiden var vårdpersonalen som bestämde, vad som skulle hända och när. Slutsats: Vi som är ansvariga för omvårdnaden av patienterna som lider av psykisk ohälsa har ett stort ansvar, och det är att se till att alla patienter blir sedda, och får den uppmärksamhet var och en behöver. Vi måste prioritera våra patienter före exempelvis kontorsarbete eller att vara i köket. Vi måste bemöta patienterna med respekt och inte se dem som en sjukdom utom att de faktiskt är människor / Background: Psychiatric outpatient care should help the patient to relieve suffering. It is important how the staff responds to the patient and how the patient wants to be treated so that they can build up and relationship with each other. Meeting with the patient is an important part of caring and how they experience spring. All psychiatric inpatient care should strive to be person-centered and individually adapted. Purpose: The purpose was to explore the patients´ experience of the meeting with the healthcare staff in the psychiatric inpatient care. Method:A systematic literature review with twelve qualitative articles. Results: Patients want to be seen, they want staff to be available and engaged. The patient wants the staff to protect the patients' integrity and autonomy. Patients want the staff to contact them and assure to create a relationship. If patients have a god-relationship with staff, patients have a greater tendency to talk about their mental health. Patients could feel that the staff "hid" when they had other tasks that were not patient-friendly. This could cause some patients to become agitated and annoyed that staff were invisible in the ward. It turned out that some patients felt that the staff used abuse of power over them, for example when an investigation would see or just one call. The patients felt that it was always our staff who decided what would happen and when. Conclusion: We who are responsible for the care of patients suffering from mental illness have a great responsibility, and that is to make sure that all patients are looked after, and receive the attention everyone needs.We must prioritize our patients before, for example, office work or being in the kitchen. We have to treat patients with respect and not see them as a disease except that they are actually people.

Bakgrund: Tidigare forskning beskriver att sjuksköterskor i stor utsträckning erfar vården av personer med självskadebeteende utmanande samtidigt som forskning kring personernas erfarenheter visar att de ofta upplever vården negativt. Vården har ofta ett fokus på olika säkerhetsaspekter och negativa attityder bland vårdpersonal kan leda till ett sämre bemötande. Sjuksköterskornas erfarenheter visar på ett behov av ökad kunskap kring självskadebeteende. Syfte: Sjuksköterskors erfarenheter av att vårda personer med självskadebeteende inom psykiatrisk slutenvård. Metod: Studien har en kvalitativ design med induktiv ansats. Data samlades in via semistrukturerade intervjuer och sex sjuksköterskor verksamma i psykiatrisk slutenvård deltog. Resultatet analyserades via en kvalitativ innehållansalys. Resultat: Resultatet visar att sjuksköterskornas erfarenheter handlar om att vårda i det känslomässigt komplexa, viktiga aspekter kring att vårda tillsammans med andra samt betydelsen av att mötas i det svåra. Slutsats: Vårdandet innebär att sjuksköterskor påverkas känslomässigt och de upplever ofta att de inte vet hur de ska hjälpa personerna. Den vårdande relationen ses som viktigast för främjandet av en god vård. Reflektion och stöd av teamet är betydelsefullt, dels genom att arbetssituationen upplevs lättare, dels genom ett genererande av gemensamma kunskaper kring vårdandet. / Background: Previous research describes that nurses to a large extent find the care of people with self-harming behavior challenging and difficult, while research on the persons experiences shows that they often experience the care in a negative manner. Negative attitudes exist among healthcare staff, which can lead to poorer treatment. The nurses’ experiences show a need for increased knowledge about self-harming behaviour. Aim: Nurses experiences of caring for people with self-harming behaviour in psychiatric inpatient care. Method: The study has a qualitative design with an inductive approach. Data were collected via semi-structured interviews and six nurses working in psychiatric inpatient care participated. The result was analyzed by a qualitative content analysis. Result: The results show that the nurses experiences are about caring in an emotional complexity, important aspects of caring among others and the importance to be able to meet the person in emotionally demanding situations. Conclusion: Caring leads to evoking of complex emotions and the nurses often feel that they do not know how to help the person. The caring relationship is seen as the most important aspect of good care. Reflection and support by the team is experienced important because it leads to a better work situation as well as it generates knowledge of self-harming behaviour.

Bakgrund: Den psykiska ohälsan ökar och den vuxenpsykiatriska heldygnsvården har stor press på sig, både utifrån personalbrist, ökat behov och efterfrågan av personcentrerad vård samt med ett ansvar att behandla och möta ett brett spektrum av komplicerade psykiatriska diagnoser och tillstånd. Sjuksköterskor inom psykiatrisk vård besitter ofta stor kunskap och erfarenhet och kan bidra till att stärka vården men får inte alltid utrymme att kliva fram och ta det ansvar som professionen representerar. Rebellsjuksköterskor kan genom sitt driv, patientfokuserade och ledande egenskaper bana väg för andra sjuksköterskor att våga kliva fram och ta sitt professionella ansvar, samt bidra till en positiv utveckling av en säker, personcentrerad vård. Denna studie vill öka kunskapen kring erfarenheter av rebelledarskap för att skapa större förståelse för hur detta kan främjas och användas för att bidra till utvecklingen av vården. Syfte: Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av rebelledarskap i vuxenpsykiatrisk heldygnsvård. Metod: Studien har genomförts med deskriptiv design och kvalitativ ansats. Datainsamlingen har skett genom semistrukturerade intervjuer med åtta sjuksköterskor med erfarenhet av rebelledarskap inom vuxenpsykiatrisk heldygnsvård i Sverige och har analyserats med en induktiv, kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen mynnade ut i tre huvudkategorier: att rebelledarskap kan vara en ensam resa på en väg kantad av utmaningar, att rebelledarskap kan driva verksamheten framåt och stärka en personcentrerad vård, samt att rebelledarskap är en inre drivkraft som utgår från profession och kompetens. Slutsats: Genom sitt driv att förbättra vården och hitta mer individanpassade lösningar utifrån patientens unika omvårdnadsbehov kan rebellsjuksköterskan utgöra en viktig resurs för utvecklandet av en mer personcentrerad psykiatrisk heldygnsvård. Mer forskning behövs för att klargöra hur rebellsjuksköterskans insatser påverkar patienternas återhämtning, samt för att potentiellt kunna bidra till en tydligare arbetsbeskrivning för sjuksköterskor inom vuxenpsykiatrisk heldygnsvård.

Bakgrund: Vårdmiljön inom psykiatrisk heldygnsvård har beskrivits framkalla olika känslor och präglas av en hård miljö där patienter bland annat kan vårdas mot sin vilja och vara utsatta för tvångsåtgärder och restriktioner. Aggressivitet är vanligt förekommande på dessa avdelningar och bedöms vara ett problem. En kunskapslucka finns vad gäller vilka patienter och situationer som ökar risken för aggressivitet inom kontexten psykiatrisk heldygnsvård. Syfte: Att identifiera karaktäristiska drag hos patienter med aggressivt beteende och identifiera aspekter som påverkar situationer där hot- och våldsincidenter uppstått inom psykiatrisk heldygnsvård samt syntetisera en förklaringsmodell. Metod: En integrativ litteraturöversikt beståendes av både kvalitativa och kvantitativa artiklar. Materialet analyserades med hjälp av Whittemore och Knafls (2005) arbetsprocess. Resultat: Resultatet genererade i tre huvudteman och tio underteman. Följande tre huvudteman identifierades: patienten som en trigger, vårdmiljön som en trigger och personalen som en trigger. Diskussion: Metoden diskuteras utifrån begreppen: trovärdighet, pålitlighet, bekräftelsebarhet och överförbarhet. Resultatets huvudfynd diskuteras med stöd av tidigare forskning och i relation till Phil Barkers teori tidvattenmodellen. / Background: The care environment within psychiatric inpatient care has been described to create different emotions and is characterized as a hard environment where patients sometimes are treated against their will and can be exposed to coercive measures and restrictions. Aggressiveness is common at these wards and is considered a problem. There is a knowledge gap when it comes to patients and situations that increase the risk for aggressiveness in the context of psychiatric inpatient care. Aim: To identify characteristic features of aggressive patients and to identify aspects that effects situations where threats and violence has occurred in psychiatric inpatient care and to synthesise an explanatory model. Method: An integrative literature overview containing both qualitative and quantitative articles. The data were analysed using Whittemore and Knafl’s (2005) working procedure. Results: The result generated in three main themes and ten subthemes. Following three main themes were identified: the patient as a trigger, the care environment as a trigger and the staff as a trigger. Discussion: The method is discussed in relation to these concepts: trustworthiness, dependability, confirmability and transferability. The results are discussed with support of previous research and in relation to Phil Barker's theory the Tidal model.

Mental health is a growing concern for adolescents. Billions of dollars are spent annually on mental services for youth. Many adolescents experience abuse, suicidal ideations, psychotic disorders, substance abuse, and other challenges. Recurring inpatient psychiatric hospitalizations are increasing among adolescents. The recurring admissions impact adolescents significantly socially, psychologically, and financially. Social workers are a vital part of this treatment process from admission to discharge. The research question asked what were the issues and challenges social workers encounter when conducting discharge planning with adolescents receiving recurring inpatient psychiatric treatment. The purpose for this doctoral project was to carefully examine the discharge planning process while identifying ways social workers can positively impact the process. Key concepts for this project were adolescent, inpatient hospitalization, recurring hospitalization, and discharge planning. Systems theory was used to inform the project. This action research study allowed social workers to share their experiences and perspectives about the role of social workers in discharge planning. Seven participants were identified using purposive sampling. One focus group provided data for project. Data analysis consisted of in vivo and process coding. Four participant-inspired themes identified related to issues and challenges in discharge planning include (a) adequate resources, (b) insurance restrictions, (c) rapport with adolescents, and (d) parental participation. Social work practice and positive social change implications include establishing follow-up protocol for all adolescent discharges from inpatient settings and increasing the use of encouragement and engagement strategies for rapport building with adolescents.

Abstract Attention deficit hyperactivity disorder (ADHD) and disruptive behavior disorder (DBD) are two very common and co-occurring psychiatric disorders among children and adolescents. They are among the leading reasons for clinical referrals to child and adolescent mental health facilities worldwide and have many unfavorable consequences with a high cost to society. In this thesis, the potential early risk factors associated with ADHD and/or DBD were examined, the current well-being of the adolescent with ADHD and/or DBD was evaluated and the later education and the psychiatric morbidity of the adolescent were researched. The study population in this thesis is based on a subsample of the Northern Finland Birth Cohort 1986 (NFBC 1986) containing 457 study subjects, of which 91 (19.9%) were diagnosed with ADHD, 44 (9.6%) with DBD, 72 (15.6%) with comorbid ADHD and DBD and 250 (54.7%) with neither of these disorders. Confirmatory factor analysis, Kaplan-Meier survival analysis, Kruskal-Wallis one-way analysis of variance and several regression analyses were carried out in the study. This thesis contains four original publications. The results in the first publication indicated that there are different risk factors in childhood associating with different behavioral problems in adolescence. The differences between behavioral problems were also visible in the results of the second publication, where those adolescents who were diagnosed with both ADHD and DBD had more severe conduct disorder symptoms and had increased risks for many psychiatric disorders. The results from the third publication suggested that those adolescents who were diagnosed with both ADHD and DBD fared worse in school at the end of ninth grade and were later less likely to achieve higher than basic education. Finally, the fourth publication showed that the adolescents diagnosed with DBD (both with and without ADHD) seemed to have an increased risk for admittance to the psychiatric inpatient hospital. This thesis underlines the differences between children and adolescents diagnosed with ADHD and/or DBD and emphasizes the role of comorbidity between these disorders as an indicator of poorer outcomes later in life. / Tiivistelmä Tarkkaavaisuus- ja ylivilkkaushäiriö (attention deficit hyperactivity disorder, ADHD) sekä käytös- ja uhmakkuushäiriöt (disruptive behavior disorder, DBD) ovat hyvin yleisiä – ja usein yhtä aikaa ilmeneviä – lasten ja nuorten psyykkisiä häiriöitä. Nämä häiriöt ovat hyvin usein syynä lasten ja nuorten psykiatristen terveyspalveluiden käyttöön. Niillä on myös todettu olevan useita epätoivottuja seurauksia, joiden hoitaminen puolestaan nostaa yhteiskunnan kuluja. Tämä väitöskirjatyö tutkii mahdollisia varhaisia riskitekijöitä, jotka assosioituivat ADHD- ja/tai DBD-häiriöiden kanssa, arvioi näillä häiriöillä diagnosoitujen nuorten sen hetkistä hyvinvointia ja tutkii näiden nuorten kouluttautumista sekä muuta psykiatrista sairastavuutta. Tutkimusaineisto koostuu Pohjois-Suomen syntymäkohortti 1986 (Northern Finland Birth Cohort 1986, NFBC 1986) -aineiston osaotoksesta, johon kuuluu 457 henkilöä. Osaotoksesta 91:llä (19,9 %) oli diagnosoitu ADHD, 44:llä (9,6 %) DBD ja 72:lla (15,6 %) komorbidi ADHD ja DBD. 250 henkilöllä (54,7 %) osaotoksesta ei ollut diagnosoitu kumpaakaan diagnoosia. Aineiston analysoinnissa käytettiin konfirmatorista faktorianalyysiä, Kaplan-Meierin elossaolomenetelmää, Kruskal-Wallisin yksisuuntaista varianssianalyysiä ja useita regressioanalyysejä. Tämä väitöskirja koostuu neljästä osajulkaisusta. Ensimmäisen osajulkaisun tulokset osoittivat, että eri riskitekijät lapsuudessa assosioituivat eri käytösongelmiin nuoruudessa. Eri käytösongelmien eroavaisuudet olivat myös nähtävillä toisessa osajulkaisussa: niillä nuorilla, joilla oli diagnosoitu komorbidi ADHD ja DBD, todettiin olevan vakavampia käytöshäiriöiden oireita sekä kohonnut riski useisiin muihin psykiatrisiin sairauksiin. Kolmannen osajulkaisun tulokset viittasivat näiden nuorien, jotka oli diagnosoitu komorbidillä ADHD:lla ja DBD:llä, pärjäävän huonommin koulussa ja valmistuvan muita todennäköisemmin vain peruskoulusta. Lopuksi neljännessä osajulkaisussa todettiin, että DBD diagnoosin nuorena saaneilla (riippumatta ADHD diagnoosista) näytti olevan kohonnut riski psykiatriseen osastohoitoon joutumiselle. Tämä väitöskirjatyö alleviivaa tarkkaavaisuus- ja ylivilkkaushäiriöllä sekä käytös- ja uhmakkuushäiriöillä diagnosoitujen lasten ja nuorten eroavaisuuksia ja korostaa kyseisten häiriöiden komorbidin ilmenemisen roolia huonon lopputuloksen ennustetekijänä myöhemmin nuoren elämässä.

Bakgrund: I tidigare forskning beskrivs svårigheter i att vårda patienter med självskadebeteende. Utbildning och erfarenhet ses av sjuksköterskorna vara av stor vikt för ett professionellt agerande gentemot patienterna. Patienterna uppger svårigheter i att söka vård då de uppfattar självskadebeteendet som skambelagt och att de ofta får erfara ett oprofessionellt bemötande från omvårdnadspersonal. Tidigare forskning gällande patienter med självskadebeteende inom den rättspsykiatriska vårdkontexten är knapphändig och det finns behov av mer studier i ämnet. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter med självskadebeteende inom rättspsykiatrisk slutenvård. Metod: Tio semistrukturerade intervjuer genomfördes. Deltagarna i studien var fem grundutbildade sjuksköterskor och fem specialistutbildade sjuksköterskor inom psykiatrisk vård. Insamlade data analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Sjuksköterskorna erfar att det är viktigt i vårdandet av en patient med självskadebeteende att skapa trygghet hos patienten och att vara lyhörd inför patientens situation. Att vårda en patient med självskadebeteende ses av sjuksköterskorna som ett krävande arbete och det finns risk att känna sig otillräcklig. Slutsats: Omvårdnaden skulle vinna på att patientens berättelse får stå i centrum för vården. Skapandet av en trygg relation med patienten möjliggör förståelse för patientens självskadebeteende. Samarbete mellan kollegor ses kunna vara avgörande för hur vården bedrivs. Sjuksköterskorna efterfrågar mer kunskap i hur vården bäst utformas för patienter med självskadebeteende inom rättspsykiatrisk slutenvård. / Background: Previous research describes difficulties in caring for patients with self-harming behavior. Education and experience are seen by the nurses to be of great importance for a professional action towards the patients. Patients report difficulties in seeking care as they perceive the self-harming behavior as shameful and that they often experience unprofessional treatment from nursing staff. Previous research regarding patients with self-harming behavior in the forensic psychiatric care context is scarce and there is a need for more studies in the subject. Aim: To describe nurses experiences of caring for patients with self-harming behavior in forensic psychiatric inpatient care. Method: Ten semi-structured interviews were conducted. The participants in the study were five basic nurses and five specialized in psychiatric care. Collected data were analyzed on the basis of a qualitative content analysis with an inductive approach. Result: The nurses experience that it is important in the care of a patient with self-harming behavior to create a feeling of security for the patient and to be sensitive to the patient's situation. Caring for a patient with self-harming behavior is seen by nurses as a demanding job and there is a risk of feeling inadequate. Conclusion: Nursing would benefit from the patient's story being at the center of care. The creation of a secure relationship with the patient enables an understanding of the patient's self-harming behavior. Cooperation between colleagues can be seen to be decisive for how care is conducted. The nurses demand more knowledge in how care is best designed for patients with self-harming behavior in forensic psychiatric inpatient care.

Bakgrund: Patienter med psykisk ohälsa har ofta flera sjukdomstillstånd samtidigt och har en ökad risk att drabbas av somatisk samsjuklighet. All hälso- och sjukvård avser att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar. Sjuksköterskor bör därför arbeta för god omvårdnad och ha ett helhetsperspektiv. Den somatiska vården för patienter med psykisk ohälsa och samtidig somatisk samsjuklighet är bristfällig och kan leda till att patienterna får en sämre vård och hälsa. Sjuksköterskor saknar ofta kunskap när det gäller att vårda dessa patienter och det saknas ofta etablerade arbetsprocesser inom den psykiatriska heldygnsvården.  Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors upplevelse av att vårda patienter med somatisk samsjuklighet inom psykiatrisk heldygnsvård. Metod: Studien var en intervjustudie med kvalitativ ansats. Tretton sjuksköterskor intervjuades med hjälp av semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna analyserades med en kvalitativ innehållsanalys på latent nivå.  Resultat: Det framkom fyra teman; Ett åtagande i en miljö som inte är rustad, En avancerad men utmanande uppgift, Ett ansvarsfullt men utsatt uppdrag, Ett pålitligt och fullständigt vårdande genom erfarenhet och samarbete. Till dessa anknöts det vidare åtta sub-teman. Slutsats: Vårdandet av patienter med somatisk samsjuklighet inom den psykiatriska heldygnsvården är komplext. Resurser och en tydlig ansvarsfördelning för patientens samlade vårdbehov saknas, vilket påverkar patientens möjlighet till adekvat vård. Sjuksköterskan bär ett tungt professionellt och etiskt ansvar för såväl den somatiska som den psykiatriska vården och känner sig utsatt och ensam. Införande av reflektion på arbetsplatsen ses som en möjlighet i att förebygga sjuksköterskors ohälsa. Ledningen anses även behöva utveckla tydliga strukturer kring ansvarsfördelning för vårdpersonalens arbete, för att göra sjuksköterskans roll i den psykiatriska heldygnsvården mer synlig och på så sätt förhindra utsatthet. Den psykiatriska slutenvården anses vara i behov av att rustas upp resursmässigt, dels med kunskap, material och logistiska resurser för att ha förutsättningar att kunna bedriva en god vård för patienter med somatisk samsjuklighet. / Background: Patients with mental illness often have several medical conditions at the same time and have an increased risk of developing somatic comorbidity. All health care intends to medically prevent, investigate and treat diseases, and nurses should therefore thrive towards good nursing and have a holistic perspective. The somatic care for patients with mental illness with comorbid somatic diseases is deficient and can lead to patients not receiving adequate care and in the long run, poorer health. Nurses often lack the knowledge to care for these patients and work processes regarding this issue needs to be established.  Aim: The aim was to describe nurses experience of caring for patients with somatic comorbidity in psychiatric inpatient care.  Method: The study was an interview study with a qualitative approach. Thirteen nurses were interviewed using semi-structured interviews. The interviews were analyzed with a qualitative content analysis at a latent level. Results: Four themes emerged; A commitment in an environment that is not equipped, An advanced but challenging task, A responsible but exposed assignment, A reliable and complete care through experience and cooperation. To these, eight sub- themes were attached. Conclusion: The care of patients with somatic comorbidity in psychiatric inpatient care is complex. Both resources and a clear distribution of responsibilities for the patients overall care needs are lacking, which affects the patients’ possibility for adequate care. The nurse has a substantial professional and ethical responsibility for both somatic and psychiatric care and feels vulnerable and alone. The introduction of reflection in the workplace is seen as an opportunity in preventing nurses’ illness. The management is in need to develop clear structures regarding the distribution of responsibilities for the care staffs work, in order to make the nurses role in psychiatric inpatient care more visible and thus prevent vulnerability. Inpatient psychiatric care is considered to be in need of increased resources, consisting of knowledge, materials, and logistical resources in order to be able to provide good care for patients with somatic comorbidity.

Bakgrund: Det är väl känt att fysisk aktivitet har positiva effekter på människans mentala hälsa. Hälsofrämjande arbete kan med fördel påbörjas i den psykiatriska heldygnsvården. Samtidigt är motivationsbrist vanligt förekommande för personer med psykisk ohälsa och då behövs stöd och motivation för att öka patientens möjligheter att främja sin hälsa. Således har sjuksköterskan inom psykiatrisk vård en viktig roll i det hälsofrämjande arbetet. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att främja fysisk aktivitet inom psykiatrisk heldygnsvård. Metod: En kvalitativ intervjustudie användes som metod. Det insamlade materialet utgår från åtta semistrukturerade intervjuer med sjuksköterskor som var yrkesverksamma inom psykiatrisk heldygnsvård i Region Skåne. Efter transkribering analyserades intervjuerna med manifest innehållsanalys enligt Burnard (1996). Resultat: Resultatet presenterades i tre kategorier enligt följande: Inverkan på patientens återhämtning, Sjuksköterskans behov för att arbeta med fysisk aktivitet och Organisatoriska hinder. Slutsats: Studien visar att främjandet av fysisk aktivitet inom psykiatrisk heldygnsvård kan bidra till återhämtning för patienter men möjligheten att arbeta med fysisk aktivitet var begränsad för sjuksköterskor. Studien pekar på vikten av att arbetet med fysisk aktivitet implementeras från organisationen. Stöd från organisationen skulle kunna bidra till att sjuksköterskan får en tydligare roll i det hälsofrämjande arbetet med fysisk aktivitet inom psykiatrisk heldygnsvård. / Background: It is well known that physical activity has positive effects on a person’s mental health. Health promotion work can advantageously start in at the psychiatric ward. At the same time, a lack of motivation is common for people with mental illness, and support and motivation are then beneficial to promote their health through physical activity. Thus, the nurse in psychiatric care has an important role in the health promotion work. Aim: The aim of the study was to illuminate nurses’ experiences of promoting physical activity in psychiatric inpatient care. Method: A qualitative interview study was used as a method. The collected material was based on eight semi-structured interviews with nurses working at psychiatric wards in Skåne county. After transcription, the interviews were analysed using manifest content analysis according to Burnard (1996). Result: The results were presented in three categories as follows: Impact on the patient’s recovery, The nurse’s need to work with physical activity and Organizational barriers. Conclusion: The study shows that the promotion of physical activity in psychiatric wards can contributing to recovery for patients but the opportunity to work with physical activity is limited. The study indicates that there is a need for promotion of physical activity from the organization. Organizational support could contribute to strengthen the nurse’s role in their work of promoting physical activity within psychiatric inpatient care.